Mercedes E240 kombi TILL SALU

Mitt förra inlägg kommer här att bevisas. Nu får du århundradets chans, du kan nu köpa min bil till ett kanonpris. Bara för dig kompis. Du får den som den står och går för 165.000 kr. Det är nämligen blygsamt lite mer än vad jag får när jag snart lämnar in den i inbyte för min nya BMW.

Enligt uppgift är priset mellan 200-220 tusen i försäljningshallen., vilket känns rätt troligt med tanke på inbytespriset jag får.

Det här är lite fakta:
Mercedes E240 kombi. Årsmodell –03. Eleganceutförande. Automat. Uttagen dec –03. 9.900 mil. Servad hos Mercedes enligt servicebok. Löstagbar dragkrok, mörka rutor bak.

Motorvärmare med kupéuttag. Parameterstyrning (lättare att vrida ratten ju saktare du kör), larm såklart, extra utökad klimatanläggning (4 separata zoner i bilen), Bi-xenonstrålkastare, regnsensor, CD-växlare, extrastor bränsletank.

Motorn är en V6:a på sisådär 180 pigga kusar. Snittförbrukning 1,05 l/mil. Ca 0,8 vid landsvägskörning.

Nå, ska du slå till kompis? Ring eller maila. Du vet var jag jobbar. Snart går den bort till BMW och någon bilhandlare gör istället vinsten du kan göra. Är du snabb kan vi nog komma överens om ett något lägre pris. Kanske.

Min bror och jag

Min bror bor i Bryssel. Han är lite skum. Han gillar nämligen franska bilar. Den ovanan har han ärvt av vår far. Han gillade också franska bilar, i huvudsak Peugeot.

Nu har brorsan en Citroen C5 som han om några veckor ska byta mot någon annan Cittramodell som jag inte kommer ihåg namnet på. Han säger att Citroen är en kanonbra bil. Jag tror honom, för han ljuger sällan.

Min bror och jag är likadana. Vi kan inte göra bra bilaffärer. Läste nämligen i en motortidning häromdagen att min Merca E240 och brorsans Citroen C5 är de dyraste att äga av de 75 mest populära märkena. Alltså räknat värdeminskning per körd mil. Jag tror det bara var BMW X5 som var dyrare att äga.

Men bilar är kul, tror jag är uppe i sådär 20-25 bilar som jag haft under årens lopp. Någonstans har jag en lista över de alla, men nu hittar jag den inte.

Whrooooom…….

OS

Har alltid varit idrottsintresserad och alltid följt stora tillställningar som VM, OS och liknande. Men denna gång har intresset helt uteblivit. Har knappt ”seriöstittat” på OS någon gång i år.

Istället har det jobbats på kontoret så det OS-ar under min semester. På SällskapsResor har Sofia slitit ut sitt tangentbord, bokstäverna är nästan helt utsuddade av slitage. Respekt.

Och på bussidan sätter snart högsäsong 2 in med full kraft. Nu när OS snart är slut kommer den Asiatiska invasionen, och Stockholms alla företag ska ut och åka buss igen. Det blir roligt.

Vi är beredda.

Så nära men ändå så långt bort

Min nya bil är klar att hämtas ut. För första gången på nästan 11 år valde jag på denna bil en manuell låda. Bara för att det skulle bli kul att få rycka lite i en växelspak igen.

Men hur kul känns det nu med tanke på att min vänsterfot och underben ända upp till knät är inpackad i hårdplast och där foten är exakt 434 kvadratcentimeter stor.

Svar: Det är inte kul. Det är som att köra bil med de alpina skidpjäxorna på. Det funkar ju inte överhuvudtaget. Shit. Och helvetes jävlar när jag ändå håller på. Shit, shit, shit. Och helvetes jävlar.

Dessutom, vill jag påpeka, jag skulle också nu ta itu med min marginella övervikt. Det funkar ju inte heller. Får väl vända lite fler papper på skrivbordet istället.

Back on track med fotboja

En himla massa många veckor har nu gått av min semester. Fy attan så härligt det har varit. Men slutet kunde varit bättre. Vem vill sluta sin semester med en fotboja?

Men först en kort resumé av vecka 5. Segling och besök i Oxelösunds gästhamn, vidare till Arkösund och sedan vidare till Fyrudden i Gryts skärgård för besök hos några vänner.

Hemsegling i ruggiga 15,5 meter per sekund rätt i rumpan, om uttrycket tillåts. Innebar nytt hastighetsrekord för båten.

Jag säger som legenden och världsomseglingstävlaren Mange Olsson. ”-kommer man i hamn med en hel båt så har man seglat för mesigt”.

Vi kom in i hamn med några trasiga storsegeltravare, samt ett och annat blåmärke, så vi seglade således rätt tufft, hustrun och jag.

Söndag, sista semesterdagen. Klockan 1900 höstsäsongs-premiär-match i tennisligan. Klockan 1940 returnerade min motståndare en svår boll, jag tar i allt jag orkar för att hinna upp den, hör samtidigt en ljudlig smäll och så sjunker jag bara plötsligt ihop i en svettig hög. Smärtar som bara fan och jag känner direkt att vänster hälsena inte finns kvar på plats längre.

Idag på morgonen åkte jag till akuten och fick skadan bekräftad, senan helt av. Så nu är mitt vänstra ben rätt ordentligt paketerat, och kommer att så vara bortåt 6-8 veckor. Strax efter jul bedömde den snälle farbror doktorn att jag återigen kan spela tennis igen. Shit. Jag som investerat i nya kanonsköna tennisdojor.

På jobbet full kaos. Senaste katalogen har kommit ut, så växeln brinner och högvis med papper har samlats på mitt bord. Shit.

Jag längtar redan efter nästa semester.

Semesterkonstigheter

Det märkliga är att jag fortfarande har semester. Nu inne på slutet av fjärde veckan i rad och det är inte slut än. Femman kommer att gå i seglingens tecken. Men sedan är det nog dags att börja tokjobba igen, typ 15 timmar per dag, veckovis, för att komma ifatt.

Med lång ledighet kan man göra många saker. T.ex hitta musik på nätet som jag nu lyssnar på i min telefon-MP3-spelare. Motley Crue, Takida, Melanie C, Mustach, Robbie Williams, Lisa Miskovsky rullar nu mest hela tiden. Skitkul. Och så hör man inte när hustrun ropar att det är min tur att diska.
En annan fördel är att man somnar lätt i hängmattan, eller i soffan, med bra musik i öronen.

Ja, det var väl ungefär det jag tänkte säga idag.

Äntligen

Äntligen får då vi Stockholmare, alltså vi som är drivande, och som betyder något för nationen Sverige, en egen dag, 080808, smaka på den du. Fira dagen väl.

Out of office. Vecka 3

Svärmor fyllde 80 bast. Stort kalas på själva Gotland. Där hyrde vi en STOR stuga där hela familjen inklusive barn, barnbarn och hund härbärgerade tillsammans hela veckan, in alles åtta pers plus hund.

Långgrund härlig sandstrand i Ire, tre mil norr om Visby. Bad och bus med barnbarnen. Bland det roligaste som finns numera. Blev lite jobbigt att hålla in magen hela tiden, men med rätt kämpaglöd funkar allt. Eftermiddagsglassar som belöning. (Magen och den marginella övervikten fixar jag i höst då jag tänkte förlänga mitt liv några år genom mer motion.)

Besök på Kneippbyn enligt önskemål, och kollade bl.a in Pippi Långstrumps hus. Där var jag såååå nära högste polischefen i Stockholm, Carin Götblad i värsta semesterkläder, kortbrallor och linne. Jo jag tackar jag. Hon kanske smög lite under cover på någon ful fisk.

Jag hörde henne tydligt säga ”-jag vet inte”. Jag tror hon fick frågan om polisen nu sytt in Olof Palmes mördare. Men jag är inte helt säkert om jag hörde frågan korrekt.

Har klämt tre böcker: ”Fienden inom oss” av Jan Guillou. En av hans sämre om du frågar mig.

Nästa bok var Kajsa Ingmarssons ”Lyckans hjul”. En lite ”småputtrig” bok där det inte händer särskilt mycket, men likväl lagom trevlig när man inte orkar läsa om mördare och banditer.

Senaste boken var Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”. Handlar om Olof Palme-mordet. Det var väl därför som jag ramlade in i polischefen på Kneippbyn. Allt har sin mening.

Boken var mycket bra. Rekommenderas för den som vill veta lite mer om Palme-mordet. Fast det är ju en roman, där en uppdiktad mördare hittas. Men boken bygger i viss mån på fakta.

Fick meddelande att jag en smula överraskande vann min serie i dubbeltennis, så nu går jag upp en serie. Börjar närma mig grabbarna 40+. Sannolikt även Sveriges Davis Cup-lag. Allt beroende på min investering i nytt tennisracket i vintras.

Nu funderar jag allvarligt på att köpa nya häftiga tennisskor för att följa upp racketsuccen och ta det där sista steget mot miljoninkomsterna, för i bussbranschen finns de ju inte.

Out of office. Dag 13, kväll

Besöket på jobbet gav följande besked. De sköter sig. Personalen alltså. Bra beläggning på våra bussar och dessutom håller vi rätt många kollegors bussar i drift likaså.

Ny resekatalog från SällskapsResor har gått till tryck. Många spännande resmål som jag nu i kväll måste lägga in i systemet så de är ”bokningsfärdiga” när växeln snart börjar gå varm. Det blir den så fort en ny katalog landar i våra resesugna kunders brevlådor.

Stressigt mitt i semestern, måste i säng tidigt, vi åker tidiga färjan i morgon till Gotland för en vecka på denna vackra ö.

See you!

Out of office. Dag 4-13

Dag 4
Svimmade av tristess.

Dag 5 & 6
Barnbarnen Albin o Valter utbildas till sjörövare. Kort segling, med hissad piratflagga, till Trosa gästhamn där de premiärsov i båten tillsammans med sjörövarfarfar och sjörövarfarmor. Efter angöring skulle vi köpa glass, men sjörövarna orkade inte riktigt med tempot.

Dag 7
Hem till Sollentuna för att tvätta resp fixa lite på kontoret.

Dag 8
Seglade till Nynäshamns gästhamn. Regn och trist väder, men vad gör väl det på seglingsemesterns första dag.

Dag 9
Sol och läns upp till Utö gästhamn och randevoade (jag vet att det är felstavat) några seglingsvänner.

Dag 10
Utö är en skitläcker plats. Särksilt när solen lyser från klarblå himmel. Vi stannade helt sonika kvar medan våra vänner seglade ut till Huvudskär.

Dag 11
Sol, stekhett och totalt vindstilla. Men vi tog oss söderöver för att ta natthamn vid Landsort, Stockholms skärgårds sydligaste fyr. Men icke, smockfullt i gästhamnen. Vi valde istället en supermysig naturhamn i stället.

Dag 12
Åter vid hemmabojen och raskt hem till Sollentuna för tvätt och kontorsfix igen.

Dag 13 dvs idag 26/7
Barnbarn Albin fyller 4 år. Stora killen. Tårtkalas vankas. Och en robot i present.

Out of office. Dag 3

Kände att energin började flöda igen. Funderade på att bygga ett trädäck vid huset. Men näe, det blev för jobbigt att fundera. Återgick omedelbart till viloläge.

Out of office. Dag 2

Out of office

I natt inträffade något märkligt. Kl 00:00 påbörjades min semester. Men för att inte försätta kroppen i chocktillstånd, så var jag på kontoret kl 07:00 och tänker inte lämna det före lunch i alla fall. Men officiellt har jag semester.

Mjukstart alltså. Jag vet hur det blir, i eftermiddag och de närmaste dagarna kommer jag att känna symptom av influensa, känna adrenalinet pumpa runt i kroppen, sova som en stock större delen av dagarna och känna allmän olust när jag är vaken. Det är normalt, säger stressforskare. Men lik förbaskat är det obehagligt.

Men sen, efter det, kan både kropp och knopp koppla av. Då jävlar ska jag ha semester.

StockholmsBuss i topp

Min blogg hade tillfälligt en topplacering bland landets mest lästa bloggar. Vem kunde ana det? Den har t.o.m varit uppe på Socialdemokraternas (!) websida.

Vad den gjorde där har jag ingen aning om, men det var väl kvällspressens fantastiska vinkling av ett inlägg häromveckan, som gjorde att den hamnade där. Upprörande.

Visserligen tycker jag, precis som BR:s Anna Grönlund, att rött är en vacker färg, men nån jävla ordning får det väl ändå vara. På deras websida vill jag inte figurera.

Apropå BR och Anna G, varför har inte BR fått vara med i strejkdebatten? Har inte sett en enda intervju med Anna, vad hon som företrädare för hela bussbranschen tycker.

Beror väl förmodligen på att Expressen har en nyhetschef som inte tillhör de vassaste i branschen.

Hög medelåler i StockholmsBuss

Igår höjdes medelåldern bland StockholmsBuss anställda. Idag har vi ingen ungdom kvar, i går klev hon in i de halvvuxnas gäng. GRATTIS Sofia.

Apropå hög ålder, bussbranschen kommer att dö ut om vi inte fyller på med yngre förmågor i förarkåren. Bussbranschens Riksförbund har den delen som ett prioriterat ärende, tror jag, att förmå statsmakterna att sänka körkortsåldern för att få köra buss.

Idag har många ungdomar redan valt yrkesbana när de äntligen får börja köra buss, och därför tappar branschen redan där vad som senare borde bli ryggraden i svensk busstrafik .

Sänk åldern, in med bussförarutbildning i gymnasieprogrammen och sen är det klart.

Det är nämligen skitkul att köra buss, därför borde ungdomarna få börja med det betydligt tidigare än idag.

Jag tror inte de blir sämre förare för att de är unga och vilda, i höst skärps kraven för busskort betydligt, vilket borde borga för bättre utbildning.

Problemet inom bussbranschen, oavsett om du kör stadstrafik, regionaltrafik eller beställningstrafik är arbetstiderna. Det är ju en punkt som ingår i varför bussförarna strejkar idag.

Problemet till det är kunderna, dvs passagerarna. De åker ju när de behöver, inte när någon har lust att köra buss. Det är ju lite där skon klämmer. Folk åker morgon och eftermiddag/kväll och så blir det ett stort hål mitt på dagen där inga bussförare behövs. Följden blir nästa skokläm, nattvilotiden mellan passen blir ju då per automatik relativt kort.

Men vilken arbetsgivare vill, och kan, betala löner när inget produktivt arbete utförs? Eller snarare, visst går det, men det förutsätter ju att någon annan i kedjan är med och betalar denna improduktiva tid, och det blir ju som vanligt den vanligen konsumenten/resenären som får betala. Antingen via höjd skatt eller dyrare biljetter.

Våra parter, Kommunal resp BussArbetsgivarna har ett knepigt problem att lösa.

Göran Demnert

Göran Demnert, bussbolagsdirektör på StockholmsBuss går till förnyad attack mot bussförare anställda i sitt eget företag.

”-Jävla lyckostar” sade han till en förare i företaget som nu påbörjar sin semester.

Övriga förare inom företaget som ännu inte påbörjat sina semestrar, tog mycket illa vid sig och hotade med omedelbar uppsägning.

”-Att generalisera och kalla alla för lyckostar, fast inte alla är det, är en stor skam. Att dessutom bli jämförd med en ost är stor skandal och ingenting mindre”, säger en förare som vill vara anonym.

Göran Demnert, StockholmsBuss högste direktör, gjorde därpå en s.k. pudel och bad övriga anställda förare om ursäkt med motiveringen att det var meningen att säga lyckOST och inte lyckostAR. Alltså att uttrycka sig i singularis i stället för pluralis.

Arbetet i företaget återupptogs därefter med sedvanligt glam och stoj. Ännu en arbetsmarknadskris var därmed undanröjd.

Så var det dags igen

Strejken återupptas. Nu har ju konflikten hamnat i ett ganska märkligt läge där jag antar att parterna nu väntar ut varandra. Ungefär som arga leken, vem ger sig först. Fast nu är det lite mer allvar än lek.

I läge 1 lämnade parterna varsitt bud. Ingen accepterade.

I läge 2 föreslår de inkallade Medlarna ett slags mellanting av parternas egna bud. Bussarbetsgivarna accepterade, Kommunal tvärvägrade och utlöste strejkens första del.

I läge 3 ger Bussarbetsgivarna med sig lite och erbjuder nytt bud. Kommuanl pausar strejken och snackar lite med boysen från Arbetsgivarna. Kommunal accepterar inte nya budet och släpper loss strejken igen.

Alltså: Bussarbetsgivarna har nu TVÅ gånger ”sträckt ut en hand” och gett med sig för att få till ett avtal och därmed slut på strejken. Kommunal har inte givit med sig en tum.

Frågan är nu om Bussarbetsgivarna, efter två försök, anser det mödan värt att bjuda in en tredje gång, eller anser man nu att det får vara nog, nu får Kommunal strejka så länge strejkkassan räcker?

Som sagt, intressant förhandlingstekniskt läge.

Äntligen fri

Sådärja, så är dotter Sofia hopflyttad med lämplig karl. Jonas, han som förstörde Sofias arbetslust i vintras, och som jag berättade om i ett tidigare inlägg, har helt enkelt flyttat ihop med dotra mi.

Han frågade inte ens mig, men det gör inget. Känns ändå rätt bra, det är en mycket hedervärd man, kan bygga kök, segla, vandra i fjällen, sova under bar himmel, gillar hundar, särskilt Elsa, och är i övrigt en allmänt trevlig och allmänbildad kille. Dessutom omtänksam och kärleksfull mot min dotter.

Hans ekonomi tycks vara stadig, innehar fast arbete i databranschen och hans årsinkomst är sannolikt betydligt högre än min, även om vissa mail jag fått angående strejken vill påskina att jag tjänar långt över 1 miljon om året. Vilket jag alltså inte gör. Men jag önskar jag gjorde det.

Nu känner jag ett inre lugn, nu är båda barnen som hustrun och jag fött fram i säkra hamnar. Apropå hamnar, nu är det bara en vecka kvar innan jag kastar loss båten för lite semestersegling.

Skepp O´hoj.

Oj!

Det hettade till vill jag lova. Mitt inlägg om strejken alltså. Alla de stora tidningsdrakarna har ringt och intervjuat mig angående min blogg. Så nu är jag på bild i kvällspressen med en pratbubbla där jag säger Idioter. Tungt. På flera sätt.

Om man läser t.ex kvällspressens nätupplagor så kan man kanske tro att det är jag som är chef för hela lokaltrafiken. Så är det inte. Mitt företag StockholmsBuss består av sju turistbussar och vi kör enbart beställningstrafik. Jag har således inte ett skvatt att göra med lokaltrafiken varken i Stockholm eller någon annanstans. Och inte heller har jag ett skvatt att göra med strejken. Och inte heller anser jag att bussförare överlag är idioter.

Jag skrev mitt inlägg som en kommentar till strejken där jag i princip framförde vad som skulle vara accepterat i vilket annat sammanhang som helst. Då skulle alla garvat och sagt ”-Precis, just så är det”.

Här är ett exempel som jag fick mig tillsänt och som jag fått okey på att länka till. Alla ni som sänt mig mail och framfört era anonyma åsikter om min person kanske tycker att den här insändarens upplevelse är som det ska vara.

Nu fick en journalist på en kvällstidning syn på min blogg och vred till den så till den milda grad att övriga drakar hängde på och i stort sett kopierade den första artikeln och plötsligt blev jag något slags villebråd.

World Dog Show

Företagets lilla vovvsing Elsa är en mycket engagerad medarbetare. Har klart överträffat alla mina förväntningar.

Nu har det visat sig att hon snackat lite med sina hundkompisar, hållit föredrag (bilden visar några åhörare vid ett möte hon höll vid Stora Skuggan), breddat sitt nätverk, lobbyat och har varit mycket social i de rätta kretsarna. Hon har helt enkelt dragit i rätt tåtar. Och bitit i rätt svansar.

Vi har nämligen nu fått uppdraget att transportera domare, gäster och VIP-folk som har med hundutställningen World Dog Show att göra.

Vi snackar gigantisk show. Vi snackar 36 tusen anmälda hundar, vi snackar världens största hundevenemang. Någonsin. Fattaru, 36 tusen hundar! Med därtill hörande hussar och mattar, domare, funktionerär och allmänhet. Och så får vi vara med och transportera hundfolket hit och dit och kors och tvärs.

Evenemanget är så stort att t.o.m Kommunal, som nu iscensatte busstrejken i Stockholm, gett dispens för viss busstrafik i Stockholm pga detta evenemang. Detta enligt enligt ett uttalande från Kommunal i morgonens utgåva av Dagens Nyheter.

Kommunal anser alltså att 36 tusen hundar är viktigare än 250 tusen människor bosatta t.ex i Ekerö och i vissa andra kranskommuner som nu inte kan ta sig någonstans. Intressant.

Hursomhelst så vet Elsa förståss att inga hundpolare får åka i våra fina bussar, det finns ju människor som är allergiska. Så för sina jämlikar har hon fixat enklare transportfordon.

Voff, voff.

Strejk. Eller?

Vi närmar oss uppenbarligen en busstrejk i Stockholm. Kommunal har skrivit, ur arbetsgivarögon, ett mycket dyrbart avtal med åtta kommunalägda bussföretag.

Enligt Arbetsgivarna är det avtalet mycket högre än vad övriga branscher fått i löneökningar.

Kommunal kräver nu att bussförarna hos de övriga 500 privata bussbolagen ska få samma löneökning som de åtta kommunala, alltså MER än vad sjuksyrrorna fick efter sin långa och kostsamma strejk.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Så jävla märkvärdigt är det inte att framföra en buss. Visst, 50 människor bakom ryggen som ska förflyttas mellan A och B. Det kräver sin man. Eller kvinna.

Men som sagt, så jävla märkvärdigt är det inte att köra buss. Sätt dig i en en lokalbuss i Stockholm och du kommer ibland att be för ditt liv. Så illa är det ibland ställt på bussförarfronten.

Inte någonting kan övertyga mig om att det skulle bli bättre om samma idiot till förare får 800 spänn mer i bruttolön.

Jag säger inte att bussförare inte ska få högre lön, jag säger att bussförare rimligen ska ha samma löneökning som de flesta andra människor.

Som jag ser det, den här konflikten är inte en konflikt, det är en maktkamp där facket vill visa att de har makt. Det är riktigt otäckt.

Nu ska jag sluta

Jag ska aldrig mer (kanske) skriva något om vår Anna Grönlunds färgval på kläderna. Men idag damp det ner en slags reklamtidskrift och där fanns en artikel om bussar och så en bild på Anna G. Förståss.

Gissa vad hon hade på sig? Yepp, klarrött läppstift och en röd sjal runt halsen.

Jag gillar också rött, det är därför vår logga är i den färgen. Dessutom är våra bussar dekorerade med en röd rand. Rött är skitsnyggt. Även på bussar.

Kändis

Ni är jag citerad av världspressen. Tidningen Bussbranschen har citerat en grej jag skrev på min blogg. Med bild och allt. Bredvid en riktigt tung s.k. bussguru, så jag känner mig oerhört hedrad. Det ser i alla fall ut som om Toni S väger några kilo mer än jag. Tror inte tjejerna gör det.
En av tjejerna, f´låt kvinnorna, är Anna Grönlund. Vår branschs frontsoldat. Eller generalska kanske.

Men jag har tänkt på en sak. På alla bilder som publicerats på Anna så ler hon så fint. Alltid med klarrött läppstift och alltid med en passande röd klädensamble. En gentleman lägger märke till sånt.

Någon måste ha berättat för Anna att hon klär i rött, men så busigt det skulle kännas om hon på nästa bild hade något chaufförsblått på sig. Eller rosa. Eller grönt. Eller vad som helst utom rött.

Men för att inte bli anklagad för sexistiska påhopp eller nåt, så måste jag även säga att hennes företrädare klädde stålande fint i sin tråkiga byråkratgrå kostym som passade jättefint ihop med hans jämngrå och alldagliga utseende.

Yrkesmässigt är dock båda utomordentligt pålästa och kunniga.

Puh, det var nära, men jag tror jag redde upp det hela till sist med hedern i behåll och utan att vara elak mot någon.

Jag ska skilja mig

Steget är taget, beslutet är fattat. Det har tagit lång tid, men bilförhållanden är inte att leka med. Efter 10 tusen mil och fyraochetthalvt år har vi vuxit ifrån varandra, min Merca och jag. Känslorna finns inte längre kvar och då är det lika bra att vi går åt var sitt håll.

Många hänsyn måste upp på beslutsbordet när ersättare ska införskaffas. Miljö, plånbok, utseende och känsla är viktiga saker. Och inte minst vad som står på grannarnas uppfarter.

I min närhet finns vanliga nya små löjliga familjeFordar, tvärs över gatan tronar en ännu fånigare Cheva SUV, några nya Volvosar finns här och där, nån BMW, en Mitsubishi SUV. Tunga grejer.

Många voro kallade till mitt slutgiltiga beslutstagande, men endast en skulle återstå.

Ford och VW valdes bort på ett tidigt stadium, mest på grund av att de heter så fult. Skoda dök upp som ett fullgott rebelliskt alternativ, men föll bort pga brist på allmän sexighet plus närområdets bilstandarder.

Merca som alltid långt framme i täten. Även BMW låg och hackade i tätklungan när beslutet närmade sig. Ville liksom inte ge upp i förtid. Volvo gick bort av enda orsaken att det är Sveriges mest sålda bil. Vem vill skylta med att vara en Svenne? Egentligen. Svaret är dock givet: alldeles för många.

Toyota Avensis var länge uppe i ledningen men föll på upploppet pga sitt ganska trista och alldagliga utseende. Ungefär lika sexigt som långkalsonger och strumpbyxor. Präktigt men tråkigt.

Till sist kära vänner, till sist blev det bara en kvar. Let me proudly present:

Det bidde alltså en BMW 520 Touring. Med diesel, samhällstillvänd miljövän som jag numera är. Hur miljövänligt dieselavgaser nu kan vara. Men nu kommer jag alltså att halvera skiten som min bil släpper ut. Det är både ett ansvarsfullt och vuxet steg.

BMW:s modell 320d var länge med som ett lite billigare alternativ, men den kändes till sist för liten för min kropp.

En ”riktig” miljöbil med etanol och såna där jobbiga grejer var aldrig ens med i matchen.

Skönt, nu är det jobbiga över. Nu väntar jag bara på leverans någon gång i början av augusti medan gubbsen nere i Tyskland snickrar ihop kärran som jag vill ha den.

BMW klapp-klapp-klapp, BMW klapp-klapp-klapp, BMW klapp-klapp-klapp.

Fotboll & strejkvarsel

Ja ja, det gick åt h-e med drömmen om EM-guld. Eller i varje fall drömmen att få spö av Holländarna i kvarten.

Läste att Kommunal sannolikt kommer att stänga Stockholm i juli. Facket anser att bussförarna ska ha MER än vad sjuksyrrorna till slut fick efter sin strejk. Därför kommer alla linjebussförare i Stockholm att tas ut i strejk.

Visst, det är ansvarsfullt att köra buss. Frågan är om det är mer värt att köra buss än att rädda liv som är sjuksyrrors jobb.

Men i det dagliga livet blir det mer sårbart om alla linjebussar står still än om det strejkas på sjukhus, för om någon måste akutopereras så gör de det i alla fall, strejk eller inte. Ungefär som att de som har extra bråttom i rusningstrafiken ändå kan åka med vissa utvalda akutbussar.

Men nu är det strax midsommar och den glade svensken ska traditionsenligt supa skallen av sig. Sån är inte jag.

Fotbollshaveri

Så trist, så tungt. Lasse hade ju inte fattat. Han bad MIG att gå ut i köket och vad händer då? Jo, Spanien sätter sin första balja. Pucko-Lasse. Efter den kallduschen var det ju kört.
Det är tacken för att man ställer upp för fosterlandet med kunskap och erfarenhet. Så drabbas man av en totalinkompetent landslagsledare som inte ens kan ta tillvara expertråd.

Näe, AVGÅ Lasse L. Vi behöver en ny och fräsch kraft på bänken hädanefter, den saken är klar. Jag är lyckligtvis tillgänglig från i höst.

Koden till EM-guld

Det här är topphemligt. Info bara för dig alltså.

Lasse Lagerbäck ringde och ville lägga upp taktiken inför Spanienmatchen på lördag. Klart man ställer upp med kunskap i ett sånt läge.

Vi kom överens om följande taktik: Zlatan får mindre speltid och efter ca 30 minuter ber jag min hustru att gå ut i köket. Då gör grabbarna mål. Sedan kan hustrun komma in i vardagsrummet igen med nybryggt kaffe och någon smarrig kaka.

Sedan när laget trycker på i anfallsvåg efter anfallsvåg och inget händer, så ringer Lasse och ber mig skicka ut hustrun i köket igen för att hämta något, ointressant vad, så gör boysen mål igen.

Där är vi rätt flexibla, Lasse får läsa av stämningen på planen och i laget innan han ringer, så skickar jag ut hustrun för att hämta en kaka till när han så anbefaller.

Taktiken är oslagbar, funkade klockrent i matchen mot Grekland. Sverige fotbollsframgångar hänger således enbart på min hustru. Platsar man inte själv i ett landslag väljer man en fru som har talang. Det kräver också ett visst mått av talang.

Lasse Lagerbäck har nu fått koden till EM-guld. Skitenkelt.

Vintescht

En vinprovning säger man inte nej till. Var på en ny provning med temat bufféviner. En ypperligt användbar kunskap. Som provledaren uttryckte saken: det finns många outhärdliga produkter som svämmar över oss, men vin är trots allt en ganska uthärdlig produkt.

Dessa viner provades:
Nicolas Feuillatte Blanc de Blancs Vinatage (champagne)
Pol Roger Brut Reservé (Winston Churchills favvischampagne)
Santa Tresa Rina lanca Grillo Viognier (vitt)
KWV Roodeberg 2007 (vitt)
Errazuriz Max Reserva Chardonny 2006 (vitt)
Bestheim Pinot Gris Réserve 2006 (vitt)
Carmen Rosé Syrah-Cabernet Sauvignon 2007 (vitt)
Santa Tresa Nivuro Nero Dávola 2005 (rött)
Gallo Turning Leaf Zinfandel 2005 (rött)
Medrano Irazu Tempranillo 2005 (rött)
Allt detta rundades sedan av med ett glas Offley Cachucha (portvin)

Zammanytaget en utomordenglugt trävlig vintesscht tillzxammans med lekasinnade.

Efter detta orkades inte med att åka tunnelbana/pendeltåg hem, utan taxi anlitades för en snabb och säker transport hem. Säkrast så.

Tjenamossåhallå

Närå, jag lever och frodas, men du vet hur det är så här års. Jobb, jobb, jobb och ännu mera jobb. Naturligtvis är det kul, men ändå vansinnigt jobbigt att aldrig riktigt få uppleva känslan av vår och en hägrande sommar.

Men sånt är livet i bussbranschen, det är bara att tugga i sig.

Men visst har det ändå hänt saker. Bl.a åkte hustrun och jag iväg på SällskapsResors succéresa till Skagen. (jag manipulerade lite i bokningssystemet och satte mitt pris till noll, men berätta inte det för någon)

En seglingsdag har jag också hunnit med. Lilla Päls-Elsa Studsboll har introducerats till sjölivet via en kortare utbildning i att ta sig i och ur en jolle. Som framgår av bilden så är man ständigt i tjänst. Inte ens under lek och utbildning får man vara i fred från ringande jourtelefoner.
Efter denna korta jolleutbildning gick det sedan som en dans att även med fyra ben äntra en segelbåt. Elsa är nu en fullfjädrad sjöbuse.

Historien om en bil

Kring det mesta så finns det både historia och minnen. Den här historien handlar om en bil. Pappas bil. Som sen blev min bil. Som sen blev min dotters bil. En vanlig vit SAAB 900i av årsmodell 1988.

Pappa köpte den helt ny 1988. När han lämnade jordelivet i början av nittiotalet köpte jag den av mamma. För rättvisans skull bestämde mina syskon priset. Några år senare skaffade jag tjänstebil och bilen skulle säljas och för de pengarna skulle vårt badrum renoveras.

Bilen blev dock omedelbart konfiskerad av vår kära dotter med sitt då nytagna körkort, och badrummet är därför fortfarande orenoverat.

I vintras övergavs bilen när Sofia införskaffade en modern och fin Toyota. Efter att ha stått övergiven i över ett halvår hittade vi till slut en människa som förbarmade sig över vraket för en blygsam och symbolisk summa. Den räcker inte till en badrumsrenovering men jag är glad att det räckte till en ny tvål.

På bilden bogseras bilen bort mot nya okända äventyr, sannolikt monteras den ner och användbara delar används till friskare SAAB:ar.

Det här är Sofias avskedsord som jag kopierat från hennes blogg:

Det är med tungt hjärta jag nu meddelar att en mycket kär vän och jag har gått skilda vägar. Den vita Saab:en rullade idag ut ur familjen Demnerts liv, där den befunnit sig sedan födseln 1988. Vi sörjer, men vet att allting har sitt slut. Vi har alla våra minnen av bilen. Familj, vänner och bekanta. Vissa minnen är bra, andra gör sig bäst som just minnen. Bilen har tagit oss runt hela Sverige. Den har gett en känsla av frihet och spridit glädje. Den har gjort det omöjliga möjligt. Trots hån och hårda ord har den tappert kämpat fram i alla väder. Plikttrogen och stark.Tack kära bil för vår tid tillsammans. För våra tio långa lyckliga år. Du har lärt mig allt jag kan om livet på vägarna. Du har stöttat mig när jag känt mig osäker. Du har alltid funnits där.Ingen kan någonsin ta din plats i mitt hjärta!