Onsdag. Mot Paris. Venlo -> Liege

Lite tungt att vakna idag. Det klassiska tredjedagsyndromet. Nu börjar kroppen säga ifrån. För lite sömn grabben, kom igen, skärp dig. Sitt inte uppe halva natten och skriv blogg, sov istället.

Men nä, det funkar ju inte. Tur att rutten idag bara är 11 mil. Nu ska vi till Liege.

Det som är så ini----vete skönt är att min kropp håller ännu så länge. Inga krämpor, inga skador, ingenting sånt. Träningsvärk i låren när jag vaknar? Visst, med det går över bara jag lufsat ner till frukosten.

Känslan att ha en kropp som håller är superskönt, det visar att vinterns träning inte varit bortkastad. Visar också att gubbar kan, även om det går lite långsammare med vissa saker, typ backjävlar med 13 % lutning. Bara för att lunchdepån ligger på toppen av ett berg. Och för att ruttgruppen tyckte det verkade kul med lite klättring. De hade inte frågat mig, Återkommere till den backen lite senare.

Jamen vi tar väl det från början.

Frulle 06:30. Varför ändra på något som funkar?

Dagens frulle. Lite lite, men jag var inte jättehungrig.

Du kan ju rutinerna nu, så då vet du att vi teamar upp kl 07:50 för att rulla kl 08:00. Så även idag.

Vi kör numera med två klungor, Klunga 1 och Klunga 2. Radiokommunikation mellan klungorna. Funkar hur bra som helst, mycket bättre och säkrare än en stor klunga på 33 pers.

Osis. Efter bara 50 meter får Cecilia punka på bakdäcket. Cykelmeck Tomas fixar på två röda. Sekunder alltså.

Här får man inte cykla på väg, här är det cykelbanecykling som gäller. Gissa hur kul det är i fem mil. Yepp, astråkigt.

Vi kör mest med ett led såklart och det går kalasfint. Jag ligger sist i min klunga precis som vanligt.

Efter ca 4 mil dyker förmiddagsdepån upp vid en trevlig kanal men lite båtar att kolla på. Tog en bild också, det måste man. Som motiv valde jag två supercoola tjejer. Och mig själv förstås. Det måste liksom bli en slags balans i bilden.

Du vet ju vem gubben är. Bredvid står Anna, och bredvid henne Isabell

Anna, hon i mitten på bilden, är ganska ofta arg på mig. Ibland jättearg. Hon tycker inte jag sköter mitt jobb, att filma våra små intevjuer tre gånger om dagen. Ibland glömmer jag det och Anna får göra jobbet själv. Då blir hon arg, ibland jättearg faktiskt.

Då skickar jag massa blommor till henne på Messenger, men hon tycker det är bättre jag gör mitt jobb än att skicka blommor. Jag vet ändå inte vilka blommor hon gillar, säger hon. Men Anna är snäll. Egentligen. Ganska ofta. Nästan jämt.

Isabell är betydligt snällare, det ser man på hennes leende också. Hon jobbar förresten på det där företaget som sponsar vårt team bl.a med glasögon och en och annan keps. Mina POC-brillor är faktiskt de bästa jag haft någonsin. Så det så, sponsor eller inte.

Efter fikastoppet i depån trampade vi vidare på våra cykelbanor med en och annan kortare snutt på riktig väg.

Alla vägar är icke enkla. 

Pga vägbygge fick vi cykla en bit på strandvallen.

Dags för lunch. "den ligger jättefint på en liten höjd" fick vi veta vid avfärden. Så vi cyklade glatt vidare mot en härlig lunch.

Plötsligt dyker den upp. Vägen upp till den "lilla höjden". Tjenare, 13 % i stort sett hela vägen upp, 700 meter säger någon.

Hejdå Klungan, "-jag dyker upp vid lunchen när jag är klar med den här backjäveln", säger jag i radion till Tina som är draglagschef i klungan.

Jag tuggar på men till sist går det bara inte längre. Luften tog slut i lungorna. 'Okey, ingen big deal, hänger över styret nån halvminut, och sedan upp igen. Liiiite knepigt att klicka i båda skorna i en uppförsluta på 13 %. Men det gick.

Körde ett tag till, och samma sak igen. Kort vila, och så upp igen. Äntligen når jag toppen, eller nästan toppen. Lite svårt att andas men vid gott mod.

Vid en liten vägkorsning står två gorillor och vinkar fortsätt framåt den vägen. Jag ser jättetydligt att gorillorna ger mig tydlig information att depån ligger lite längre fram.

Så jag hojar på. Men va fan, var ligger den där depån, hur långt bort är den? Vet inte hur långt jag cyklar innan jag liksom fattar att det här är tokfel.

Stannar och frågar en man vid en busshållplats "-have you seen a bunch of yellow cyclist?". 

"- no", muttrar mannen tämligen ointresserad.

Försöker skapa kontakt med gruppen via radion, "-mayday, mayday, var är ni?". Inget svar. HALLÅÅÅÅ, vem fan som helst, SVARA.

Ingen svarar.

Ringer vår kapten Satu. Hon svarar inte. Ringer draglagschef Tina. Hon svarar inte. Plötsligt ringer hon mig och frågar "-var är du Göran, har det hänt något". "-ja det har hänt något, ni är försvunna".

Sen dyker en räddningspatrull i bil upp. I den sitter Agnes och en av de där två gorillorna som visade mig vägen. Depån var där de stog. De påstår att de tydligt vinkade in mig där, de till och med skrek åt mig. Inte hörde jag något inte. De laborerar med sanningen.

Känner du igen den här killen? Det är han som jag igår skrev om, Den Lille Hjulsabbaren. Det här var hans hämnd tror jag för att jag satte ut bilden på honom igår. Sannoligt hårt påhejad av sin chef Christer, som är  VD på Acando, ett bolag som är en av teamets Platinasponsor.

 Gorilla 1, Jimmy heter han.

Han ville på bilden visa hur en gorilla set ut.

Gorilla 2. Niclas heter han. Kapten Satus make.

Hursomhelst så hittade jag med patrullens hjälp till depån och möttes av ett slags jubel av de andra. De fick ju såklart av mig reda på gorillorna tjaskiga beteende, men här kommer ord stå mot ord.

Min lunch blev därmed en smula kortare än de övriga, men jag var ändå glad att jag återigen blev upptagen i gemenskapen.

Efter lunchen bara lite drygt en mil kvar till hotellet men segt som attan att cykla genom Liege trafik för att komma till vårt fina hotell. Men det gick bra, och vi hade en jättetrevlig after bike på hotellets innergård.

Kapten Satu tackade alla för en fin dag, och jag fick väl

som vanligt en pik om någon missad depå eller så¨.

 Anne, Jennie,Isabell (hon som är så snäll) Jacob (sambo med Isabell)

 Jonas. Han är så lång, exakt lika lång som jag, 196 cm,

så han fick  tyvärr inte plats i bilden.

Leif ser glad ut, Ylva verkar kolla vad som bjuds

och Tina försöker se cool ut.

Me and Lovisa. 

En riktigt tuff tjej. Hon trillade lite häromdagen

och fick ont i revbenen, men inte hindrar det henne från att cykla inte.

Dagens krigare

Innan middagen blev det till att bada i hotellets pool resp jacuzzi. Så najs det var att kunna crawla några längder.

Först i plurret var delar av klanen Bad Boyz som representerades av

mig och Patrik. Nina representerade en del av

klanen Bad Girlz.

Efter typ en halvtimme blev det jacuzzi och lite plötsligt satt jag där med fem tjejer i teamet. Kändes väldigt trevligt, men vart tog övriga i Bad Boyz vägen? Själv hade jag ingen brådska därifrån.

PS, känner du min fru behöver du väl inte nämna någonting om jacuzzibadet va?

Höll nästan på att glömma en grej. Den här killen, Kenth heter han, men kallas Kill Bill för han är så cool. En ganska mycket nybörjare på cykel men en riktig kämpe.

Han trillade också omkull lite häromdagen men fortsätter ändå cykla trots lite blåmärken här och där.

På grund av detta invaldes han idag att bli fullvärdig medlem i Bad Boyz.

Kenth Bill, alias Kill Bill

Vi avslutade dagen med gemensam middag.

Finmat på ett 5-stjärnigt hotell

betyder även låååååångsaaaaam servering.

Orkade inte vänta på efterrätten utan gick upp på rummet för att skriva den här dagsrapporten så du förstår ännu mer hur otroligt kul det är att vara en del av Team Rynkeby. Du har väl sökt till 2019 års team va? 

Nu är klockan nästa midnatt igen, jag chansar på att det inte är alltför många stavfel. Orkar inte korrläsa idag heller.

Stay tuned, fortsättning följer. I morgon ska vi ge oss i kast med den mytomspunna backen/väggen Mur de Huy plus ytterligare ett helt gäng äckliga backar. Någon till och värre än Muren. Det kommer bli en tur på över 20 mil och en himla massa höjdmetrar.

Ställningen i matchen Muren vs Göran är dessvärre 3-0. Har inga större förhoppningar att vinna i morgon, kanske satsar jag lite fegt på oavgjort, halva backen och sedan promenera resten ända upp. Rätt trevligt att promenera i den backen.

G´natt, hörs i morrn igen va?

Tisdag. Mot Paris. Osnabruck -> Venlo

Idag är jag en segrare. En segrare över mig själv. Varmt idag, runt 30-34 grader under mer eller mindre hela dagen.

Segern beror på att jag aldrig tidigare lyckats genomföra en cykling i så varmt väder. Otaliga är de gånger då jag blivit helt utslagen till och med lite under 30 grader varmt. Min kylväst räddade mig.

Det blev ännu en lång dag. Vi rullade iväg kl 08 och kom till hotellet i Venlo strax efter kl 19.

21 mil cyklade vi genom ett relativt platt landskap. Eller platt och platt.

När vi lämnat Osnabruck fick vi klättra lite, men inte jättemycket. Plötsligt dyker en backe upp med en varningsskylt 12 % lutning..

"- vi ska uppför här, ropar vår navigatör glatt. Vill inte avslöja hans namn, men vi kan kalla honom Jonas för han heter ju ändå det.

Vi kämpar oss uppför, våra Garmins anser att det är 13 % lutning. Väl uppe stannar Jonas och kollar kartan. Jag hänger över styret och kämpar som en Guppiefisk för att få tillbaka lite luft i lungorna.

"-fan också, vi skullen svängt av precis nedanför backen, vi får rulla ner och köra rätt väg", säger Jonas glatt. Jonas som är vår starkaste cyklist. Två minuter från rekordet på Halvvättern. Den killen.

Idag beslutade vi av säkerhetsskäl att dela upp oss i två klungor med några hundra meters mellanrum.

Vi pep iväg och det kändes kalasbra. Jämn och fin hastighet dirigerad av vår draglagschef Tina. Inga problem alls att ligga längst bak och hålla koll.

Men innan vi drog iväg berättade vår kapten som vanligt lite vad som väntar idag.

Alla kanske inte var jättemotiverade att lyssna

Det är svårt att från Stockholm lägga upp rutterna så de blir bra på så bra vägar som möjligt.

Plötsligt tog vägen slut och vi möttes av den här vägen belagt med vad som enklast kan beskrivas som badstrandssand. Omöjligt att cykla, så vi promenerade helt enkelt några hundra meter.

Att cykla till Paris är inte alltid enkelt.

Sen började temperaturen att stiga. Det blev rejält varmt så vi kommande stoppet krängde jag på mig min kylväst, den som funkade så bra i går.

Så härligt att komma till våra depåstopp.

Alltid mottagna med glada tillrop och tjoande och hejande

och med glad musik. Idag extra festligt med såpbubblor

Några vill ha specialgrejor. Klart de får det. Men jag undrar

om coreteam tycker att Niklas ska banta?

Vi andra äter vad som bjuds. Idag grillade kycklingbitar med ris.

Det funkade även för Niklas längst till vänster i bild.

I mitten Mr Ego och Draglagschefen Tina.

Till höger i bild Jacob som redan ser mätt och belåten ut

och längst bak Jonas, du vet han som lurade upp oss

i 13%-procentbacken helt i onödan.

Efter exakt 30 minuter var det dags att börja cykla igen. Nu började det bli lite segt och tråkigt för Herr Demnert. Tänkte att det var ett misstag av Mattias Nyman, VD på Flygresor.se att inte skriva ut telnumret på loggan vi har bak på byxan. 

Hade han gjort det hade jag ringt och bokat en flygbiljett till vår nästa destination. Eller en helikopter. Dyrt förstås, man en springnota kanske hade funkat.

Flygresor.se är en s.k. Platinasponsor till teamet, 125000:- har de skänkt, plus ytterligare ca 50000:- som de fått ihop genom ett särskilt projekt i projektet. Fantastiskt.

Till saken hör att deras VD Mattias, är med som cyklist i vårt team. Inte nog med det, han tillhör de absolut starkast cyklisterna i teamet. Men han rår inte på Jonas.

Klart att deras reklamjingel snurrar runt i huvudet när 

man har den här utsikten hela dagarna.

Eftermiddagsdepåstopp efter 15 mil. Härligt.

Inte helt lätt att pinka när man nyfiket blir betraktad

av de här djuren.

Iväg igen och värmen blir mer och mer besvärande för alla. Jag klarar mig kalasfint med min kylväst, men effekten avtar efter ca en timme. Vad dyker upp då?

Jojomensan, en Shellmack. Tid cyklade vi och tog en rejäl och busig långrast för att kyla ner våra kroppar med bl.a glass. Dessutom dök vårt coreteam upp och serverade iskallt vatten.

Jimmy fick hjälp att kyla ner sig

av Lovisa.

Det stoppet var väldigt uppskattat av alla.

Så här ser min kylväst ut.Som en skottsäker väst.

Man lägger hela västen i ett vattenbad några minuter,

och de fyrkantiga rutorna behåller kylan ca en tmme,

sedan är det bara att göra om proceduren. 

Sitter likadana rutor även på ryggsidan.

Idag gjorde jag det i princip en gång i timmen, 

för vår meckbil har vatten med sig.

På eftermiddagen hände det som egentligen inte ska hända. En cyklist i gänget, naturligtvis den tyngsta av oss alla, ramlar när vi ska rulla över en gata. Han faller så olyckligt så han landar rakt på mitt bakhjul. Hjulet blir helt skevt och dessutom sprack fälgen.

Här och nu ber jag mina teamisar om ursäkt för mitt barnsliga beteende, men jag blev så kokande arg så jag mer eller mindre slängde cykeln mot en vägg. Sedan gick jag runt hörnet och promenerade sådär hundra meter. Min första tanke var att jag inte kunde fullfölja dagen, vilket inte skulle kännas kul alls när allt hade känts så bra.

När jag går tillbaka möt jag av mannen som ramlade. Jag kramade om honom och försäkrade att jag inte var arg på honom, det var trots allt en olyckshändelse. Jag som för bara några veckor sedan bytte hjullaget i hjulet för nästan tusen spänn.

Hur som haver, vår meckbil tillkallades och Tomas bytte hjulet mot ett helt, svårare än så var det inte och vi kunde alla fortsätta mot målet Venlo.

Bara att skrota, Går inte att laga. Hela fälgen sprack.

Fulcrum 3. Skitbra hjul tycker jag.

Nu är det ju såhär. Vill inte genera han som ramlade sönder mitt hjul med namn. Hans familj, vänner och framförallt chef skulle ju kanske skämmas. Så därför har jag "blurrat" hans ögon lite så ingen känner igen honom.

Här är han, den lille (nåja) hjulsabbaren.

Plötsligt dyker denne man upp lite här och var.

Här passerar vi gränsen Tyskland/Holland,

och många ville stanna till och fota skylten.

Efter en lång och varm dag som nästan knäckte många kom vi till slut till hotellet och fick en efterlängtad middag.

De säger att det här är delar av teamets gubbhylla.

Vi kallade oss The Four Bad Asses.

Vi tyckte det passar bättre. För vi är så JÄVLA GRYMMA!

Kidsen ska inte komma här och tro något annat.

Efter middagen vidtog cykelvård i en konferenslokal vi fått låna för ändamålet.

Nu är klockan lite tidigare än den brukar vara när jag skriver min blogg, men bara lite. Tur, för nu är jag så trött så jag känner mig helt bombad. Orkar inte korrläsa min text, du får acceptera felstavningar och kanske lite andra fel.

Det var stora drag vad som hände idag. Plus allt annat som hände men som jag antingen inte kommer ihåg, eller bara detaljer för oss som är med,

G,natt, stay tuned, fortsättning följer i morgon. Då blir det en sprintdistans på bara 11 mil till Liege. Där väntar ett 5-stjärnigt hotell med bla SPA och lite andra kul saker. Vi är värda lite längre uppehåll för återhämtning efter tre långa och rätt tuffa dagar trots att landskapet varit platt.

Sedan börjar resan värsta dagar då vi ska över Ardennerna. Men den dagen, den sorgen.

Tjenixen.

Måndag. Mot Paris. Uelzen -> Osnabruck

Nu gäller det att gnugga författarknölarna för nu är klockan redan långt över 23 och jag måste få det här gjort innan Herr Blund knackar på dörren. Redan hört honom vissla förbi här utanför i hotellkorridoren.

Frulle kl 06:30 och ännu en 20-milare väntar på oss.

Det blev en lång och händelserik dag. Sol och varmt och en klart förbättrad cykelbränna.

En kväll ska jag ta en nästan nakenchocksbild för att visa hur läcker min cykelbränna är. Om jag kallar den bloggen för En Naken Göran, så kommer besöksantalet att skjuta i höjden. Ska nog testa det.

Orkar inte skriva så mycket så det får blir en bildberättelse med lite förklarande text. Vet inte ens vilken ordning saker har hänt, men det blir som det blir.

Tror de här bilderna är från första depåstoppet efter 5 mil.

Inte alla depåställen är vackra. Men de är ändamålsenliga.

Rynke och Emilia tog ett snack om Stockholms

akutsjukvård. Rynke blev alldeles förskräckt.

Emilia är akutläkare på S:t Görans sjukhus.

Cykelmeck Tomas byter mina klossar.

Han påstog att de var bland de värsta han sett.

Jag skämdes lite.

Men jag överräckte ändå lite kärlek till Tomas

via min högra fossing.

Någonstans tog vi en s.k. mikropaus. Vi vet inte hur många

vi tappade bort på Damernas toalett.

Lunchdepån. Vi bjöds på grillade hamburgare och lite annat.

Så. Jävla. Gott. F´låt språkbruket.

 Snillen spekulerar, dvs Peter, Jonas, Jakob och Magnus 

talar om allvarliga ting. Kanske om fotbolls-VM.

 Snillen spekulerar del 2, dvs Skönheten och Odjuret.

Fortfarande inte riktigt klarlagt vem som är vem.

 Nina gör en look-a-like-på Skönheten eller Odjuret.

Urban verkar tycka det hela är pinsamt.

Här talades tydligen också om allvarliga saker.

 Eftermiddagsdepån. Nu var det varmt. Jättevarmt.

Men inte så varmt när vi cyklar, då kyler fartvinden bra,

så jag tog inte på mig min kylväst utan cabbade ner tröjan,

dvs drog lite lagom sexigt, men ändå familjevänligt,

ner dragkedjan en bit.

Många godsaker bjöds det på.

Nu inträffar det historiska, jag kliver fram och blir en del i draglaget. Jorå, man vill ju vara med och bidra till farthållningen va. 

Nä va, vi låg och drog i en fin hastighet på 30-32. När jag, av misstag såklart, fick lite feeling och råkade trycka upp i 35 fick jag smäll på fingrarna av Patrik. Vi skulle bara hålla oss kring 30.

Efter några mil dags för en mikropaus. De är till för att skvätta lite, dricka lite, äta lite. Vi stoppar bara ca 3 minuter.

Min polare Patrik och jag. Patrik är teamets vicekapten.
En jäkligt bra sådan.

Mina draglagspolare.

Jacob, Lilla jag, Tina, Patrik.

Vi kom till hotellet väldigt sent, så det blev rysligt stressigt innan middagan. Hade använt alla mina tröjor och byxor så det var dags för tvätt. Problemet är att få grejerna torra till i morgon, hotellen brukar stänga av all värme på sommaren.

Men UppfinnarGöran finner alltid på råd. En medtagen bilkupévärmare och diverse elsladdar löser problemet. Allt man behöver är en garderob och simsalabim, torkskåpet är klart.

Herrejesus vad klockan går. Det här är ju inte riktigt friskt. Jag ska upp om femoochenhalv timme för ännu en 20-milare.

Orkar inte ens vända bilden, men du fattar ändå.

Såklart hände massor av saker under dagen, men the clock is ticking. En hårt arbetande bloggande cykelreporter måste också få sin nattsömn.

Har inte orkat lusläsa min text, finns säkert massor av felstavningar.

G´natt, stay tuned, fortsättning följer i morgon-

Söndag. Mot Paris. Rostock -> Ueltzen

Idag körde vi igång så att säga på riktigt. En 21-milatur till Uelzten.

Kul idag. Härligt väder och rätt ofta en trevlig medvind.

Bilen bakom är vår meckbil som följer oss hela vägen bakom

klungan. Känns oerhört tryggt.

Dagen började trots allt redan kl 0630 med en härligt frulle. Älskar hotellfrullar.

Mr Ego, Jonas och Johan P.

Jonas är en snabb kille. Hans gäng missade rekordtiden på 

Halvvättern med 2 ynka minutrar. 

Så får jag sitta och äta vid samma bord som han. Stort.

Kl 07:50 teamade vi upp och kapten Satu berättar kort om dagen och ger oss lite förhållningsorder.

Jag säger några ord om the importance of att cykla med samma avstånd till hjulet framför hela tiden, för att undvika gummibandseffekten för de som ligger bakom.

Fast egentligen var min hemliga agenda att jag som ligger sist inte skulle få det så jobbigt, det var därför jag tog upp saken.

 Genomgången kontrollerades av själva Sverigechefen

för Team Rynkeby GodMorgon, nämligen Paul.

 Tillbaka till första bilden och Meckbilen som ligger bakom.

I bilen satt Agnes och Tomas.

Så cyklade vi ut ur Rostock och snart var vi ute på de härliga vägarna. Årets cyklister är så fantastiska. I går var det ju lite si och så med raka led. Men idag du, idag var det magiskt att ligga sist och se de här superhärliga leden. Så här såg det ut större delen av dagen. Liiiite för breda kanske, men trots allt på ett bra säkerhetsavstånd mellan leden.

Det här är naturbarn, de kan numera cykla så här i sömnen.

Snyggt och fint med spikraka led.

Som Träningsansvarig blev jag nästan tårögd av stolthet.

Eller om det var av fartvinden, lite oklart där.

Och vet du, under hela denna långa dag där vi klämde 21 mil,uppstog inte en enda lucka. Inte en enda gång.

Jo, det hände flera gånger, men då var det jag som släppte lite, men det räknas ju inte som lucka. Det är därför jag numera älskar att ligga sist, jag kan släppa lite hur jag vill och sen trampa tillbaka till klungan igen. Jag har ju dessutom radiokontakt med både fronten och mitten av klungan

Plötsligt i en svag uppförsluta smäller det till på min cykel och kedjan hoppar ner på lilla klingan och går inte att få tillbaka upp på stora.

Anbefaller via radio stopp där det går, och begär assistans av meckbilen med supermecken Tomas som driver Cykelköket i Solna. Kolla gärna in deras websida som du hittar HÄR.

 Här provade Tomas med magi. Plötsligt hörs en röst från ovan,

"ta nyckel nr 4 och kolla framväxeln".

 Här testar han magin på framväxeln, och kan du fatta,

plötsligt fungerar växlarna som de ska.

Tomas är en magisk cykelmeck.

Sen trampade vi på lite till och kom till första depån efter 5 mil. Mysiga små depåer som vårt fantastiska coreteam hittar och bjuder oss på.

Eva, jag och Anne-Lie.

Sjävklart ville jag ta en selfie med de här tjejerna,

det fattar ju vem som helst.

Hoppsan hoppsan, plötsligt flödade kärleken. 

Nu är det en skandal på G tänkte jag, och slet snabbt upp kameran för att dokumentera. Men nej, händelsen är icke alls att betrakta som ett moraliskt förfall. Det är vår kapten Satu som så kärleksfullt kysser sin äkta make Niclas som också är med i teamet.

Gissa vad? Efter exakt 15 minuter var det dags att hoja vidare.

Vi blir en lång klunga med 33 cyklister.

Ibland delar vi upp oss i två klungor med 100 meters

mellanrum för att bilar säkert ska kunna köra om.

Vi rullar på i en bra fart och snart nådde vi lunchdepån.

 Idag bjöds det på lax och glasnudelgrejs. Gott som bara den.

Tack VW Stockholm för att ni sponsar oss med en VW T-rock.

En härligt läcker kärra, det måste medges.

Själv har jag en VW Tiguan hemma. En nästan lika bra bil.

Plötsligt hamnar vi vid ett fint slott. Klart det måste dokumenteras. 

Teamet flankeras av meckbilen med Agnes som chaufför.

Tack igen Upplands Motor för bilsponsen.

Nu började det bli svettigt och jobbigt. I alla fall för mig. Värmen steg till strax över 30 grader och då blir inte tillvaron särskilt behaglig för Herr Demnert som började känna den äckliga svajigheten i kroppen komma när temperaturen stiger.

Men det är då jag tar fram esset ur rockärmen, min kylväst som jag för säkerhets skull hade tagit med och lagt i meckbilen.

Ner med den i ett vattenbad, och sedan kränga på västen närmast kroppen och sedan cykeltröjan över och sen upp på hojen och iväg.

Wow, det funkade kalasbra. Blev snabbt nerkyld till en skön nivå. Efter ca 45 minuter hade effekten avtagit lite, och vi stannade för en s.k. mikropaus så alla som tycker det är obehagligt och svårt att dricka och äta under cykling kunde få i sig saker och ting.

Jag slet av mig västen och doppade den på nytt i ett vattenbad. Det räckte hela vägen ända fram till hotellet.

Jäklars vad skönt att västen funkade, hade jag inte haft västen hade jag alldels säkert fått ge upp vid eftermiddagsdepån vid 15 mil. Nu behövde jag inte det. Så. Jäkla. Härligt.

Inga billiga grejer den där, västen, två handledskylare och en keps gick på nästan 5 tusen. Galet mycket pengar, men idag var de värda varenda krona.

Till sist kom vi till vårt hotell och vårt coreteam bjöd på en after bike. Superläckert. Så vi började dansa, vi gör så i vårt team tydligen.

Till och med jag kunde hänga med. Det var både kul och lite förvånande. Tänk om jag äntligen hittat ett sätt att uttrycka mina inre känslor. Tänk om. Det vore väl fantastiskt, en dansande Göran. Testade lite att flossa idag på lunchdepån, några sa att det såg bra ut. Dans kanske är min grej trots allt.

Efter dans, cykeltvättning och lite annat, så blev det gemensam middag på hotellet. Hade förmånen att få sitta bredvid vår Draglagschef Tina. 

 Klart man måste passa på och ta en selfie med den här tjejen.

Hon har en SM-bronsmedalj i cykling.

Så får jag sitta och äta vid samma bord som hon. Stort.

Klart jag då ser sådär larvigt stöddig ut.

Det är hon som håller ordning på de sex cyklister som kör i draglaget. Hennes uppgift är att se till att vi håller anbefalld fart, dessutom en jämn fart, men ibland har hon det tufft när några liksom sprätter iväg lite för fort., då får hon skrika lite på dom.

Tycker hon lyckas väldigt bra med uppgiften, vi hade ju som sagt inte en enda lucka i leden på hela dagen, och det beror ju på en jämn och fin hastighet.

Vi blev minsan underhålla också. Vår entertainer, tillika cyklist i teamet, Leo Rubio, framförde en egenskriven Rynkebysång till stort jubel. Till och med jag omnäms i en vers. Stort. 

Kolla Leos cykelbränna på armarna. Fint.

Leo är en inbiten AIK:are, men jag tror inte han riktigt rår för det. Misstag kan ju alla göra trots allt.

Ja, mer än så hände inte idag. Jo det gjorde det ju såklart, men jag kan ju inte skriva om minsta lilla grej, eller hur.

Stay tuned, fortsättning följer. Klockan går fort ibland, snart midnatt igen. Måste sova lite, i morgon blir det 23 mil till Osnabruck och från i morgon börjar vi få lite höjdmetrar också. Blir kul men lite svettigt kanske. Prognosen säger lite varmare än idag, så jag hoppas min väst funkar lika bra i morgon.

G´natt, ses i morrn.