Den berömda kulturklubben KulturRallyt har återuppstått. Om du läst mina bloggar tidigare vet du att det är en minst sagt exklusiv förening.
Enda medlemskravet är att ha ingått äktenskap med mig. Det är därför klubben räknas som en av Sveriges mest exklusiva (och såklart eftertraktade) kulturföreningar.
Jag kan åter meddela, efter en förnyad kontroll, att väntelistan för medlemskap är oöverskådligt lång. Mest kvinnor om jag förstått den medlemsansvarige rätt.
Igår söndag begav sig föreningen in till det pulserande Stockholm City, nämligen Dansens Hus för att beskåda föreställningen Under, av och med Cirkus Cirkör.
Till sist lyckades vi fånga alla föreningsmedlemmar
på en och samma bild.
Föreningen har sedan flera år tillbaka beskådat Cirkus Cirkörs samtliga föreställningar. Den här, som heter Under, var en märklig tillställning. För en enkel man som jag, var den i princip omöjlig att förstå.
Läste dumt nog programmet efter föreställningen, och det visade sig att föreställningen skulle visa människa mot väder. Jaha, var det därför de dansade som de gjorde?
Var det därför de gick och dansade på lina i motvind skapad av en vindmaskin? Jaha.
Var det därför de dansade märkliga danser på ett orange hav bestående av en urluftad luftballong?
Aha, jag tror jag förstår. Hmm, djupsinnigt.
Så spelades musik också. En lite skum musik framförd av en tjej som spelade några olika instrument. Jättefint var det. Bäst i hela föreställningen var trots allt när denne tjej stog ensam med en mikrofon och spelade på en elgitarr och sjöng en jättebra sång. Tror de sjöng om att de ville till Arktis. Eller nåt sånt.
Det var inte ens en paus i föreställningen. Ett klart och stort minus. Kaffe och kakarecension uteblir således för den delen som brukar ingå i KulturRallyts evenemang.
Efter föreställningen släpptes en av medelmmarna av vid närmaste P-tågstation och den andre begav sig under viss brådska till nästa evenemang, som inte kan räknas som kultur, men vars syfte ändå är att få en kul tur i sommar.
Nu var det dags för Team Rynkeby-God Morgons vanliga söndagsträning. Den här gången ett skivstångspass. Ett superbra pass, den här gången av Friskisinstruktören Camilla.
Ett rejält helkroppspass som känns lite här och där i kroppen idag. Man går in i passet med ett högt självförtroende och tänker att nu j**** är det bara att köra, typ så här:
Yeahh, kom igen Camilla, nu kör vi.
Efter halva passet är man inte lika kaxig längre, då känns det mer så här:
Trots allt, om jag visste det jag vet nu, hade jag nog inte deltagit i KulturRallyts evenemang den här gången. Då hade jag istället sprungit en mil i Hässelbyloppet. Slog nytt pers förra året och hade nog kunnat pressa mig till ett nytt pers i år. Teoretiskt alltså, rent praktiskt är det ju nu omöjligt.