Glad och slutkörd, kan man vara det?
Samling i Gustavsberg kl 09. Vi skulle köra i tre grupper, snabb, mellan och lugn/nybörjare.
Jag känner mig numera ganska etablerat i mellangruppshastigheten dvs 28-30 så den gruppen valde jag. Precis som Tina G, en teamkompis från årets Rynkebyteam. Hon är egentligen en snabbis, men kände sig lite sliten så hon valde också mellangruppen.
Mr Ego och Tina vid ett kort stopp vid Eknäs brygga.
Pinsamt. Hade glömt att ta bort nummerlappen
på hjälmen från racet i Zell-am-See
Falsk marknadsföring. Kan man säga så? Efter två mil var snittet enligt min Garmin 32,2. Det är snabbgruppstempo.
Min egen gissning är att det var en maskeradcykling. Snabbisar utklädda till mellangruppare.
Mina kamrater för dagen var enligt min personliga gissning snabbisar som ville ta det lite easy, men deras easy är tokfort för en "äkta" mellangruppare.
Det var ju egentligen bara att kolla in deras hojar för att se det direkt. Ingen hoj hade standardhjul, alla hade uppgraderat till vassare grejer. Såg ingen "instegscykel", tvärtom, rikigt vassa och snabba hojar och ryttare som passade in såklart. Pju, här skulle det gå undan, tänkte jag. Och så blev det.
Jag fick ta i rejält kan jag säga, för att överhuvudtaget hänga med. Kändes fint på platten, men så fort det börjar luta uppför är jag rökt, kokt och grillad. Blir avhängd mer eller mindre direkt och så får jag tokjobba för att komma ikapp.
På Ingarö, där vi körde, finns en fin sträcka på nästan en mil som klubben kallar temposträckan. Den innehåller en bit uppför. Trots att jag har svårt med backar, så tog de som låg på förning det rätt lugnt i just den backen. Till och med jag tyckte det gick en smula mesigt, så resultatet blev ett missat PB på just den temposträckan. Hade ju varit kul med ett PB även där.
Men jag tog revanch. Vi kom så småningom till vad som kallas golfbanebackarna. Den innehåller några stigningar varav en är extra grym och elak . Inte jättelång men j**** jobbig enligt mitt sätt att se det.
Svängen som innehåller Golfbanebackarna
Tog i för kung, drottning Silvia och fosterlandet, och när jag kom upp var jag faktiskt tvungen att stanna för att hämta andan en kort stund. Kunde nästan inte andas.
Sen körde vi vidare en bit och när snabbisarna ville köra en vända till, så sa jag och tre andra tack och adjö och cyklade "hemåt" mot Gustavsberg.
När jag kom hem såg jag till min glädje att det blev ett Strava-PB på golfbanesvängen. Kul.
Fika är ett måste när man hojar med Hofvet ute på Ingarö. Så även den här gången, men nu blev det bara Tina och jag som kände fikasuget. Snabbisarna kom säkert när de hade kört slut på sig själva efter sin andra runda.
Jag kände mig rätt mör i benen så det var en lagom tur idag. Kort sagt, superkul men samtidigt superjobbig. Vet inte riktigt om jag kört ett sånt här jobbigt pass i år. Men det har jag nog, bara glömt.
Även om det är jobbigt att hänga med de som är bättre och starkare, så blir man ju faktiskt själv bättre i och med det. Men det är lite knäckande att bli avhängd i backar. Det måste jag göra något åt.
Det får bli vinterns mål, att träna benen stenhårt.
Ska vi säga så?