Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


tisdag, oktober 31, 2017

Nu stänger vi ner oktober

Det är ju rent av ruskigt så fort tiden går. Oktober är redan slut. Inte gick väl tiden så här fort förr i tiden?

Nuförtiden är det ju ett fasligt schå att hinna hänga med i allt. Men man gör så gott man kan, det är det enda man kan göra. Plus att skriva trista blogginlägg lite då och då.

Man måste se lite marig och sur ut som författare. Det är sen gammalt.

Jag är nöjd med oktober 2017. En del skojiga investeringar har det blivit. Nya sängar t.ex. Det var typ 20 år sedan det hände senast. IKEA-sängar är av bra kvalitet, men nu var det dags för nya.

Det blev såna däringa bekväma saker, av annat märke än IKEA, elstyrd höj-och sänkfunktion. Kostade därefter, men tanken är att de ska hålla tills det är dags att bli ivägrullad till ålderdomshemmet, alltså bortåt 30 år. Fan, vi kanske måste köpa nya sängar en gång till i alla fall, för så länge håller väl inte en säng antar jag.

Höll på att glömma, det blev en ny bil också.

Om vi kollar de fysiskat händelserna då, hur gick det då i oktober? Tackar som frågar, det gick utmärkt. Se bara på det här diagrammet.



Cykling - Trainer är egentligen spinning med Team Rynkeby. Rätt nöjd med fördelningen, rätt mycket av allt. Utom löpning. På den fronten är det rent skamligt dåligt. Bara 76 minuter på en hel månad. Usch och fy så dåligt. Nästa månad måste den träningen intensifieras.

Så har vi då resultatet av den internationellt kända tävlingen Flest-träningstimmar-i-familjen Demnert.

Inget motstånd längre. Löjligt enkel seger.


Totalt körde jag 26 pass, vilket är fyra färre än förra årets oktober.

Jepp, det var oktober det. Nu stänger vi den. Tack och adjö.

fredag, oktober 27, 2017

Svart är det nya svarta

Det här blir ett rätt långt inlägg. Vill nämna det redan från början.

Vi börjar med Vätternrundan för nu är det högtidsstunder för sjön Vättern. Blir ju lite så i cykelkretsar när det ska anmälas till Vätterrundan.

Oj vilka diskussioner om det bra/dåliga med VR det förekommer på olika cykelgrupper på Fejan. Man blir bara trött att läsa allt. Särskilt på de inlägg som tjatar om hur farligt det är att cykla fort och därför bör man inte cykla runt Vättern.

Eller att ingen bör cykla snabbare än den långsammaste cyklisten för att därigenom helt eliminera risken för olyckor i samband med farliga omkörningar. Typ så. Lite skruvat tolkat av mig kanske, men lite så är tongångarna från de mest negativt inställda.

Men icke förty. Jag och typ 20 tusen andra tycker inte så, därför kommer jag nu för femte gången att ge mig i kast med att runda Pölen. Såklart tillsammans med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm.

Vi har anmält ett team på 28 personer. Kommer som vanligt bli superkul. En smula jobbigt, men absolut superkul. Vi har inte någon tid vi ska uppnå, vi har inget snitt vi ska köra i, vi som rullar ur startboxen ska också rulla över mållinjen samtidigt och tillsammans som ett team.

VR blir vår generalrepetition inför cyklingen till Paris som är betydligt jobbigare. Då cyklar vi motsvarande ungefär Motala - Karlsborg varje dag. Men på betydligt backigare vägar, i alla fall i slutet av veckan.

Är även anmäld till Halvvättern med "mitt" eget Team Mellanmjölk. Det blir en generalrepetition inför själva Vätternrundan som i sin tur är en generalrepetition inför Pariscyklingen. Många repetitioner blir det.

Lite kul att Facebook idag påminde mig vad som hände just idag för exakt 4 år sedan.



Bilden är från en av mina absolut första cykelrundor. Två mil ut på Lidingö, nej inga döda fåglar där som jag behövde begrava, sen hem igen.

På hemvägen var jag tvungen att stanna och vila för jag var så trött. Efter typ 3 mil. Det är annat nu minsann, nu hojar jag gladeligen till Paris varje sommar bara för att shoppa nån cool tischa.

Nu är det dags att ta min simning till en ny nivå. Igår började jag hos Human Ambition som drivs av simgurun Micke Rosén.

Började minst sagt dåligt. Tog helt fel på tiden, trodde passet började 20:15, så då var jag där laddad till tusen. Men vafalls, inga andra här? Ringde dotter Sofia, som normalt också simmar då, men igår var hon lite krasslig. Fick veta att tiden är 20:45.

30 minuter väntan i en helt tom simhall.
Förutom jag själv alltså. 

Men så småningom dök de upp, de andra.  Så även kvällens instruktör, Karin Pettersson, som är min sjätte eller möjligen sjunde siminstruktör som jag plågat under de senaste två åren. Plågat såtillvida att jag inte kunnat crawla så bra som man kanske skulle kunna förvänta sig av en snubbe i min dimension. Ett nästan hopplöst fall alltså. Men inte längre. Nu går simresan vidare mot nya höjder.

Både jag och Karin var så här glada efteråt
när vi konstaterade att jag inte hade drunknat.

Det här passet hade Karin satt ihop

Fick en smärre chock när jag läste programmet som Karin skrev upp på tavlan. Herregud, bara uppvärmningen 600 meter på olika sätt.

Sen blev det bara jävligare och jävligare. Men på något skumt sätt även roligare och roligare. Fick många tips som jag försökte korrigera under passet och på slutet sa Karin att jag simmade bättre i slutet av passet än i början. Det kändes både bra och kul.

I onsdags körde jag slut på mina ben under Rynkebyspinningen och igår körde jag slut på överkroppen. Life is beautiful, eller hur? Idag blir det vilodag. Behöver det tror jag.

Shoppa är jag bra på. Häromdagen shoppade jag en ny klocka. Visserligen har jag redan en, av lite äldre årgång, som funkar alldeles utmärkt, men den här var så "billig" så jag kunde inte hindra pekfingret från att landa på tangentbordets Enterknapp.



Det trista var att den shoppingen triggade igång det stora köpsuget. Ny bil kanske? Klart man behöver en ny bil. En ny cykel har jag ju redan köpt.

Uppenbarligen har jag fastnat djupt i konsumtionsträsket och måste gå in på tyngre grejer för att uppnå Nirvana.

Nirvana är ett själsligt slutmål inom buddhismen och hinduismen – ett evigt, lycksaligt tillstånd av fullständig själsvila. Inom buddhismen ses nirvana som fullständig frihet från begär, hat och självbedrägeri. 

Så raskt iväg för provkörning av en VW Tiguan. Ohhhh, den var bra. Inte kunde väl jag föreställa mig att jag ville en ha SUV, men det vill jag nu. Då slipper jag krånglet att komma "ner" i sätet på min Golf.

196 stiliga centimetrar med en rygg som blir stelare för varje år gör det jobbigare och jobbigare med mindre bilar.

Blir den här min, eller? Inte just den här, men en
exakt likadan.


Kära hustrun gillade också kärran. Vilken tur.

Köpsuget steg markant efter provkörningen, men sjönk något när inbytespriset på Golfen presenterades. Nu måste pannan läggas i djupa veck, miniräknaren konsulteras och beslut fattas.

Minus i kanten är att just den bil som fångat mitt intresse är svart. Men vi kanske helt enkelt ska gå tillbaka till det en gång var, att svart är det nya svarta. Eller som Ford en gång sa, du kan få din Ford i vilken färg du vill, bara den är svart.

En grej till då. Som absolut inte på några villkors vis har med rubriken att göra. Just idag, eller snarare ikväll, för exakt 45 år sedan, förändrades mitt liv.

Var med några kompisar på Discoteket Greven som låg på Kungsgatan i Stockholm. Numera huserar McDonalds i dom lokalerna.

Plötsligt mötte min blick två vackra ögon som satt på en supersnygg tjej. Vi började dansa, och bara några månader senare flyttade jag hemifrån och in hos denna kvinna. Jag var då 21 år.

1,5 år senare gifte vi oss och ikväll ska vi, fortfarande gifta med varandra, fira den här dagen då vi träffades med att dricka lite champagne. Tiden går som sagt väldigt fort när man har roligt.

torsdag, oktober 19, 2017

Dags att uppgradera. Eventuellt p.g.a arbetsskada.

Idag kände jag att jag nått vägs ände.

Mitt företag inköpte för några år sedan en Postcykel. Om du missade den berättelsen så kan du läsa om den HÄR.

Idag på lunchen levererade jag en liten hög brev till en brevlåda
belägen flera hundra meter från kontoret. Men jag körde lite vilse
så det blev en jättelång postrunda. Det är sånt som händer.

Detta efter en mycket noggrann ekonomisk analys och kalkyl som fick revisorn att bara skrika rätt ut. Av glädje, trodde jag. Visade sig att det rådde delade meningar om just det sistnämnda. Om revisorns glädje (?) kan du läsa HÄR

Helt klart är att den cykeln nu är betald, för det har gått betydligt mer än 222 dagar sedan inköpet, så den är till fullo avskriven. Kort sagt är den cykeln rena sparbössan.

Nu är det dags att prata om de negativa biverkningarna från den cykeln. Det har visat sig att det är en betydande risk för arbetsskada om jag fortsätter använda den. Så kan vi inte ha det.

Växlarna. Jag tänker på växlingsreglagen. Känner redan av en viss antydan till arbetsskada i tummarna efter detta eviga växlandet.

Jag, och företaget, bor ju allra högst upp på Brunkebergsåsen som löper genom Sollentuna. Innebär ett fasligt trampande uppför varje gång jag ska hem efter att ha lämnat posten med cykeln som transportenhet. Uppför i olika lutningsgrader innebär mycket växlande och då tar tummarna och fingrarna mycket stryk.

Så nu diskuteras i företagets ledningsgrupp om det trots allt inte är läge att uppgradera Postcykeln med t.ex elektroniska Ultegra Di2.




Om, säger om, det inte skulle passa just till Postcykeln, ja då är det bara att bita i det sura äpplet och kassera det systemet. Och eftersom det då ändå är kasserat, så kan jag ju istället montera det på min nybeställa Rynkebycykel, en Bianchi Intrepida. En klar och tydlig win-win-situation eftersom det är en ohygglig kapatalförstöring att kassera något sådant.

Vi har ett svårt beslut att fatta i företagets ledningsgrupp som består av mig själv och hustrun som dessutom är styrelsesuppleant. Hittills är det oavgjort vid en testomröstning, men jag jobbar hårt för att få ett positivt majoritetsbeslut.

Måtte det beslutet fattas inom kort, för mina ben behöver all hjälp de kan få. Igår blev de t.ex totalslaktade av vår spinningsfröken i Team Rynkeby, alias Tina.

Normalt sett en snäll och trevlig flicka, som i verkligheten kan cykla superjättefort.


Här en bild från sommarens cykling till Paris.
Högst upp på en bergstopp med oändliga odlingar
av champagnedruvor nedanför. Hon skulle ta en
snygg selfie, men jag kunde inte låta bli att
göra den snyggare (!).

Men så fort hon sätter sig på ledarcykeln i spinningsalen blir hon som förbytt.



Vi andra blir ju skräckslagna och tappar all förnuft och sans och försöker trampa därifrån så fort det går, trots att cyklarna står som fastbultade i golvet. Klart man blir trött i benen då.

Så kom inte och säg annat än att jag har ett hårt liv, som absolut behöver lättas upp med Di2.

tisdag, oktober 17, 2017

A good guy, thats me

Det är lite kul att simma trots allt. Det går bättre och bättre även om det går långsamt framåt.

Idag hade Medley en kampanj, Simma för Livet. För varje meter man simmade idag skänker Medley 10 öre till WaterAid som syftar till att ge rent vatten till tredje världen. Eller nåt sånt.



Självklart ville även jag ställa upp, nu när det är kul att crawla och jag faktiskt kan det. Inte jättebra, men jag kan. Vilken stundtals känns som Världens Sjuttielfte Underverk.


Som vanligt glest i bassängen vid lunchtid

En sak som är rätt barnsligt, men coolt, det är att med gott samvete glida ner i banan vid skylten Crawl utan att behöva skämmas eller känna att jag väljer fel bana.

På mitt tänkta träningsschema stog bara distans idag. Inga särskilda tekniklängder, bara kötta på. Men, inget slarv, fullt fokus på alla detaljer som jag måste tänka på. Rotation, ner med huvudet, andas i armhålan, vinkel på handen, vinkeln utåt på armarna framåt, armbågen högre än handen, fullt drag bakåt även med högerarmen, det slarvar jag med.

Massor av detaljer. Körde hela tiden med simfenor, vilket jag blivit rekommenderad av simgurun Micke Rosén att göra fram till jul för att mest kunna fokusera på det jag skrev här ovanför.

På den långa halvkilometervändan testade jag även att ha paddlar på händerna.

Det går inte fort, men jag är superglad
att jag överhuvudtaget kan crawla.

Började med ett gäng 50-or som uppvärmning. Jag behöver rätt lång uppvärmning för att liksom komma igång. Ökade längderna vartefter och avslutade med en femhundring.

Där fick jag verkligen feeling och ville egentligen inte sluta. Älskar det tillståndet, när man hamnar i zonen, eller i bubblan, då man bara gör, utan att egentligen tänka på vad och hur man gör.

Eftersom lunchtiden höll på att ta slut var jag tvungen att sluta där, trots att jag nog hade kunnat klämma fram ännu fler längder.

Så mitt bidrag till WaterAid blev således 132:- om jag räknar rätt. Det är jag nöjd med. Med gott samvete känner jag mig nu som A good guy.

Till "vardags" hjälper jag till att samla in pengar till Barncancerfonden via Team Rynkeby, och idag hjälpte jag till med rent vatten till tredje världen.

Tror minsann jag kan sova med extra gott samvete i natt.

Tisdagar brukar ju annars innebära ett styrkepass på morgonen tillsammans med dotter tillika medarbetare Sofia. Hon bangade av olika anledningar idag, så då bytte jag morgonträningen mot en löptur på kvällen istället. Det var skönt att springa av sig lite. Men de här tisdagarna med två pass, de är allt lite halvjobbiga.

Men om man vill ha en viss medalj så måste man ligga i. I tv-soffan får man inga medaljer.

I mörkret bli alla gubbar grå,
så det gäller att sätta på sig reflexer lite överallt.

Jag gillar verkligen Mr Ironmans kloka budskap. Det är så jag tänker kring mina eviga försök att erövra den där medaljen som jag så gärna vill ha.


Idag har jag alltså kört ett sim och ett löppass. I morgon väntar ett cykelpass. Ett 90 minuters mördarpass på spinningcykeln tillsammans med hela Team Rynkeby Stockholm. Det blir kul.

söndag, oktober 15, 2017

Gravelbike, kan de va nåt?

Cyklade lördagsrundan med Fredrikshofs Audaxgrupp. En lite ovanlig tur blev det för mig. Tänkte som vanligt landsväg med korta inslag av snälla grusvägar. Funkar ju bra med min cykel.

Jodå, det blev det. Nästan. Ett problem var att grusvägarna var nyplogade. Du vet vad det betyder va? Ett lager grus som smala däck lätt sjunker ner i. Det blir tungt och vingligt. Och smutsigt.

Det småregnade när jag stack hemifrån. En smula orolig, visste ju inte hur Audaxfolket tänker vid regn. Tänk om de bara är solskenscyklister?

Fanns såklart ingen anledning till oro, när klockan slog 08:30 och det var dags för avfärd var vi sju cyklister.

Nu ledde kapten Daniel inte bara in oss på grusvägar, han ledde in oss i skogen också. De flesta hade hojar med rejäla däck, men inte alla.

En paus mitt skogen kändes okey.

Efter en kortare paus tuffade vi vidare på asfalt, grus och lite skog igen.

Vi en paus i en vägkorsning bestämde vi att jag ska inte ha en cyclocross på min önskelista till Tomten, jag ska ändra det till en Gravelbike. En sån måste man ha för vintercyklingen med Audax. Vi bestämde helt enkelt det.

Så, har du något bra tips på en billig sådan? Ifall Tomten vägrar alltså, så jag måste betala själv. 

Dags för fikapausen, den långa riktiga pausen i cyklingen. Den här gången på Café Gott o Gulligt.


Jag ställde mig såklart under texten som bäst
beskriver mig. Enligt mig själv alltså.
(Foto: Daniel Säfström)


Riddarna kring runda bordet där djupsinniga saker om 
både cykling och annat avhandlades.


Personligen gick jag all-in på kakbuffén.
Jättegott kaffe i en God Jul-mugg, kladdkaka med grädde,
vaniljbulle och så en Snickers tilll efterrätt.

Som sagt, en smutsig tur. Nästa gång kanske jag tänker smart och tar på mig rejäla skoöverdrag.




Rundan blev för mig ganska exakt 7 mil

När jag kom hem blev det en powernap i soffan, för på kvällen vankades en reunionträff med Rynkebykompisarna från sommarens cykling till Paris.

Temat för träffen var champagne. Jodå, vi pratade med varandra också.


En smula elegant är att jag är en av dom som finns på etiketten
på de här exklusiva champagneflarrorna. Som nu är tomma.

Men eftersom jag är lat av naturen, det är väl därför jag cyklar till Paris bara en gång om året, så tog jag bilen till träffen och drack bara alkoholfri Cider. Funkar det också.

Jaha, sen blev det söndag, och jag gjorde bara manliga saker. Beställde nytt sugmunstycke till dammsugaren, klippte gräset, dammsög hela huset, åkte iväg och slängde tidningskassar i återvinningen, plockade ur diskmaskinen och lite allmänt småplock. Sånt som killar gör.

Hustrun läste en bok under tiden och upplevde lite lyxliv.

När vi drack vårt eftermiddagsfika kollade vi cykling på TV. En snygg översiktsbild från helikopter på hela klungan. Kolla, sa hustrun, de cyklar i färgkombinationer. Nämen alltså, de hojar lagvis, svarade jag lite besserwissigt.

Till saken hör att innan jag började cykla för några år sedan var det hustrun som ofta satt och kollade cykling, jag tyckte det bara var tråkigt. Nu är det annorlunda.

Sen blev det dags för veckans styrkepass med Team Rynkeby. Idag ett cirkelpass. Attan så jobbigt, men ändå rätt kul. 30 pers var vi idag. Superkul när vi är så många som peppar varandra till stordåd.

Mina ben. Som du ser finns plats för 2018 också.
För all del även 2019 om det skulle bli så.

Till middag blev det pizza från Dr Oetker, och därtill en alkoholfri öl.

Ja, mer än så hände inte under min helg. Visstja, kompletterade önskelistan till Tomten, att han ändrar Cyclocross till Gravelbike.

I det stora hela har jag varit i princip rätt snäll så här långt in på året, så viss chans finns det ju ännu. De kommande månaderna kommer att bli avgörande.

måndag, oktober 09, 2017

När pannbenet får tala

Kände mig lite låg idag. Trött som attan. Ingen entusiasm för någonting. Livet kändes lite tungt. Ingen särskild anledning, bara en sån dag. Dessutom regnade det ute. Fan, det står ju löpning på schemat idag.

Efter jobbet satte jag mig i soffan och surfade lite på Fejan. Plötsligt fastnade jag för en artikel som jag inte längre kommer ihåg var jag hittade den.

Ögnade igenom den och fick en liten snyting i magen. Vadå sitta här och tycka synd om mig själv. Artikeln handlade om mental träning. Kollade ut genom fönstret. Det regnade fortfarande. Jag läste lite till av artikeln.

Så kom det korta stycket som satte fart på gubben:


Du kanske inte tror mig, men jag bestämde mig på sittande rumpa att jag skulle ut och springa en halvtimme. Trots att det regnade. Så då gjorde jag det.

Lite överdrivet och fånigt glad kanske, men det
blev trots regnet en rätt skön runda.

Inte nog med att jag gav mig ut, jag sprang den snabbaste rundan någonsin. I alla fall på den här sidan 35-årsstrecket. Och det är ju minst sagt ett tag sedan. Sjukt fett najs asså.

Fick lite beröm av Garmin också.

Så nu är jag tillbaka i soffan igen. Betydligt gladare. Betydligt nöjdare. Betydligt bättre känsla i hela kroppen.

Tänk att så lite kan göra så mycket.

PS: Om du missade mitt andra inlägg idag kan du läsa det HÄR.

Viktiga konsumentrapporter

Klart jag måste meddela omvärlden viktiga tester som jag å mänsklighetens vägnar ger mig på att utforska.

Den berömda kulturklubben KulturRallyt har återuppstått. Om du läst mina bloggar tidigare vet du att det är en minst sagt exklusiv förening.

Enda medlemskravet är att ha ingått äktenskap med mig. Det är därför klubben räknas som en av Sveriges mest exklusiva (och såklart eftertraktade) kulturföreningar.

Jag kan åter meddela, efter en förnyad kontroll, att väntelistan för medlemskap är oöverskådligt lång. Mest kvinnor om jag förstått den medlemsansvarige rätt.

Igår söndag begav sig föreningen in till det pulserande Stockholm City, nämligen Dansens Hus för att beskåda föreställningen Under, av och med Cirkus Cirkör.


Till sist lyckades vi fånga alla föreningsmedlemmar 
på en och samma bild.

Föreningen har sedan flera år tillbaka beskådat Cirkus Cirkörs samtliga föreställningar.  Den här, som heter Under, var en märklig tillställning. För en enkel man som jag, var den i princip omöjlig att förstå.





Läste dumt nog programmet efter föreställningen, och det visade sig att föreställningen skulle visa människa mot väder. Jaha, var det därför de dansade som de gjorde?

Var det därför de gick och dansade på lina i motvind skapad av en vindmaskin? Jaha.

Var det därför de dansade märkliga danser på ett orange hav bestående av en urluftad luftballong?

Aha, jag tror jag förstår. Hmm, djupsinnigt.

Så spelades musik också. En lite skum musik framförd av en tjej som spelade några olika instrument. Jättefint var det. Bäst i hela föreställningen var trots allt när denne tjej stog ensam med en mikrofon och spelade på en elgitarr och sjöng en jättebra sång. Tror de sjöng om att de ville till Arktis. Eller nåt sånt.

Det var inte ens en paus i föreställningen. Ett klart och stort minus. Kaffe och kakarecension uteblir således för den delen som brukar ingå i KulturRallyts evenemang.

Efter föreställningen släpptes en av medelmmarna av vid närmaste P-tågstation och den andre begav sig under viss brådska till nästa evenemang, som inte kan räknas som kultur, men vars syfte ändå är att få en kul tur i sommar.

Nu var det dags för Team Rynkeby-God Morgons vanliga söndagsträning. Den här gången ett skivstångspass. Ett superbra pass, den här gången av Friskisinstruktören Camilla.

Ett rejält helkroppspass som känns lite här och där i kroppen idag. Man går in i passet med ett högt självförtroende och tänker att nu j**** är det bara att köra, typ så här:

Yeahh, kom igen Camilla, nu kör vi.

Efter halva passet är man inte lika kaxig längre, då känns det mer så här:


Men man får tänka bort smärtan och tänka att i vår kommer allt slit i träningslokerna att löna sig. Ser redan fram mot nya hojen som den här gången levereras redan i början av mars.




Trots allt, om jag visste det jag vet nu, hade jag nog inte deltagit i KulturRallyts evenemang den här gången. Då hade jag istället sprungit en mil i Hässelbyloppet. Slog nytt pers förra året och hade nog kunnat pressa mig till ett nytt pers i år. Teoretiskt alltså, rent praktiskt är det ju nu omöjligt.

lördag, oktober 07, 2017

Testade en LSD-trip idag

Oj oj oj. Det var som att segla på vita tussiga moln. En härlig upplevelse som räckte nästan sexochenhalv timme. Sen blev tillvaron som vanligt igen.

Jag snackar såklart om en Long Slow Distance med Fredrikshofs Audaxgrupp.

Du kanske trodde jag hänvisade till The Beatles käcka sång Lucy in The Sky with Diamonds, som sägs handla om drogen LSD. Men nej nej, nu handlar det om idrott och cykling.

Enligt "reglerna" ska rullsnittet på en Audaxtur vara ca 22,5 km/tim. Det är inte fort, men en väldigt lugn och behaglig fart utan pulstoppar. En perfekt pulszon2-träning för en gubbe som mig.

Start kl 08:30 från Norrviken IP i Sollentuna. Perfekt cykelavstånd från mig, tar 15 minuter. Isch.

Vi blev sex stycken idag. En Audaxtur kan även innehålla avsnitt på grusvägar fick jag lära mig idag. Men på snälla grusvägar. Så även idag. Men då körde två cyklister en annan väg, så då blev vi fyra kvar.

Klart fikastopp ingår på en audaxtur. Inte efteråt, utan mitt i. Efter ca 5 mil första fikastoppet, vid klassiska Lunda Livs.


 Råkade hamna i bildkanten, skulle bara fota Åse.


Daniel, Åse och Ralph

Vid detta första depåstopp, jodå, det skulle komma en till, inmundigade jag två koppar kaffe, en halvtorr kanelbulle, sannolikt kvar från i går eller mer sannolikt från i förrgår, plus en Snickers.

Iväg igen till nästa stopp, Hökeriet. Det är där dom serverar ubergoda mackor gjorda på lokala råvaror från gården.

Dagens macka, vet inte riktigt vad det var för pålägg,
kan ha varit en av de godaste jag någonsin ätit.

Lagom till fikat dök plötsligt de två försvunna cyklisterna upp igen. Med utmärkt hjälp av gårdens personal togs den sedvanliga gruppbilden, ty annars har det ju inte hänt.

Nästan Tripp,Trall, Trull. Eller tvärtom.
Åse, Bosse Diesel, Daniel, Ralph, Torun, Mr Ego

Som du ser valde jag idag trekvartsbrallor. Idag var det ett verkligt svårt klädvalsväder. Fem grader när jag skulle välja dagens outfit men prognoser lovade 9-10 grader.

Vinterhandskar självklart. Började att ta på mig vanliga kortisar med benvärmare. Kändes en smula för kallt. Av med dom. Testade trekvartisarna. Mmm, kanske, men nää, det blir nog för kallt.

Av med dom, på med vinterbyxorna som tål ner till 15 minus. Nää, för varmt. 

Valet föll till sist på trekvartisarna, ullstrumpor och tåvärmare. Överkroppen grundades med en merinoulltröja, sen Rynkeby vinterjacka, och ovanpå detta vind/regnjacka. Blev helt perfekt.

Däremot blev själva cykelturen inte helt perfekt. Först fick Ralph bakhjulspunka.

Kände mig rätt nöjd att det inte var jag som fick punka,
det är så trist att byta. Smutsig blir man också.

Berättade för de andra att jag inte haft en enda punka i år, vilket är rätt ovanligt för mig.

Vi hojade vidare. Plötsligt känns min cykel lite svajjig och konstig. Men va fan. Punka. På MITT bakhjul. På MITT.

Hyftat snabbt fixat med hjälp av kapten Daniel.

Iväg igen. Efter någon mil känns cykeln konstig igen. Helv****s jä****l. Jag har punka IGEN. Ännu en gång på bakhjulet. Såklart.

Ännu lite snabbare den här gången. Men nu kollar Daniel med fingret inne i däcket, vilket jag borde ha gjort förra gången. Självklart ska man göra det, det vet väl alla.

Nu hittade han en liten liten förrädisk sten som trängt igenom knappt märkbart men som såklart gjorde hål på själva slangen.

Med några fler kockar fixades punkan föredömligt smidigt.
Fotot snott av Åse Martinsson

För kalenderbitaren kommer här mina fysiska uppgifter om denna härliga tur i lågpulsområdet.


Dagens tur kan inte rubriceras om jobbig


Trots det krävdes 700 watt i någon liten knäppa

Min maxpuls är 175. Toppen idag kom på slutet av cyklingen 
från "målet" och hem.

Summa summarum: De här Audaxturerna är supersköna. Ingen hets, inga pulstoppar, inga belgiska kedjor eller rullande tvåpar. Bara lugnt och behagligt. Hade lätt kunnat cykla fem mil till idag. Precis när jag kom hem slog mätaren om till exakt 10 cyklade mil. Faktiskt 10 härliga mil.

Fast det är klart, är man en snabbis kanske ett rullsnitt på typ 23-24 är för långsamt. Men för oss andra är det perfekt som lugn träning. Döjobbiga intervaller kör man andra dagar. Inget mellanmjölk. Hårt eller lugnt är melodin.

Du borde verkligen hänga med någon gång. Varje lördag kl 08:30 från Norrvikens IP. Men kolla först på Audax websida.