Strejk. Eller?

Vi närmar oss uppenbarligen en busstrejk i Stockholm. Kommunal har skrivit, ur arbetsgivarögon, ett mycket dyrbart avtal med åtta kommunalägda bussföretag.

Enligt Arbetsgivarna är det avtalet mycket högre än vad övriga branscher fått i löneökningar.

Kommunal kräver nu att bussförarna hos de övriga 500 privata bussbolagen ska få samma löneökning som de åtta kommunala, alltså MER än vad sjuksyrrorna fick efter sin långa och kostsamma strejk.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Så jävla märkvärdigt är det inte att framföra en buss. Visst, 50 människor bakom ryggen som ska förflyttas mellan A och B. Det kräver sin man. Eller kvinna.

Men som sagt, så jävla märkvärdigt är det inte att köra buss. Sätt dig i en en lokalbuss i Stockholm och du kommer ibland att be för ditt liv. Så illa är det ibland ställt på bussförarfronten.

Inte någonting kan övertyga mig om att det skulle bli bättre om samma idiot till förare får 800 spänn mer i bruttolön.

Jag säger inte att bussförare inte ska få högre lön, jag säger att bussförare rimligen ska ha samma löneökning som de flesta andra människor.

Som jag ser det, den här konflikten är inte en konflikt, det är en maktkamp där facket vill visa att de har makt. Det är riktigt otäckt.

Nu ska jag sluta

Jag ska aldrig mer (kanske) skriva något om vår Anna Grönlunds färgval på kläderna. Men idag damp det ner en slags reklamtidskrift och där fanns en artikel om bussar och så en bild på Anna G. Förståss.

Gissa vad hon hade på sig? Yepp, klarrött läppstift och en röd sjal runt halsen.

Jag gillar också rött, det är därför vår logga är i den färgen. Dessutom är våra bussar dekorerade med en röd rand. Rött är skitsnyggt. Även på bussar.

Kändis

Ni är jag citerad av världspressen. Tidningen Bussbranschen har citerat en grej jag skrev på min blogg. Med bild och allt. Bredvid en riktigt tung s.k. bussguru, så jag känner mig oerhört hedrad. Det ser i alla fall ut som om Toni S väger några kilo mer än jag. Tror inte tjejerna gör det.
En av tjejerna, f´låt kvinnorna, är Anna Grönlund. Vår branschs frontsoldat. Eller generalska kanske.

Men jag har tänkt på en sak. På alla bilder som publicerats på Anna så ler hon så fint. Alltid med klarrött läppstift och alltid med en passande röd klädensamble. En gentleman lägger märke till sånt.

Någon måste ha berättat för Anna att hon klär i rött, men så busigt det skulle kännas om hon på nästa bild hade något chaufförsblått på sig. Eller rosa. Eller grönt. Eller vad som helst utom rött.

Men för att inte bli anklagad för sexistiska påhopp eller nåt, så måste jag även säga att hennes företrädare klädde stålande fint i sin tråkiga byråkratgrå kostym som passade jättefint ihop med hans jämngrå och alldagliga utseende.

Yrkesmässigt är dock båda utomordentligt pålästa och kunniga.

Puh, det var nära, men jag tror jag redde upp det hela till sist med hedern i behåll och utan att vara elak mot någon.

Jag ska skilja mig

Steget är taget, beslutet är fattat. Det har tagit lång tid, men bilförhållanden är inte att leka med. Efter 10 tusen mil och fyraochetthalvt år har vi vuxit ifrån varandra, min Merca och jag. Känslorna finns inte längre kvar och då är det lika bra att vi går åt var sitt håll.

Många hänsyn måste upp på beslutsbordet när ersättare ska införskaffas. Miljö, plånbok, utseende och känsla är viktiga saker. Och inte minst vad som står på grannarnas uppfarter.

I min närhet finns vanliga nya små löjliga familjeFordar, tvärs över gatan tronar en ännu fånigare Cheva SUV, några nya Volvosar finns här och där, nån BMW, en Mitsubishi SUV. Tunga grejer.

Många voro kallade till mitt slutgiltiga beslutstagande, men endast en skulle återstå.

Ford och VW valdes bort på ett tidigt stadium, mest på grund av att de heter så fult. Skoda dök upp som ett fullgott rebelliskt alternativ, men föll bort pga brist på allmän sexighet plus närområdets bilstandarder.

Merca som alltid långt framme i täten. Även BMW låg och hackade i tätklungan när beslutet närmade sig. Ville liksom inte ge upp i förtid. Volvo gick bort av enda orsaken att det är Sveriges mest sålda bil. Vem vill skylta med att vara en Svenne? Egentligen. Svaret är dock givet: alldeles för många.

Toyota Avensis var länge uppe i ledningen men föll på upploppet pga sitt ganska trista och alldagliga utseende. Ungefär lika sexigt som långkalsonger och strumpbyxor. Präktigt men tråkigt.

Till sist kära vänner, till sist blev det bara en kvar. Let me proudly present:

Det bidde alltså en BMW 520 Touring. Med diesel, samhällstillvänd miljövän som jag numera är. Hur miljövänligt dieselavgaser nu kan vara. Men nu kommer jag alltså att halvera skiten som min bil släpper ut. Det är både ett ansvarsfullt och vuxet steg.

BMW:s modell 320d var länge med som ett lite billigare alternativ, men den kändes till sist för liten för min kropp.

En ”riktig” miljöbil med etanol och såna där jobbiga grejer var aldrig ens med i matchen.

Skönt, nu är det jobbiga över. Nu väntar jag bara på leverans någon gång i början av augusti medan gubbsen nere i Tyskland snickrar ihop kärran som jag vill ha den.

BMW klapp-klapp-klapp, BMW klapp-klapp-klapp, BMW klapp-klapp-klapp.

Fotboll & strejkvarsel

Ja ja, det gick åt h-e med drömmen om EM-guld. Eller i varje fall drömmen att få spö av Holländarna i kvarten.

Läste att Kommunal sannolikt kommer att stänga Stockholm i juli. Facket anser att bussförarna ska ha MER än vad sjuksyrrorna till slut fick efter sin strejk. Därför kommer alla linjebussförare i Stockholm att tas ut i strejk.

Visst, det är ansvarsfullt att köra buss. Frågan är om det är mer värt att köra buss än att rädda liv som är sjuksyrrors jobb.

Men i det dagliga livet blir det mer sårbart om alla linjebussar står still än om det strejkas på sjukhus, för om någon måste akutopereras så gör de det i alla fall, strejk eller inte. Ungefär som att de som har extra bråttom i rusningstrafiken ändå kan åka med vissa utvalda akutbussar.

Men nu är det strax midsommar och den glade svensken ska traditionsenligt supa skallen av sig. Sån är inte jag.

Fotbollshaveri

Så trist, så tungt. Lasse hade ju inte fattat. Han bad MIG att gå ut i köket och vad händer då? Jo, Spanien sätter sin första balja. Pucko-Lasse. Efter den kallduschen var det ju kört.
Det är tacken för att man ställer upp för fosterlandet med kunskap och erfarenhet. Så drabbas man av en totalinkompetent landslagsledare som inte ens kan ta tillvara expertråd.

Näe, AVGÅ Lasse L. Vi behöver en ny och fräsch kraft på bänken hädanefter, den saken är klar. Jag är lyckligtvis tillgänglig från i höst.

Koden till EM-guld

Det här är topphemligt. Info bara för dig alltså.

Lasse Lagerbäck ringde och ville lägga upp taktiken inför Spanienmatchen på lördag. Klart man ställer upp med kunskap i ett sånt läge.

Vi kom överens om följande taktik: Zlatan får mindre speltid och efter ca 30 minuter ber jag min hustru att gå ut i köket. Då gör grabbarna mål. Sedan kan hustrun komma in i vardagsrummet igen med nybryggt kaffe och någon smarrig kaka.

Sedan när laget trycker på i anfallsvåg efter anfallsvåg och inget händer, så ringer Lasse och ber mig skicka ut hustrun i köket igen för att hämta något, ointressant vad, så gör boysen mål igen.

Där är vi rätt flexibla, Lasse får läsa av stämningen på planen och i laget innan han ringer, så skickar jag ut hustrun för att hämta en kaka till när han så anbefaller.

Taktiken är oslagbar, funkade klockrent i matchen mot Grekland. Sverige fotbollsframgångar hänger således enbart på min hustru. Platsar man inte själv i ett landslag väljer man en fru som har talang. Det kräver också ett visst mått av talang.

Lasse Lagerbäck har nu fått koden till EM-guld. Skitenkelt.

Vintescht

En vinprovning säger man inte nej till. Var på en ny provning med temat bufféviner. En ypperligt användbar kunskap. Som provledaren uttryckte saken: det finns många outhärdliga produkter som svämmar över oss, men vin är trots allt en ganska uthärdlig produkt.

Dessa viner provades:
Nicolas Feuillatte Blanc de Blancs Vinatage (champagne)
Pol Roger Brut Reservé (Winston Churchills favvischampagne)
Santa Tresa Rina lanca Grillo Viognier (vitt)
KWV Roodeberg 2007 (vitt)
Errazuriz Max Reserva Chardonny 2006 (vitt)
Bestheim Pinot Gris Réserve 2006 (vitt)
Carmen Rosé Syrah-Cabernet Sauvignon 2007 (vitt)
Santa Tresa Nivuro Nero Dávola 2005 (rött)
Gallo Turning Leaf Zinfandel 2005 (rött)
Medrano Irazu Tempranillo 2005 (rött)
Allt detta rundades sedan av med ett glas Offley Cachucha (portvin)

Zammanytaget en utomordenglugt trävlig vintesscht tillzxammans med lekasinnade.

Efter detta orkades inte med att åka tunnelbana/pendeltåg hem, utan taxi anlitades för en snabb och säker transport hem. Säkrast så.

Tjenamossåhallå

Närå, jag lever och frodas, men du vet hur det är så här års. Jobb, jobb, jobb och ännu mera jobb. Naturligtvis är det kul, men ändå vansinnigt jobbigt att aldrig riktigt få uppleva känslan av vår och en hägrande sommar.

Men sånt är livet i bussbranschen, det är bara att tugga i sig.

Men visst har det ändå hänt saker. Bl.a åkte hustrun och jag iväg på SällskapsResors succéresa till Skagen. (jag manipulerade lite i bokningssystemet och satte mitt pris till noll, men berätta inte det för någon)

En seglingsdag har jag också hunnit med. Lilla Päls-Elsa Studsboll har introducerats till sjölivet via en kortare utbildning i att ta sig i och ur en jolle. Som framgår av bilden så är man ständigt i tjänst. Inte ens under lek och utbildning får man vara i fred från ringande jourtelefoner.
Efter denna korta jolleutbildning gick det sedan som en dans att även med fyra ben äntra en segelbåt. Elsa är nu en fullfjädrad sjöbuse.

Historien om en bil

Kring det mesta så finns det både historia och minnen. Den här historien handlar om en bil. Pappas bil. Som sen blev min bil. Som sen blev min dotters bil. En vanlig vit SAAB 900i av årsmodell 1988.

Pappa köpte den helt ny 1988. När han lämnade jordelivet i början av nittiotalet köpte jag den av mamma. För rättvisans skull bestämde mina syskon priset. Några år senare skaffade jag tjänstebil och bilen skulle säljas och för de pengarna skulle vårt badrum renoveras.

Bilen blev dock omedelbart konfiskerad av vår kära dotter med sitt då nytagna körkort, och badrummet är därför fortfarande orenoverat.

I vintras övergavs bilen när Sofia införskaffade en modern och fin Toyota. Efter att ha stått övergiven i över ett halvår hittade vi till slut en människa som förbarmade sig över vraket för en blygsam och symbolisk summa. Den räcker inte till en badrumsrenovering men jag är glad att det räckte till en ny tvål.

På bilden bogseras bilen bort mot nya okända äventyr, sannolikt monteras den ner och användbara delar används till friskare SAAB:ar.

Det här är Sofias avskedsord som jag kopierat från hennes blogg:

Det är med tungt hjärta jag nu meddelar att en mycket kär vän och jag har gått skilda vägar. Den vita Saab:en rullade idag ut ur familjen Demnerts liv, där den befunnit sig sedan födseln 1988. Vi sörjer, men vet att allting har sitt slut. Vi har alla våra minnen av bilen. Familj, vänner och bekanta. Vissa minnen är bra, andra gör sig bäst som just minnen. Bilen har tagit oss runt hela Sverige. Den har gett en känsla av frihet och spridit glädje. Den har gjort det omöjliga möjligt. Trots hån och hårda ord har den tappert kämpat fram i alla väder. Plikttrogen och stark.Tack kära bil för vår tid tillsammans. För våra tio långa lyckliga år. Du har lärt mig allt jag kan om livet på vägarna. Du har stöttat mig när jag känt mig osäker. Du har alltid funnits där.Ingen kan någonsin ta din plats i mitt hjärta!