Min race report från Mallorca 140.6 Half

Årets höjdpunkt efter cyklingen till Paris med team Rynkeby Stockholm. En halv Ironman även om själva eventet inte är Ironmanbrandad. I övrigt exakt samma upplägg.

Förberedelserna

Började träningen tillsammans med min duktiga coach Stina Jönsson, utbildad tränare för uthållighetsidrotter som t.ex triathlon. Vi började "jobba" tillsammans februari 2018 så det har ju gått några år sedan dess. I mitten av november 2021 började vi träningen inför 2022 års utmaningar. Först Vätternrundan, sedan cyklingen till Paris och sedan sista grejen för året, min personliga höjdpunkt, Mallorca 140.6 Half. Totalt genomförde jag 301 träningspass innan Race Day 24/9 i Muro på Mallorca.

Vi, jag och kära hustrun, åkte ner till Alcudia någon vecka innan. Lyckligtvis bor vår dotter med sambo där, så där bor vi hur bra som helst. Känns precis som att bo hemma faktiskt. Löptränade, tränade att simma i saltvatten och såklart lite cykling också. Hyfsat lätta pass, nu skulle ju kroppen bara hållas igång. Det stora jobbet var ju redan gjort.

Race Day

Klockan ringde redan 05:30, starten var satt till 08:15. God frukost, nerverna låg utanpå huden, kände mig toknervös inför simningen som för mig är nyckeln till hela racet. Klarar jag inte cut off-tiden där blir jag avplockad. Har handlat om minuter, någon gång bara sekunder, på tidigare rejs.

Simningen

Börjar inte bra. Anländer till cykelområdet redan kl 07 för att förbereda det sista på cykeln innan det är dags för den delen. Det regnar, det regnar mer och mer och blåsten tilltar till rejäla styrkor. Inte kul alls.

Plötsligt ropar de ut att simningen är inställd pga vädret. Inte för regn och blåst, utan för att det är stor risk för åska och blixtar som ofta slår ner i havet. Dessutom var det starka strömmar sas det.

Åkey, bara att gilla läget. Kände mig både lättad och besviken, simningen har de senaste veckorna känts jättebra men en besvikelse för att jag inte fick testa om min simning skulle räcka hela vägen.

Cyklingen

Start kl 08:30. Nu hade regnet slutat och vinden lagt sig och solen började kika fram mellan molnen. Proffsen släpptes iväg först, sedan heldistansare, sedan halvdistansarna och till sist staffettgänget.

Så blev det dags för mig att rulla iväg på niomilabanan. Börjar lite halvtungt med rätt många s.k. slakmotor. Några rätt långa och för mig jobbiga. Allt mellan 1-8 % lutning och en kort rackare på bortåt 12-13% inne i Muro. Men jag trampar på med gott mod och äter och dricker föredömligt den här gången. Har med mig egna Maurtengels och Maurten energidryck. Vill inte ta någon energi i depåerna för jag har aldrig testat deras märke, vill inte riskera att magen pajar.

Trots gott humör kände jag mig stressad, vet inte varför. Tog i så hårt jag vågade och kände att jag fick kämpa lite mer är jag tänkt och vad som egentligen var lämpligt med tanke på att en halvmara väntade vid målet.

Snurrade in på 3:27 vilket var lite drygt en kvart snabbare än min träningsrunda i våras. Bra jobbat Göran.

Löpningen

Hade ingen jättebrådska i växlingszonen. Så iväg på tre rundor á 7 km. Tänkte ta det jättelugnt i början vilket jag gjorde men det blev tungt rätt omgående. Som vanligt med andra ord. 

Dotter Sofia och hustru Kristina, a.k.a DFS (Det Frivilliga Serviceteamet), hade lämpligt nog placerat sig på en strategisk knutpunkt där de kunde heja inte mindre än sex gånger under loppet. Kände mig jättedeppig efter bara någon km och det var typ två mils helvete kvar. DFS peppade mig till stordåd så jag fortsatte att lufsa vidare. Samma sak nästa gång vi möttes. Okeydå, jag fortsätter väl. Sådär höll det på varje gång.

Så äntligen ut på sista varvet. Nu gällde det att programmera pannbenet för nu var det rejält tungt. Efter några km kom jättedippen, orkade knappt springa, knappt ens gå.

Då tog jag ut mål sisådär 25-50 meter framåt och tvingade mig själv att springa dit, sedan var det okey att gå några hundra meter. När solen sken var det väldigt varmt redan från start, så i varje depå, ungefär 2-2,5 km mellan varje, hällde jag iskallt vatten över både bröst, rygg och huvud. Plus att jag hade en kylande keps och kylande band runt handlederna. Måste ha funkat jättebra för jag kände ingen obehag av värmen, vilket brukar vara ett jätteproblem för mig.

Nu kunde jag börja räkna ned kilometerna kvar på riktigt. Oj, redan sprungit 17 km, då är det ju bara 4 km till mål, jämförde det med mina träningsrundor hemma. Jättekort kvar ju, skönt. Har bara sprungit så här långt två gånger tidigare i hela mitt liv. 

Mer lufs och promenad, sista depån, bara knappt 2 km kvar, "personalen" där peppar mig som bara attan, de ser väl att jag är jättetrött. Glädjen börjar spira i kroppen och så även mina känslor, nu började redan mina ögon bli lite fuktiga, JAG KOMMER ATT KLARA DET HÄR. Men än är det ju en bit kvar.

Några hundra meter kvar blir jag omsprungen at slutsegraren i PRO-klassen, Martin Strandlind, som nu avslutar fulldistansen, dvs min dubbla sträcka på bättre tid än min halvdistans. Han sprang om mig flera gånger och vi möttes flera gånger eftersom banan gick lite hipp som happ så man möttes flera gånger. Varje gång tjoade jag och hejade på honom. Även pro:s behöver ju lite uppmuntran, eller hur?

Lufsar lite till men bestämmer att jag måste ändå springa upp, och inte gå, på målgångsmattan och ända in mål. I sista svängen in mot målet står massa människor och jublar. Måste ta ner solglasögonen från ovansidan av kepsen så det inte syns att jag gråter både stolthetstårar och trötthetstårar men mest glädjetårar. Jag fixade det, jag orkade ännu en gång ta mig igenom de mörka tankarna och krossa mina inre demoner som ville stoppa mig. Mycket beroende på peppen från DFS och all pepp via Sofias mediarapportering under loppet.

En sak som jag nog kommer minnas resten av mitt liv. Inne på själva upploppet är det ett herrans jubel så man kunde tro jag vann hela rubbet. Helt otroligt, så underbart härligt så det går knapp att beskriva.

När jag passerat genom målbågen står totalvinnaren Martin och möter mig med öppna armar och ger mig den största bamsekramen man kan tänka sig. Där står vi och kramas rätt länge, så underbart härligt, den bästa av alla tog sig tid att stanna kvar och ger mig en kram och grattar mig som om jag vunnit. Vilken kille, snacka om att ha båda fötterna på jorden, han har just vunnit och tjänat ihop förstapriset på tvåtusen euro, men det viktiga just då var att gratta en trött gubbe. Kommer aldrig att glömma det.

After the race

Efteråt orkade jag knappt gå, ville inte ha något från buffén som bjöds, drack bara en Cola. Tänkte det vore skönt att åka bil med DFS hem, men fick chockmeddelandet att jag måste cykla hem, den fick inte plats i bilen. Var bara några kilometer och det var faktiskt rätt skönt att trampa runt benen så lite stelhet försvann.

Väl hemma kom tröttheten smygande, orkade inte äta, orkade inte sitta, kände mig helt tom och orkeslös. Rullade ner i sängen och somnade rätt fort men kunde lite senare, när jag vaknat alltså, äta lite sallad och en liten bit pizza. 

Sov rätt bra på natten och när jag vaknade kände jag mig både pigg och rätt fräsch trots allt.

Prisceremonin

Alla race har en prisutdelning. Kan du tänka dig, även jag fick kliva upp på pallen som segrare i age group 65+. Har aldrig stått på en prispall så det kan väl vara kul att testa det på ålderns höst. Nu är väl både jag och DFS lite partiska här, men vi är ändå rätt säkra på att jublet när jag klev upp var högre än för de andra pristagarna.

Speakerns presentation av mig kändes även det lite mäktigt, när hon säger "- ONE SINGLE HERO ....... GÖRAN DEMNERT. 

Visade sig att jag var den äldsta deltagaren, sju år äldre än den näst äldsta. Så det känns helt okey att komma sist av alla på halvdistansen. Men jag vann i alla fall över en, nämligen mig själv. För mig är det viktigast av allt, att hela tiden försöka bli lite bättre än mig själv. Att trots motgångar och dippar försöka kämpa mig igenom det jobbiga och strutta vidare. Även den här gången lyckades jag. Vet du vad, i år hade jag hela 14 sekunder snabbare sluttid än förra årets motsvarighet. Ahhhh, inte illa, eller hur?

Tack till och av DFS

Vad händer nu då?

Vet inte om det är mödan värt att utsätta mig själv för denna plåga som det faktiskt varit och är att för mig köra en halvdistans. Men det är ju ändå så himla kul både med all träning innan och känslan efteråt att känna den där superhärliga känslan, typ I FUCKING JÄVLAR DID IT (man får svära i såna här sammanhang). Den känslan är oslagbar. Testa du också att göra något som ligger på gränsen av vad du tror du klarar. Du kommer upptäcka att du gör det.

Nu ska jag chilla några veckor och vila kroppen, har tränat rätt hårt sedan mitten av november, sedan ska jag och coach Stina ta en fika och göra en slags briefing. Sen får vi se vad det blir nästa år, men om du känner mig rätt så är nog sannolikheten rätt stor att jag anmäler mig till något. Alltså något mer än att bara cykla till Paris med team Rynkeby. Känner mig ändå lite för ung för att sluta träna, tävla och ha kul. Jag är ju trots allt bara 71 år.