Måndag. Mot Paris. Uelzen -> Osnabruck

Nu gäller det att gnugga författarknölarna för nu är klockan redan långt över 23 och jag måste få det här gjort innan Herr Blund knackar på dörren. Redan hört honom vissla förbi här utanför i hotellkorridoren.

Frulle kl 06:30 och ännu en 20-milare väntar på oss.

Det blev en lång och händelserik dag. Sol och varmt och en klart förbättrad cykelbränna.

En kväll ska jag ta en nästan nakenchocksbild för att visa hur läcker min cykelbränna är. Om jag kallar den bloggen för En Naken Göran, så kommer besöksantalet att skjuta i höjden. Ska nog testa det.

Orkar inte skriva så mycket så det får blir en bildberättelse med lite förklarande text. Vet inte ens vilken ordning saker har hänt, men det blir som det blir.

Tror de här bilderna är från första depåstoppet efter 5 mil.

Inte alla depåställen är vackra. Men de är ändamålsenliga.

Rynke och Emilia tog ett snack om Stockholms

akutsjukvård. Rynke blev alldeles förskräckt.

Emilia är akutläkare på S:t Görans sjukhus.

Cykelmeck Tomas byter mina klossar.

Han påstog att de var bland de värsta han sett.

Jag skämdes lite.

Men jag överräckte ändå lite kärlek till Tomas

via min högra fossing.

Någonstans tog vi en s.k. mikropaus. Vi vet inte hur många

vi tappade bort på Damernas toalett.

Lunchdepån. Vi bjöds på grillade hamburgare och lite annat.

Så. Jävla. Gott. F´låt språkbruket.

 Snillen spekulerar, dvs Peter, Jonas, Jakob och Magnus 

talar om allvarliga ting. Kanske om fotbolls-VM.

 Snillen spekulerar del 2, dvs Skönheten och Odjuret.

Fortfarande inte riktigt klarlagt vem som är vem.

 Nina gör en look-a-like-på Skönheten eller Odjuret.

Urban verkar tycka det hela är pinsamt.

Här talades tydligen också om allvarliga saker.

 Eftermiddagsdepån. Nu var det varmt. Jättevarmt.

Men inte så varmt när vi cyklar, då kyler fartvinden bra,

så jag tog inte på mig min kylväst utan cabbade ner tröjan,

dvs drog lite lagom sexigt, men ändå familjevänligt,

ner dragkedjan en bit.

Många godsaker bjöds det på.

Nu inträffar det historiska, jag kliver fram och blir en del i draglaget. Jorå, man vill ju vara med och bidra till farthållningen va. 

Nä va, vi låg och drog i en fin hastighet på 30-32. När jag, av misstag såklart, fick lite feeling och råkade trycka upp i 35 fick jag smäll på fingrarna av Patrik. Vi skulle bara hålla oss kring 30.

Efter några mil dags för en mikropaus. De är till för att skvätta lite, dricka lite, äta lite. Vi stoppar bara ca 3 minuter.

Min polare Patrik och jag. Patrik är teamets vicekapten.
En jäkligt bra sådan.

Mina draglagspolare.

Jacob, Lilla jag, Tina, Patrik.

Vi kom till hotellet väldigt sent, så det blev rysligt stressigt innan middagan. Hade använt alla mina tröjor och byxor så det var dags för tvätt. Problemet är att få grejerna torra till i morgon, hotellen brukar stänga av all värme på sommaren.

Men UppfinnarGöran finner alltid på råd. En medtagen bilkupévärmare och diverse elsladdar löser problemet. Allt man behöver är en garderob och simsalabim, torkskåpet är klart.

Herrejesus vad klockan går. Det här är ju inte riktigt friskt. Jag ska upp om femoochenhalv timme för ännu en 20-milare.

Orkar inte ens vända bilden, men du fattar ändå.

Såklart hände massor av saker under dagen, men the clock is ticking. En hårt arbetande bloggande cykelreporter måste också få sin nattsömn.

Har inte orkat lusläsa min text, finns säkert massor av felstavningar.

G´natt, stay tuned, fortsättning följer i morgon-

Söndag. Mot Paris. Rostock -> Ueltzen

Idag körde vi igång så att säga på riktigt. En 21-milatur till Uelzten.

Kul idag. Härligt väder och rätt ofta en trevlig medvind.

Bilen bakom är vår meckbil som följer oss hela vägen bakom

klungan. Känns oerhört tryggt.

Dagen började trots allt redan kl 0630 med en härligt frulle. Älskar hotellfrullar.

Mr Ego, Jonas och Johan P.

Jonas är en snabb kille. Hans gäng missade rekordtiden på 

Halvvättern med 2 ynka minutrar. 

Så får jag sitta och äta vid samma bord som han. Stort.

Kl 07:50 teamade vi upp och kapten Satu berättar kort om dagen och ger oss lite förhållningsorder.

Jag säger några ord om the importance of att cykla med samma avstånd till hjulet framför hela tiden, för att undvika gummibandseffekten för de som ligger bakom.

Fast egentligen var min hemliga agenda att jag som ligger sist inte skulle få det så jobbigt, det var därför jag tog upp saken.

 Genomgången kontrollerades av själva Sverigechefen

för Team Rynkeby GodMorgon, nämligen Paul.

 Tillbaka till första bilden och Meckbilen som ligger bakom.

I bilen satt Agnes och Tomas.

Så cyklade vi ut ur Rostock och snart var vi ute på de härliga vägarna. Årets cyklister är så fantastiska. I går var det ju lite si och så med raka led. Men idag du, idag var det magiskt att ligga sist och se de här superhärliga leden. Så här såg det ut större delen av dagen. Liiiite för breda kanske, men trots allt på ett bra säkerhetsavstånd mellan leden.

Det här är naturbarn, de kan numera cykla så här i sömnen.

Snyggt och fint med spikraka led.

Som Träningsansvarig blev jag nästan tårögd av stolthet.

Eller om det var av fartvinden, lite oklart där.

Och vet du, under hela denna långa dag där vi klämde 21 mil,uppstog inte en enda lucka. Inte en enda gång.

Jo, det hände flera gånger, men då var det jag som släppte lite, men det räknas ju inte som lucka. Det är därför jag numera älskar att ligga sist, jag kan släppa lite hur jag vill och sen trampa tillbaka till klungan igen. Jag har ju dessutom radiokontakt med både fronten och mitten av klungan

Plötsligt i en svag uppförsluta smäller det till på min cykel och kedjan hoppar ner på lilla klingan och går inte att få tillbaka upp på stora.

Anbefaller via radio stopp där det går, och begär assistans av meckbilen med supermecken Tomas som driver Cykelköket i Solna. Kolla gärna in deras websida som du hittar HÄR.

 Här provade Tomas med magi. Plötsligt hörs en röst från ovan,

"ta nyckel nr 4 och kolla framväxeln".

 Här testar han magin på framväxeln, och kan du fatta,

plötsligt fungerar växlarna som de ska.

Tomas är en magisk cykelmeck.

Sen trampade vi på lite till och kom till första depån efter 5 mil. Mysiga små depåer som vårt fantastiska coreteam hittar och bjuder oss på.

Eva, jag och Anne-Lie.

Sjävklart ville jag ta en selfie med de här tjejerna,

det fattar ju vem som helst.

Hoppsan hoppsan, plötsligt flödade kärleken. 

Nu är det en skandal på G tänkte jag, och slet snabbt upp kameran för att dokumentera. Men nej, händelsen är icke alls att betrakta som ett moraliskt förfall. Det är vår kapten Satu som så kärleksfullt kysser sin äkta make Niclas som också är med i teamet.

Gissa vad? Efter exakt 15 minuter var det dags att hoja vidare.

Vi blir en lång klunga med 33 cyklister.

Ibland delar vi upp oss i två klungor med 100 meters

mellanrum för att bilar säkert ska kunna köra om.

Vi rullar på i en bra fart och snart nådde vi lunchdepån.

 Idag bjöds det på lax och glasnudelgrejs. Gott som bara den.

Tack VW Stockholm för att ni sponsar oss med en VW T-rock.

En härligt läcker kärra, det måste medges.

Själv har jag en VW Tiguan hemma. En nästan lika bra bil.

Plötsligt hamnar vi vid ett fint slott. Klart det måste dokumenteras. 

Teamet flankeras av meckbilen med Agnes som chaufför.

Tack igen Upplands Motor för bilsponsen.

Nu började det bli svettigt och jobbigt. I alla fall för mig. Värmen steg till strax över 30 grader och då blir inte tillvaron särskilt behaglig för Herr Demnert som började känna den äckliga svajigheten i kroppen komma när temperaturen stiger.

Men det är då jag tar fram esset ur rockärmen, min kylväst som jag för säkerhets skull hade tagit med och lagt i meckbilen.

Ner med den i ett vattenbad, och sedan kränga på västen närmast kroppen och sedan cykeltröjan över och sen upp på hojen och iväg.

Wow, det funkade kalasbra. Blev snabbt nerkyld till en skön nivå. Efter ca 45 minuter hade effekten avtagit lite, och vi stannade för en s.k. mikropaus så alla som tycker det är obehagligt och svårt att dricka och äta under cykling kunde få i sig saker och ting.

Jag slet av mig västen och doppade den på nytt i ett vattenbad. Det räckte hela vägen ända fram till hotellet.

Jäklars vad skönt att västen funkade, hade jag inte haft västen hade jag alldels säkert fått ge upp vid eftermiddagsdepån vid 15 mil. Nu behövde jag inte det. Så. Jäkla. Härligt.

Inga billiga grejer den där, västen, två handledskylare och en keps gick på nästan 5 tusen. Galet mycket pengar, men idag var de värda varenda krona.

Till sist kom vi till vårt hotell och vårt coreteam bjöd på en after bike. Superläckert. Så vi började dansa, vi gör så i vårt team tydligen.

Till och med jag kunde hänga med. Det var både kul och lite förvånande. Tänk om jag äntligen hittat ett sätt att uttrycka mina inre känslor. Tänk om. Det vore väl fantastiskt, en dansande Göran. Testade lite att flossa idag på lunchdepån, några sa att det såg bra ut. Dans kanske är min grej trots allt.

Efter dans, cykeltvättning och lite annat, så blev det gemensam middag på hotellet. Hade förmånen att få sitta bredvid vår Draglagschef Tina. 

 Klart man måste passa på och ta en selfie med den här tjejen.

Hon har en SM-bronsmedalj i cykling.

Så får jag sitta och äta vid samma bord som hon. Stort.

Klart jag då ser sådär larvigt stöddig ut.

Det är hon som håller ordning på de sex cyklister som kör i draglaget. Hennes uppgift är att se till att vi håller anbefalld fart, dessutom en jämn fart, men ibland har hon det tufft när några liksom sprätter iväg lite för fort., då får hon skrika lite på dom.

Tycker hon lyckas väldigt bra med uppgiften, vi hade ju som sagt inte en enda lucka i leden på hela dagen, och det beror ju på en jämn och fin hastighet.

Vi blev minsan underhålla också. Vår entertainer, tillika cyklist i teamet, Leo Rubio, framförde en egenskriven Rynkebysång till stort jubel. Till och med jag omnäms i en vers. Stort. 

Kolla Leos cykelbränna på armarna. Fint.

Leo är en inbiten AIK:are, men jag tror inte han riktigt rår för det. Misstag kan ju alla göra trots allt.

Ja, mer än så hände inte idag. Jo det gjorde det ju såklart, men jag kan ju inte skriva om minsta lilla grej, eller hur.

Stay tuned, fortsättning följer. Klockan går fort ibland, snart midnatt igen. Måste sova lite, i morgon blir det 23 mil till Osnabruck och från i morgon börjar vi få lite höjdmetrar också. Blir kul men lite svettigt kanske. Prognosen säger lite varmare än idag, så jag hoppas min väst funkar lika bra i morgon.

G´natt, ses i morrn.

Lördag. Mot Paris. Malmö -> Rostock

Innan jag går in på lördagen måste jag såklart avsluta fredagen.

Nattåg kl 22:26 till Malmö ankomst ungefär vid 7-rycket lördag morgon. Innan vi äntrade tåget fick jag ett dunderpiller mot förkylning, hosta, och såna saker av vår kapten Satu.

I sanningen namn var jag verkligen i valet och kvalet när jag låg hemma i soffan några timmar innan avfärd. Kände mig helt utslagen, ja faktiskt närmare döden än livet.

Men jag bet ihop, bestämde att jag måste vara en man, bita ihop och kämpa. Det kan ju faktiskt gå över på någon dag eller två. Så jag tog en taxi och anslöt till gänget på Centralen.

Den officiella tackbilden till SJ för att de sponsrade oss är

betydligt bättre, men då var ju inte jag med för jag fotade.

Det här är den inofficiella tackbilden, lite mer personlig.

Tack snälla SJ.

Man sover i regel inte värdsabra på tåg tycker jag, så min sömn var väl mer att betrakta som dvala. Men undrens tid äro icke förbi. Vaknade och kände efter. Jag levde, jag kände mig okey, ingen hosta, ingen riktig snuva, den där tjockheten i huvudet borta. Yes, jag cyklar idag, inget bilåkande.

Sen knatade vi iväg till ett Clarionhotell nära Malmö Central. Där åt vi en superhärlig hotellfrukost till mycket starkt reducerat pris. Tack snälla Clarion Hotell.

Här kan du tänka dig samma text som vid SJ-bilden.

Byt bara ut SJ mot Clarion Hotel så blir det bra.

Kl 10 rullade vi iväg mot Paris med våra cyklar som vårt härligt coreteam hade kört ner i går.

Spänningen bland rookisarna var relativt hög. Själv är jag ju att betraktas som veteran, så för mig var det såklart också spännande men också en väldigt lugn och behagligt känsla när man vet vad som väntar.

Min vana trogen numera låg jag sist som en liten kycklingmamma, eller snarare kycklingpappa, men då är det väl en tupp va?

Vi är ojämnt antal så jag ligger ensam allra sist. Vi är 33 cyklister i teamet. När man ligger sist, och innehar ämbetet Träningsansvarig, då har man som löneförmån att man får göra saker som ingen annan i teamet för göra, fota under cykling.

Men hänsvisning att mitt företag StockholmsBuss har

sponsat teamet en liten smula tog jag mig friheten

att utlova fri lejd i Malmös bussfiler.

Lite hastig och lustigt ändrade vi den tänkta rutten till Trelleborg under frukosten. Förslag inkom att vi skulle svänga ner mot Höllviken och cykla längs havet eftersom dagen var helt underbar. Där tänkte vi även göra en glasspaus för vi hade gott om tid innan färjan skulle avgå.

På vår färd kommer vi att stöta på många olika sorgters hinder.

Redan i Skåne kom det första, en broöppning.

Här samtalar kapten Satu med vicekapten Patriklvem vem

vi ska skylla broöppningen på. Magnus kanske?

Till slut kom vi till glasskiosen som slog nytt kassarekord redan kl 11.

Sandra, du vet hon som har en SM-guldmedalj

med Skuru IK i handboll, trycker i sig en rejäl glass.

Med strössel dessutom. Är man guldmedaljör

vill man tydligen ha lite extra guldkant på allt  möjligt.

Nya rutten blev succé. Jättevacker väg och vet du vad? Vi hade en skön medvind så vi rullade på i typ 35-40 utan att ens ta i. Nästan fusk.

Här slarvar vi lite med linjeringen i klungan,

 men det må vara hänt första dagen.

Efter en liten stund kom vi till hamnen i Trelleborg. Väntan, väntan, väntan men till sist fick vi cykla ombord.

Med tanke på att jag inte sovit ordentligt på tre nätter så kände jag att jag måste lyxa till det lite och rehaba mig själv så gott det går. Vi har många tuffa dagar framför oss, så det gäller att inte slarva med sin egen kropp. Särskilt inte som min har strulat lite.

Jag hyrde helt enkelt en hytt för blygsamma 475:-. Gick och la mig efter maten och somnade relativt fort och sov några timmar. Skönt och välbehövligt.

Självklart fanns andra alternativ hur man kan sova.

Kan det här vara vår läkare Emilia?

Vet ni vad de andra gjorde under tiden? 

Klart du inte vet, därför tänker jag avslöja det. De dansade. Kan du fatta. Kan tyvärr inte avslöja vad, men det var varken Lambada eller Dirty Dancing.

Ankomst Rostock vid 21-tiden. Från hamnen cyklade vi en mil ungefär till hotellet.

Mer väntan, nu i hotellreceptionen för att få våra nycklar.

Klockan tickar iväg, om lite dryg en halvtimme blir den söndag, så nu måste den bloggande cykelreporten krypa till kojs. 

I morgon börjar vi så att säga på riktigt. Då cyklar vi en nätt liten etapp på 21 mil mot nästa destination Uelzten. Progonsen säger fint väder, sol, mycket lite vind och lagom varmt, runt 20 gradet. Najs.

Stay tuned, hörs i morgon.

G´natt.

Tour de Paris. Race day -1

Pulsen ökar. Det är dags. Äntligen. Efter nästan 10 månader av hårt slit, både med vår egen fysiska träning, som att samla in pengar till Barncancerfonden är det nu dags. Det är examendags.

I onsdags hände det som inte fick hända. Sov superdåligt på natten och när morgonen grydde sved det rejält i halsen och jag kände mig både febrig och eländig. Mer eländig än vanligt.

Hängde på låset till vår husläkarmottagning och bad om en snabb totalrenovering. Doktor Majid kollade blod, urin och hals. Inga bakterier eller annat tjafs syntes någonstans, förutom att halsen var röd och irriterad. Insidan av halsen alltså. Virus, blev bedömningen. Inga mediciner biter på det, så det anbefalldes vila och vätska. Det kan gå över på två dagar. Eller sju. Ingen vet.

På kvällen hade teamet en avslutningspicknick, precis som vi haft de övriga tre åren jag varit med. Förra året hade vi även en liten aktivitet innan, open watersimning i Djurgårdsbrunnskanalen.

Så även i år under ledning av gissa vem? Jo min egen dotter Sofia. Jag insåg ju efter morgonens nedslående resultat att det vore stendumt att vara med på kvällen så jag satt vackert hemma i soffan och hade lite avundsjuka tankar.

Dotter Sofia, Peter, Satu, Manni, Leif, Ylva

Dagen efter fick jag rapport av Sofia hur simningen hade gått. Hon berättade att hon skrattade så mycket så hon nästan trillade av Suppen som hon gled omkring på för att instruera.

Saken var den att de här absolut stenhårda, vältränade cyklisterna efter bara en stund fick så mycket kramp i benen att de själva höll på att skratta ihjäl sig. Att cykla sju dagar och 125 mil till Paris är inga problem, men att simma 50 meter blev nästan övermäktigt. Men de hade kul, vilket var meningen med evenemanget.

Efter simningen blev det picknick med badkrukorna i teamet. Jag var ju som sagt inte där, så inga bilder därifrån. Jag satt hemma och tyckte synd om mig själv. Tänk om jag inte kan starta på lördag?

Idag fredag mår jag fortfarande lite-så-där, sov urdåligt, harklade och hostade mig genom natten, och snoren rinner ur näsan. Inte bra, inte bra alls faktiskt. Men vi får väl se, med på resan ska jag oavsett.

Dagen började med att vi kl 08 lastade våra cyklar och bagage i lastbilen som kör ner de grejerna till Malmö.

 Tack Upplands Motor för bilspons

Tack Gainomax för spons av energi- och återhämtningsgrejer

Nästan som Iron Maiden på turné. De har en Boing 747,

vi nöjer oss med en lastbil och några följebilar. 

Rock´n´roll-feeling det ochså. 

Sedan åkte vi hem och jobbade, eller för att bara softa och invänta att klockan ska ticka iväg så vi kan samlas på Stockholms Central för att äntra nattåget kl 22:26 till Malmö.

Resten av den här dagen får jag nog fortsätta att skriva om i morgon då själva äventyret börjar. Det blir en lugn dag med kort cykling till Trelleborg och sedan en näst intill omänskligt tråkig färjeöverfart till Rostock och vår första hotellövernattning.

I söndags blev jag ombedd att säga någonting om vårt team och vår träning. Så här blev det.

Du måste bemöda dig med att klicka på den här länken för att se filmen:

https://www.facebook.com/TeamRynkebySTHLM/videos/1093210244164437/

Det här är vi i Team Stockholm-GodMorgon 2018. Saknas dock några på bilden.

Vill du följa vår färd live, kan du klicka dig in HÄR och välja valfritt team.

Stay tuned, fortsättning följer. Som vanligt.

Paris, here we come, nu är vi redo

Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2018 är redo. Nu har vi tränat klart. Nu är vi förberedda så långt det varit möjligt för att anta utmaningen att cykla till Paris.

Idag körde vi sista distanspasset och kommande lördag börjar vi vårt äventyr. För många i laget kanske till och med livets hittills största fysiska utmaning. 125 mil till Paris skrattar man inte bort hursomhelst. Så är det bara.

Kravet på var och en har varit minst 250 mil i benen innan vi drar. De allra flesta har klarat de milen galant, många har cyklat mer än 300 träningsmil under våren, ytterligare några ännu mer.

Jag har ju haft förmånen och äran att vara teamets träningsansvarige och jag känner faktiskt en enorm stolthet över hur alla i teamet verkligen kämpat, skrattat, gråtit, svettats under de här nio månader vi tränat inför detta. Vi började ju redan i september och körde varje onsdag en stentuff 1,5-timmars spinningpass med vår egen Fröken Spinn, Tina Guri-Elmquist plus en timmes cirkelfys på söndagar.

Många körde även egna pass mellan teamträningarna.

Teamet består av en härlig blandning av människor med olika yrken, olika erfarenheter och olika kunskaper om cykling. Vi har en f.d elitcyklist, vi har superduktiga amatörcyklister, varav en var med och skulle slå rekorder på Halvvättern men de missade med någon enstaka minut. Vi har också några helt och hållet nybörjare som aldrig ens suttit på en racercykel. Blandningen är stor.

Vår första distanscykling när vi fått våra cyklar gick till Kakslottet/Taxinge Slott. Då hade vi rullsnittet 25,6. Sedan dess har vi mest legat på söndagsdistanser runt 15-20 mil plus Vätternrundans 30 mil.

Idag slöt vi cirkeln och cyklade samma rutt som vi gjorde på den första turen. Idag hade vi rullsnittet 28,5, en ökning med lite drygt 11 %.

"Det blir aldrig lättare, det går bara snabbare".  En devis som vi härmed bevisade vara alldeles sann.

Fika/lunchrast i den här miljön kan ju aldrig vara fel

Mumsigheterna på brickan kostade lite drygt 200 kr.

Dyrt som f** men lika smarrigt som dyrt.

På parkeringen när vi kom tillbaka hade jag fått en

liten efterrättspresent. 400 bagis för jag trodde det 

var gratis på söndagar. Det var det inte.

'

Killen som körde den där röda bussen tillhör sannolikt

förarkårens begåvningsreserv. Han brände om oss i en helt skymd kurva.

Naturligtvis fick han möte, så mötande bil fick köra halvvägs 

av vägen för att undvika krasch. Undrar hur föraren tänkte

när han beslutade att köra om oss.

Dagens gäng, rätt hårt decimerad pga midsommarhelgen,

 som bevisligen blivit minst 11% snabbare

på 2,5 månader.

Jag själv då? Jo, jag har blivit både starkare och uthålligare jämfört med tidigare år. Men jag har tränat rätt hårt för det också. Nu hoppas jag bara att formen håller i sig ytterligare ett tag och att Pariscyklingen blir sådär härligt kul som de varit de andra tre åren jag kört med Rynkeby.

Jag har ett personligt mål i år. Lyckas jag berättar jag det när vi är klara.

Finns dock ett litet orosmoment i min värld. Vädret. Det verkar vankas högtryck över vår rutt till Paris. Med lite högre värme. Blir det för hög temperatur är det morsning och goodbye för Herr Demnert. Blir det uppåt 30 grader blir det tufft.

Men jag har ett ess i rockärmen. Har införskaffat, för en mindre förmögenhet, en särskild kylväst, handledskylgrejer och till och med en särskild kylkeps. Till och med en scarf som kyler runt halsen.

 Ser ju ut som värsta skottsäkra västen,

men man blöter den med kallt vatten, sen behåller den

kylan upp mot 2 timmar. Sen blöter man den igen.

Fotbollslandslaget lär ha använt såna här.

Samma princip med handledsgrejset.

Kepsen ser så töntig ut så den visar jag inte. Men om det blir varmt ser jag hellre ut som en tönt än ligger på marken och flåsar.

De tänkte jag ha i vår följebil och kan kränga på om värmen blir för jobbig. Har inte testat förut, kan bli spännande.

Jag har även förberett cykelbrännan. Hur skulle det se ut att komma till Paris röd som en kräfta?

Ingen knivskarp kant, det suger lite tycker jag.

Den uppmärksamme ser även att benen är hårbeväxta.

Här blir det liksom civil olydnad, blir ingen rakning.

 Sometimes I´m a rebel.

Har även lyckats korrigera min vikt. 

Nytt årsbästarekord. Stort.

Idag visade vågen exakt samma vikt som när jag kom

hem från Pariscyklingen förra året. Toppnoteringen

104 kg var vid årsskiftet.

Veckan som kommer blir det packning, jobbfix, hårklippning, cykelkoll, stress, stress och ännu mera stress. 

Teamet har en "avslutningsträning" på onsdag med lite ow-simning för de som vill och så en picnic i det gröna. Precis enligt Team Rynkeby Stockholms tradition.

På fredag morgon ska vi lasta våra cyklar i en lastbil som kör ner dom till Malmö.

På fredag natt skjutsar SJ oss med nattåget ner till Trelleborg. Tack snälla SJ för att ni sponsrar oss med biljetterna.

På lördag cyklar vi från Malmö till Trelleborg där vi bordar en färja som tar oss till Rostock dit vi kommer sent lördag kväll. På söndag morgon kl 0800 startar vi resan "på riktigt" enligt det här schemat:

söndag: Rostock - Uelzen, 21 mil

måndag; Uelzen - Osnabruck, 23 mil

tisdag: Osnabruck . Venlo, 21 mil

onsdag: Venlo - Liege, 11 mil. Här har vi valt en kort dag för att få lite längre återhämtning inför de brutala avslutningsdagarna med väldans många höjdmetrar.

torsdag: Liege - Charleville-Mezieres, 19 mil

fredag: Charleville-Mezieres - Chantilly, 21 mil

lördag: Chantilly - Paris, 7 mil

Mer än så här har jag nog inte att berätta idag. Återkommer såklart med dagsrapporter när vi väl kommit iväg.