Skulle inte köra i år, men så när alla mina mål i år blev inställda pga axeloperationen så ramlade ett tillfälle in att hänga med ett Ride of Hopegäng med en måltid på 13 timmar. Lagom utmaning tänkte jag, kollade och blev antagen med Leif Severin som kapten.
Teamet bestod av 27 cyklister spridda över Sverige varav ca 12-15 från Stockholm. Vi Stockholmare träningscyklade tillsammans varje helg under våren.
På startlinjen stod 27 taggade cyklister. För att citera Robert Vacci så fladdrade först en av från klungan pga växelhaveri efter åtta mil, en till strax innan Jönköping pga trötthet och i Hjo fraddrade ytterligare två av pga trötthet resp ville cykla med sin sambo/fru hellre än med teamet. Såklart. Så in över mållinjen var vi 23 st. Dock tog sig alla avfladdrade teamisar sig i mål på egen hand. Starkt gjort. Bara så du vet, vi lämnade ingen, alla fyra valde själva att lämna gruppen.
Ett härligt gäng det här.
Fördelen att starta tidigt är bl.a att få uppleva soluppgången. Trots att den huvudsakliga koncentrationen är att ligga ett par decimeter bakom hjulet framför. Man får bara kika lite försiktigt på naturen. Tack Anssi, jag snodde bilder från din film.
Vid Jönköpingsdepån kom första överraskningen. Där dök två kompisar från Team Rynkeby upp, Ylva Ekmark och Hasse Nordström.
Ylva nämnde vårt möte i sin berättelse om sitt rejs. Blev ju riktigt rörd av att läsa det.
Vid målgången ännu en överraskning, där stod en annan Rynkebykompis, Frida Almqvist och hejade. Hon var där för att heja på sin snabbcyklande sambo som skulle komma in lite senare än vår grupp.
Jag gav upp två gånger under loppet. Första gången efter lite drygt 20 mil, där tog jag lite slut i nån elak backe och valde att släppa iväg de andra. Cyklade själv två mil till depå Boviken. Gick tungt. Kom trots det bara några minuter efter gänget till depån. Satte mig på en sten, drack en kopp kaffe och åt en vetebulle, och kanske en gel också, och hängde med igen när teamet rullade igång igen.
Sedan dunkade vi på och kom till det där eländiga backavsnittet efter Askersund, även kallat Zinkgruvebackarna. Pallade såklart inte att hänga med där så jag sa hej och tack till gänget och krigade ensam mot sista depån Godegård där gänget nu vilade och bunkrade lite mer energi. Satte mig på en bänk, fanns inga stenar, med en kopp kaffe och såklart en vetebulle och kanske en gel också.
Tyckte väldigt synd om mig själv. Fick lite pepp igen av några i gänget så jag tänkte, tre ynka mil kvar och jag VILL korsa mållinjen tillsammans med gänget. För det hade en kompis skrivit till mig att om det gick tungt MÅSTE jag pannbencykla med klungan ända in i mål, något annat alternativ finns inte. Tack Tina.
Ganska lätt cykling de tre milen in mot mål, men ändå stundtals svidande jobbigt för en äldre tonåring. Mörka tankar kom att jag borde strunta i att hänga med, det gör ändå ingen skillnad, det gör för ont i kroppen nu helt enkelt. Men jag höll ihop, tog mina förningar, alltså att ligga längst fram och dra, dock lite kortare än vanligt.Kände mig så otroligt nöjd och glad vid målgången att få ha cyklat med det här positiva, peppande och inspirerande gänget. Jag var inte helt tokslut, bara trött ungefär som de flesta i gänget. När jag är helt slutkörd brukar jag gråta, det gjorde jag inte den här gången.
Skaderapport på skador jag aldrig fått tidigare, förutom det sistnämnda som är ett återkommande moment lite då och då.
Vattenblåsa insida högerhand. Kanske pga nyinköpta handskar. Ont i höger stortå med fem mil kvar. Ont i höger trampdyna med 25 mil kvar. Bortdomnat höger lillfinger med 15 mil kvar. Smärta i vänster armbåge med 1 km kvar. Skadat ego två gånger med 10 resp 4,5 mil kvar, men det reparerades ganska snabbt och relativt smärtfritt.
Vi var åtta stycken som bodde i en villa där värdparet dukade upp en sagolik middagsbuffe när vi kom tillbaka dit efter målgången. Både middagen och söndagsfrukosten slog vilket femstjärnigt hotell som helst.
Efter 13 timmar och 45 minuter fick jag min nionde VR-medalj hängd runt halsen.
Nämen det var väl allt att rapportera tror jag. Måste bara ju såklart ta mig en funderare framöver om jag ska köra Vätternrundan en gång till. Både lockar och inte lockar, för 315 km är så obeskrivligt onödigt långt att pressa sig själv. Nästan 14 timmar oavbrutet trampande med bara korta pauser varannan timme är slitsamt. Blir inte lättare med åren kan jag säga. Men ändå lite kul, om än begränsat kul. Att få en 10-årsmedalj vore däremot väldigt kul och ett fint avslut på min Vätternrundakarriär. Fast elva år är också rätt coolt.
Tack för att du orkade läsa ända hit.