Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

torsdag, maj 02, 2019

Revanschens dag.


En riktigt härlig dag. En liten revansch för misslyckandet Sa Calobra, du vet den där skitbacken som jag aldrig mer kommer att köra.

Idag körde vi Stora Bergsturen vilket för min del innebar att vi startade i en liten ort som heter Santa Maria. Därifrån en lång, nåja, 6 km klättring upp till Valdemossa.

I min grupp var vi sju stycken varav 71,4 % procent var kvinnor och resten män.

Började inte bra. Det anbefalldes fri fart och samling på toppen, dvs Valdemossa. Redan efter 1 km fick min kropp för sig att jag måste stanna för att hämta andan. Tappade den i den 11%-iga stigningen dit.

Satt väl någon minut och frustade och sedan gav jag mig iväg igen. Och ser man på. Nu hände det igen. Kom in i en fantastisk harmoni mellan andning och lår. Kom in i en härlig bubbla där jag bara matade på. Kändes fantastiskt. 

Inget nytt PB tror jag.

Strunt samma, kände mig oerhört nöjd oavsett segmenttid. Sannolikt skitdålig tid. (fy, dåligt språk igen)

Till råga på allt tog jag gruppens Bergtröja. Först upp av de i min grupp. 

Nästa som kom upp var Martina. Hon med en extra passagerare i magen. Vi har för övrigt varit på det här Team Snabbarelägret tre gånger samtidigt. Btw, hennes kille rev av Sa Calobra på 32 minuter. KOM:et lär vara 24 minuter. Not so bad,om man säger så.


Lilla diskreta jag, Enja, Annika, Johan, Anneli, Martina, Lotta

Efter att alla kommit upp och pustat ut cyklade vi vidare. Next stopp Deija. Där stannade vi vid en oansenlig butik och köpte kaffe och en croissant som intogs till exakt 13 droppar regn. Så himla smarrigt så det vattnas nästan i munnen när jag skriver det här.

Att cykelfika är allvarliga saker. Måste tas på största allvar.
T.ex en kaffe och en chokladcroissant kan glädja vem som helst.
Även om det inte riktigt framgår av bilden. Mer en inre glädje.

Vidare till Fornalutx för lunch som inte blev lunch för ställets kök hade inte öppnat än. Istället blev den en chokladtårtbit och kaffe igen. Nästan, men bara nästan lika smarrigt.


Coolaste gänget i stan/byn.


Mitt val. Som sagt. Cykelfika ska man inte hasta förbi.


Sen började plågan. 10 km upp på Piggen. 6,4 % snittlutning enligt vägskylten. Attan så jobbigt. Men jag kom in i samma härliga rytm som jag hade upp till Valdemossa. Tuggade bara på. Alla tre tidigare rejs i den backen har jag varit tvungen att stanna tre gånger för att vila.

Nu bestämde jag mig för att ge mig en vilopaus efter halva. Men där kändes det bra i benen så jag fortsatte pumpa på. Lugnt och fint med både puls och watt under stenhård koll. Kändes fortfarande kalasbra.

Men efter åtta km sa kroppen stopp och jag stannade någon minut eller två. Fortsatte sedan upp till toppen där jag kände mig så jäddrans nöjd med mig själv. Lite endorfinrus faktiskt. Eller rätt mycket för att vara ärlig.

Minsann, jag tog gruppens bergtröja även där. Fick faktiskt vänta 5 minuter innan nästa ur gruppen dök upp. Inget viktigt såklart, men en skön känsla för egot och självförtroendet.

Vidare ner i svindlande hastighet till Café Como. Ni som vet, ni vet. Ni andra får undra och försöka lista ut vad det är. Kanske googla lite eller så. Eller fråga någon cyklande kamrat.

Där väntade "mamma" Marika med godisbilen fylld med chips, kakor och godis. Jag åt allt jag kom åt.

Jag och "mamsen" Marika



Därefter ner mot marknivå igen.

 De bakom mig.


Och de framför mig.


Vi bombade på så mycket det gick och till slut landade vi på hotellet där vi intog stärkade återhämtningsdryck. Jag passade på att sträcka ut mina ben som varit så duktiga hela dagen. Kudos till dem. Okey, du får googa på kudos om du inte vet. Orkar inte förklara.



Under samtalens gång framkom att Åsa hade slarvat lite med var hon satte högerbenet. Hon får därmed mitt pris som bästa cykeltatuering. Man ser ju tydligt varje kedjelänk. Genomtänkt och välarbetat Åsa. Mycket bra.



Avslutade dagen med god middag och en lite överarbetat efterrätt. Men den var jag tamigfan värd idag. 

Som helhet en fantastisk underbar och kul dag. Tack Johan för en perfekt uppstyrd grupp och cykling. Du är värdsabra. Och Anneli körde som grindvakt och höll perfekt koll på alla. 

 Jag är såååå nöjd med att benen ville vara med hela dagen. Till sist fick jag en bekräftelse på att jag skött min vinterträning. Tack coach Stina Jönsson.

Måste bara berätta det. Varje söndagkväll får jag veckans träningsprogram av coach Stina. Det är jättekul när mailet dimper ner i mailboxen. Nästan som julafton när man öppnar ett spännande paket för att se vad som finns inuti, dvs hur veckans träningsprogram kommer att se ut. Alltid jobbigt, alltid kul.




 Idag var sista cykeldagen för mig. I morgon blir det simning före frukost. Har anmält mig till ett teknikpass med Ulf Hausman.

Efter lunch blir det äventyrssimning i havet och efter det är det dags att packa ihop och på kvällen blir det en s.k. festmiddag på krogen med hela gänget på 35-40 pers.

G´natt och sov gott.