Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, september 29, 2017

Kickoff och nu jävlar

Team Rynkeby-Godmorgon Stockholm 2018 har rullat igång officellt. Nytt tillägg på teamnamnet är nytt för i år. Ny sponsor, då blir det så.

I onsdags hade vi kickoffen där årets kapten Satu Andersson berättade om projektet och där även lilla jag fick en stund att berätta om hur träningen inför vår cykling till Paris i sommar kommer att gå till.

Sen fick alla presentera sig och extra kul var när en kille berättade att anledningen till att han sökte till Rynkeby var att han läser min blogg. Och blev väl en smula inspirerad kan jag tänka.

Satu berättar engagerat och vår coreteamansvarige Eva
och teamets egen spinninginstruktör Tina lyssnar andäktigt.


Mina teamisar ser ju inte supertaggade ut när man kollar den här bilden.
Men jag lovar, bilden ljuger.  De var alla superladdade inför 
vad som komma skall. Vår maskot Rynke var lite skraj för Satu
så han gömde sig bakom trygga Agnes rygg.

Jag fick kapten Satus förtroende att ännu ett år vara teamets träningsansvarige. Det är ett superkul uppdrag och ett stolt ögonblick i år var när den absoluta merparten av teamet klarade den både berömda och beryktade monsterbacken Mur de Huy under sommarens cykling.

Berodde såklart mer på cyklisterna än min träning, men lite del i det hela var trots allt vårt nötande i backar blandat med intervaller och distanser.

När mötet var slut körde vi det första av 24 spinningpass.

Härligt att vara igång igen.

Vi kommer på onsdag att börja ett program som heter Giro4 och som anpassat för cyklister. Gjort i samarbete mellan Friskis & Svettis och Mattias Reck. Vet du inte vem det är får du Googla lite. Kan dock avslöja att Mattias är tränare för ett proffscykliststall, du vet ett sånt där som håller på med Tour de France och liknande. Bara så du vet.


En av oss är Mattias Reck


Men för mig är ändå Pariscyklingen ett delmål. Precis som Halvvättern som Vätternrundan. Jag gillar att köra samma race flera gånger, det är kul att jämföra de olika åren med olika förutsättningar med varandra. HV blir för fjärde gången och det blir femte gången runt Pölen. Och fjärde gången till Paris.

Men som sagt, det stora målet är att klara en Ironman 70.3. Jag försöker en tredje gång 2018. Det SKA gå. Det MÅSTE gå. Fan va arg, besviken och bitter jag blir om jag missar en gång till.

Jag vill inte bli en bitter desillusionerad gubbe som sitter på hemmet och berättar om mina misslyckade försök när ändå ingen varken lyssnar eller är intresserade. Jag vill vara en lång och glad gubbe som stolt vacklar omkring med en 25 år gammal HIM-medalj från 2018 om halsen.

Visst ja, höll ju på att glömma. När jag blir 90 ska jag ju köra ett veteran-VM i valfri gren med få deltagare i 90+ klassen.

Så från nu gäller ett diciplinerat träningsprogram. Kämpar ännu en kurs i crawl en gång i veckan och minst ett simpass till varje vecka på egen hand. Kanske två. Behöver ju inte vara långa pass, räcker med en halvtimme på en långlunch.




Spinning på onsdagar med teamet, och styrketräning på söndagar, också med teamet. Ett styrkepass tisdagsmornar med dotter tillika medarbetare Sofia och löpträning två dagar i veckan. Löpet blir inga tuffa grejer, mest lugna 45-60 minuterspass för att anpassa kroppen för löpning. Löpintervaller kommer under våren. Sen blir det alldeles säkert några spontanpass på trainern i källaren.

Nämnde jag det, mitt heltidsjobb ska ju klämmas in också.

Så, för att återgå till rubriken. Nu jävlar ska det tränas genomtänkt och diciplinerat. Tydliga vilodagar och viloperioder. Nyckeln till en HIM-medalj är att klara simningen 5-10 minuter snabbare än i somras plus att bli en starkare och bättre cyklist. Fixar jag de båda, så kommer det ge mig rejält med tid för att klara löpningen ända in under Ironmans röda målbåge.

Kort sagt, nu jävlar. Nu kör vi.

lördag, september 23, 2017

Säsongen 2018 är härmed invigd och sexpackets tid är förbi

Det var ju inte riktigt tänkt att jag skulle börja 2018 ännu. Det var tänkt till nästa vecka i samma veva som vi kör en kickoff med Team Rynkeby Stockholms 2018-team.

Men du vet, tog fram trainern, kopplade upp Zwift, och sen, ja, sen var det liksom kört. Lika bra att kalla det för säsongpremiär för 2018. För här ska tränas.

Det blev ett kort och intensivt fy-fan-pass.

Det ska tränas på trainer, det ska tränas i spinningsal med Rynkebyteamet, det ska tränas styrka med dotter tillika medarbetare Sofia, det ska tränas styrka med Rynkebyteamet, det ska tränas löpning och det ska tränas styrka eller på löpband med kära hustrun på fredagsluncherna.

Och så ska ska det tränas simning också. Plus tennismatcher. Kämpigt att få ihop schemat, men det går. Finns redan på pränt. Bara att läsa vid frukosten vilken träningsmeny som gäller för dagen.

Jodå, den lika viktiga vilan finns också med på menyn.

Idag stog simning på programet. Fick för några veckor sedan ett PT-pass med simgurun Micke Rosén som driver Human Ambition i födelsedagspresent. Superkul. Om du inte vet vem Micke är kan du läsa det här:

Mikael Rosén är förbundskapten för svenska landslaget i öppet vatten. Han har vunnit Vansbrosimningen tre gånger och är den ende som vunnit tävlingen såväl med som utan våtdräkt. Mikael tränar simmare från nybörjare till världstriathleten Patrik Nilsson. Han har skrivit boken ”Öppet vatten – Simningens historia, vetenskap och träning” och delar visdom på Instagramkontot @human_ambition

Världstriathleten Patrik Nilson och jag. Joråsåattliksom. Same trainer. Vad kan gå fel i min satsning nästa år att få den där HIM-medaljen?


 Mr Ego och Micke


 Micke gav tydliga instruktioner.
Själv kan jag konstatera att magrutornas tid är förbi sen länge.


Det blir några meter när jag sträcker ut

Passet var hur kul som helst. Lärde mig flera nya tekniker som jag inte kört förut och som blev ett smärre lyft i min simning. Andra kanske lärt ut samma sak till mig, men kanske Micke formulerade det på annat sätt.

Ibland känner jag mig bara patetisk. Jag är ju inte ung längre. Passet var en 66-årspresent. Kan du fatta, jag är ju skitgammal. En gubbjävel som tror han är fyrtio, eller i vart fall femtio. Ungefär så tänker jag ibland när jag har mina mörka stunder.

Men i mina ljusa stunder tänker jag precis som texten här nedanför. För en sak är jag helt säker på, jag har så jäkla roligt med det jag håller på med. Satsningen på Rynkeby och alla gamla och nya vänner jag fått där, och min träning för att lyckas klara en Halv Ironman gör mig glad. Det gör mig lycklig och det är väl ändå det som räknas.

Att jag blir frånsprungen, fråncyklad och frånsimmad av alla andra, som till 99% är minst 10 år yngre, gör mig inte så mycket. Jag vill bara ha kul.

Extra kul blir det när jag springer, cyklar eller simmar snabbare än nån yngre. Då myser jag lite inombords, då blir jag extra glad.





torsdag, september 21, 2017

BOOM! Där satt den. N+1

Efter 2,5 års tjänst är det nu dags att gå vidare. Min Rynkebyhoj från 2015 går snart i pension.

Inför mitt första år med Rynkeby, 2015, när jag köpte den, valde jag den största storleken, 63, på en aluminiumram. Den storleken finns inte i Bianchis sortiment av karbonhojar som de andra i teamet köpte.

En ganska enkel hoj, en instegsmodell, Nirone heter den och hade då Shimano 105 och, ursäkta språket, skitdåliga Bianchibromsar som jag efter ett tag uppgraderade till Ultegra.

Efter något år uppgraderade jag hela tjiddevitten till Ultegra förutom framväxeln. Dessutom bytte jag ut originalhjulen mot Fulcrum 3 och i vintras satte jag även på en Stages wattmätare.

Har trots allt varit nöjd med cykeln, den har gett mig en otrolig glädje, nya vänner och nya upplevelser under de här 2,5 åren.

Cykeln har även fått mig att otaliga gånger ge mig ut långt utanför min s.k. comfort zone. Ibland så långt utanför som jag inte trodde var möjligt.

Cykeln har fört mig till att cykla, inte bara i Sverige, utan också på vägar i Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike och Österrike.

Den har tagit mig runt både Vättern och Mälaren flera gånger, halvvättern 3 gånger och till Paris tre gånger plus massa andra skojiga motionslopp.

Tack för allt, min kära cykel, men nu kommer du att ersättas av en yngre och vassare kompis.

Det blev såklart ännu en Bianchi, modell Intrepida, vi måste ju ha teamcyklarna som Rynkeby har en deal med. Valet blev att gå ned i storlek till 60 så det blir en karbonram den här gången.

Bestyckad med senaste Shimano 105 rakt igenom. I mitt Rynkebyteam finns en kille som är exakt lika lång som jag, 196 stiliga cm över havet, som körde på den storleken i år. Fick testa den och den kändes kanonskön.

Duger den åt honom, Jonas L, som är en av Rynkebys snabbaste cyklister, så duger den banne mig åt mig också. Bara en sån sak, Jonas L har Rynkeby Stockholmsrekordet snabbast uppför Mur de Huy.

Eftersom Rynkeby är sponsade av Bianchi får vi köpa cyklarna till ett väldigt bra pris. En kvalificerad gissning är att vi betalar ungefär vad en handlare får köpa in den för. Butikspriset för en sån här sak låg i år på lite över 20 tusen.

Möjligen, är supersugen, så kommer jag att uppgradera till Ultegra Di2. Har testat en sån och, ja du vet, blev såld efter typ två växlingar. Då har jag en superfin hoj som absolut räcker för en gubbe som mig till ett väldans bra pris.

Den här levereras till mig i slutet av mars 2018

Bara att hoppas att den nya cykeln skänker mig lika mycket glädje och lycka som den gamla. Är rädd att den lite då och då även ger mig ett lidande utan motstycke också.

Tillsammans kommer vi att få skitkul med ännu en runda runt Vättern 2018 och såklart ännu en sväng till Paris nästa sommar.


Jag gillar faktiskt det här utseendet bättre än den nya.
Tycker det lätt böjda överröret är coolt.
Å andra sidan är utanpåliggande vajrar rent av fult.

Nu är det bara att hoppas att vintern går fort.

söndag, september 17, 2017

Roslagshösten 135 km. Jag höll ihop hela rejset den här gången.

Idag var det min personliga avslutning på cykelsäsongen. Kändes fint. Hängde med hela tiden. Bra avslutning på säsongen.

Gillar att få medaljer, det är kul. 
Fast om du följt mig vet du att det är en som jag särskilt 
längtar efter, HIM-medaljen. Nytt försök på den sker 2018. Det är bestämt nu.

Eventuella kommande cykelturer, hoppas det blir några fler, kommer att rubriceras som grundträning för 2018.

Avslutningen skedde med "mitt eget" Team Mellanmjölk. Kort bakgrund. 2014 bestämde jag, Tina A och Lena G att vi skulle köra vår första Roslagshöst. En tävling arrangerad av Fredrikshofs CK.

Vi var alla lite nybörjare då och tyckte en hastighet mitt emellan lugnt och mellan var ett bra läge, ett rullsnitt typ 26-27 nånting. Vi döpte teamet till Team Mellanmjölk och på första rundan fick vi även med en kille till, Gunnar.

2015 var vi sju som körde. Förra året var vi 18 och i år stog 22 st i ledet vid starten. En salig blandning av folk från både Rynkeby Stockholm och Täby, Fredrikshof och fem st från Team Svea. Plus några "löshästar", kompisar till några. Absolut superkul med ett sånt härligt gäng.

Jag tog på mig rollen som Road Captain och jag annonserade att farten skulle vara nånstans mellan 28-30, en typisk Mellanmjölkshastighet numera när vi blivit en smula bättre cyklister än 2014. Vi skulle dessutom göra korta besök i varje depå. Max 3 minuter förutom vid den "stora" depån i Rimbo, där vi skulle stanna max 10 minuter.

Coolt med en egen startid

Så brakade vi iväg i en anständig fart. Efter 2 mil, vid första depån, släppte två cyklister pga astma och en sviktande cykelform. 20 cyklister kvar.

Snittfarten låg runt 28-29, men såklart stundtals betydligt snabbare farter när det inte var krokigt, backigt och stökigt. För det är det långa sträckor på den här banan. Då jäklar gällde det att hänga i så mjölksyran kokade i låren.

Vi stannade till de där tre minutrarna i de mindre depåern. Vi stannade också några gånger pga växelstrul på någons cykel.

Mr Ego intar den där coola avslappnade stilen i väntan
på att växelstrulet löses. Tina facebookar och Mr Okänd kollar utsikten.
(Foto Gerry Askefalk)

Iväg igen till den "stora" depån i Rimbo. Börjar svida rejält i mina lår nu, intalar mig själv att jag bara inte kan släppa en grupp en gång till, så jag biter i. Pulsen är dock helt under kontroll. För mig är det bevis nog för att det behövs en brutal benträning i vinter. Så här kan vi inte ha det.

Fröken Spinn tätt följd av Mr Ego.
Team Rynkeby Stockholms enda representanter idag.
Fröken Spinn heter Tina och ska vara
Team Stockholms spinningfröken i vinter.
(Foto Gerry Askenfalk)

Den superhärliga depån i Rimbo. Som alltid bemannad
av härliga och glada funktionärer.

Den berömda Mäster Anders Johansson samtalar med en av de härliga
funktionärerna. Tyvärr vet jag inte hans namn.


Mr Ego vilar lite på trappan med Lena, en av grundarna till teamet.
Tina A kunde inte vara med idag pga sjukdom. Väldigt trist.
(Foto Daniel Hizakei Ekdahl)


Man ska inte äta när en paparazzi är i närheten. 
Man blir inte sitt bästa på bilder då.


Tina var uppenbarligen mer hungrig än andra. En bulle i varje hand.


I den här depån fick vi hjälp att fixa den
strulande växeln på en av cyklarna.
(Foto Daniel Hizakei Ekdahl)

Nu hade vi kört hälften, så efter exakt 12 minuters paus, upp på hojarna och iväg till nästa depå och ett kort stopp även där. 

Där tyckte fyra st att det gick en smula långsamt, varav en var en av Rynkeby Stockholms två representanter. Det var inte jag. De bombade iväg i hastigheter runt 35-40. Överkurs för Team Mellanmjölk.

Nu var vi bara 16 cyklister kvar. Next stopp varmkorvdepån några mil bort.


Kö uppstog såklart. Alla ville käka varmkorv.


Gott med korv och saft när hungern och tröttheten sätter in.

Du tror väl inte det här var sista depån? Självklart inte. Men bara ca 15 km kvar kommer den efterlängtade godisdepån.

På vägen dit kände sig fyra cyklister trötta och valde att lägga sig sist i klungan, så nu var vi bara 12 cyklister som gick i rotation. Och jag var en av dom, det kändes skönt att kunna hänga med, för nu hade farten skruvats upp lite. Nu låg vi mest hela tiden över 30 och rullsnittet steg sakta men säkert.

Svåra beslut måste tas på kort tid i godisdepån.
Vilket är godast? Kan jag ta flera?

Efter några minuters stopp brakade vi väg mot målet som till sist nåddes. Vi fick ett rullsnitt på 29,1 enligt min Garmin. Ett perfekt resultat för Team Mellanmjölk.

I målområdet träffade jag minsann på Mannen, Myten, Legenden, Sören Häggkvist, känd från bl.a cykelforumet Vi som älskar landsvägscykling. Nä, det var inte jag som stalkade honom, det har han som kom fram och sa hej. Det var kul att prata på riktigt med honom.

En stilig karl, Sören, nästan lika lång som jag.

Tack för idag, Team Mellanmjölk. En härlig runda blev det.

På bilden saknas fler från teamet. Vet inte vart dom tog vägen.
Visst är det ändå superkul att cykla i grupp?!

Stort tack från mig till Fredrikshof och kommittén som fixar och trixar för att få ihop det här fina arrangemanget. Men det märktes ändå att det var färre funktionärer ute på vägarna i år.

Ett förlag till förslagslådan inför nästa Roslagsrundor. Skippa första depån efter 2 mil. Den gör ingen jättestor nytta, knappt man är uppvärmd förrän den dyker upp. Men nu sa vi i vårt team, vi stannar till i alla depåer. Så då gjorde vi det.

Till sist. Team Rynkebys mål är ju att samla in pengar till barncancerfonden. Nu är 2017 års projekt stängt och alla team samlade totalt in fantastiska 26 miljoner. Det gör nu Team Rynkeby till Barncancerfondes största bidragsgivare. 

Och jag har varit en yttepytteliten del av detta. Det känns ändå stort i sin litenhet. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Det är då man uppnår ett sådant här fantastiskt bra resultat.


söndag, september 10, 2017

Velothon Stockholm. Avhängd, förnedrad, kränkt

Nejdå, blev varken förnedrad eller kränkt. Kanske inte ens avhängd. Men såna rubriker säljer. Fråga kvällspressens löpsedelsnissar.

Jag genomförde ändå loppet med godkänt resultat.



Dagens road captain, Christer Norrman, hade skrapat ihop ett starkt gäng på 10, eller om det var 12 superduktiga cyklister. De flesta från Rynkeby, plus några gästartister. Och så jag. Som alltid, av okänd anledning alltid ansluter till de som är större, starkare, snabbare, snyggare än mig. Så går det som det går också. Jag blir helt enkelt avhängd.

Vid genomgången innan rejset säger Christer att vi ska sikta på under 5 timmar med 10 minuters paus i depån i Nynäshamn, vilket innebär ett rullsnitt på 33. Morsning och goodbye, tänkte jag, det kommer jag aldrig någonsin klara under 15 mil.

Sen rullade vi bort till starten och massa otrevliga tankar for genom mitt huvud hur jag skulle orka genomföra rejset.

Vet inte hur många som startade men det var tjockt med folk.
Mr Ego ser redan här en smula orolig ut.

Så går startskottet och vi rullar iväg. Efter någon kilometer har vår grupp lyckats formera sig och vi börjar trampa med rullande tvåpar. Det börjar direkt att gå snabbare än min comfort zone. Stålsätter mig att hålla ut och hänga med halva loppet ner till Nynäshamn. Jag verkligen vill det. Måste kämpa, slita, ge allt jag har.

Så gör jag, men redan efter 15 kilometer känner jag att det här kommer aldrig att funka. Så jag tar beslutet att säga morsning och goodbye till gruppen och istället sikta in mig på ett annat kul mål, att cykla det här loppet snabbare totaltid än jag mäktat med på Halvvättern. Mina tider där är 5:42 resp 5:46.

Det blev inte som jag tänkt. Men som jag trodde.
Lik förbaskat en smula snopet eftersom det inte gick
 att hänga med längre än blygsamma 15 km.

Kommer snart ikapp en liten grupp som kör i ett för mig perfekt tempo, kring 28-30, och väldigt lugnt och fint när det går uppför. Perfekt att haka på i den stundtals jobbiga motvinden.

Först ligger Wolfgang, en tysk kille. Han släpper aldrig den positionen. Bara att tacka och ta emot. Bakom honom ligger Birgitte, troligen ihop med Wolfgang. De kommunicerar i alla fall på tyska.
Sen ligger en kille från Team Magnus, Mats, sedan en okänd kille, och så jag.

Mitt eget draglag ända ner till Nynäshamn.
Vet, man får inte fota när man cyklar, men det var ingen bakom,
så jag tänkte att det ändå var okey.

Fick flera glada tillrop från omkörande som kände igen mig. Det är som vanligt superkul.

Stannade bara 7 minuter i depån i Nynäs. Ingen rast ingen ro. Fyllde bara en vattenflaska, tryckte i mig en chokladboll, men glömde bananen. Och så iväg.

Vid Nynäsdepån fanns chokladbollar, vatten, sportdryck, 
bananer och godis.

Nu blev det tomt. Ingen alls att hänga på. Jobbigt läge. Alla som blåste förbi gjorde just så, blåste förbi. För snabba för mig. Och de jag kom ikapp var för långsamma.

Sånt här har man ju varit med om som det känns ett oändligt antal gånger. Jag kanske är en ensamvarg, ska inte cykla i klunga. Särskilt inte snabbklungor. Men i en lagom klunga är det ju skitkul.

Stannar till någon minut eller två vid nästa depå, och ser man på, mina två tyska vänner startar precis innan mig. Hänger på såklart, men efter några mil får Wolfgang kedjehopp och de stannar båda två.

Jag tuggar vidare ensam igen.

Kör förbi de depåer som dyker upp, har ju en tid att passa minsann. Dricker bra, men äter mindre bra.

Pötsligt börjar mitt artrosknä att göra ont. Efter en stund rejält ont. Börjar bli jobbigt att trycka på med vänsterbenet, men inte värre än att jag kan fortsätta i samma tempo. Men ändå, vafan ska knät börja krångla för, har inte hänt förut vid cykling.

Känner vinstvittring när jag cyklar genom de södra förorterna. Alla vägar totalt bilfria, så himla härligt.

Kan du fatta, en hel tvåfilig väg alldeles för oss själva.
Snacka om lyxcykling


Snart i mål i den svenska huvudstaden.

De sista två milen är riktigt tuffa. Så nära men ändå så långt kvar. Det gör ont i knät, det gör ont i rumpan, vänsterhanden domnar hela tiden, ryggen protesterar också, förmodligen av lojalitetskäl med de andra krämporna.

Jag lider verkligen. Allt är elände. Allt. Cykling är en jävla skitsport, jag ska sälja cykeln nu, avsäga mig Team Rynkeby, börja med boule i stället. Och den där j*** Liljeholmsbron. Riv den.

Men å andra sidan är det rätt coolt att vi har hela busskörfältet för oss själva medan bilar står tvärstill i filerna bredvid.

Sista backen kvar nu bara. Hornsgatan upp. Riv den, säger bara det, riv den och gör den platt till nästa år. Kämpa Göran, eländet är snart slut. Upp till toppen, sen blir det nedför, en högersväng och så kommer den, MÅLRAKAN.

En sån magisk vacker syn. Jag älskar plötsligt Södermalm. Gör både Liljeholmsbron och Hornsgatan till kulturminnesmärken. Gör det bara.

Får min medalj och sedan ser jag road captain stå och vinka på mig längre fram. De andra i vår ursprungsklunga, snabbisarna, kom i mål nästan en timme före mig och sitter nu och snackar och äter lite.

Får en kopp inte så god soppa, men vad gör väl det en sån här dag. Känner mig ändå toknöjd med min insats. Missade Halvvätterntiden med 1 minut, lite surt, men spelar ingen roll. Glad, stolt och nöjd ändå, nu körde jag halva rejset solo, Halvvättern alltid i klunga hela tiden.

Ännu en gång släppte jag min grupp och avslutade ensam. Börjar bli van, men det är som det är. Tur jag är prestigelös i såna här sammanhang, det gör mig inte så mycket att släppa iväg gruppen. Klart det svider, men det går över rätt fort. Jag siktar alltid högt, går det så går det. Och går det inte så har jag i alla fall försökt. Det tycker jag är viktigast.


Här är merparten av gruppen jag startade med.
Mr Ego (TR -15 -16 -17 och -18), Annicka (TR -17) Lars (TR -15 och -16)
Ylva (TR -17 och -18), Tina (TR -17 och -18) 
Christer (TR -17), Mattias (TR -18)
Högst upp Petter (tror jag han heter), sambo med Annika (tror jag)
Saknas på bilden äkta paret Gabriella (TR -16) och Ludwig (TR -17 och -18) 

Av vår ursprungsklunga var det bara Lars, Mattias och såklart Tina, som en gång var en elitcyklist med ett SM-brons i någon låda hemma, som gick i mål tillsammans. Deras sluttid blev 4:49.

Övriga släppte vartefter mellan Nynäshamn och målet, och kom i mål lite senare med olika sluttider.

Min sluttid blev 5:43 och med ett rullsnitt på 27,5. Hade hoppats på ett lite högre rullsnitt, men ensam är det knepigt för mig.

Ja, det var väl allt jag hade att redovisa från min insats i Velothon Stockholm 2017. Ett kul lopp som jag sannolikt kommer att köra även nästa år.

Ett lopp kvar i år, Roslagshösten nästa söndag. Får se om jag kör det loppet, just nu säger knät ett klart nej, men det kanske går över.

En sak till bara, cykling är ju ändå rätt kul, behåller nog trots allt hojen.

söndag, september 03, 2017

Tillbaka till träningsvardagen

Idag körde jag ett pass med Fredrikshof Nacka/Värmdö. Kul men ruggigt jobbigt.


Glad och slutkörd, kan man vara det?

Samling i Gustavsberg kl 09. Vi skulle köra i tre grupper, snabb, mellan och lugn/nybörjare.

Jag känner mig numera ganska etablerat i mellangruppshastigheten dvs 28-30 så den gruppen valde jag. Precis som Tina G, en teamkompis från årets Rynkebyteam. Hon är egentligen en snabbis, men kände sig lite sliten så hon valde också mellangruppen.

Mr Ego och Tina vid ett kort stopp vid Eknäs brygga.
Pinsamt. Hade glömt att ta bort nummerlappen
på hjälmen från racet i Zell-am-See

Falsk marknadsföring. Kan man säga så? Efter två mil var snittet enligt min Garmin 32,2. Det är snabbgruppstempo.

Min egen gissning är att det var en maskeradcykling. Snabbisar utklädda till mellangruppare.

Mina kamrater för dagen var enligt min personliga gissning snabbisar som ville ta det lite easy, men deras easy är tokfort för en "äkta" mellangruppare. 

Det var ju egentligen bara att kolla in deras hojar för att se det direkt. Ingen hoj hade standardhjul, alla hade uppgraderat till vassare grejer. Såg ingen "instegscykel", tvärtom, rikigt vassa och snabba hojar och ryttare som passade in såklart. Pju, här skulle det gå undan, tänkte jag. Och så blev det.

Jag fick ta i rejält kan jag säga, för att överhuvudtaget hänga med. Kändes fint på platten, men så fort det börjar luta uppför är jag rökt, kokt och grillad. Blir avhängd mer eller mindre direkt och så får jag tokjobba för att komma ikapp.

På Ingarö, där vi körde, finns en fin sträcka på nästan en mil som klubben kallar temposträckan. Den innehåller en bit uppför. Trots att jag har svårt med backar, så tog de som låg på förning det rätt lugnt i just den backen. Till och med jag tyckte det gick en smula mesigt, så resultatet blev ett missat PB på just den temposträckan. Hade ju varit kul med ett PB även där.

Men jag tog revanch. Vi kom så småningom till vad som kallas golfbanebackarna. Den innehåller några stigningar varav en är extra grym och elak . Inte jättelång men j**** jobbig enligt mitt sätt att se det.

Svängen som innehåller Golfbanebackarna

Tog i för kung, drottning Silvia och fosterlandet, och när jag kom upp var jag faktiskt tvungen att stanna för att hämta andan en kort stund. Kunde nästan inte andas.

Sen körde vi vidare en bit och när snabbisarna ville köra en vända till, så sa jag och tre andra tack och adjö och cyklade "hemåt" mot Gustavsberg.

När jag kom hem såg jag till min glädje att det blev ett Strava-PB på golfbanesvängen. Kul.

Fika är ett måste när man hojar med Hofvet ute på Ingarö. Så även den här gången, men nu blev det bara Tina och jag som kände fikasuget. Snabbisarna kom säkert när de hade kört slut på sig själva efter sin andra runda.

Jag kände mig rätt mör i benen så det var en lagom tur idag. Kort sagt, superkul men samtidigt superjobbig. Vet inte riktigt om jag kört ett sånt här jobbigt pass i år. Men det har jag nog, bara glömt.

Även om det är jobbigt att hänga med de som är bättre och starkare, så blir man ju faktiskt själv bättre i och med det. Men det är lite knäckande att bli avhängd i backar. Det måste jag göra något åt.

Det får bli vinterns mål, att träna benen stenhårt.

Ska vi säga så?