I onsdags hade vi kickoffen där årets kapten Satu Andersson berättade om projektet och där även lilla jag fick en stund att berätta om hur träningen inför vår cykling till Paris i sommar kommer att gå till.
Sen fick alla presentera sig och extra kul var när en kille berättade att anledningen till att han sökte till Rynkeby var att han läser min blogg. Och blev väl en smula inspirerad kan jag tänka.
Satu berättar engagerat och vår coreteamansvarige Eva
och teamets egen spinninginstruktör Tina lyssnar andäktigt.
Mina teamisar ser ju inte supertaggade ut när man kollar den här bilden.
Men jag lovar, bilden ljuger. De var alla superladdade inför
vad som komma skall. Vår maskot Rynke var lite skraj för Satu
så han gömde sig bakom trygga Agnes rygg.
så han gömde sig bakom trygga Agnes rygg.
Jag fick kapten Satus förtroende att ännu ett år vara teamets träningsansvarige. Det är ett superkul uppdrag och ett stolt ögonblick i år var när den absoluta merparten av teamet klarade den både berömda och beryktade monsterbacken Mur de Huy under sommarens cykling.
Berodde såklart mer på cyklisterna än min träning, men lite del i det hela var trots allt vårt nötande i backar blandat med intervaller och distanser.
När mötet var slut körde vi det första av 24 spinningpass.
Härligt att vara igång igen.
Vi kommer på onsdag att börja ett program som heter Giro4 och som anpassat för cyklister. Gjort i samarbete mellan Friskis & Svettis och Mattias Reck. Vet du inte vem det är får du Googla lite. Kan dock avslöja att Mattias är tränare för ett proffscykliststall, du vet ett sånt där som håller på med Tour de France och liknande. Bara så du vet.
En av oss är Mattias Reck
Men för mig är ändå Pariscyklingen ett delmål. Precis som Halvvättern som Vätternrundan. Jag gillar att köra samma race flera gånger, det är kul att jämföra de olika åren med olika förutsättningar med varandra. HV blir för fjärde gången och det blir femte gången runt Pölen. Och fjärde gången till Paris.
Men som sagt, det stora målet är att klara en Ironman 70.3. Jag försöker en tredje gång 2018. Det SKA gå. Det MÅSTE gå. Fan va arg, besviken och bitter jag blir om jag missar en gång till.
Jag vill inte bli en bitter desillusionerad gubbe som sitter på hemmet och berättar om mina misslyckade försök när ändå ingen varken lyssnar eller är intresserade. Jag vill vara en lång och glad gubbe som stolt vacklar omkring med en 25 år gammal HIM-medalj från 2018 om halsen.
Visst ja, höll ju på att glömma. När jag blir 90 ska jag ju köra ett veteran-VM i valfri gren med få deltagare i 90+ klassen.
Så från nu gäller ett diciplinerat träningsprogram. Kämpar ännu en kurs i crawl en gång i veckan och minst ett simpass till varje vecka på egen hand. Kanske två. Behöver ju inte vara långa pass, räcker med en halvtimme på en långlunch.
Spinning på onsdagar med teamet, och styrketräning på söndagar, också med teamet. Ett styrkepass tisdagsmornar med dotter tillika medarbetare Sofia och löpträning två dagar i veckan. Löpet blir inga tuffa grejer, mest lugna 45-60 minuterspass för att anpassa kroppen för löpning. Löpintervaller kommer under våren. Sen blir det alldeles säkert några spontanpass på trainern i källaren.
Nämnde jag det, mitt heltidsjobb ska ju klämmas in också.
Så, för att återgå till rubriken. Nu jävlar ska det tränas genomtänkt och diciplinerat. Tydliga vilodagar och viloperioder. Nyckeln till en HIM-medalj är att klara simningen 5-10 minuter snabbare än i somras plus att bli en starkare och bättre cyklist. Fixar jag de båda, så kommer det ge mig rejält med tid för att klara löpningen ända in under Ironmans röda målbåge.
Kort sagt, nu jävlar. Nu kör vi.