Hässelbyloppet 10 km. Min blygsamma race report. 

Före loppet

Kände mig nervös när jag vaknade. Två år sedan senaste jag rejsade. Fattar inte varför jag var nervös, måste ju ha varit avsevärt mycket värre att starta en Ironman 70.3 jämfört med en löpning på i sammanhanget blygsamma 10 km. Jag har ju ändå stått på startlinjen sex gånger i Ironmanrejs. Kanske ändå mest nervig hur jag skulle klä mig. 50/50 för regn och ca 10-11 grader.

Du ser ju på bilden hur tankarna snurrade i skallen ang klädvalet.

Min race plan

Ta det skapligt lugnt i början så kroppen kommer in i rätt race mode. Första målet är att springa utan gåvilor fram till första depån 3,7 km. Gå igenom den och lubba igen till nästa 6,7 km och sedan hålla en jämn och lagom fart till målet. Trycka i mig en gel var 30:e minut vill jag också. Ha koll på klockan och mitt tempo. Mitt huvudsakliga mål är att springa på min ålder, alltså lika många minuter som jag är gammal, dvs 73 minuter. Mer sannolikt att jag springer som en 80-åring tänkte jag lite destruktivt i bilen till starten. Mitt andra mål var att inte ha ett sämre snitttempo än 7:30. Mitt tredje mål att ha minst några stycken löpare efter mig i resultatlistan.

Så här gick det

Ingen från det ordinarie Det Frivilliga Serviceteamet ställde upp.  En skyllde på att hon bor på Mallorca, en annan (min fru) hoppade på oklara grunder av, men hade dåligt samvete för det. Då dök det plötsligt upp en på riktigt frivillig serviceteammedlem, nämligen vår son Marcus. Jag parkerade min bil hos honom och han körde mig till starten och kom och hämtade mig när jag kom i mål. Bjöd dessutom på fika och kaffebröd efter målgång. Han utklassade därmed det ordinarie Frivilliga Serviceteamet och har nu en stående inbjudan att vara en ordinarie del i Det Frivilliga Serviceteamet.

Inget regn, det slutade en halvtimme innan starten. Perfekt. Första målet funkade, ingen gåvila innan första depån. Sedan blev det lite tyngre till nästa depå, gick några gånger men väldigt korta sträckor. Efter den med bara tre km kvar ännu lite tyngre så jag gåvilade några mycket korta sträckor även då. Sista två kilometrarna kändes ändå hyfsat lätta. Spurtade in under målbågen på 1:16, tre minuter sämre än mitt mål. Känner mig ändå väldigt nöjd, kroppen kändes helt okey och jag fick aldrig någon mental dipp.

Mitt andra mål, inte sämre tempo än 7:30. Prickade det exakt.

Mitt tredje mål var ju att ha några bakom mig i resultatlistan. Där blev det succé, hela 57 män och kvinnor bakom mig i resultatlistan, så många trodde jag inte jag skulle fixa. Jag bedömer det som en stor idrottslig framgång.

Men åldern har en viss betydelse ändå på den fysiska kapaciteten. Jag sprang det här loppet 2015 på 1:11, 2016 på 1:09 och i år på 1:16. Har ju alltid hävdat att löpning är astråkigt, men det här var faktiskt riktigt kul. Ser redan fram mot nästa år, då jÄvLaaR serru, då ska jag slå årets tid. Längtar nästan redan.

En liten kort intervju efter rejset.

Vad händer nu då?

Just nu finns bara Vätternrundan i sommar i min tävlingskalender, men man vet aldrig, det kanske tillkommer något mer framöver. Den som äter lever får se, som ordspråket säger. Men jag fortsätter med löpning, styrka och cykling så får vi se om bicepsinflammationen ger med sig så jag kan börja simma igen efter nyår. Då kanske, om alla månar, solar och stjärnor står i rätt position, kan kanske någon halvIronman hinns med också.

Race report Vätternrundan 2024

Skulle inte köra i år, men så när alla mina mål i år blev inställda pga axeloperationen så ramlade ett tillfälle in att hänga med ett Ride of Hopegäng med en måltid på 13 timmar. Lagom utmaning tänkte jag, kollade och blev antagen med Leif Severin som kapten.

Teamet bestod av 27 cyklister spridda över Sverige varav ca 12-15 från Stockholm. Vi Stockholmare träningscyklade tillsammans varje helg under våren.

Kl 04:14 är ju egentligen en orimlig tid att starta en lång ansträngning.

Min mössa var bra om jag skulle bli förvirrad och inte veta 

var jag kommer ifrån.

Både olika längd och ålder var bra representerade i teamet.

På startlinjen stod 27 taggade cyklister. För att citera Robert Vacci så fladdrade först en av från klungan pga växelhaveri efter åtta mil, en till strax innan Jönköping pga trötthet och i Hjo fraddrade ytterligare två av pga trötthet resp ville cykla med sin sambo/fru hellre än med teamet. Såklart. Så in över mållinjen var vi 23 st. Dock tog sig alla avfladdrade teamisar sig i mål på egen hand. Starkt gjort. Bara så du vet, vi lämnade ingen, alla fyra valde själva att lämna gruppen.

Ett härligt gäng det här.

Fördelen att starta tidigt är bl.a att få uppleva soluppgången. Trots att den huvudsakliga koncentrationen är att ligga ett par decimeter bakom hjulet framför. Man får bara kika lite försiktigt på naturen. Tack Anssi, jag snodde bilder från din film.

Vid Jönköpingsdepån kom första överraskningen. Där dök två kompisar från Team Rynkeby upp, Ylva Ekmark och Hasse Nordström. 

Fin kram av Ylva.

Hasse råkade hamna ur bild. Eller om jag knuffade bort honom.

Ylva nämnde vårt möte i sin berättelse om sitt rejs. Blev ju riktigt rörd av att läsa det.

Vid målgången ännu en överraskning, där stod en annan Rynkebykompis, Frida Almqvist och hejade. Hon var där för att heja på sin snabbcyklande sambo som skulle komma in lite senare än vår grupp.

Nästan en kram av Frida

Jag gav upp två gånger under loppet. Första gången efter lite drygt 20 mil, där tog jag lite slut i nån elak backe och valde att släppa iväg de andra. Cyklade själv två mil till depå Boviken. Gick tungt. Kom trots det bara några minuter efter gänget till depån. Satte mig på en sten, drack en kopp kaffe och åt en vetebulle, och kanske en gel också, och hängde med igen när teamet rullade igång igen.

Sedan dunkade vi på och kom till det där eländiga backavsnittet efter Askersund, även kallat Zinkgruvebackarna. Pallade såklart inte att hänga med där så jag sa hej och tack till gänget och krigade ensam mot sista depån Godegård där gänget nu vilade och bunkrade lite mer energi. Satte mig på en bänk, fanns inga stenar, med en kopp kaffe och såklart en vetebulle och kanske en gel också.

Tyckte väldigt synd om mig själv. Fick lite pepp igen av några i gänget så jag tänkte, tre ynka mil kvar och jag VILL korsa mållinjen tillsammans med gänget. För det hade en kompis skrivit till mig att om det gick tungt MÅSTE jag pannbencykla med klungan ända in i mål, något annat alternativ finns inte. Tack Tina.

Ganska lätt cykling de tre milen in mot mål, men ändå stundtals svidande jobbigt för en äldre tonåring. Mörka tankar kom att jag borde strunta i att hänga med, det gör ändå ingen skillnad, det gör för ont i kroppen nu helt enkelt. Men jag höll ihop, tog mina förningar, alltså att ligga längst fram och dra, dock lite kortare än vanligt.

Kände mig så otroligt nöjd och glad vid målgången att få ha cyklat med det här positiva, peppande och inspirerande gänget. Jag var inte helt tokslut, bara trött ungefär som de flesta i gänget. När jag är helt slutkörd brukar jag gråta, det gjorde jag inte den här gången.

Skaderapport på skador jag aldrig fått tidigare, förutom det sistnämnda som är ett återkommande moment lite då och då.

Vattenblåsa insida högerhand. Kanske pga nyinköpta handskar. Ont i höger stortå med fem mil kvar. Ont i höger trampdyna med 25 mil kvar. Bortdomnat höger lillfinger med 15 mil kvar. Smärta i vänster armbåge med 1 km kvar. Skadat ego två gånger med 10 resp 4,5 mil kvar, men det reparerades ganska snabbt och relativt smärtfritt.

Vi var åtta stycken som bodde i en villa där värdparet dukade upp en sagolik middagsbuffe när vi kom tillbaka dit efter målgången. Både middagen och söndagsfrukosten slog vilket femstjärnigt hotell som helst.

Efter 13 timmar och 45 minuter fick jag min nionde VR-medalj hängd runt halsen.

Nämen det var väl allt att rapportera tror jag. Måste bara ju såklart ta mig en funderare framöver om jag ska köra Vätternrundan en gång till. Både lockar och inte lockar, för 315 km är så obeskrivligt onödigt långt att pressa sig själv. Nästan 14 timmar oavbrutet trampande med bara korta pauser varannan timme är slitsamt. Blir inte lättare med åren kan jag säga. Men ändå lite kul, om än begränsat kul. Att få en 10-årsmedalj vore däremot väldigt kul och ett fint avslut på min Vätternrundakarriär. Fast elva år är också rätt coolt.

Tack för att du orkade läsa ända hit.

Mitt idrottsliga 2023

 

Mitt 2023, i huvudsak mitt idrottsliga liv, som består av cykling och triathlon, i sammandrag. Blev mitt sämsta idrottsår sedan 2014, inte en enda tävling, inte en enda utmaning.

Januari

Månaden då allt elände startade. I slutet av 2022 skadade jag en axel, och den 13 januari klarade jag inte längre att simma pga axeln, men fortsatte med axelrehabövningar och träningen med Team Rynkeby. Blev ändå årets mest träningstätaste månad med 32 fyspass.

Februari

Konstaterades att en sena gått av i axeln. Blev remitterad till en axelspecialiserad läkare. Tränade nästan som vanligt med ett avbrott för ambulanstransport och inläggning ett dygn på Danderyds sjukhus för jättenoga kontroll. Misstänkt stroke ansåg två läkare, men alla prover visade på ett virus på balansnerven. Allt detta reducerade träningspassen till bara 20 st.

Mars

Träffade äntligen en specialistläkare ang min axel. Operation bestämdes till 6:e april. Fick avboka en planerad triathlontävling på Mallorca i april. Tillbringade månadens 13 sista dagar på Mallorca hos dotter Sofia. Kunde cykla/spinningträna och löpträna som vanligt, men inte simning eller styrka. 21 pass mäktade jag med.

April

Hem från Mallorca, den 5:e spinningpass med team Rynkeby och det visade sig vara min sista träning med teamet. Fast det visste/trodde jag inte då. Den 6:e opererades jag och senan i axeln syddes ihop. Sex veckor skulle jag ha ett s.k axellås så jag inte kunde röra armen. Den 19:e kunde jag försiktigt börja träna på trainern med bara en arm i drift, men det gick rätt bra ändå. Insåg att jag inte skulle hinna komma i form till Pariscyklingen, så jag bestämde mig för att hoppa av från teamet, men vår kapten ville jag ändå skulle vara kvar som träningsansvarig, vilket gjorde mig glad mitt i min stora besvikelse. Bara 13 pass den här månaden.

Maj

Tappade lite lust och motivation för träning, blev bara spridda trainerpass, 12 stycken. Avslutade månaden i Båstad hos min syster Gunilla.

Juni

Träningslust och motivation fortfarande minst sagt begränsad, bara 7 pass blev det. Tillbringade några veckor i stugan i Trosa, helt utan träning.

Juli

Fick äntligen klartecken att börja löpträna igen. Lika äntligen kunde jag den 9:e göra årspremiär för utecykling. En härlig känsla att både kunna cykla ute plus att löpträna igen. Mentalt jobbigt att följa mina teamkompisar i team Rynkeby och deras cykling till Paris. Följde de på datorn via GPS hela vägen. 22 pass fick jag ihop. Åkte till Gotland i slutet av månaden för tre veckors härligt miljöombyte.

Augusti

Löpturer uppblandat med härliga cykelturer på Gotland men också många dagar utan träning. Kände mig missmodig för jag upplevde att jag inte blev ett skvatt bättre i axeln trots rehabträning. I mitten av månaden fick jag av fysiologen äntligen klartecken att börja lite lätt styrketräning istället för ren rehabträning. Blev så mycket roligare. 21 träningspass knåpade jag ihop.

September

Fortsatte med utecykling, trainer, löpning och styrketräning. Simning funkar fortfarande inte. I början av månaden fick jag årets roligaste fråga från Pål på Team Snabbare. ”-Vill du hänga med på Camp Mallorca i påsk och vara ledare för den lugna cykelgruppen?”. Omöjligt att säga nej till det. I mitten av månaden iväg igen till Mallorca för en hel månad hos Sofia. Många fina cykelturer, de flesta rena rekognosceringsturer för de rutter som Team Snabbare kommer att erbjuda i påsk. En och annan löprunda plus några padelmatcher blev det också, det var kul. Totalt 25 pass blev det till slut.

Oktober

Den 18:e hem från Mallis, då var jag lite deppig för jag tyckte rehaben inte gjorde någon nytta alls. Ett besök hos fysiologen dagen efter ändrade allt. Fick den absolut bästa peppen på evigheter. Fick nya tyngre ”riktiga” styrkeövningar vilket gjorde att läkningen av axeln tog rejäl fart. Tog mitt första s.k. Ramptest som en start för min riktiga träning för nu kände jag mig motiverad som bara tusan inför Camp Mallorca där jag måste vara i absolut toppform. Tyvärr avlutade jag månaden med en förkylning så det blev bara 20 pass.

November

Började med en ny träningsplan, trainer varannan dag och styrka varannan. På trainern lite lite jobbigare pass för varje gång. Gjorde ny Ramptest i slutet av månaden. +12 watt=+5% bättre än senast. Kul att träning lönat sig. 22 pass blev det totalt.

December

Avslutade det här idrottsliga skräpåret på sämsta möjliga sätt. Halkade i början av månaden i snövädret och slog i höften så jag tappade några träningsdagar. Inte nog med det, året slutade som det började, med en släng av virus på balansnerven. Kändes som jag var sjösjuk oavsett position av kroppen och svårt att hålla balansen. Gick dock över på typ 4 dagar. Fick ändå ihop 22 träningspass.

Sammanfattning

Idrottsmässigt ett rejält skitår, t.ex bara 137 cyklade utemil. Brukar normalt landa på 475-500 mil. Totalt bara 237 träningspass. Det klart sämsta sedan jag började träna rejält 2014. Inga tävlingar eller andra typer av utmaningar gick att göra pga axelskadan. Nu siktar jag på att 2024 blir ett kalaskul år med några spännande utmaningar, men vad vet jag ännu inte, men kul vill jag ha.