Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

söndag, juni 16, 2019

Vätternrundan 2019. Min race report

Ser man på. Då var årets Vätternlopp avklarade. Halvvättern förra veckan och igår Vätternrundan.

Bra väder, vilket är skönt när man vet att man ska kämpa i så många timmar. I år blev det min sjätte runda, varav fem med Team RynkebyGodmorgon Stockholm.

Jepp, där hänger den, min sjätte VR-medalj.
 I år förhållandevis enkelt att fiska hem.


Men som vanligt, vi tar det i tur och ordning med en hel del bilder.

Före loppet
Samling kl 19 för lastning av cyklar och 19 cyklister från teamet. Egentligen var lite mer än halva gänget anmälda, men det blev fyra sena avhopp av olika skäl.

Raka spåret ner till Motala, där vi började med att hämta ut våra startkit och ladda på med energi, dvs mat.

Kl 24:00 samling vid bussen igen. Då lastade vi ur cyklarna och började göra oss i ordning för starten. Nu var det ett och annat hjärta som börjad bulta lite mer. Den första rundan är ju oerhört läskigt innan man startat.

Spänningen stiger. Även Mr Ego känner en viss spänning
även om han startat fem gånger tidigare.


I startboxen. 45 sekunder till start.

Loppet
Vi rullar iväg och snart är vi ute på de riktiga landsvägarna. Efter 1,5 km ropas det PUNKA och vi stannar i mörkret och hjälper Micke att fixa hans bakhjul.


Nina hjälper Micke med bytet.
Jag dokumenterar. Minst lika viktigt, eller hur?

Iväg igen och efter en mil ropas det PUNKA igen. Mickes bakdäck är tomt igen. Supernoga kolla av däck och annat så ingen sten eller glasbit trängt igenom. Nada, ingenting syns eller känns. Nytt slangbyte och så iväg. Micke en smula frustrerad.

Äsch då, ännu en punka efter några mil. Samma hjul. Va fan liksom. Tre punkor på samma hjul innan vi ens någ första depån i Ölmstad.


Depå Ödeshög. 
Redan hit hade vi tappat 36 minuter pga punkor.
Men vi hade ändå bra fart när vi cyklade.

I Gränna ropas det PUNKA igen. Mickes bakdäck är tomt. Nu kliar vi oss i håret och fattar ingenting. Till sist ser vi att fälgbandet är för långt för hjulet och att det blivit ett veck som sannolikt orsakat punkorna. Vi gör en McGiverlagning och hoppas det håller. Det gör det inte. Det håller ner till Ölmstad där Micke får hjälp i servicetältet. Mecken byter ut fälgbandet mot ett som passar.

Vi rullar iväg mot Jönköping och kors i taket, inget punkarop dit ner. Vi äter och när vi ska iväg igen är Mickes bakdäck halvtomt. What the mother f***** is going on?

In i servicetältet och nu ser mecken att den förra mecken lagt in bandet lite fel så hålet har legat och skavt mot infästningen av ventilen. Nu blir det äntligen fixat och vi kör resten av rundan utan problem.

Micke jätteglad, äntligen en meck som kan fixa problemet.
Även jag känner mig glad och även personalen i tältet.


Depå Jönköping.
Fortfarande bra fart i pedalerna, men nu har vi
tappat 1 timme och 22 minuter bara sådär liksom.

Trots "tappad" tid är ingen sur eller grinig. Vi har ju ingen tid vi ska uppnå. Vi ska köra lugnt och fint och alla ska med och vi ska göra det med glädje, The Rynkeby way.


Köttbullar och mos i Jönköpingsdepån är alltid en humörhöjare



Kolla. Bara glada miner trots att vi väntade ännu en gång på
ett strulande bakdäck.
Lilla jag, Jonas som idag körde som Draglagschef, Nina, teamets cyklande läkare
och så Jörgen som Alltid Glada Jörgen.


Men hualigen så kallt det blev när vi började cykla. Vi började frysa ganska rejält, men Bankerydsbackarna höjde våra kroppstemperaturer rätt rejält.

Men ju längre upp vi kom på västsidan desto varmare blev det. Vi hade tänkt hoppa över Hjodepån men flera hade slut på vatten så vi körde in där för att BARA fylla på vatten.

Men det blev lite anarki, några pep iväg och köpte kaffe, några ställde sig i tusenmeterkön till toa. När vi väl stack iväg igen upptäckte någon att vi saknade Putte i leden.

Vi stannade och Jonas vände om för att hitta den förlorade sonen. Han lyckades. Putte var lite putt på oss först, men sedan blev han glad igen.

Vi tog några korta stopp längs vägen och next stopp Karlsborg. Nu var värmen tryckande och jag tog av mig både vindväst och underställtröja i den depån.


Ibland har nöden ingen lag, och då gäller
det att välja vackra platser.

Nästa stopp vi siktade på var Hammarsundet. Väl där var flera rätt slitna och någon till och med more or less slutkörd. Men ingen hoppade såklart av. Här gäller det att kämpa ända in i kaklet.


Depå Hammarsundet. 
För oss fortfarande en jättebra snitthastighet cyklad tid.

Nu skulle vi enligt vår raceplan sikta direkt mot Motala, men vi valde att gå in i depå Medevi för att fylla på vatten och för att några skulle få några extra minuter för återhämtning inför de sista lite småsvettiga milen.

De gick bra och till slut nådde vi målet och fick sluttiden 13:43. Några timmar längre än vår ursprungliga plan, men det tekniska strulet sabbade den saken. Men vad gör väl det? Vi hade en jättemysig tur och alla mådde bra och hade kul. Det var huvudsaken för oss.


Nöjd och glad även om det tog längre tid än vi tänkt.


Efter målgången satsade jag på nytt rekord i grenen
"flest teamisar i en Göranselfie". Vi spöade förra årets bild.
Men det får plats fler, men problemet är att den måste tas under 
Vätternrundan. Är idag inte säker på att det blir fler
rundor för mig. Om några veckor kanske jag tänker annorlunda.


Behind the scen.
Inte helt lätt att organisera en rekordselfie.


Årets gäng som knäckte 30 mil tillsammans.
Nu är vi redo för de 130 milen till Paris.


Några kul saker under loppet
Jag körde som grindvakt, dvs längst bak i vår klunga. Vi var 19 st och jag var således ensam längst bak.

Stundtals hade vi en lång svans efter oss och en och annan ville gärna suga hjul bredvid mig. Men det ville inte jag. Hände flera gånger och varje gång var jag väldigt tydlig med att jag inte ville ha någon utomstående i vår klunga.

Vi körde om en ensam cyklist. Plötsligt ökar han farten och kör nu i samma fart som vi när han ligger bredvid mig. Jag ber honom köra om på vänster sida eller lägga sig bakom i svansen.

Han tjafsar emot och vill ligga kvar och tycker det är vi som ska öka om vi vill bli av med honom. Jag höjde rösten en smula och han gled bakåt.

Jag fick agera fler gånger och rätt var det är känner jag någon klappa mig på ryggen. Det visar sig vara en lite äldre cyklist som cyklade upp bredvid mig och sa "-du gör ett jättebra jobb som grindvakt, jag har varit i samma situation som du, och det är jättejobbigt när folk ska in i klungan. Du  löser det jättebra".

Självklart blev jag jätteglad och tackade honom och han gled bakåt igen.

Långt senare kör vi om ännu en ensam cyklist. Samtidigt är vi på väg att bli omkörda av ett snabbgäng. Jag skriker som jag brukar vid sådana tillfällen, RYNKEBY HÅLL HÖGER, så vi kan lämna plats.

Killen som vi just kört om blir jättesur och säger till mig:  "-ni ska fan inte ropa hålla höger, det är ni som ska säga att ni kommer till vänster, men va fan, är inte du Göran Demnert?"

"-jo, det är jag" svarar jag ärligt och uppriktigt. "-men jag skrek inte på dig, jag skrek på mitt team för vi blev samtidigt omkörda när vi körde om dig och då hann jag inte se dig".

"-vad roligt, jag brukar läsa din blogg, den är rätt kul".

Han förklarade att han då förstog mig och bad om ursäkt att han missförtod mitt skrik.

Nästa roliga grej hände i depå Medevi. Jag står i kön för att fylla på vatten. Plötsligt kommer en kille fram och säger: "- hej, nu har jag haft nöjet att ligga precis bakom dig i några mil. Måste säga att det har varit en fröjd att ligga bakom dig. Jämnt och fint kört, du trampade hela tiden, inga ryck, inga inbromsningar. Det var en superbra cykling jag fick hänga med på".

Jäklar vad glad jag blev. Sedan var det flera som ropade "hej Göran" i snabbgrupper som dånade förbi oss. Lika kul det.

Hursomhelt, det här var en rätt härlig runda. Bra väder, och härliga teamkompisar. Tycker det är rätt fascinerande, men de backar som jag för några år sedan kallade monsterbackar nu bara känns som väggupp. Lite överdrivet såklart, men ändå. Kan det bara bra träning eller har de hyvlat av lite?




Dagen efter
Trots en för mig lugn runda tar ju kroppen stryk av att cykla 30 mil och hålla på i nästan 14 timmar. Eftersom det tog sån tid så kom vi hem rätt sent och då blev återhämtningen inte perfekt för kl 09 söndag morgon var det samling ute på Lida. Teamet var funktionärer i tävlingen Toughest Family.

Tog en bild för att visa lite hur jag känner mig idag. Du behöver såklart inte hålla med.


Jepp, rapporten blev inte längre än så här. Numera skriver jag inte jätteofta på bloggen, hoppas kunna göra det under vår cykling till Paris som vi startar den 30/6,

Vill du hänga med på min träning jag gör, framförallt med sikte på min start i Ironman 70.3 i Zell-am-See den 1/9 så lägger jag ut mer eller mindre dagligen små rapporter på instagram, där heter jag tada, pukor och trumpeter, gorandemnert.