Prologen, ett PB och en misslyckad träning.

Jag har lärt mig att man kör en s.k. prologcykling för att avgöra vem som ska bära ledartröjan under första etappen. Jag snackar nu om cykellopp. Om du inte redan förstått det.

Idag körde vi i Team Rynkeby Stockholm vår prolog. Fast nu handlade det om att vi ville ta ledartröjan i kampen mot barncancer.

Samling hos en av våra Guldsponsorer, ICA Maxi Lindhagen. Fotografering och sen cyklade vi genom centrala Stockholm till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man kan säga att vi väckte en del uppståndelse när vi kom hojande i snygg tvåledsformation. Men ingen, säger ingen, bilist bar sig åt och tutade eller markerade revir på något sätt, det kändes respektfullt.

Här rundar vi Nybroviken och väntar på grönt ljus. 

Sen vidare förbi Dramaten och sen hela Birger Jarlsgatan bort

till Odengatan. Den klämde vi hela vägen upp till Torsgatan

och sedan via Solnabron till Astrid Lindgrens sjukhus

Kiropraktor Jossan, hon som fixade min rygg, och så den 

där linslussnubben Mr Ego.

Väl framme vid sjukhuset överlämnade Mats från ICA Maxi Lindhagen en check på 5000:- för inköp av leksaker. Inte nog med det. ICA Maxi Lindhagen skänker dessutom 1 % av dagens omsättning i butiken till Team Rynkeby och Barncancerfonden.

Verksamhetschefen berättade sedan för oss hur vården fungerar för barn med cancer. Ett mycket lärorikt och känslofyllt besök.

Sen fikade vi och sen cyklade var och en hem till sig. Men jag var inte riktigt klar än. Fick för mig att idag på hemvägen skulle jag bli Rynkebymästare i backen bakom Järva krog.

Tog i för kungen och Silva och alla kungabarnen och tryckte på så mycket jag orkade. När jag kom hem blev jag jätteglad när jag kastade mig över Stravaappen. Nytt personligt Stravarekord i backen och jag låg nu etta på Rynkebylistan.

Men va fan, sen kollade jag Rynkebylistan och där hade ju Ludwig smugit sig dit i maj och sabbade min triumf. J-a Ludde.

Klicka på bilden vettja, så blir den större

Men en delad silverplats är ändå en delad silverplats. Och jag har blivit starkare, det är det viktiga.

Det där med en misslyckad träning då. Jo igår, insåg jag att jag pga ryggeländet missat en del träning den här veckan. Inte bra. Så jag bestämde lite hastigt och lustigt att jag skulle ut och klämma alla backar jag har i min omgivning. Perfekta små backar att få upp pulsen i. Och få mjölksyra i benen av.

Efter några hundra meter kom regnet. Efter ytterligare ett hundratal meter kom haglet. Sen ännu mera regn. Då gav jag upp, vände hemåt och tokmaxade uppför en lång halvseg backe. Den sög.

Var väl ute högst en kvart, inte tillräckligt längre för att jag ska notera det som ett träningspass. Efter en  halvtimme hemma lysten solen igen, men då var maten klar och cyklingslusten försvunnen.

I kväll blir det tidig sänggång, upp före tuppen, avresa kl 0440 för att hämta upp teamkompis Lotta och sen iväg till Motala och Halvvättern. Självklart med nyrengjord cykel, man vill väl vara fin på en Vätternrunda.

Känner mig lite nervös inför rejset, inte någon gång i vår har jag kört ett distanspass där jag verkligen cyklat fort och blivit jättetrött. Våra distanser i Team Rynkeby har för mig varit pulszon 2 och 3-träning. Egentligen perfekt, eftersom våra onsdagsträningar har varit precis motsatsen.

Som jag brukar avsluta inför en tuff utmaning: May the force be with me.

Nu är det skarpt läge, nu börjar det köra ihop sig.

Inte en endaste rapport har jag redovisat här på bloggen sen den 18 maj. Rätt dåligt faktiskt. Jag sätter på mig skämshatten.

Vi kan säga så här. Jag har laddat med bokstäver, adrenalin, endorfiner och kolhydrater för det är nu min cykelsäsong börjar. Alltså loppsäsongen om jag uttrycker mig så. Nu är det skarpt läge. Nu ska vinterns träning slå ut i full blom.

På söndag smäller vi startskottet för första rejset, Halvvättern. Förra året cyklade vi in på 5:42. Vill du läsa om det loppet kan du göra det HÄR.

I år cyklar jag med mitt "egna" team, Team Mellanmjölk, som består av folk från både Fredrikshof, Team Rynkeby Stockholm och Team Rynkeby Täby. Ska bli superkul.

Trots noll rapporter har jag inte legat på latsidan inte. Jag är fullt medveten om att du nästan spricker av nyfikenhet vad jag gjort de senaste veckorna och lika självklart kommer jag nu redovisa det. Fast lite kort bara. Så du känner dig uppdaterad.

Vecka 20 16-22/5
Många träningspass blev det, åtta stycken. Avslutade med en träningshelg med bästa Team Rynkeby Stockholm.

Vecka 21 23-29/5
Många träningspass blev det, åtta stycken. Premiär för utebassängsimning med våtdräkt. Ny crawlkurs påbörjades.

Men livet består ju inte enbart av träning. Bedömde snörisken som minimal, så jag bytte till sommardäck.

Som vanligt avslutade vi med ett distanspass på söndagen. Många punkor blev det, hela sex stycken, men ingen på min raket.

Vecka 22 30/5-5/6
Latvecka, bara sex träningspass. Men mycket hände.

Som vanligt blev det ett tufft onsdagspass med Rynkeby. Backintervaller. Med det nya, klungvila i god ordning, axel mot axel.

En av Team Rynkeby Stockholms Guldsponsorer fick lite payback för sin insats till Barncancerfonden. Tyvärr var det mitt eget bussbolag som fick stå för paybacken.

Team Rynkeby fortsätter vårt idoga arbete att samla in pengar till Barncancerfonden. Vi hjälpte till på tävlingen Toughest och ansvarade för Toughest Kids, dvs på min nivå. Folket var väldigt generösa, vi fick in ca 8 tusen på den dagen.

Så blev det äntligen premiär för open water-simning. Ovant, kallt, lite halvknepigt, lite läskigt, men vansinnigt kul.

Så hände det där oväntade. Vann en solklar seger i majtävligen "flest-träningstimmar". Där fick allt Göran Den Yngre så han teg. Nåt att bita i inför junietappen.

Vecka 23 6-10/6
En lugn vecka igen. Smällde sönder ryggen så akutbehandling blev nödvändigt. Teammedlem Josephine, som är kiropraktor med egen klinik, hjälpte till att fixa den. Kolla in hennes praktik HÄR om du behöver hjälp. By the way, The very same Jossan, fick äran att springa tillsammans med Team Aron Anderson på Stockholms Marathon.

Äntligen, med en ynka timmes marginal tills jag hade fått något hårt i huvudet och utesluten ur båtklubben, kom min båt äntligen i sjön. Med fusk. Har inte putsat eller vaxat den. Har inte ens bottenmålat. Det får bli som det blir.

Blev modern under veckan också. En ny Garminleksak, en sån däringa klocka som mäter allt, antal steg, puls,sömn och säkert ytterliga massa saker. Det bästa med den är att man också kan se hur mycket klockan är, det känns fint.

Ja, nu tror jag du är i stort sett uppdaterad. Nu ska jag försöka mig på att lite mer regelbundet skriva om ditten och datten. I morgon t.ex händer en rolig grej som jag säkert kommer att berätta om.

Samlar lite bokstäver bara

Lugn och fin. Jag har inte slutat berätta om mitt liv. Inte då. Det är bara mitt lager av bokstäver som sinat lite.

Just nu pågår ihopsamling av massa nya bokstäver för de kommer att behövas framöver.

Men jag kanske kommer med en bildberättelse från de senaste två veckorna, för självklart har det hänt saker.

Goran The Warrior

Vet inte om jag lyckats särskilt bra att överföra det här med cykling till min och hustruns framavlade barn.

Eller barn och barn, de är ju snart lika gamla som jag. Marcus är 42 år och Sofia 38. Fantastiska små guldklimpar.

Båda idrottar, Marcus satsar i princip enbart på tennis och bloggar inte om sitt liv, och Sofia vet du nog vid det här laget vad hon sysslar med. Bl.a att hon hatar cykling, men simmar och springer desto mer. Och dessutom bloggar om det.

Ett bra tips till dig som är jätteung. Skaffa kidsen tidigt, jag var 23 när Marcus kom till världen, man har skitkul med vuxna barn. Kan både sporta, semestra och prata med dom som vuxna innan man själv blivit vuxen. Rekommenderas. Nackdelen är att man inte får vara bäst särskilt länge i någon sport. Kanske snart inte ens i cykling.

Marcus har uppenbarligen hittat en cykel som han nu börjat använda. Men sittcykel, vad är det?

Idag hade de en intressant telefondialog i vår gemensamma familjechatt efter ovanstående premiärcykling:

Denna konversation inträffade när jag hade ett lunchsimpass med min sim-PT Henke. Han erkände att jag är ett svårt fall. Tror jag ska skriva en bok med titeln: Mannen som inte kunde lära sig simma crawl.

Helt jävla hopplöst att få till det. Helt hopplöst. Idag blev jag så fruktansvärt frustrerad så det till och med trillade några tårar innanför simglasögonen.

Men passet slutade i alla fall med en positiv känsla. Henke hittade en övning som funkade bra och som gav mig en skön behaglig känsla.

Eftersom jag inte är den som ger upp, you can call me Goran The Warrior, så har jag såklart anmält mig till ytterligare en kursomgång med start på tisdag. Då blir det två pass i veckan i utomhusbassäng. Uppvärmd, dessutom ska vi ha våtdräkt.

Det blir kul. Kanske. Och kanske till och med cykelteamet Team Demnert nu får ännu en medlem.

Livet handlar inte bara om cykling

Näe, livet handlar också om tennis. Och såklart lite om annat smått och gott också.

Men nu, tada, trumpeter och trummor, vårens stora händelse. Jag vann min tennisserie i gubbdubbelligan.

Sista matchen spelades i kväll. Hade klätt upp mig i en superläcker ensamble. Röd tröja som matchade mitt röd/vita racket samt mina vita tennisskor med röda inslag. Svarta läckra nytvättade tennisbyxor. Riktigt najs, om du frågar mig. Ville var extra välklädd sista matchen för säsongen.

Vi började kalasbra, Kalev och jag. På andra sidan nät Sivert och Peter. Peter member of Team Rynkey 2013 och 2014. Han hade hittills ingen vinst mot the member of Team Rynkeby 2015 och 2016.

Inte särskilt glad trots elegant klädsel

Kalev och jag spelade superbt. Första set enkelt 4-1. Vi går bara till fyra i vår liga. Andra set tappar vi, 2-4. Började spela skitdåligt för att prata vanlig svenska. Kalev spelade bra, men inte jag.

Sista set i princip skänkte vi bort, 1-4. FAAAAAAN.

Spelar mindre roll, jag hade redan vunnit serien redan innan matchen började, men det hade ju varit najs att vinna även den sista matchen för säsongen.

Men jag biter ihop, fäller en tår på kudden, sätter klockan på 06:00 och står på gymmet 07:30. Där har jag inte varit sen 5:e april. Inte bra, men nu jäklar är det hög tid att uppgradera all min träning igen. Bara 53 dagar kvar till Pariscyklingen börjar. 53 dagar, helt sanslöst så fort tiden rusar iväg.

Rätt som det är så är man gammal. Hualigen.

Har nog aldrig pratat så mycket och hur jag snodde en bild av Team Skoda

oj oj oj, en hel vecka utan något blogginlägg. Vad har hänt?

Vet egentligen inte, men jag tycks ha dippat en del, på flera fronter. Sen jag kom hem från tri-lägret på Mallis har jag haft hela åtta helt träningsfria dagar. På två veckor.

Förra veckan tränade jag bara simning och cykling på onsdagen och distanscykling igår. Thats all.

Löptränat har jag inte gjort sedan jag var på Mallis. Skandal är bara förnamnet.

Men jag tror nedträningen varit bra. Gjort mig gott. Så kändes det nämligen igår då vi i Team Rynkeby Stockholm körde ett distanspass på 17 mil.

Även denna gång hade jag äran att bli utsedd till Tff Road Captain i vice kapten Elin och kapten Jonas frånvaro. De valde nämligen att träna med Team Kalmar den här helgen.

Jag var även den som la söndagens cykelrutt. Vi körde i en stor runda med lunch i Almunge. Där fanns lämpligt nog en bild över målet för all vår träning, Paris och Eiffeltornet.

Ganska overkligt, vi ska cykla från Sverige ända dit. Galet.

Vi andra krigade på hemmaplan mot den stundtals brutala vinden. Vi cyklade 10 mil mot vinden, åt lunch i Almunge och fick såklart en helt underbar hemresa med den kraftiga vinden i ryggen.

Jo, om min nedträning. Den gav nog effekt. Som RC låg jag sist i klungan som igår bestod av 16 personer, för att hålla koll på allt och alla. Som parkompis hade jag lite olika personer, Micke, Lars och Sandra.

De är starka cyklister och låg mest längst fram och kämpade i draglaget. Men ibland byttes de ut och då kom dom ner till mig för att vila lite. Och så pratade vi. Och pratade. Och pratade.

Som sagt, har nog aldrig känt mig starkare under en så här lång distanscykling. Till och med så stark att jag utan problem kunde prata hela tiden. Dessutom med lite gummibandseffekt i gruppen, några ruscher då och då upp till draglaget för att prata med dom.

Riktigt riktigt kul att känna sig stark under så lång distans.

Ville göra turen så Paris-look-a-like som möjligt så vi tutade på i 10 mil innan lunch. Visserligen med flertalet småpauser längs vägen för intag av dyck och enerigtillskott.

Vill som vanligt inte hänga ut någon, men mannen på bilden här ovanför, vi kan kalla honom Putte, var allt lite smågrinig på slutet innan lunchen serverades. På bilden har han precis fått sin mat serverad. För att han ska förbli anonym har jag blurrat hans ögon så ingen känner igen honom.

På den här bilden ser man effekten av mat i Putte, se så glad han är nu. Precis som han brukar vara. En riktig spelevink. Och se så glada alla andra är för att Putte är glad igen. Så glad att jag nu inte behöver blurra hans ögon.

Att vara utsedd till Tff Road Captain är visserligen kul, men en sådan status har det ju ändå inte så teamet behöver bocka och buga på det här sättet. Jag var ju bara på väg till toaletten.

När vi kämpade oss hem rasslade till bakom oss. Plötsligt dök det upp ett gäng svartklädda skräckinjagande huliganer som verkade vilja köra över oss.

Bilden har jag snott från www.skoda.se/cykling.

F´låt, hoppas ni inte stämmer mig för olaga bildstöld.

Det visade sig var vara Team Skoda som var ute på en träningsrunda. Trots att de fullkomligt blåste förbi oss tjoade och ropade de "kämta på" "ni ser starka ut", "heja Team Rynkeby".

Det var superkul och det gav oss lite extra energi för att klara den sista jobbiga backen innan vi var klara med dagens uppdrag. Det blev lite som att kan dom klämma den här sega och jobbiga backen utan att blinka, så kan fan i mig vi det också.

Sådär fort och enkelt som dom cyklade, skulle jag också vilja göra. Lite sent att tänka på det nu förstås. Skulle tänkt på det för 30-40 år sen.

Det var söndagsträningen det.

Nu rensas det i förrådet. Min första cykel är nu såld. Här upphängd för leveransservice.

Det öppnar ju upp en smula för en vassare hoj när mitt Rynkebyäventyr är över. När det nu blir. Det blir ju ett nytt team även 2017. Tänk om jag......

Om jag var tjej skulle jag ha blivit dökär i Franz. Vilket charmtroll. Till och med på TV. Och visst sjöng han sin låt jäddrans bra. Och så fint han log mot oss.

Den längsta dagen

Idag körde vi i Team Rynkeby Stockholm vår hittills längsta distanscykling. Vi fick ihop nästan 16 mil. Dagens mål var Drömkåken vid Edsbro ungefär. Ett fantastiskt fika & matställe. Ett besök rekommenderas verkligen.

För några i gänget var dagens cykling den längsta cykelsträckan någonsin. Alla klarade racet elegant även om några var rejält slitna på slutet.

Själv känner jag min oförskämt pigg och oförstörd. Ännu ett kvitto på att slitet under vintern gett resultat. Jag har fått många kvitton på det redan, vilket taggar mig att träna ännu lite bättre.

Det är kul, och en fantastisk känsla, att känna att livet inte tar slut bara för att det börjar drälla in reklam i brevlådan på seniorboenden och pensionärsrabatter som hägrar i höst.  Att mata duvor i parken får allt vänta åtskilliga år, först måste x antal idrottsliga utmaningar genomföras.

En häftig idrottslig utmaning är t.ex Stockholm Urban Mile. Längst ner i bloggen kan du läsa mer om den.

Nåväl, det där blev en liten utvikning. Sorry. Dagens rätt långa distans, är ändå som vår kortaste dag under cyklingen till Paris. Och den dagen innehåller dessutom skuttet över farthindret Mur de Huy. Den som till och med Eurosports Robert Vacci i Tour de France-sammanhang kallar onödigt brant.

Ja ja, den skitbacken bryr jag mig inte om. Den vände jag ryggen förra året. Men jag ska i alla fall göra ett seriöst försök nu i sommar att klara den.

Nu kommer en hel drös med bilder på människor du antagligen inte har en aning om vilka det är. Men det är några av alla de fantastiska människor som cyklar i Team Rynkeby Stockholm 2016 och som lägger ner oerhörd tid för att samla in pengar till Barncancerfonden. Alla vi i Team Rynkeby är med för vi vill alla göra skillnad. Vara goda medmänniskor och dessutom få kul cykling ihop med likasinnade.

Du vet väl att ansökningen till 2017 års Team Rynkeby är öppen redan nu?

Årets hittills bästa cykeldag

Cykelfika Top Notch

Mr Ego och Sandra.

Äldst  resp yngst i teamet. På insidan är vi i princip jämngamla.

Eller kanske inte riktigt, men nästan.

 Ludvig gick igång på glassen

 Kjell, Mr Ego, Mikael 

Tre snubbar som vet hur man odlar ett schysst skägg, 

och vet vilken frisyr som är hetast 2016.

 Vår spanske matador Tomas och vår finske SISU-kille Patrik

 Vice kapten Elin och guldmedaljören Marcus A

visar vilket fint porslin de har på Drömkåken

 Samboparet Markus H och Lina är lite hemliga bakom sina

POC-glasögon

 Två av teamets coola tjejer, Lotta H  och Maria

Grabbarna Grus, Svesse och Putte, både körde bredvid 

varandra i klungan och fikade ihop

Dagens krigare. Vettetusan vem han i bildens utkant är.

Han dyker alltid upp lite här och där.

Det här borde du testa, Stockholm Urban Mile den 27:e maj. Förutom att det är en jättehäftig utmaning, så går alla intäkter till Barncancerfonden. Bara det är ju ett skäl för dig att anmäla dig, eller hur?

Här ser du en gammal landslagscyklist

Alla bilister hatar inte cyklister. Vissa bilister gillar cyklister.

Idag ville jag testa att köra en Halv Ironmancykling, dvs 9 mil, för att känna hur kroppen känns efter en sån runda. Direkt på det ska man ju lubba en halv mara på tävlingen i Pula i september. Ville känna feelingen i kroppen efter 9 mil ensamcykling.

Valde samma runda som loppet Trosatrampen kör. Det loppet går för övrigt 15/5. Började bra. Kändes kanon, benen kändes starka, humöret på topp.

Jag och min kompis jag.

Eftersom jag ville efterlikna tävlingen i Pula så mycket som möjligt tog jag första depåstoppet efter 2,5 mil då jag tryckte i mig den första gelen. Efter nån minut eller två eller tre, upp på sadeln igen.

Depå 1. 

Nja, nån "utflyktscykling" hade jag inte tänkt mig.

Trampade på i för mig god fart ytterligare 2,5 mil. Fortfarande kändes allt kalasbra. Blev lite tok med navigatorn som visade några konstiga svängar som jag inte brydde mig om. För säkerhets skull hade jag en riktig cykelkarta med mig. Hade dessutom pluggat in rundan någotsånär i hövve.

Depå 2. 

Här svalde jag min andra gel.

Vid mitt andra stopp, Depå 2, hände sig en kul sak. Hade precis placerat cykeln som du ser på bilden och skulle precis sätta mig på en sten för att pusta ut.

Då kommer en bil som stannar vid cykeln. Högerrutan sänks ner och i bilen sitter en äldre herre resp dam.

- hej, säger herrn bakom ratten, är du okey?

- ehh, öhh visst, tänkte bara sätta mig och vila lite och ta lite vatten.

- du har inte ramlat eller så, sa mannen bakom ratten.

- nä då, tänkte bara vila en stund.

- bra, härligt, sa mannen. Ville bara kolla att du är okey, här ser du en gammal landslagscyklist nämligen.

- åh, vad kul, sa jag, Tack snälla, vad gulliga ni är som stannade och kollade.

- ha det bra och cykla försiktigt, sa mannen. Damen gjorde tummen upp, och så körde de iväg.

Ibland blir man allt lite tagen av allt som kan hända under en cykling.

Medan jag fortfarande hade ett stort leende på läpparna hoppade jag upp på min stålponny och red vidare mot solnedgången.

Nu började det gå tungt, vinden började bråka med mig och envisades med att nu blåsa mig rakt i näsan.

Depå 3

Och här sänkte jag den tredje gelen

Sista gelen tog jag i depå 3. Sportdrycken började sina men fortfarande en halv flarra vatten kvar. 2 mil kvar.

Trampade vidare på superfina vägar med lite trafik och till slut var jag hemma igen.

I mål efter 9,6 mil.

När jag kom hem var jag tämligen trött. Tänkte att hur i h-e ska jag kunna springa en halvmara 22 km efter det här? Kändes just då som en omöjlighet.

Tycker ändå det här testet gav mig många svar. Måste absolut cykla smartare än idag. Inte köra första halvan så hårt som jag gjorde. Energiintaget kändes bra, kände mig aldrig tom.

Hade ett något lägre rullsnitt än jag planerat, men close enough. Godkänt. Så jag tycker nog att jag är på rätt väg, mer löpträning förstås, så kommer det att funka fint i Pula. Om jag först klarar simningen såklart.

Nästa cykelpass blir på söndag med Team Rynkeby. En sväng på 14-15 mil säger ryktet.

42 år och Stravarekord

Jag är inte längre 42 år. Det var länge sedan. Då fanns inte de här fina mobiltelefonerna som alla har nu. Då fanns det bara släpbara telefonstationer. Jag hade en sån, av märket Philips. Det var spännande.

I går var en speciell dag. Min kära hustru och jag firade nämligen vår 42-åriga brölloppsdag. Fyrtiotvå år som gifta. Det är fan i mig inte dåligt. Ett rent under att min fru stått ut med mig så länge. Vem skulle annars ha orkat ta hand om mig under alla dessa år?

När hon kom hem från jobbet hade hon köpt ett jättefin röd ros till mig. Hon är fin, min fru. Jag hade inte köpt någonting. Borde jag ha gjort det?

Denna stora dag firades istället med tempoträning med Team Rynkeby. Som vanligt runt Kaknästornet på Gärdet.

Som vanligt väldigt kul, kände mig dock lite seg i benen. Hade kört ett simpass på lunchen med min sim-PT Henke, och han körde rätt tufft med mig, typ intervaller och mycket benspark.

Men hursomhelst, vi tuggade runt några varv runt Kaknäs i valfritt tempo, bara vi var slutkörda när vi avslutade en runda. Jag hörsammade instruktionen. Varje varv.

Som vanligt avslutade vi med ett bonusvarv då dom absolut sista krafterna skulle blåsas ur. Vi skulle köra i grupper om två eller tre.

När alla dragit iväg fanns där kvar bara jag, Elin och Marcus A. Två av teamets absolut vassaste cyklister. Ja, det finns såklart några till som också är hypervassa i teamet.

Det blev alltså Elin, Marcus och gubben som skulle köra bonusvarvet ihop. Anande redan där att nu skulle det bli åka av.

Dessutom hade jag av gentlemannaskäl Sandras ryggsäck på ryggen. Vägde kanske 5 kg eller så. Jag tog ryggan för att Sandra ville försöka slå sitt Strava-pb på rundan utan extra tung vikt på ryggen.

Har kanske berättat det förut, men Marcus A är en f.d elitidrottare i nån asiatisk kampsport, bl.a har han vunnit ett VM-guld. Fortfarande består han mest av muskler och tränar fortfarande. Inte så erfaren cyklist ännu, men grymt stark och snabb.

Elin innehar tredje bästa tjejStravatid någonsin runt Kaknäs, och bästa tjejtid hittills i år. Dessutom klämmer hon några Ironman och andra liknande tävlingar lite då och då.

Elin som cover girl i Vansbro triahtlons annonser

Med dom två fartfantomerna skulle jag alltså köra bonusvarvet. Dessutom med en ryggsäck på ryggen. Kunde ju knappast få en jobbigare eller roligare utmaning.

Nämen hej vad det gick undan. Minst sagt. Var absolut helt slut i både kropp och själ när vi var några hundra meter från "mål" vid Berwaldhallen.

Marcus låg först, sen jag, och då började jag tappa hans hjul mer och mer. Elin, som låg bakom mig, började skrika som en galning att täppa luckan, kom igen, snart i mål och allt sånt som man behöver höra för att krama de sista watten ur benen.

När jag kom hem kunde jag konstatera att jag då slog mitt personliga Stravarekord på rundan. Den du. Där satt den. Med ryggsäck också för säkerhets skull. Undrar hur det gick för Sandra.

Fan vad kul det är när man får ett kvitto på att alla liter svett man kämpat fram under vinterns slit i gym och spinninglokaler ger resultat. Det ger en grym tillfredsställelse.

Attans, glömde en grej på Mallis

Hemma i vardagen igen. Bubblan har spruckit. Luften gick ur mig när jag kom hem. Efter en fantastisk träningsvecka har jag svårt att återanpassa mig till ett normalt liv.

I morse frågade t.ex hustrun mig varför jag inte ställde in frukostdisken i diskmaskinen. Jag var helt oförstående, "-va, plocka av, ska JAG göra det?".

Att åka på en sån här träningsvecka utan att vara tränad hade inte funkat för mig. Jag är inte topptränad ännu, men ändå i hyfsad fysisk kondition. Vilken tur, annars hade veckan varit för jobbig.

Tillbakavägen från Formentor.

Det här är ingen selfie. En proffsfotograf stog vid vägkanten

och fotade alla som cyklade förbi. 50 spänn för bilden 

får väl anses som ett fyndpris.

När jag kom hem kom jag på några saker. Jag körde aldrig Sa Calobra. Det fanns en möjlighet att köra den på Stora Bergsturen, men då hade vi redan hojat över Piggen, och så stark är jag inte så jag hade fixat även Sa Calobra den dagen.

Planen blev sedan att svärson Jonas och jag skulle ta den på lördagen, men då gick ju storloppet Mallorca 312, så den planen sprack. Sen glömde vi bort backskrället.

Alltså måste jag komma tillbaka för att klämma just den backen, det måste man tydligen göra när man cyklat på Mallis.

Några andra, minst sagt viktiga saker, jag lärde mig av min kropp under veckan var att jag måste träna simning som en tok, och jag måste lägga in ännu mer löpträning. Förutom mina två cykelpass med Team Rynkeby. Ett extra eget backpass med hojen skulle heller inte skada.

Men ikväll blir det varken det ena eller det andra, det blir en tennismatch. Om jag vinner kanske jag säkrar seriesegern.