Mitt företag inköpte för några år sedan en Postcykel. Om du missade den berättelsen så kan du läsa om den HÄR.
Idag på lunchen levererade jag en liten hög brev till en brevlåda
belägen flera hundra meter från kontoret. Men jag körde lite vilse
så det blev en jättelång postrunda. Det är sånt som händer.
Detta efter en mycket noggrann ekonomisk analys och kalkyl som fick revisorn att bara skrika rätt ut. Av glädje, trodde jag. Visade sig att det rådde delade meningar om just det sistnämnda. Om revisorns glädje (?) kan du läsa HÄR.
Helt klart är att den cykeln nu är betald, för det har gått betydligt mer än 222 dagar sedan inköpet, så den är till fullo avskriven. Kort sagt är den cykeln rena sparbössan.
Nu är det dags att prata om de negativa biverkningarna från den cykeln. Det har visat sig att det är en betydande risk för arbetsskada om jag fortsätter använda den. Så kan vi inte ha det.
Växlarna. Jag tänker på växlingsreglagen. Känner redan av en viss antydan till arbetsskada i tummarna efter detta eviga växlandet.
Jag, och företaget, bor ju allra högst upp på Brunkebergsåsen som löper genom Sollentuna. Innebär ett fasligt trampande uppför varje gång jag ska hem efter att ha lämnat posten med cykeln som transportenhet. Uppför i olika lutningsgrader innebär mycket växlande och då tar tummarna och fingrarna mycket stryk.
Så nu diskuteras i företagets ledningsgrupp om det trots allt inte är läge att uppgradera Postcykeln med t.ex elektroniska Ultegra Di2.
Om, säger om, det inte skulle passa just till Postcykeln, ja då är det bara att bita i det sura äpplet och kassera det systemet. Och eftersom det då ändå är kasserat, så kan jag ju istället montera det på min nybeställa Rynkebycykel, en Bianchi Intrepida. En klar och tydlig win-win-situation eftersom det är en ohygglig kapatalförstöring att kassera något sådant.
Vi har ett svårt beslut att fatta i företagets ledningsgrupp som består av mig själv och hustrun som dessutom är styrelsesuppleant. Hittills är det oavgjort vid en testomröstning, men jag jobbar hårt för att få ett positivt majoritetsbeslut.
Måtte det beslutet fattas inom kort, för mina ben behöver all hjälp de kan få. Igår blev de t.ex totalslaktade av vår spinningsfröken i Team Rynkeby, alias Tina.
Normalt sett en snäll och trevlig flicka, som i verkligheten kan cykla superjättefort.
Här en bild från sommarens cykling till Paris.
Högst upp på en bergstopp med oändliga odlingar
av champagnedruvor nedanför. Hon skulle ta en
snygg selfie, men jag kunde inte låta bli att
göra den snyggare (!).
Men så fort hon sätter sig på ledarcykeln i spinningsalen blir hon som förbytt.
Vi andra blir ju skräckslagna och tappar all förnuft och sans och försöker trampa därifrån så fort det går, trots att cyklarna står som fastbultade i golvet. Klart man blir trött i benen då.
Så kom inte och säg annat än att jag har ett hårt liv, som absolut behöver lättas upp med Di2.