Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

tisdag, juli 03, 2018

Tisdag. Mot Paris. Osnabruck -> Venlo

Idag är jag en segrare. En segrare över mig själv. Varmt idag, runt 30-34 grader under mer eller mindre hela dagen.

Segern beror på att jag aldrig tidigare lyckats genomföra en cykling i så varmt väder. Otaliga är de gånger då jag blivit helt utslagen till och med lite under 30 grader varmt. Min kylväst räddade mig.

Det blev ännu en lång dag. Vi rullade iväg kl 08 och kom till hotellet i Venlo strax efter kl 19.

21 mil cyklade vi genom ett relativt platt landskap. Eller platt och platt.

När vi lämnat Osnabruck fick vi klättra lite, men inte jättemycket. Plötsligt dyker en backe upp med en varningsskylt 12 % lutning..

"- vi ska uppför här, ropar vår navigatör glatt. Vill inte avslöja hans namn, men vi kan kalla honom Jonas för han heter ju ändå det.

Vi kämpar oss uppför, våra Garmins anser att det är 13 % lutning. Väl uppe stannar Jonas och kollar kartan. Jag hänger över styret och kämpar som en Guppiefisk för att få tillbaka lite luft i lungorna.

"-fan också, vi skullen svängt av precis nedanför backen, vi får rulla ner och köra rätt väg", säger Jonas glatt. Jonas som är vår starkaste cyklist. Två minuter från rekordet på Halvvättern. Den killen.

Idag beslutade vi av säkerhetsskäl att dela upp oss i två klungor med några hundra meters mellanrum.

Vi pep iväg och det kändes kalasbra. Jämn och fin hastighet dirigerad av vår draglagschef Tina. Inga problem alls att ligga längst bak och hålla koll.

Men innan vi drog iväg berättade vår kapten som vanligt lite vad som väntar idag.

Alla kanske inte var jättemotiverade att lyssna

Det är svårt att från Stockholm lägga upp rutterna så de blir bra på så bra vägar som möjligt.

Plötsligt tog vägen slut och vi möttes av den här vägen belagt med vad som enklast kan beskrivas som badstrandssand. Omöjligt att cykla, så vi promenerade helt enkelt några hundra meter.


Att cykla till Paris är inte alltid enkelt.

Sen började temperaturen att stiga. Det blev rejält varmt så vi kommande stoppet krängde jag på mig min kylväst, den som funkade så bra i går.

Så härligt att komma till våra depåstopp.
Alltid mottagna med glada tillrop och tjoande och hejande
och med glad musik. Idag extra festligt med såpbubblor


Några vill ha specialgrejor. Klart de får det. Men jag undrar
om coreteam tycker att Niklas ska banta?

Vi andra äter vad som bjuds. Idag grillade kycklingbitar med ris.
Det funkade även för Niklas längst till vänster i bild.
I mitten Mr Ego och Draglagschefen Tina.
Till höger i bild Jacob som redan ser mätt och belåten ut
och längst bak Jonas, du vet han som lurade upp oss
i 13%-procentbacken helt i onödan.

Efter exakt 30 minuter var det dags att börja cykla igen. Nu började det bli lite segt och tråkigt för Herr Demnert. Tänkte att det var ett misstag av Mattias Nyman, VD på Flygresor.se att inte skriva ut telnumret på loggan vi har bak på byxan. 

Hade han gjort det hade jag ringt och bokat en flygbiljett till vår nästa destination. Eller en helikopter. Dyrt förstås, man en springnota kanske hade funkat.

Flygresor.se är en s.k. Platinasponsor till teamet, 125000:- har de skänkt, plus ytterligare ca 50000:- som de fått ihop genom ett särskilt projekt i projektet. Fantastiskt.

Till saken hör att deras VD Mattias, är med som cyklist i vårt team. Inte nog med det, han tillhör de absolut starkast cyklisterna i teamet. Men han rår inte på Jonas.


Klart att deras reklamjingel snurrar runt i huvudet när 
man har den här utsikten hela dagarna.

Eftermiddagsdepåstopp efter 15 mil. Härligt.


Inte helt lätt att pinka när man nyfiket blir betraktad
av de här djuren.

Iväg igen och värmen blir mer och mer besvärande för alla. Jag klarar mig kalasfint med min kylväst, men effekten avtar efter ca en timme. Vad dyker upp då?

Jojomensan, en Shellmack. Tid cyklade vi och tog en rejäl och busig långrast för att kyla ner våra kroppar med bl.a glass. Dessutom dök vårt coreteam upp och serverade iskallt vatten.

Jimmy fick hjälp att kyla ner sig
av Lovisa.

Det stoppet var väldigt uppskattat av alla.

Så här ser min kylväst ut.Som en skottsäker väst.
Man lägger hela västen i ett vattenbad några minuter,
och de fyrkantiga rutorna behåller kylan ca en tmme,
sedan är det bara att göra om proceduren. 
Sitter likadana rutor även på ryggsidan.
Idag gjorde jag det i princip en gång i timmen, 
för vår meckbil har vatten med sig.

På eftermiddagen hände det som egentligen inte ska hända. En cyklist i gänget, naturligtvis den tyngsta av oss alla, ramlar när vi ska rulla över en gata. Han faller så olyckligt så han landar rakt på mitt bakhjul. Hjulet blir helt skevt och dessutom sprack fälgen.

Här och nu ber jag mina teamisar om ursäkt för mitt barnsliga beteende, men jag blev så kokande arg så jag mer eller mindre slängde cykeln mot en vägg. Sedan gick jag runt hörnet och promenerade sådär hundra meter. Min första tanke var att jag inte kunde fullfölja dagen, vilket inte skulle kännas kul alls när allt hade känts så bra.

När jag går tillbaka möt jag av mannen som ramlade. Jag kramade om honom och försäkrade att jag inte var arg på honom, det var trots allt en olyckshändelse. Jag som för bara några veckor sedan bytte hjullaget i hjulet för nästan tusen spänn.

Hur som haver, vår meckbil tillkallades och Tomas bytte hjulet mot ett helt, svårare än så var det inte och vi kunde alla fortsätta mot målet Venlo.

Bara att skrota, Går inte att laga. Hela fälgen sprack.
Fulcrum 3. Skitbra hjul tycker jag.

Nu är det ju såhär. Vill inte genera han som ramlade sönder mitt hjul med namn. Hans familj, vänner och framförallt chef skulle ju kanske skämmas. Så därför har jag "blurrat" hans ögon lite så ingen känner igen honom.

Här är han, den lille (nåja) hjulsabbaren.


Plötsligt dyker denne man upp lite här och var.
Här passerar vi gränsen Tyskland/Holland,
och många ville stanna till och fota skylten.

Efter en lång och varm dag som nästan knäckte många kom vi till slut till hotellet och fick en efterlängtad middag.


De säger att det här är delar av teamets gubbhylla.
Vi kallade oss The Four Bad Asses.
Vi tyckte det passar bättre. För vi är så JÄVLA GRYMMA!
Kidsen ska inte komma här och tro något annat.

Efter middagen vidtog cykelvård i en konferenslokal vi fått låna för ändamålet.


Nu är klockan lite tidigare än den brukar vara när jag skriver min blogg, men bara lite. Tur, för nu är jag så trött så jag känner mig helt bombad. Orkar inte korrläsa min text, du får acceptera felstavningar och kanske lite andra fel.

Det var stora drag vad som hände idag. Plus allt annat som hände men som jag antingen inte kommer ihåg, eller bara detaljer för oss som är med,

G,natt, stay tuned, fortsättning följer i morgon. Då blir det en sprintdistans på bara 11 mil till Liege. Där väntar ett 5-stjärnigt hotell med bla SPA och lite andra kul saker. Vi är värda lite längre uppehåll för återhämtning efter tre långa och rätt tuffa dagar trots att landskapet varit platt.

Sedan börjar resan värsta dagar då vi ska över Ardennerna. Men den dagen, den sorgen.

Tjenixen.