YES, ikväll blir jag gräsänkling. Hustrun åker till Gotland för att hälsa på sin bror. Hennes familj är inte så internationell som min, men det är sånt man får ta när man en gång valde danspalatsets vackraste kvinna. I det läget är familjeförhållanden ointressanta. Då är man nog mest intresserad av att snabbast möjligt bilda egen familj..!
Men Gotland är rätt schysst det också. En aning lugnare än London. Om man möjligen undantar Adelsgatan i juli.
Mitt gräsänklingsprogram är sedan länge planlagt i det tysta och i yttersta hemlighet. Började förberedelsen redan igår då jag shoppade loss lite på Systemet. Smet sedan in på vårt lokala ICA, lyckligtvis utan att bli antastad av någon kvinna, för att göra helgen komplett.
Köpte frukost för två dagar, middagar typ rostbiff, potatissallad, pasta, konserver av allehanda slag, två rör smarriga kakor samt två påsar godis. Glömde ju nästan nämna en burk folköl också.
Kompletterade med ny rakhyvel, ny tandborste och ny fräsch tandkräm. Extra whitening. Man vill ju vara fräsch och ha ett bländande leende.
I kväll gäller iordningsställande av packningen, mat, kläder och den efterlängtade boken jag fått av hustrun, för i morgon prick kl 17 - inte en sekund senare -stänger jag kontoret och drar järnet ner till båten.
Beräknar vara shipshape runt kl 20-21 och då blir det full rulle, nåja runt 4-5 knop ut till en vik i Trosaskärgården, plums i med ankaret och då, då sänker sig lugnet över min oroliga själ.
Då ska jag ta en kopp kaffe, en liten kaka därtill och sedan öppna nya boken av Marie Ljungstedt – där historien som av en händelse utspelas på Gotland- och bara njuta, njuta och njuta lite till innan jag kroknar helt i kojen.
Om jourtelefonen då ringer sätter jag på telefonsvararen:
”- Abonnenten kan inte nås just nu, abonnenten har gått in i sig själv, försök igen på måndag” - och sen sänker jag den i Landsortsdjupet.
Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.
Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.
Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75
torsdag, juni 29, 2006
tisdag, juni 27, 2006
ICA-raggning
Med hänvisning till mitt förra inlägg så måste jag berätta en alldeles sann historia som hände för inte så länge sedan. Det är kanske därifrån jag fått min misstänksamhet att kvinnor ger mig långa och mystiska blickar!?
Min hustru och jag var som vanligt på ICA för att inhandla helgens smaskigheter. Plötsligt ser jag en kvinna som ser på mig sådär lite under lugg. Hon ler. Jag ser nog mest dum ut.
Jag funderar lite snabbt om jag borde hälsa, för hon ler och ser på mig hela tiden som om hon kände igen mig. Men nej, ingen klocka ringer och jag vänder mitt fokus på mitt huvuduppdrag, att plocka ihop 2 kg potatis.
När jag vänder tillbaka till huvudstråket igen så kommer kvinnan fram till mig och frågar ”- Är du gift?”
”-Ööhh, jo jag är gift och där står min fru” säger jag och pekar förskräckt bortåt hustrun till.
”-Jaha”, säger hon sedan med en besviken suck, ler åt mig och går vidare åt sitt håll.
Hustrun ser lite misstänksamt på mig men säger ingenting.
En stund senare stöter vi ihop en gång till, kvinnan och jag. Jag går då precis bredvid min fru och kvinnan säger då ”- Är det där din fru?” och pekar mot hustrun. ”-Eehh, ja, jo det här är min fru”. I dylika lägen har jag svårt att uttala mig verbalt korrekt.
”- Då förstår jag, ha en trevlig helg”, avslutar hon leende och avlägsnar sig.
Sådana spännande saker kan alltså närsomhelst drabba en helt vanlig man en helt vanlig vardag i ett helt vanligt köpcentrum. Man är således fortfarande en smula attraktiv på marknaden trots en svagt avtagande ungdomlighet. Och detta redan INNAN min Zlatanfrisyr.
Min hustru och jag var som vanligt på ICA för att inhandla helgens smaskigheter. Plötsligt ser jag en kvinna som ser på mig sådär lite under lugg. Hon ler. Jag ser nog mest dum ut.
Jag funderar lite snabbt om jag borde hälsa, för hon ler och ser på mig hela tiden som om hon kände igen mig. Men nej, ingen klocka ringer och jag vänder mitt fokus på mitt huvuduppdrag, att plocka ihop 2 kg potatis.
När jag vänder tillbaka till huvudstråket igen så kommer kvinnan fram till mig och frågar ”- Är du gift?”
”-Ööhh, jo jag är gift och där står min fru” säger jag och pekar förskräckt bortåt hustrun till.
”-Jaha”, säger hon sedan med en besviken suck, ler åt mig och går vidare åt sitt håll.
Hustrun ser lite misstänksamt på mig men säger ingenting.
En stund senare stöter vi ihop en gång till, kvinnan och jag. Jag går då precis bredvid min fru och kvinnan säger då ”- Är det där din fru?” och pekar mot hustrun. ”-Eehh, ja, jo det här är min fru”. I dylika lägen har jag svårt att uttala mig verbalt korrekt.
”- Då förstår jag, ha en trevlig helg”, avslutar hon leende och avlägsnar sig.
Sådana spännande saker kan alltså närsomhelst drabba en helt vanlig man en helt vanlig vardag i ett helt vanligt köpcentrum. Man är således fortfarande en smula attraktiv på marknaden trots en svagt avtagande ungdomlighet. Och detta redan INNAN min Zlatanfrisyr.
torsdag, juni 22, 2006
Hedern återupprättad
Hörde i morse en glädjande nyhet på radion. Nyheten tolkar jag som så att männens heder är återupprättad till normala nivå.
Vi män är inga kåtbockar.
I vart fall inte värre än kvinnor och i så fall är ju läget status quo på den fronten. Känns på något sätt rätt logiskt med tanke på vad som behövs för människans fortskridande.
Känner mig en smula lättad efter den slutsatsen för jag tycker nog att en hel del kvinnor kastat lite speciella ögonkast mot mig senaste tiden. Särskilt sedan värmeböljan började och jag klätt "ner mig" till att bara ha shorts och tröja. Och dessutom klippt mig som Zlatan.
Så nu kanske jag slipper de där förnedrande blickarna från kvinnorna, för vem vet vad som rör sig i deras huvuden.
Vilken långnäsa det hade blivit åt Sverige om vi hade, som någon höjdare tyckte, bojkottat VM i protest mot de legaliserade bordellerna.
Undersökningen visade nämligen att sexhandeln under VM inte på långa vägar har den omfattningen som en del ”neggomänniskor” hade förutspått.
Ska man då dra den statistiskta slutsatsen att fotboll är mer spännande än kvinnor. Eller?
Tror att det skulle vara säkrast om Jämo tar en titt på det här.
Vi män är inga kåtbockar.
I vart fall inte värre än kvinnor och i så fall är ju läget status quo på den fronten. Känns på något sätt rätt logiskt med tanke på vad som behövs för människans fortskridande.
Känner mig en smula lättad efter den slutsatsen för jag tycker nog att en hel del kvinnor kastat lite speciella ögonkast mot mig senaste tiden. Särskilt sedan värmeböljan började och jag klätt "ner mig" till att bara ha shorts och tröja. Och dessutom klippt mig som Zlatan.
Så nu kanske jag slipper de där förnedrande blickarna från kvinnorna, för vem vet vad som rör sig i deras huvuden.
Vilken långnäsa det hade blivit åt Sverige om vi hade, som någon höjdare tyckte, bojkottat VM i protest mot de legaliserade bordellerna.
Undersökningen visade nämligen att sexhandeln under VM inte på långa vägar har den omfattningen som en del ”neggomänniskor” hade förutspått.
Ska man då dra den statistiskta slutsatsen att fotboll är mer spännande än kvinnor. Eller?
Tror att det skulle vara säkrast om Jämo tar en titt på det här.
onsdag, juni 21, 2006
London, sista delen
London, trots allt, en magnifik stad. Man går där som en annan turist (!) och tittar på allt och alla. Själv har jag ju förmånen att alltid ha en vidunderlig utsikt. En klar fördel i dessa sammanhang.
I London finns mycket att se. Men hu så hemsk miljö. Nere i downtown kommer huvudvärken som ett brev på posten. Fruktansvärda avgaser, och de berömda dubbeldäckarna brummar, larmar och står i något alldeles fruktansvärt. Helt omöjligt att föra ett normalt samtal på t.ex Oxford Street.
Allvarligt alltså, en del av bussarna, rätt många faktiskt, har en ljudnivå som jag inte trodde fanns i den moderna bussvärlden.
Hade förstås varit kul att ta reda på lite mer hur deras trängselavgifter/zoner funkar vs Stockholms. Men det fanns ju annat som var intressantare, tjejklädesaffärer t.ex. men där sörru, där satte jag klackarna i marken och sa att jag hellre satt utanför och räknade dubbeldäckare och åt glass.
Å andra sidan behöver man ju inte befinna sig just där hela tiden. Det gjorde vi inte heller. Vi gick även genom några härligt gröna parker också, men det är ju inte lika kul att beskriva. Grönt, grönt och grönt, hur kul är det att läsa om?
Men nu är det slut på storstadsliv ett tag. Nu är det midsommarsegling som gäller.
Bara vindens sus i seglen - om nu bara jourtelefonen kan hålla klaffen - vågornas kluckande mot skrovet, 15 graders lutning på båten, solen så småningom sakta ner i horisonten. Och så framåt kvällningen förtöjd i en härlig vik, en god bok, ett gott glas vin och en härlig hustru. Det kan aldrig ett Londonbesök slå.
I London finns mycket att se. Men hu så hemsk miljö. Nere i downtown kommer huvudvärken som ett brev på posten. Fruktansvärda avgaser, och de berömda dubbeldäckarna brummar, larmar och står i något alldeles fruktansvärt. Helt omöjligt att föra ett normalt samtal på t.ex Oxford Street.
Allvarligt alltså, en del av bussarna, rätt många faktiskt, har en ljudnivå som jag inte trodde fanns i den moderna bussvärlden.
Hade förstås varit kul att ta reda på lite mer hur deras trängselavgifter/zoner funkar vs Stockholms. Men det fanns ju annat som var intressantare, tjejklädesaffärer t.ex. men där sörru, där satte jag klackarna i marken och sa att jag hellre satt utanför och räknade dubbeldäckare och åt glass.
Å andra sidan behöver man ju inte befinna sig just där hela tiden. Det gjorde vi inte heller. Vi gick även genom några härligt gröna parker också, men det är ju inte lika kul att beskriva. Grönt, grönt och grönt, hur kul är det att läsa om?
Men nu är det slut på storstadsliv ett tag. Nu är det midsommarsegling som gäller.
Bara vindens sus i seglen - om nu bara jourtelefonen kan hålla klaffen - vågornas kluckande mot skrovet, 15 graders lutning på båten, solen så småningom sakta ner i horisonten. Och så framåt kvällningen förtöjd i en härlig vik, en god bok, ett gott glas vin och en härlig hustru. Det kan aldrig ett Londonbesök slå.
tisdag, juni 20, 2006
London, avsnitt 2: Snabba intryck
Stanstead. Köer. Tjut i metalldetektorn. Skärp av. Tjut i alla fall. Armar ut, ben ut. Kroppvisitation. Trevligt..! Bedömd ofarlig, insläppt. Taxi. Indier i fin Merca. Takvåning med egen terass. Lyxigt. Regent Street. Köer. Oxford Street. Köer. Harrods. Varmt. Dubbeldäckare. Tjeklädesaffär. Väntan. Ny tjejklädesaffär. Väntan. Ännu en tjejklädesaffär. Väntan. Ännu en gissa vad. Väntan. Räknade dubbeldäckare per minut. Gav upp efter 100. Hyde Park. Underground. Mama Mia. Fantastiskt bra. Kensington Garden. Joggare i parti o minut. Themsen. Notting Hill. Ännu varmare. Vill hem. Orkar inte mer.
måndag, juni 19, 2006
London, avsnitt 1: Brustet förhållande
Helt klart är att en resa tär på ett förhållande. Det är trångt, stökigt, nya rutiner, olika viljor, ja du vet säkert själv hur det kan bli.
Efter min Londonresa nu i helgen har jag efter moget övervägande beslutat att lämna Ryan Air, eller i vart fall ta en paus i vårt förhållande.
Ett förhållande känns inte tryggt när bara en försöker. Jag gör allt jobb men får egentligen ingenting tillbaka. Ryan är bara intresserad av min plånbok - eller snarare innehållet i den - ingenting annat. Det räcker inte för mig.
Jag har ett enkelt krav på motprestation för priset jag betalar. Jag vill bli behandlad som en människa och inte som ett paket.
-Att bli skuffad omkring i fållor där 189 andra själar slåss får att komma först känns inte längre okey för mig.
-Att kämpa med näbbar och klor för att mitt sällskap på tre personer ska få sitta bredvid varandra känns inte längre okey för mig.
-Att sitta med knäna uppdragna under hakan i två timmar känns inte längre okey för mig.
-Att betala ett saftigt överpris för en minimal plastförpackad s.k. smörgås känns inte längre okey för mig.
Allt detta, och lite till, gräver mer i min själsliga plånbok än vad Ryans konkurrenter tar ur min monetära plånbok.
Nästa gång väljer jag ett annat bolag.
Efter min Londonresa nu i helgen har jag efter moget övervägande beslutat att lämna Ryan Air, eller i vart fall ta en paus i vårt förhållande.
Ett förhållande känns inte tryggt när bara en försöker. Jag gör allt jobb men får egentligen ingenting tillbaka. Ryan är bara intresserad av min plånbok - eller snarare innehållet i den - ingenting annat. Det räcker inte för mig.
Jag har ett enkelt krav på motprestation för priset jag betalar. Jag vill bli behandlad som en människa och inte som ett paket.
-Att bli skuffad omkring i fållor där 189 andra själar slåss får att komma först känns inte längre okey för mig.
-Att kämpa med näbbar och klor för att mitt sällskap på tre personer ska få sitta bredvid varandra känns inte längre okey för mig.
-Att sitta med knäna uppdragna under hakan i två timmar känns inte längre okey för mig.
-Att betala ett saftigt överpris för en minimal plastförpackad s.k. smörgås känns inte längre okey för mig.
Allt detta, och lite till, gräver mer i min själsliga plånbok än vad Ryans konkurrenter tar ur min monetära plånbok.
Nästa gång väljer jag ett annat bolag.
torsdag, juni 15, 2006
The Clash kallar på mig
Kommer du ihåg låten London Calling med tuffruffgruppen The Clash? Inte jag heller, men det låter lite tufft att hänvisa till den. Särskilt med tanke på att det är just dit jag ska idag.
I tur och ordning betar jag av besöken hos mina internationaliserade syskon. Nu har turen kommit till min syster i London, nyligen ditflyttad från Amsterdam.
Jag har en internationell familj. Mor bor i Stockholm - nåja, kanske inte så internationellt - min bror i Bryssel, min syster i London. Min Far bor längst bort. Han har flyttat in i himlen. Nix, det är inte han som är den riktiga Gud, bara min privata. Hoppas han inte misstycker, men hos honom tänkte jag hälsa på först om 30-40 år.
Lilla ”petit moa” har inte kommit längre än till Sollentuna men det gör ingenting för allt söder om Öresund är ändå överreklamerat.
Men med lågprisflyg (sorry alla inbitna bussgubbar) så kommer man både långt, fort och smidigt till världsmetropolerna om man ändå vill kika lite på världen.
Som sagt, London Calling. Rock on!
I tur och ordning betar jag av besöken hos mina internationaliserade syskon. Nu har turen kommit till min syster i London, nyligen ditflyttad från Amsterdam.
Jag har en internationell familj. Mor bor i Stockholm - nåja, kanske inte så internationellt - min bror i Bryssel, min syster i London. Min Far bor längst bort. Han har flyttat in i himlen. Nix, det är inte han som är den riktiga Gud, bara min privata. Hoppas han inte misstycker, men hos honom tänkte jag hälsa på först om 30-40 år.
Lilla ”petit moa” har inte kommit längre än till Sollentuna men det gör ingenting för allt söder om Öresund är ändå överreklamerat.
Men med lågprisflyg (sorry alla inbitna bussgubbar) så kommer man både långt, fort och smidigt till världsmetropolerna om man ändå vill kika lite på världen.
Som sagt, London Calling. Rock on!
tisdag, juni 13, 2006
Stockholms guider avslöjade
Guider kan vara helt underbara, många är det och det får vi inte glömma, men många verkar också vara på gränsen till nervsammanbrott. Särskilt stockholmsguider, oavsett om de är svenskar eller har utländsk härkomst. Det var vad jag trodde. Men sanningen är betydligt värre.
Med risk för att bli bombarderad med numrerade paraplyer och tennisracketar - en guides viktigaste arbetsredskap för att synas i mängden - så ställer jag mig nu ännu en gång i frontlinjen när jag här avslöjar ett häpnadsväckande dokument.
Som genom ett under har jag fått ta del av guidenLisa Svenssons exemplar av ett hemligstämplat avsnitt från guideutbildningen ”Hur Du Blir En Äkta StockholmsGuide”. Avsnittet heter: ”Hur jag uppträder gentemot bussbolag”. Det är en skakande läsning. Jag har därför av hänsyn till guiden strukit över hennes namn. Det här får de alltså lära sig:
”Om den beställda bussen inte står direkt i ditt blickfång när du kommer ut från båt/lokal/sevärdhet så springer du runt som i ett upprört tillstånd och letar, dock högst 15 sekunder. Därefter ringer du upp bussbolaget.
Utgå alltid och omedelbart från att bussbolaget har gjort fel. Säg det även tydligt till dem. Tala upphetsat och högt. Om nödvändigt, hota med att ringa uppdragsgivaren för att klaga. Erkänn aldrig att du inte kontrollerat alla bussar, även den som står precis bakom din rygg och som du tar stöd mot i ditt upprörda tillstånd.
När du fått besked från bussbolaget var bussen står, lägger du bara på telefonen utan att säga tack, hej, adjö eller andra liknande avslutningsfraser som används i normala sammanhang.
Erkänn ALDRIG att DU gjort ett misstag.
Självklart ska du även meddela chauffören att dennes arbetsgivare har gjort fel oavsett om det är sant eller inte. Det är aldrig fel att även låta kunden veta detta. En liten lögn då och då förgyller din stressade vardag.
Lycka till med ditt nya jobb. Och glöm aldrig att en guide alltid är bättre än en busschaufför.”
Nu ska jag för säkerhets skull fälla upp mitt eget paraply - onumrerat och bepansrat - som skydd mot alla guiders skarpladdade paraplymissiler som jag misstänker nu börjar riktas in mot Sollentunahållet. Men jag började ju med att säga att guider kan vara alldeles alldeles - underbara!
Med risk för att bli bombarderad med numrerade paraplyer och tennisracketar - en guides viktigaste arbetsredskap för att synas i mängden - så ställer jag mig nu ännu en gång i frontlinjen när jag här avslöjar ett häpnadsväckande dokument.
Som genom ett under har jag fått ta del av guiden
”Om den beställda bussen inte står direkt i ditt blickfång när du kommer ut från båt/lokal/sevärdhet så springer du runt som i ett upprört tillstånd och letar, dock högst 15 sekunder. Därefter ringer du upp bussbolaget.
Utgå alltid och omedelbart från att bussbolaget har gjort fel. Säg det även tydligt till dem. Tala upphetsat och högt. Om nödvändigt, hota med att ringa uppdragsgivaren för att klaga. Erkänn aldrig att du inte kontrollerat alla bussar, även den som står precis bakom din rygg och som du tar stöd mot i ditt upprörda tillstånd.
När du fått besked från bussbolaget var bussen står, lägger du bara på telefonen utan att säga tack, hej, adjö eller andra liknande avslutningsfraser som används i normala sammanhang.
Erkänn ALDRIG att DU gjort ett misstag.
Självklart ska du även meddela chauffören att dennes arbetsgivare har gjort fel oavsett om det är sant eller inte. Det är aldrig fel att även låta kunden veta detta. En liten lögn då och då förgyller din stressade vardag.
Lycka till med ditt nya jobb. Och glöm aldrig att en guide alltid är bättre än en busschaufför.”
Nu ska jag för säkerhets skull fälla upp mitt eget paraply - onumrerat och bepansrat - som skydd mot alla guiders skarpladdade paraplymissiler som jag misstänker nu börjar riktas in mot Sollentunahållet. Men jag började ju med att säga att guider kan vara alldeles alldeles - underbara!
måndag, juni 12, 2006
Uppföljningsanalys
Klart vi måste följa upp med en analys. Det är så man gör för att kunna förbättra sig.
Att det blev en svängig och händelserik tillställning kan man konstatera så här i efterhand. Jag börjar som vanligt med mig själv.
Som sista utpost fick jag klart beröm. Tog så att säga hand om det som slarvputtarna drällde omkring sig. Efteråt fick jag av ledningen veta att jag har fullt förtroende inför nästa omgång.
Samarbetet ute på fältet gick väl sådär. Klart det blir lite bråk när olika viljor ska samsas, men jag tycker vi löste det rätt bra ändå. Stundtals mycket skrik och gap men i slutänden kram och tack för god insats.
På slutet blev det några avfyrade kanoner, men tja, sånt får man också räkna med. Hade nog ändå räknat med en mer utspridd kanonad under perioden.
Pausvilans energiintag gick bra, blev lite kladdigt bara när alla var klara. Tror det berodde på stressen att vilja ut igen och visa upp sina färdigheter inför en hänförd och positiv publik. En premiär är alltid en premiär. Nervöst för de flesta inblandade. Det får man räkna med.
När allt var slut föll jag själv platt till marken, fullständigt utmattad. Ska bli skönt med vila några dagar innan det är dags för nästa.
Fotbollsmatchen? Den vet väl alla hur den gick. Jag har beskrivit hustruns och min premiär som barnbarn-passare utan föräldrar. Ett slags intensivträningsläger inför större och längre uppdrag.
Måste bara berätta om ögonblicket som smälter hjärtat på vilken tuffing som helst. Det är när en nästan tvååring med tårar i ögonen klamrar sig fast runt ens hals och säger till Dumma Pappa som ska hämta för att åka hem ”-stanna sajsa sajmo, inte hem”. Det är stort.
Att det blev en svängig och händelserik tillställning kan man konstatera så här i efterhand. Jag börjar som vanligt med mig själv.
Som sista utpost fick jag klart beröm. Tog så att säga hand om det som slarvputtarna drällde omkring sig. Efteråt fick jag av ledningen veta att jag har fullt förtroende inför nästa omgång.
Samarbetet ute på fältet gick väl sådär. Klart det blir lite bråk när olika viljor ska samsas, men jag tycker vi löste det rätt bra ändå. Stundtals mycket skrik och gap men i slutänden kram och tack för god insats.
På slutet blev det några avfyrade kanoner, men tja, sånt får man också räkna med. Hade nog ändå räknat med en mer utspridd kanonad under perioden.
Pausvilans energiintag gick bra, blev lite kladdigt bara när alla var klara. Tror det berodde på stressen att vilja ut igen och visa upp sina färdigheter inför en hänförd och positiv publik. En premiär är alltid en premiär. Nervöst för de flesta inblandade. Det får man räkna med.
När allt var slut föll jag själv platt till marken, fullständigt utmattad. Ska bli skönt med vila några dagar innan det är dags för nästa.
Fotbollsmatchen? Den vet väl alla hur den gick. Jag har beskrivit hustruns och min premiär som barnbarn-passare utan föräldrar. Ett slags intensivträningsläger inför större och längre uppdrag.
Måste bara berätta om ögonblicket som smälter hjärtat på vilken tuffing som helst. Det är när en nästan tvååring med tårar i ögonen klamrar sig fast runt ens hals och säger till Dumma Pappa som ska hämta för att åka hem ”-stanna sajsa sajmo, inte hem”. Det är stort.
fredag, juni 09, 2006
VM-feber
Snart premiär i VM. Jag förstår att alla undrar över laguppställningen i första matchen på lördag.
Har tänkt mig följande uppställning. Det blir ett lag som är klippt och skuret för ett lite udda 2-5-3 spel.
Målvakt:
Här hade jag BR som förstaval, men de blev ju alldeles groggy efter en smäll på senaste träningen så de törs jag inte satsa på. Jag väljer helt enkelt mig själv den här gången. Har lite erfarenhet att rensa i målgårdar. Själv är dessutom bästa dräng.
Backar:
Per-Erik, Nybergs Buss. En lugn och säker kille.
Urban, Tärna Fjällbuss. Samma här, jag satsar på lite lugnare och stabilare killar i försvaret.
Mittfältet:
Här vimlar det av kandidater som irrar omkring liksom i ingenmansland. Följande får dock förtroendet att börja:
Johan, Ekmanbuss, väljer jag för att han är så flexibussibel. Satsar alltid framåt och gärna med lite efterslängar. Men nu är han i vårt lag så då är det okey.
Gunnar, Cityterminalen, går in för att han håller koll på att killarna i mitten håller sig på sina förbestämda delar av planen.
Jonas, EvoBuss Vetlanda, passar utmärkt i mitten. Envis och uthållig.
Så en rookie, Johan Lindh, Scania. En envis typ som ligger och slår i bakhasorna hela tiden.
Maria från mitt eget företag SällskapsResor. Lagets kapten. Håller järnkoll på allt och dessutom prutar hon bergis ner priset för pausdrickan.
Anfall:
Göran, Bergkvarabuss. Kan bara se åt ett håll, framåt. Perfekt i anfallet.
VD för Swebus (har glömt hans namn, tränar aldrig med oss andra). Satsar stenhårt trots smärtor i hela kroppen.
Allan, Ramkvillabuss. Syns inte, hörs inte, märks inte, men smyger omkring och gör en väldig nytta.
Transportkoordinator:
Stefan, StockholmsBuss. Lite tröttkörd efter senaste VM (innebandy) men det här är ett enkelt VM. Det fixar han lätt.
Lagledningen består av Toni Schönfelder. Under hans kompetenta ledning kan ingenting gå fel. Det är omöjligt för han har redan lirat den här turneringen minst sju gånger tidigare. Dessutom kan han, enligt egen uppgift, vara reserv på alla platser i laget om det kniper. Väl förberedd, minst trettiotvå A4-sidor personliga spelbeskrivningar till var och en. Och då handlar det bara om den första halvleken.
Som hans assistent har jag valt Bjarne från Busstidningen. Det är han som sköter den viktiga mentala träningen och uppladdningen för hela laget. Det är dessutom han och hans förtjusande Annonschef som bjussar på banketten på Kolsva Herrgård efter matchen.
Tyvärr ingen skåning i det här laget. Språkproblem.
Ja, det var väl det hela. Matchen kan börja.
Har tänkt mig följande uppställning. Det blir ett lag som är klippt och skuret för ett lite udda 2-5-3 spel.
Målvakt:
Här hade jag BR som förstaval, men de blev ju alldeles groggy efter en smäll på senaste träningen så de törs jag inte satsa på. Jag väljer helt enkelt mig själv den här gången. Har lite erfarenhet att rensa i målgårdar. Själv är dessutom bästa dräng.
Backar:
Per-Erik, Nybergs Buss. En lugn och säker kille.
Urban, Tärna Fjällbuss. Samma här, jag satsar på lite lugnare och stabilare killar i försvaret.
Mittfältet:
Här vimlar det av kandidater som irrar omkring liksom i ingenmansland. Följande får dock förtroendet att börja:
Johan, Ekmanbuss, väljer jag för att han är så flexibussibel. Satsar alltid framåt och gärna med lite efterslängar. Men nu är han i vårt lag så då är det okey.
Gunnar, Cityterminalen, går in för att han håller koll på att killarna i mitten håller sig på sina förbestämda delar av planen.
Jonas, EvoBuss Vetlanda, passar utmärkt i mitten. Envis och uthållig.
Så en rookie, Johan Lindh, Scania. En envis typ som ligger och slår i bakhasorna hela tiden.
Maria från mitt eget företag SällskapsResor. Lagets kapten. Håller järnkoll på allt och dessutom prutar hon bergis ner priset för pausdrickan.
Anfall:
Göran, Bergkvarabuss. Kan bara se åt ett håll, framåt. Perfekt i anfallet.
VD för Swebus (har glömt hans namn, tränar aldrig med oss andra). Satsar stenhårt trots smärtor i hela kroppen.
Allan, Ramkvillabuss. Syns inte, hörs inte, märks inte, men smyger omkring och gör en väldig nytta.
Transportkoordinator:
Stefan, StockholmsBuss. Lite tröttkörd efter senaste VM (innebandy) men det här är ett enkelt VM. Det fixar han lätt.
Lagledningen består av Toni Schönfelder. Under hans kompetenta ledning kan ingenting gå fel. Det är omöjligt för han har redan lirat den här turneringen minst sju gånger tidigare. Dessutom kan han, enligt egen uppgift, vara reserv på alla platser i laget om det kniper. Väl förberedd, minst trettiotvå A4-sidor personliga spelbeskrivningar till var och en. Och då handlar det bara om den första halvleken.
Som hans assistent har jag valt Bjarne från Busstidningen. Det är han som sköter den viktiga mentala träningen och uppladdningen för hela laget. Det är dessutom han och hans förtjusande Annonschef som bjussar på banketten på Kolsva Herrgård efter matchen.
Tyvärr ingen skåning i det här laget. Språkproblem.
Ja, det var väl det hela. Matchen kan börja.
torsdag, juni 08, 2006
Whaou, vad livet är härligt
Har nyss kommit tillbaka från en tennismatch i gubbligan. Måste bara berätta att jag körde över min motståndare rent hänsynslöst. Släppte först upp honom till 1-4. Sedan slog jag på min inbyggda on-knapp och så vände jag till 6-4. Sedan vann han visserligen andra set väldigt knappt, men det är mindre viktigt tycker jag.
Livet är härligt, solen skiner, kunderna ringer och bokar som aldrig förr och själv mår jag utmärkt. Hela 17 procent bättre än i morse faktiskt.
From now on, call me Pii Dji. (Positiva Göran)
Livet är härligt, solen skiner, kunderna ringer och bokar som aldrig förr och själv mår jag utmärkt. Hela 17 procent bättre än i morse faktiskt.
From now on, call me Pii Dji. (Positiva Göran)
Statistiskt sett mår jag bättre i år
Läste i tidskriften Bussbranschen att vårt kära BR, alltså Bussbranschens Riksorganisation nu publicerat häpnadsväckande uppgifter. Fler och fler åker turistbuss. Det har någon räknat fram på något sätt, f-n vet hur.
Hur i all världen kan man räkna fram medelantalet passagerare med just turistbuss under flera år? Det måste ju vara fullständigt omöjligt. Dessutom är resultatet hel fel, för jag har inte rapporterat mitt företags medelantal passagerare med turistbuss på flera år.
Dessa revolutionerande uppgifter som BR nu släpper är ju lika trovärdiga som att jag har räknat fram att universum är exakt 3 biljoner mil, 4203 kilometer och 338,5 meter brett. Plus minus 10 procent. Jag har ännu inte lyckat beräkna längden särskilt exakt. Tänkte att det är bättre att inte publicera den siffran för den kan vara fel. Så borde även BR ha tänkt.
I övrigt kan jag meddela att jag mår ca 12 % bättre än motsvarande tid förra året. Det finns dock en viss osäkerhetsfaktor i detta för jag glömde ta tempen under första halvan av mars.
Hur i all världen kan man räkna fram medelantalet passagerare med just turistbuss under flera år? Det måste ju vara fullständigt omöjligt. Dessutom är resultatet hel fel, för jag har inte rapporterat mitt företags medelantal passagerare med turistbuss på flera år.
Dessa revolutionerande uppgifter som BR nu släpper är ju lika trovärdiga som att jag har räknat fram att universum är exakt 3 biljoner mil, 4203 kilometer och 338,5 meter brett. Plus minus 10 procent. Jag har ännu inte lyckat beräkna längden särskilt exakt. Tänkte att det är bättre att inte publicera den siffran för den kan vara fel. Så borde även BR ha tänkt.
I övrigt kan jag meddela att jag mår ca 12 % bättre än motsvarande tid förra året. Det finns dock en viss osäkerhetsfaktor i detta för jag glömde ta tempen under första halvan av mars.
måndag, juni 05, 2006
En hemsk dag
Barn och barnbarn på besök i stugan på landet. Fantastiskt kul, bortsett från en sak. Mitt snart tvåårige barnbarn Albin (får mig att tänka på båtar, men säg inget till hans föräldrar) tog smärtsamt ner mig på jorden. Han berövade mig alla mina illusioner att jag när som helst skulle kunna förstärka VM-laget i Tyskland.
Alldeles självklart skulle ju farfar lära honom lira fotboll. Man var ju lagets stjärna (minnet kan eventuellt ha spelat mig ett spratt) i div 5 för sådär 25 år sedan. Men dribblingarna funkade inte som förr.
Det gjorde nu inte så mycket för jag kunde ju impa lite med att jonglera med bollen istället. Då, på den gamla goda tiden, var hundra tillslag ingenting. Kunde göra det i sömnen.
Dagens rekord blev tre. Då föreslog jag att vi skulle sätta oss och äta äpple istället. Albin gillade det förslaget.
Efter det föreslog min dotter att hon och jag skulle ut och springa två dagar i veckan med start nästa vecka. Det blev - vad jag förstod - bestämt. Mot min vilja. Ni känner inte min dotter.
Så nu sitter jag här med en sprucken illusion och en påtvingad fysisk aktivitet. Men med ett lyckligt leende, för ingenting går upp mot ens barns och barnbarns omtanke och kärlek.
Alldeles självklart skulle ju farfar lära honom lira fotboll. Man var ju lagets stjärna (minnet kan eventuellt ha spelat mig ett spratt) i div 5 för sådär 25 år sedan. Men dribblingarna funkade inte som förr.
Det gjorde nu inte så mycket för jag kunde ju impa lite med att jonglera med bollen istället. Då, på den gamla goda tiden, var hundra tillslag ingenting. Kunde göra det i sömnen.
Dagens rekord blev tre. Då föreslog jag att vi skulle sätta oss och äta äpple istället. Albin gillade det förslaget.
Efter det föreslog min dotter att hon och jag skulle ut och springa två dagar i veckan med start nästa vecka. Det blev - vad jag förstod - bestämt. Mot min vilja. Ni känner inte min dotter.
Så nu sitter jag här med en sprucken illusion och en påtvingad fysisk aktivitet. Men med ett lyckligt leende, för ingenting går upp mot ens barns och barnbarns omtanke och kärlek.
torsdag, juni 01, 2006
The Svenska language
I morse råkade jag titta in lite noggrannare i hustruns halva av vårt badrumsskåp. Tänkte bara sno lite tandkräm. Min var slut.
Då I saw the skrämmande framtid. A pretty konstigt place, but här jag found it. The svenska språket disaster, if you fattar what jag menar.
In the skåp jag saw en burk with the produkt namn Nagellack Remover. Men hello, Nagellack Remover! Two olika språk in the samma sentence.
The bottle var dessutom made i Finland. Höjvipäivi.
Det was då jag realised att the svenska language is på väg to disappear. Totaly. Överallt you can see det engelska språket take over.
Take all reklam we see i TV, if you fattar what I menar. Nåt superswedish, everything sägs på svenska, but avslutas with a engelskt fras typ: "-The better you wanna go, go with StockholmsBuss!". (I och för sig en klämmig avslutning, men dyr, så kom ihåg att det var här du hörde talas om det första gången.)
In the slut alla texter blir så fuc.. svåra att read eftersom alla kids learn svinglisch. Think att read en hel newstidning på det här way.
I protesterar against denna rape på our språk.
Då I saw the skrämmande framtid. A pretty konstigt place, but här jag found it. The svenska språket disaster, if you fattar what jag menar.
In the skåp jag saw en burk with the produkt namn Nagellack Remover. Men hello, Nagellack Remover! Two olika språk in the samma sentence.
The bottle var dessutom made i Finland. Höjvipäivi.
Det was då jag realised att the svenska language is på väg to disappear. Totaly. Överallt you can see det engelska språket take over.
Take all reklam we see i TV, if you fattar what I menar. Nåt superswedish, everything sägs på svenska, but avslutas with a engelskt fras typ: "-The better you wanna go, go with StockholmsBuss!". (I och för sig en klämmig avslutning, men dyr, så kom ihåg att det var här du hörde talas om det första gången.)
In the slut alla texter blir så fuc.. svåra att read eftersom alla kids learn svinglisch. Think att read en hel newstidning på det här way.
I protesterar against denna rape på our språk.
onsdag, maj 31, 2006
Fifflande chefer
Enligt DN häromdagen så är svenska chefer mer fuskbenägna än utländska chefer.
Jag visste det - jag VISSTE att det skulle komma ut. Rackarns också, bollen var ju så gott som ute. Inte trodde jag att någon ”murvel” skulle kolla en simpel tennismatch i Sollentuna Rackethall.
Det kan ju möjligen vara så, jag tror faktisk det, att bolluschlingen vidrörde linjen, men bara lite. Osäkerheten var stor men jag dömde ut bollen och tog hem setet. Chansade att ingen såg exakt.
Och nu står jag här med skägget i brevlådan som ordstävet säger.
Sjuttsingen också, jag skulle ha lytt mamsens råd som liten, ärlighet varar längst. Och nu har jag svärtat ner alla chefer i hela Sverige. F´låt!
Jag visste det - jag VISSTE att det skulle komma ut. Rackarns också, bollen var ju så gott som ute. Inte trodde jag att någon ”murvel” skulle kolla en simpel tennismatch i Sollentuna Rackethall.
Det kan ju möjligen vara så, jag tror faktisk det, att bolluschlingen vidrörde linjen, men bara lite. Osäkerheten var stor men jag dömde ut bollen och tog hem setet. Chansade att ingen såg exakt.
Och nu står jag här med skägget i brevlådan som ordstävet säger.
Sjuttsingen också, jag skulle ha lytt mamsens råd som liten, ärlighet varar längst. Och nu har jag svärtat ner alla chefer i hela Sverige. F´låt!
tisdag, maj 30, 2006
Jag behöver en krishanteringsgrupp
Jag har drabbats av en plötslig och djup kris. Innebandy-VM är slut och jag känner en slags separationsångest. Det känns idag inte längre som en utmaning att köra runt Kineser i Norden. Jag behöver en krishanteringsgrupp som tar hand om mig.
Eller va f-n, det är enklare att smita ut och tokkonsumera. Det ger samma effekt men är sannolikt roligare. Jag gör så i stället. Kanske nåt kul till barnbarnen skulle pigga upp.
Jag tror min kris måste förklaras; Efter att ha pratat nästan mer med VM:s transportkoordinator än med min fru den senaste veckan så känns det nu bara tomt. Ungefär som en ballong som någon petat hål på. Sladdrig och innehållslös.
Uppdraget är utfört, guldet är bärgat och har transporterats från Globen av - som sig bör - StockholmsBuss. Alla lagen har transporterats från förläggningarna till flygplatser och tågstationer. Team Ungern till Skavsta i morse var den sista VM-transporten.
Uppdraget var bland de största och svåraste vi haft och en riktig logistisk utmaning. Jag känner mig oerhört stolt att vi fixade rubb som stubb.
Nu återstår bara favoritsysselsättningen, att avfyra knappen F som i fakturering.
Men du, jag bara MÅSTE berätta om en tokgrej som hände på banketten efter finalen. Inte ens skvallerpressen kom åt den. Det var så här att en av Sveriges hjältar – vänta det ringer - jag måste svara ..
Eller va f-n, det är enklare att smita ut och tokkonsumera. Det ger samma effekt men är sannolikt roligare. Jag gör så i stället. Kanske nåt kul till barnbarnen skulle pigga upp.
Jag tror min kris måste förklaras; Efter att ha pratat nästan mer med VM:s transportkoordinator än med min fru den senaste veckan så känns det nu bara tomt. Ungefär som en ballong som någon petat hål på. Sladdrig och innehållslös.
Uppdraget är utfört, guldet är bärgat och har transporterats från Globen av - som sig bör - StockholmsBuss. Alla lagen har transporterats från förläggningarna till flygplatser och tågstationer. Team Ungern till Skavsta i morse var den sista VM-transporten.
Uppdraget var bland de största och svåraste vi haft och en riktig logistisk utmaning. Jag känner mig oerhört stolt att vi fixade rubb som stubb.
Nu återstår bara favoritsysselsättningen, att avfyra knappen F som i fakturering.
Men du, jag bara MÅSTE berätta om en tokgrej som hände på banketten efter finalen. Inte ens skvallerpressen kom åt den. Det var så här att en av Sveriges hjältar – vänta det ringer - jag måste svara ..
måndag, maj 29, 2006
Myten om Det Papperslösa Kontoret
En gång trodde även jag på det papperslösa kontoret. Någonting har hänt, men ingen verkar vilja använda det begreppet i sin marknadsföring längre.
Kan inte påstå att den papperslösa bussresan skulle vara en hit att marknadsföra, men hursomhaver, papper har vi så det räcker och blir över.
Mitt företag stänger egentligen aldrig. Bussar är ute och rullar dag som natt när det är som bäst. Vi måste alltid vara tillgängliga på och med jourtelefon. Åtminstone tror vi det.
Och så var det ju det där med papperslösheten. Många uppdrag kräver många papper även efter kontorstid. I ur och skur. I bil och båt och även på ICA när maten ska inhandlas.
Utanför kontoret gäller regel 1A: det ringer ALLTID i en rondell när jag sitter i bilen, det ringer ALLTID mitt i en krånglig passage eller situation när jag sitter i båten och det ringer ALLTID när jag står i ICA-kassan och ska betala. Regeln gäller även vid det årliga inköpet av Mors dags-tårtan.
Häromdagen hände även det som ALDRIG får hända. Jourpärmen glömdes kvar i ICA:s kundvagn när alla matkassar lastats in i bilen. Upptäcktes först hemma när jag med min väna stämma frågade hustrun var hon hade lagt min jourpärm.
Ja, du kan säkert räkna ut resten själv. Kaos, fullständigt kaos utbröt då i mitt normalt sett hyggligt logiska sätt att tänka. Vi hade ansvaret för alla transporter under innebandy-VM (VM-guld, VM-guld, VM-guld!) och de var inte få, kan jag avslöja. Och alla handlingar kring detta var väl samlat i - just det - den borttappade jourpärmen.
Här utfördes i sammanhanget en s.k. civil olydnad (se någon tidigare krönika). Jag höll nog en aaaaning för hög fart tillbaka till ICA. Men bara en aning. Inget att bråka om. Måste bara komma ihåg att be verkstaden böja tillbaka hastighetsnålen vid nästa service.
Men som det heter i sagorna, slutet gott allting gott. Pärmen var inlämnad till Kundtjänsten och en lyckans tår var inte långt borta.
Trots denna lilla fadäs så är jag övertygad om att det var busstransporterna som gjorde Sverige till guldmedaljörer. Det kan man ju tolka lite hur man vill, men jag vill poängtera att vi aldrig var osportsliga och körde motståndarna till fel arena. Det vore för lågt, bara Gloc…. hade gjort det.
Kan inte påstå att den papperslösa bussresan skulle vara en hit att marknadsföra, men hursomhaver, papper har vi så det räcker och blir över.
Mitt företag stänger egentligen aldrig. Bussar är ute och rullar dag som natt när det är som bäst. Vi måste alltid vara tillgängliga på och med jourtelefon. Åtminstone tror vi det.
Och så var det ju det där med papperslösheten. Många uppdrag kräver många papper även efter kontorstid. I ur och skur. I bil och båt och även på ICA när maten ska inhandlas.
Utanför kontoret gäller regel 1A: det ringer ALLTID i en rondell när jag sitter i bilen, det ringer ALLTID mitt i en krånglig passage eller situation när jag sitter i båten och det ringer ALLTID när jag står i ICA-kassan och ska betala. Regeln gäller även vid det årliga inköpet av Mors dags-tårtan.
Häromdagen hände även det som ALDRIG får hända. Jourpärmen glömdes kvar i ICA:s kundvagn när alla matkassar lastats in i bilen. Upptäcktes först hemma när jag med min väna stämma frågade hustrun var hon hade lagt min jourpärm.
Ja, du kan säkert räkna ut resten själv. Kaos, fullständigt kaos utbröt då i mitt normalt sett hyggligt logiska sätt att tänka. Vi hade ansvaret för alla transporter under innebandy-VM (VM-guld, VM-guld, VM-guld!) och de var inte få, kan jag avslöja. Och alla handlingar kring detta var väl samlat i - just det - den borttappade jourpärmen.
Här utfördes i sammanhanget en s.k. civil olydnad (se någon tidigare krönika). Jag höll nog en aaaaning för hög fart tillbaka till ICA. Men bara en aning. Inget att bråka om. Måste bara komma ihåg att be verkstaden böja tillbaka hastighetsnålen vid nästa service.
Men som det heter i sagorna, slutet gott allting gott. Pärmen var inlämnad till Kundtjänsten och en lyckans tår var inte långt borta.
Trots denna lilla fadäs så är jag övertygad om att det var busstransporterna som gjorde Sverige till guldmedaljörer. Det kan man ju tolka lite hur man vill, men jag vill poängtera att vi aldrig var osportsliga och körde motståndarna till fel arena. Det vore för lågt, bara Gloc…. hade gjort det.
torsdag, maj 25, 2006
Telefonförsäljare & dialekter
Idag har två telefonsäljare drabbat mig. Eller snarare försäljare via telefonen. Det måste vara ett speciellt yrke. Verkar vara precis hur jobbigt som helst. Snacka om att ha tålamod. Både för säljaren och ”offret”. Särskilt när man ringer till mig.
Varje gång någon käck försäljare som jag aldrig pratat med börjar samtalet med ”- nämen tjenare Göran, hur är läget i storstan då, å bussarna, dom rullar va, ha-ha-ha, har du tid bara någon liten minut med mig va, jag har en grej för dig förstår du som du bara inte kan missa va.”
Det är då jag känner den där krypande obehagskänslan strömma upp genom kroppen och jag får allergiska utslag. Längtar liksom plötsligt efter en - poff - smack - boxboll. Eller ut på havet.
Nio gånger av tio svarar jag ”-nej” på tidsfrågan och ”- jo det kan jag” på påståendet att det är något jag inte kan missa. De flesta brukar då darra en aning på manchetten och ibland går det t.o.m att höra hur osäkerheten kryper fram. Det är kul.
Häromdagen tröttnade en kvinnlig säljare på mig och beskyllde mig efter en stund för att verka både trött och grinig så det var ingen idé att ödsla tid på mig. Det var också kul. Heder åt henne och segern till mig.
Värre är det med dem som ska konvertera mig från trött och grinig till pigg och positivt konsumtionsinriktad. Såna kan ta lite längre tid att trötta ut.
Men ibland inträffar undret då allt stämmer, då jag lutar mig tillbaka och tar till mig det fantastiska erbjudandet som jag bara inte får missa. Jag har ofta funderat på vad som gör mig positivt inställd.
Jag tror det beror på dialekten. En grötig skånska går bara inte att lyssna på. En överstruken etta på en femgradig poängskala i min interna ”Dialekt Challenge Trophy”. En riktig söderkis från Stockholm går också bort. Av sympatiskäl ger jag ändå två poäng.
Gotländska är en superhärlig dialekt men vete tusan om jag tycker den är seriös. Föresten är gotländska telefonsäljare en klar bristvara. Får ändå tre poäng. Säljare i Gnällbältet kring Närke måste ha det extra jobbigt. En simpel poäng. Med tvekan. Se det som stödpoäng.
Norrländska. Tryggt. Hembrä.., jag menar hemvävt. Och säker som en gammal Volvo alternativt som Amen i kyrkan. En fyraåenhalvare.
En go göbbe från Västkusten kan eventeullt nå lite framgång hos undertecknad om han eller hon inte ”tjötar” om framsidor och baksidor och gud vet. Fyra poäng. Ett enda ord om Änglar så blir det bara en svag tvåa.
And the winner is, tada, tada: Småländska. Utan tvekan. En trevlig smålänning och jag kan köpa nästan vad som helst. Hittills har smålänningar under årens lopp kostat företaget i runda slängar 30 miljoner och nu är de på mig igen. Någon gång måste jag lära mig säga nej även till smålänningar, men är det läge för det just nu när den här veckans lokala högkonjunktur håller på att blåsa öronen av oss?
Varje gång någon käck försäljare som jag aldrig pratat med börjar samtalet med ”- nämen tjenare Göran, hur är läget i storstan då, å bussarna, dom rullar va, ha-ha-ha, har du tid bara någon liten minut med mig va, jag har en grej för dig förstår du som du bara inte kan missa va.”
Det är då jag känner den där krypande obehagskänslan strömma upp genom kroppen och jag får allergiska utslag. Längtar liksom plötsligt efter en - poff - smack - boxboll. Eller ut på havet.
Nio gånger av tio svarar jag ”-nej” på tidsfrågan och ”- jo det kan jag” på påståendet att det är något jag inte kan missa. De flesta brukar då darra en aning på manchetten och ibland går det t.o.m att höra hur osäkerheten kryper fram. Det är kul.
Häromdagen tröttnade en kvinnlig säljare på mig och beskyllde mig efter en stund för att verka både trött och grinig så det var ingen idé att ödsla tid på mig. Det var också kul. Heder åt henne och segern till mig.
Värre är det med dem som ska konvertera mig från trött och grinig till pigg och positivt konsumtionsinriktad. Såna kan ta lite längre tid att trötta ut.
Men ibland inträffar undret då allt stämmer, då jag lutar mig tillbaka och tar till mig det fantastiska erbjudandet som jag bara inte får missa. Jag har ofta funderat på vad som gör mig positivt inställd.
Jag tror det beror på dialekten. En grötig skånska går bara inte att lyssna på. En överstruken etta på en femgradig poängskala i min interna ”Dialekt Challenge Trophy”. En riktig söderkis från Stockholm går också bort. Av sympatiskäl ger jag ändå två poäng.
Gotländska är en superhärlig dialekt men vete tusan om jag tycker den är seriös. Föresten är gotländska telefonsäljare en klar bristvara. Får ändå tre poäng. Säljare i Gnällbältet kring Närke måste ha det extra jobbigt. En simpel poäng. Med tvekan. Se det som stödpoäng.
Norrländska. Tryggt. Hembrä.., jag menar hemvävt. Och säker som en gammal Volvo alternativt som Amen i kyrkan. En fyraåenhalvare.
En go göbbe från Västkusten kan eventeullt nå lite framgång hos undertecknad om han eller hon inte ”tjötar” om framsidor och baksidor och gud vet. Fyra poäng. Ett enda ord om Änglar så blir det bara en svag tvåa.
And the winner is, tada, tada: Småländska. Utan tvekan. En trevlig smålänning och jag kan köpa nästan vad som helst. Hittills har smålänningar under årens lopp kostat företaget i runda slängar 30 miljoner och nu är de på mig igen. Någon gång måste jag lära mig säga nej även till smålänningar, men är det läge för det just nu när den här veckans lokala högkonjunktur håller på att blåsa öronen av oss?
tisdag, maj 23, 2006
Trist bransch
Så trist att jag inte kommer på någonting att gnälla över. Näe, bättre att berätta om livet istället. T.ex mitt liv. Oootroooligt intressant. Tycker jag. Men du kan ju alltid välja att lämna den här sidan till förmån för något roligare. Men då kanske du missar något.
Nu ska jag t.ex berätta om min stora längtan. Till havet.
Sjösättning av segelbåten i torsdags kväll. Äntligen. Sedan nedsegling till sommarplatsen i Trosa. Medföljande gast var en trogen kamrat. En riktig Norrman. Från Lillehammer. Trevlig typ. Dessutom tog han med sig sin son typ 25 år. Norrman även han tror jag. Eller om han är svensk och har dubbelt medborgarskap. Framgick inte helt klart under resans gång.
Hursomhaver, båten flöt enligt gjord beräkning. Masten kom på, ingen enkel match, 15 meter långstång ska ner i ett litet hål på däck. Men det funkade. Det gjorde inte vindmätaren, upptäckte vi när vi efter några timmar var klara och preciiiis hade gett oss iväg. Tillbaka och upp i mastkranen 15 meter för att mecka, trixa och fixa vindmätaren. Lätt match om man ägt bussar i 17 år. Allt man behöver är en burk silikonspray och en kraftig hammare.
Värre var att klättra upp i mastkranen. 15 meter rätt upp i skyn. Tänkte ett tag kolla in genom dörren till himmelen men jag hade annat för mig så jag lät bli. Om du undrar vad detta betyder så backa några steg och läs hur jag nästan blev religiös.
Äntligen klart för avfärd men vi orkade inte längre än till Bosön så där blev första natthamn. Nästa dag segling ner till Utö som var nästa natthamn. Stockholm skärgårds största gästhamn sägs det. Fan vet, för när vi kom dit var vi ensam båtgäst. Märkligt hur lata och bekväma människor blivit nu för tiden. Ingen äventyrslusta, bara hockey-VM och schlagertjafs.
När lördagsmorgonen gryr befinner vi oss i mellanmjölkens land. Ser inte längre än några meter. Mina vänner (!) Norrmännen ger upp, måste hem, och tar helt sonika skärgårdsbåten tillbaka till Stockholm.
Så där står jag på kajen, helt övergiven med min kära segelbåt. Min kära hustru och min kära dotter befinner sig i Trosa och väntar på att jag ska komma dit senare på kvällen. Det gör jag inte.
Efter ett tag seglar jag vidare alldeles på egen hand och har en helt underbar seglats. Inte en enda gång behöver jag träna på sjövägsregler. Snackade bara lite med en mås om livet och så. Han hade mer vettigt att säga än vad halva bussbranschen säger på ett helt år. Dessutom talade han tydligare.
När kvällen kommer ankrar jag upp i en vik och intar middagen jag inköpt på Utö. Rostbiff och potatissallad. En HEL flaska rött därtill. Men det vara bara en miniflaska så jag behövde inte ens blåsa i båtens alkolås morgonen efter.
Lyssnade på VM-semin i radio och hade det hur bra som helst. Schlagertjafset gick bort helt. Efter maten hopp ner i kojen för skönhetssömn. I och för sig obehövligt för mig men man vet ju aldrig när man blir ful..!
Söndag morgon bjuder på härliga vindar som dessvärre tvärdör när jag har sådär en timme kvar. Men det finns ju motor även på en segelbåt så efter några timmar kunde jag krypa in i min älsklings famn igen.
Snart måste jag ut igen. Väldigt snart.
Nu ska jag t.ex berätta om min stora längtan. Till havet.
Sjösättning av segelbåten i torsdags kväll. Äntligen. Sedan nedsegling till sommarplatsen i Trosa. Medföljande gast var en trogen kamrat. En riktig Norrman. Från Lillehammer. Trevlig typ. Dessutom tog han med sig sin son typ 25 år. Norrman även han tror jag. Eller om han är svensk och har dubbelt medborgarskap. Framgick inte helt klart under resans gång.
Hursomhaver, båten flöt enligt gjord beräkning. Masten kom på, ingen enkel match, 15 meter långstång ska ner i ett litet hål på däck. Men det funkade. Det gjorde inte vindmätaren, upptäckte vi när vi efter några timmar var klara och preciiiis hade gett oss iväg. Tillbaka och upp i mastkranen 15 meter för att mecka, trixa och fixa vindmätaren. Lätt match om man ägt bussar i 17 år. Allt man behöver är en burk silikonspray och en kraftig hammare.
Värre var att klättra upp i mastkranen. 15 meter rätt upp i skyn. Tänkte ett tag kolla in genom dörren till himmelen men jag hade annat för mig så jag lät bli. Om du undrar vad detta betyder så backa några steg och läs hur jag nästan blev religiös.
Äntligen klart för avfärd men vi orkade inte längre än till Bosön så där blev första natthamn. Nästa dag segling ner till Utö som var nästa natthamn. Stockholm skärgårds största gästhamn sägs det. Fan vet, för när vi kom dit var vi ensam båtgäst. Märkligt hur lata och bekväma människor blivit nu för tiden. Ingen äventyrslusta, bara hockey-VM och schlagertjafs.
När lördagsmorgonen gryr befinner vi oss i mellanmjölkens land. Ser inte längre än några meter. Mina vänner (!) Norrmännen ger upp, måste hem, och tar helt sonika skärgårdsbåten tillbaka till Stockholm.
Så där står jag på kajen, helt övergiven med min kära segelbåt. Min kära hustru och min kära dotter befinner sig i Trosa och väntar på att jag ska komma dit senare på kvällen. Det gör jag inte.
Efter ett tag seglar jag vidare alldeles på egen hand och har en helt underbar seglats. Inte en enda gång behöver jag träna på sjövägsregler. Snackade bara lite med en mås om livet och så. Han hade mer vettigt att säga än vad halva bussbranschen säger på ett helt år. Dessutom talade han tydligare.
När kvällen kommer ankrar jag upp i en vik och intar middagen jag inköpt på Utö. Rostbiff och potatissallad. En HEL flaska rött därtill. Men det vara bara en miniflaska så jag behövde inte ens blåsa i båtens alkolås morgonen efter.
Lyssnade på VM-semin i radio och hade det hur bra som helst. Schlagertjafset gick bort helt. Efter maten hopp ner i kojen för skönhetssömn. I och för sig obehövligt för mig men man vet ju aldrig när man blir ful..!
Söndag morgon bjuder på härliga vindar som dessvärre tvärdör när jag har sådär en timme kvar. Men det finns ju motor även på en segelbåt så efter några timmar kunde jag krypa in i min älsklings famn igen.
Snart måste jag ut igen. Väldigt snart.
onsdag, maj 17, 2006
När jag blev religiös, fast bara nästan
Missförstå mig inte. Det är inte så att jag blivit s.a.s kristligt religiös. Inte för att jag är ateist heller, snarare en ”hangaround” för jag vet ju inte helt säkert om Gud existerar. Så jag chansar inte. Att döma ut honom helt och hållet är därför att våga lite för mycket. Att det är en Han är jag däremot helt övertygad om. Varför vet jag inte, jag bara vet. Alltså om han finns.
Jag tror således bara liiite på att det finns en Gud, eller något som kan liknas vid en Gud. Jag tror även att det är en tuffing. Glider omkring på ett lite upphottad och trimmat moln och med en snygging till ängel på bakkanten.
Det där med att det är Tors hammare som låter när åskan går är en helt felaktig uppfattning. Det är Gud som gör en och annan ”burnout” med sitt moln.
Det värsta med Gud är att jag tror att han är lite slarvig och har en lätt flummig inställning till rättvisa. Såvitt jag förstår har det varit lite si och så med rättvisan under de senaste århundradena, eller snarare årtusendena. Men han är den han är, svårt att lära en gammal hund att sitta.
Men tänk att så småningom få sitta där bredvid honom på molnkanten och höra alla hans historier genom tiderna. Den killen har saker att berätta. Men än så länge väntar jag med det, har en del kvar att uträtta här på jorden.
Och nu kommer jag till själva historien när jag blev religiös, alltså bildligt talat. Och bara nästan.
Detta tilldrog sig för några år sedan, då en av mina många födelsedagar firades tillsammans med några seglarvänner längst ute i havsbandet på en solig kvällsvarm klippa. Solen började så småningom att dala, det var varmt i luften och bara lätta moln. Plötsligt förvandlades himlen till något slags norrsken som ingen av oss skådat förr. Molnen skingrades som om en dörr öppnades och ytterligare ett märkligt och mäktigt rödaktigt sken spred sig. Vi blev alla helt förstummade och utbrast unisont ”- Halleluja, Jesus kommer!”. Men han kom aldrig ner till oss.
Efter det var kvällen inte sig lik mer. Ingen av oss begrep särskilt mycket av denna händelse, men vi förstod att den var stor. Mäktig liksom. Efter en stund återgick vi till maten och vinprovningen igen, ty alla av oss råkade dessutom vara medlemmar i samma vinprovarklubb.
Sens moral: Var försiktig när du dricker Pinot Noir, du vet inte säkert om du på kuppen blir religiös.
Jag tror således bara liiite på att det finns en Gud, eller något som kan liknas vid en Gud. Jag tror även att det är en tuffing. Glider omkring på ett lite upphottad och trimmat moln och med en snygging till ängel på bakkanten.
Det där med att det är Tors hammare som låter när åskan går är en helt felaktig uppfattning. Det är Gud som gör en och annan ”burnout” med sitt moln.
Det värsta med Gud är att jag tror att han är lite slarvig och har en lätt flummig inställning till rättvisa. Såvitt jag förstår har det varit lite si och så med rättvisan under de senaste århundradena, eller snarare årtusendena. Men han är den han är, svårt att lära en gammal hund att sitta.
Men tänk att så småningom få sitta där bredvid honom på molnkanten och höra alla hans historier genom tiderna. Den killen har saker att berätta. Men än så länge väntar jag med det, har en del kvar att uträtta här på jorden.
Och nu kommer jag till själva historien när jag blev religiös, alltså bildligt talat. Och bara nästan.
Detta tilldrog sig för några år sedan, då en av mina många födelsedagar firades tillsammans med några seglarvänner längst ute i havsbandet på en solig kvällsvarm klippa. Solen började så småningom att dala, det var varmt i luften och bara lätta moln. Plötsligt förvandlades himlen till något slags norrsken som ingen av oss skådat förr. Molnen skingrades som om en dörr öppnades och ytterligare ett märkligt och mäktigt rödaktigt sken spred sig. Vi blev alla helt förstummade och utbrast unisont ”- Halleluja, Jesus kommer!”. Men han kom aldrig ner till oss.
Efter det var kvällen inte sig lik mer. Ingen av oss begrep särskilt mycket av denna händelse, men vi förstod att den var stor. Mäktig liksom. Efter en stund återgick vi till maten och vinprovningen igen, ty alla av oss råkade dessutom vara medlemmar i samma vinprovarklubb.
Sens moral: Var försiktig när du dricker Pinot Noir, du vet inte säkert om du på kuppen blir religiös.
tisdag, maj 16, 2006
Stolthet och eget beröm
Som egen företagare får man sällan beröm. Det händer dock då och då, och när det händer så värmer det extra varmt i hjärtat. Ursäkta, men jag kan bara inte låta bli att meddela världen:
”Vill tacka för den fina service vi har fått från er. Alla bussar var på plats som de skulle, aldrig någon försening. Dessutom har du väldigt trevliga chaufförer, jag vore tacksam om du kan hälsa de det!! Det var Ante, Jan, Pelle och Karlevi.”
Jo jag vet, det luktar lite illa med eget beröm, men what the h…, man lever bara en gång. Nu ska jag gå på lunch med högburet huvud och extra rak i ryggen.
”Vill tacka för den fina service vi har fått från er. Alla bussar var på plats som de skulle, aldrig någon försening. Dessutom har du väldigt trevliga chaufförer, jag vore tacksam om du kan hälsa de det!! Det var Ante, Jan, Pelle och Karlevi.”
Jo jag vet, det luktar lite illa med eget beröm, men what the h…, man lever bara en gång. Nu ska jag gå på lunch med högburet huvud och extra rak i ryggen.
fredag, maj 12, 2006
Jag saknar Dag Fagring
Du som är i bussbranschen, kommer du ihåg honom? En stilig karl som rev om ordentligt i smeten.
Populär i de flesta läger och som kunde konsten att tala med bönder på bönders vis och med adeln på adelns vis. Nu retar sig säkert någon på att jag skriver bönder för då tror garanterat någon att jag med bönder menar bussbolag från landsorten, och adeln bussbolag från Stockholm, men det menar jag inte. Detta är ett talesätt.
Ursäkta detta avbrott, men ibland måste man vara övertydlig i bussbranschkretsar.
Men så gjorde han ju det där kardinalfelet, Dag F alltså, som är så vanligt när man sitter där uppe på en topp. Han trodde sig vara lite förmer än andra. Han, och några till inom förbundsstyrelsen, trodde sig kunna sko sig en smula privat med medlemmarnas pengar. Och det funkar ju inte. Så bort med honom och några till.
Det var då vi fick en liten grå mus istället.
Inget ont och inget personligt om hans efterträdare, men särskilt kul och svängigt är det inte längre. Från rock´n roll till trist svensktopp. Från Rolling Stones till Trio mé Bumba. Från sprakande fyrverkeri till fjuttiga Kinapuffar. Klart man tycker att det har blivit lite trist, så f-n vet om det inte hade varit bättre för bussbranschen om Dag fått behålla både pengarna och jobbet.
Populär i de flesta läger och som kunde konsten att tala med bönder på bönders vis och med adeln på adelns vis. Nu retar sig säkert någon på att jag skriver bönder för då tror garanterat någon att jag med bönder menar bussbolag från landsorten, och adeln bussbolag från Stockholm, men det menar jag inte. Detta är ett talesätt.
Ursäkta detta avbrott, men ibland måste man vara övertydlig i bussbranschkretsar.
Men så gjorde han ju det där kardinalfelet, Dag F alltså, som är så vanligt när man sitter där uppe på en topp. Han trodde sig vara lite förmer än andra. Han, och några till inom förbundsstyrelsen, trodde sig kunna sko sig en smula privat med medlemmarnas pengar. Och det funkar ju inte. Så bort med honom och några till.
Det var då vi fick en liten grå mus istället.
Inget ont och inget personligt om hans efterträdare, men särskilt kul och svängigt är det inte längre. Från rock´n roll till trist svensktopp. Från Rolling Stones till Trio mé Bumba. Från sprakande fyrverkeri till fjuttiga Kinapuffar. Klart man tycker att det har blivit lite trist, så f-n vet om det inte hade varit bättre för bussbranschen om Dag fått behålla både pengarna och jobbet.
torsdag, maj 11, 2006
Civil olydnad & civilkurage
Civil olydnad och civilkurage är två begrepp som jag gillar. Särskilt civil olydnad, vilket oftast betyder att man gör något otillåtet fast bara lite. Sådär i smyg liksom, och som inte påverkar någon annan särskilt nämnvärt. Typ köra i 100 km/tim på en 25 meter bred 90-väg utan trafik. Mer bus än förhärdat brottsligt således. Men ibland så kostar det. En gång kostade civil olydnad mig en rättegång och 1000 kr i böter. Men det var det värt!
Hörde idag om några invandrarfamiljer som hade satt upp parabolantenner utanför sina fönster. Bara för att hyresvärdens parabol på taket inte tog in familjernas länders TV-program. Ett annat bra exempel på civil olydnad. Dessvärre gillade inte hyresvärden detta utan vräkte familjerna från sina lägenheter.
Klart man vill se svensk TV om man har flyttat till Turkiet, eller hur? Nästan en mänsklig rättighet. Men för en turk att se turkisk TV är omåttligt förbjudet. I alla fall om man bor i Sverige och i Rinkeby. Precis som om några paraboler skulle förstöra Rinkebys skönhet..!
Nu fick de drabbade invandrarna nog och stämde Svenska staten inför EU. Det är vad jag kallar civilkurage och jag hoppas verkligen att de får rätt att både bo kvar och ha kvar sina paraboler.
Hörde idag om några invandrarfamiljer som hade satt upp parabolantenner utanför sina fönster. Bara för att hyresvärdens parabol på taket inte tog in familjernas länders TV-program. Ett annat bra exempel på civil olydnad. Dessvärre gillade inte hyresvärden detta utan vräkte familjerna från sina lägenheter.
Klart man vill se svensk TV om man har flyttat till Turkiet, eller hur? Nästan en mänsklig rättighet. Men för en turk att se turkisk TV är omåttligt förbjudet. I alla fall om man bor i Sverige och i Rinkeby. Precis som om några paraboler skulle förstöra Rinkebys skönhet..!
Nu fick de drabbade invandrarna nog och stämde Svenska staten inför EU. Det är vad jag kallar civilkurage och jag hoppas verkligen att de får rätt att både bo kvar och ha kvar sina paraboler.
onsdag, maj 10, 2006
Miljömärkning
Jag tycker det är kul att StockholmsBuss är det enda bussföretaget i Stockholm som har svanmärkta bussar.
tisdag, maj 09, 2006
Jobbigt
Gårdagens positiva tankar typ Äntligen måndag tar jag nu tillbaka. Högaktningsfullt till och med. Längtar redan till helgen och lite vila.
Måndagen fullt ös hela dagen på kontoret. Inte ens tid för gemensam fika med övriga. På kvällen möten och dessutom fick dottern fel på bilen. Vem får fixa det då, jo Hjältepappsen så klart. Där försvann VM-hockeyn i teve i ett nafs.
Tisdag, som måndag, plus att hela kvällen gick åt för att putsa båten. Sjösättning nästa vecka och bottenmålningen är ännu inte klar. Fick dock ett skojigt telefonskvaller under kvällen som piggade upp. Ett företagsuppköp ryktas det om. Vem kan det vara? Vem köper vem och i så fall varför?
Jag förstår inte varför jag utsätter mig för detta vartenda eviga år.Vintern masar sig fram och plötsligt smälter snön och våren kikar fram. Tar jag tillfället i akt och njuter? Icke, jobbet går in i en smått hysteriskt fart och ökar hela tiden fram till midsommar. Sedan lite lugnt och sedan brakar det loss igen och plötsligt är det november.
VARFÖR ska det vara så svårt att leva i nuet? Tänk om man kunde vara farfar-ledig under sommaren. Tänk så häftigt att kunna vara med barnbarnen en hel sommar. "-Dream on baby", hör jag någonstans i bakhuvudet, "-Back to work you old foolish man".
Måndagen fullt ös hela dagen på kontoret. Inte ens tid för gemensam fika med övriga. På kvällen möten och dessutom fick dottern fel på bilen. Vem får fixa det då, jo Hjältepappsen så klart. Där försvann VM-hockeyn i teve i ett nafs.
Tisdag, som måndag, plus att hela kvällen gick åt för att putsa båten. Sjösättning nästa vecka och bottenmålningen är ännu inte klar. Fick dock ett skojigt telefonskvaller under kvällen som piggade upp. Ett företagsuppköp ryktas det om. Vem kan det vara? Vem köper vem och i så fall varför?
Jag förstår inte varför jag utsätter mig för detta vartenda eviga år.Vintern masar sig fram och plötsligt smälter snön och våren kikar fram. Tar jag tillfället i akt och njuter? Icke, jobbet går in i en smått hysteriskt fart och ökar hela tiden fram till midsommar. Sedan lite lugnt och sedan brakar det loss igen och plötsligt är det november.
VARFÖR ska det vara så svårt att leva i nuet? Tänk om man kunde vara farfar-ledig under sommaren. Tänk så häftigt att kunna vara med barnbarnen en hel sommar. "-Dream on baby", hör jag någonstans i bakhuvudet, "-Back to work you old foolish man".
måndag, maj 08, 2006
Fackförbund
Jag kan inte förstå hur vissa fackförbund ibland tänker. Självklart ska det finnas fackförbund, de är säkert bra ibland. Motpoler är aldrig fel. Men ibland undrar jag om de överhuvudtaget har något existensberättigande.
I helgen läste jag om en sjuksköterska som hade tagit en nakenbild av en patient och sedan lät bilden gå runt som ett allmänt skämt på avdelningen.
I min värld är sådant oförlåtligt, i min värld tillåts inga kränkningar av andra människor. I de flesta världar anses sådant så lågt och oförsvarligt att det bara inte tillåts, what so ever.
Alldeles självklart blev denna människa uppsagd från sitt jobb. Men det är nu facket träder in och ikläder sig Djävulens mantel.
De kräver nu att kvinnan ska få behålla sitt jobb och som grädde på moset bör hon dessutom få skadestånd. Man tager sig för pannan!
HUR kan man som fackförbund tycka att hennes beteende är okey? HUR kan de tycka att en så förnedrande och kränkande behandling av en medmänniska ska belönas med skadestånd för att arbetsgivaren, med all rätt, reagerar med kraft och ursinne mot ett sådant beteende.
Med ett visst mått av ansträngning kan jag på något vis ändå köpa tanken att sjuksköterskan kan få behålla sin anställning, om än med andra arbetsuppgifter. Alla bör väl få en andra chans. Kanske. Men att kräva skadestånd är ju bara för mycket.
Varför fördömer inte facket ett sådant här beteende, varför nöjer de sig inte med att bara kräva att personen ifråga får behålla en anställning? Varför klämma till med ett skadesståndskrav som en slags belöning? Varför kan inte även facket uppträda med vanlig mänsklig etik och moral?
I helgen läste jag om en sjuksköterska som hade tagit en nakenbild av en patient och sedan lät bilden gå runt som ett allmänt skämt på avdelningen.
I min värld är sådant oförlåtligt, i min värld tillåts inga kränkningar av andra människor. I de flesta världar anses sådant så lågt och oförsvarligt att det bara inte tillåts, what so ever.
Alldeles självklart blev denna människa uppsagd från sitt jobb. Men det är nu facket träder in och ikläder sig Djävulens mantel.
De kräver nu att kvinnan ska få behålla sitt jobb och som grädde på moset bör hon dessutom få skadestånd. Man tager sig för pannan!
HUR kan man som fackförbund tycka att hennes beteende är okey? HUR kan de tycka att en så förnedrande och kränkande behandling av en medmänniska ska belönas med skadestånd för att arbetsgivaren, med all rätt, reagerar med kraft och ursinne mot ett sådant beteende.
Med ett visst mått av ansträngning kan jag på något vis ändå köpa tanken att sjuksköterskan kan få behålla sin anställning, om än med andra arbetsuppgifter. Alla bör väl få en andra chans. Kanske. Men att kräva skadestånd är ju bara för mycket.
Varför fördömer inte facket ett sådant här beteende, varför nöjer de sig inte med att bara kräva att personen ifråga får behålla en anställning? Varför klämma till med ett skadesståndskrav som en slags belöning? Varför kan inte även facket uppträda med vanlig mänsklig etik och moral?
Äntligen måndag
Helgen är slut och så känns även min kropp. Trädgårdskrattning, lek med barnbarn, båtputs och tennismatch sätter sina spår. Men inte ett enda jobbigt samtal till jouren under hela helgen trots fullt ös. Kan det bero på bra planering, chaufförer som är ”självgående” och bra kunder? Klart det beror på det.
fredag, maj 05, 2006
Besserwissrar
Den tragiska bussolyckan i vintras utanför Arboga har nu fått sin förklaring. Föraren drabbades av en blodpropp i hjärnan och blev således medvetslös. Ruggigt!
En lika tragisk insändare läste jag på tidningen Bussbranschens diskussionsforum. En insändare var tveksam till olyckskommissionens slutsats. Verkar vara en jobbig inställning i livet att alltid vara tveksam till allting och att aldrig lita på någon eller något. Klart en busskille vet bättre än en hel olyckskommission. Självklart, eller hur. Märkligt hur många besserwissrar det finns i vår bransch.
Sedan fortsätter denne tragiska insändarskribent med att raljera över hur den medvetslöse föraren kunde köra hela 15 km fortare än tillåtet, och därmed utsätta sina passagerare för hela 36 % högre krockkrafter.
Skönt att bussbranschen i alla fall har en hederlig och rättskaffens representant som antagligen i varje ögonblick håller sig inom lagens råmärken och varje ögonblick beräknar krockkrafter så att de inte överstiger den krockkraft som Svea Rikes Lag anser vara rimligt.
En lika tragisk insändare läste jag på tidningen Bussbranschens diskussionsforum. En insändare var tveksam till olyckskommissionens slutsats. Verkar vara en jobbig inställning i livet att alltid vara tveksam till allting och att aldrig lita på någon eller något. Klart en busskille vet bättre än en hel olyckskommission. Självklart, eller hur. Märkligt hur många besserwissrar det finns i vår bransch.
Sedan fortsätter denne tragiska insändarskribent med att raljera över hur den medvetslöse föraren kunde köra hela 15 km fortare än tillåtet, och därmed utsätta sina passagerare för hela 36 % högre krockkrafter.
Skönt att bussbranschen i alla fall har en hederlig och rättskaffens representant som antagligen i varje ögonblick håller sig inom lagens råmärken och varje ögonblick beräknar krockkrafter så att de inte överstiger den krockkraft som Svea Rikes Lag anser vara rimligt.
torsdag, maj 04, 2006
Sovbussar
Nu är det förbjudet att färdas liggande i sovbussar i Tyskland. Finns säkert skäl till detta. Men vårt stolta BR höjer flagg långt bak i ledet och tycker att det är fel. Men bara lite fel. Om man håller samma säkerhetsnivå som för sittande passagerare så tycker BR att det är okey.
Samma säkerhetsnivå, vad innebär det? Måste ju innebära att varje liggande person då måste ligga fullständigt inkapslad av säkerhetsbälten, inte helt olikt en tvångströja.
Kanske en ny käck reklamslogan; Välj oss, sedan är du fast!
Är inlägget från BR att betrakta som seriöst eller bara dumt?
Samma säkerhetsnivå, vad innebär det? Måste ju innebära att varje liggande person då måste ligga fullständigt inkapslad av säkerhetsbälten, inte helt olikt en tvångströja.
Kanske en ny käck reklamslogan; Välj oss, sedan är du fast!
Är inlägget från BR att betrakta som seriöst eller bara dumt?
tisdag, maj 02, 2006
Bromsar och alkohol
Så kul att vi fick rätt, alla vi som tyckte att det frivilliga Bromstestet, som var på tapeten för några år sedan, inte var något att ha. En kampanj som självdog. Precis som den skulle, men det tog tyvärr bara lite längre tid än jag själv trodde. Det var i och för sig länge sedan det här hände men ändå värt att påminna om.
Herrejösses, vartenda seriöst bussbolag håller järnkoll på bussarnas bromsar. Om inte så är man ju mer än lovligt korkad. Å andra sidan finns det förstås ganska många korkskallar i den här branschen, men det är ju synd att lägga pengar på att marknadsföra eländet. Som tur är så bidde det ingenting av den kampanjen.
Nu handlar det istället om alkolås. En lika vansinnig satsning från BR:s sida. Varför i h-e finns ingen vettig människa inom vår branschorganisation som kan, vill och tycker att vi ska lyfta fram det POSITIVA i vår bransch?
Det är ju i och för sig rätt positivt att lyfta fram att resenärerna nu är hyggligt säkra på att föraren är nykter. I alla fall när han startade bussen tidigt i garaget. Men det finns betydligt fler, och bättre positiva saker att säga om vår bransch än så.
I min värld så är det ett s.k. default-värde att föraren är nykter när han jobbar. Och inte nog med det, jag förutsätter även att han är nykter redan INNAN han börjar jobba. Är det någon som ens tänkt tanken på att kräva alkolås av t.ex piloter eller tågförare? Näe, men bussförarna, de ska hängas ut som varande alkholister och drogmissbrukare.
Skamlig kampanj, BR, ni borde skämmas! Betydligt bättre än så har vi medlemmar rätt att kräva av er.
Missförstå mig inte nu, jag har egentligen inget emot alkolås. Det jag vänder mig mot är att kampanjen är riktad mot allmänheten för dyra pengar. Det är ju mot bussåkarna, de som är medlemmar i BR, som en INTERN kampanj ska riktas.
Eller är det så att BR använder våra, medlemmarnas pengar, för att skapa uppmärksamhet från allmänheten och på så sätt skynda på ärendet?
Och naturligtvis, idag, just idag, ringde en konsult någonstans ifrån och erbjöd ett alkolhol- och drogprogram för att testa våra förare. Men va f--, vad har ni ställt till med BR? Det här är ju pinsamt.
Herrejösses, vartenda seriöst bussbolag håller järnkoll på bussarnas bromsar. Om inte så är man ju mer än lovligt korkad. Å andra sidan finns det förstås ganska många korkskallar i den här branschen, men det är ju synd att lägga pengar på att marknadsföra eländet. Som tur är så bidde det ingenting av den kampanjen.
Nu handlar det istället om alkolås. En lika vansinnig satsning från BR:s sida. Varför i h-e finns ingen vettig människa inom vår branschorganisation som kan, vill och tycker att vi ska lyfta fram det POSITIVA i vår bransch?
Det är ju i och för sig rätt positivt att lyfta fram att resenärerna nu är hyggligt säkra på att föraren är nykter. I alla fall när han startade bussen tidigt i garaget. Men det finns betydligt fler, och bättre positiva saker att säga om vår bransch än så.
I min värld så är det ett s.k. default-värde att föraren är nykter när han jobbar. Och inte nog med det, jag förutsätter även att han är nykter redan INNAN han börjar jobba. Är det någon som ens tänkt tanken på att kräva alkolås av t.ex piloter eller tågförare? Näe, men bussförarna, de ska hängas ut som varande alkholister och drogmissbrukare.
Skamlig kampanj, BR, ni borde skämmas! Betydligt bättre än så har vi medlemmar rätt att kräva av er.
Missförstå mig inte nu, jag har egentligen inget emot alkolås. Det jag vänder mig mot är att kampanjen är riktad mot allmänheten för dyra pengar. Det är ju mot bussåkarna, de som är medlemmar i BR, som en INTERN kampanj ska riktas.
Eller är det så att BR använder våra, medlemmarnas pengar, för att skapa uppmärksamhet från allmänheten och på så sätt skynda på ärendet?
Och naturligtvis, idag, just idag, ringde en konsult någonstans ifrån och erbjöd ett alkolhol- och drogprogram för att testa våra förare. Men va f--, vad har ni ställt till med BR? Det här är ju pinsamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)