Hoppas att alla Stockholmare på valdagen är extra förnuftiga och röstar FÖR trängselskatt i Stockholm. Att dessutom lägga en röst för att byta regering vore ju förstås inte heller fel.
Tyvärr bor jag inte i Stockholms kommun så jag får inte rösta om trängselskatten. Det är därför jag härmed uppmanar alla negativa Stockholmare att ta sitt förnuft tillfånga och rösta för att vi ska återinföra trängselskatten.
Det finns inget annat sätt för att komma tillrätta med trafik-och miljöproblemet. Jo, det är klart det finns, men inget revolutionerande som knäcker frågan i ett slag. Trängselskatten är ett steg på vägen. Ringleder kan vara ett annat, men vi måste nog dessvärre ta många steg innan vi är framme.
Vi MÅSTE börja bry oss om vår miljö. Nu. Trängselskatten är enkel och i stort sett rättvis. Visst finns/fanns det knasigheter, men inte värre än att man kan leva med dem.
Trängselskatten är bra för trafiken och ännu bättre för mina barnbarn. Och dina också.
torsdag, augusti 31, 2006
onsdag, augusti 30, 2006
Mej, en kompentent långskånk
Jo, det är jag det. En kompentent lång kille som vet att jag är exakt 2 centimeter kortare än min bror. Han är 202 cm över havet och jag stannar på 196 cm. En normal träningshöjd för Kajsa om man vill ha lite perspektiv.
För äntligen kan vi nu fastslå det jag misstänkt rätt länge. Ber att få citera följande ur en nyligen publicerad forskningsrapport:
”- Som vuxna har längre individer större chans att hamna inom bättre betalda yrkesgrupper, som kräver mer avancerade verbal och matematisk kompetens och större intelligens, skriver de båda forskarna i rapporten.
Forskningsrapporten om längden och intelligensen bekräftar också tidigare studier, som påpekar födans betydelse i unga år på fosterstadiet för hur vi utvecklas både i längd och intelligensmässigt. Vad vi äter kan alltså vara en av länkarna mellan längd och intelligens, föreslår Paxson och Case.”
Med tanke på min kroppskonstitution måste jag därför bara skriva detta inlägg som ett tack till mor och far som såg till att min kost var rätt redan från början. Mammas mat har alltid smakat gott men att den också hade andra så positiva sidor var lite av en överraskning.
Visserligen stämmer inte rapporten fullt ut, för jag ingår inte i gruppen bättre betalda yrkesgrupper. Möjligen tillhör jag ”har-oerhört-kul-på-jobbet-men-har-uselt-betalt”-gruppen.
Man får vara glad för det lilla, som Snövit vid något tillfälle sa.
För äntligen kan vi nu fastslå det jag misstänkt rätt länge. Ber att få citera följande ur en nyligen publicerad forskningsrapport:
”- Som vuxna har längre individer större chans att hamna inom bättre betalda yrkesgrupper, som kräver mer avancerade verbal och matematisk kompetens och större intelligens, skriver de båda forskarna i rapporten.
Forskningsrapporten om längden och intelligensen bekräftar också tidigare studier, som påpekar födans betydelse i unga år på fosterstadiet för hur vi utvecklas både i längd och intelligensmässigt. Vad vi äter kan alltså vara en av länkarna mellan längd och intelligens, föreslår Paxson och Case.”
Med tanke på min kroppskonstitution måste jag därför bara skriva detta inlägg som ett tack till mor och far som såg till att min kost var rätt redan från början. Mammas mat har alltid smakat gott men att den också hade andra så positiva sidor var lite av en överraskning.
Visserligen stämmer inte rapporten fullt ut, för jag ingår inte i gruppen bättre betalda yrkesgrupper. Möjligen tillhör jag ”har-oerhört-kul-på-jobbet-men-har-uselt-betalt”-gruppen.
Man får vara glad för det lilla, som Snövit vid något tillfälle sa.
tisdag, augusti 29, 2006
Mespropp
Jag kan aldrig bestämma mig, Nokia eller Sony-Ericsson.
Nu pratar (skriver) jag om mobiltelefoner. Jag önskar det handlade om aktieaffärer men därtill räcker inte min ekonomi.
Nokia är ju bra men det är ju även S-E. Det är därför jag byter mobiltelefon stup i kvarten. Just nu är jag innehavare av en Ericssonare K610. Nöjdhetskoefficient 3 av 5 möjliga.
Problemet med min nuvarande är att den är rätt hyfsad om det nu inte vore så att jag ringer fel mest hela tiden. Tangenterna är för små för mina fingrar. Eller om det är tvärtom. Mest fel ringer jag när mina naglar är nyklippta för då blir hela fingret liksom trubbigt och har extra stor träffyta.
Den beskrivningen har jag lärt från serien CSI på TV.
Jag slår vad om att Florence Griffith-Joyner aldrig ringde fel. Det var hon som för längesedan var världsmästare på 100 m, visserligen sannolikt dopad men ändå. Hon hade även världens längsta naglar och borde därför haft väldigt lätt att trycka på små knappar och därmed aldrig ringa fel. Fast hon kanske var sponsrad med en Motorola med extra stora knappar, det vet man ju aldrig.
Min egen jakt går nu vidare för att hitta den perfekta telefonen. Dock endast lätt dopad med tillåtna medel.
Nu pratar (skriver) jag om mobiltelefoner. Jag önskar det handlade om aktieaffärer men därtill räcker inte min ekonomi.
Nokia är ju bra men det är ju även S-E. Det är därför jag byter mobiltelefon stup i kvarten. Just nu är jag innehavare av en Ericssonare K610. Nöjdhetskoefficient 3 av 5 möjliga.
Problemet med min nuvarande är att den är rätt hyfsad om det nu inte vore så att jag ringer fel mest hela tiden. Tangenterna är för små för mina fingrar. Eller om det är tvärtom. Mest fel ringer jag när mina naglar är nyklippta för då blir hela fingret liksom trubbigt och har extra stor träffyta.
Den beskrivningen har jag lärt från serien CSI på TV.
Jag slår vad om att Florence Griffith-Joyner aldrig ringde fel. Det var hon som för längesedan var världsmästare på 100 m, visserligen sannolikt dopad men ändå. Hon hade även världens längsta naglar och borde därför haft väldigt lätt att trycka på små knappar och därmed aldrig ringa fel. Fast hon kanske var sponsrad med en Motorola med extra stora knappar, det vet man ju aldrig.
Min egen jakt går nu vidare för att hitta den perfekta telefonen. Dock endast lätt dopad med tillåtna medel.
måndag, augusti 28, 2006
Tillrättaläggande
Ber om ursäkt, ni som inte fick ihop den s.k. bildtexten till min bild i föregående inlägg.
Jag nämnde där att en dålig dag på sjön alltid är bättre än en bra dag på kontoret, och så visar jag en solig och relativt härlig båtbild. Några har inte fått ihop den kopplingen.
Jodå, den dagen var ju minst sagt härlig, men den uppmärksamme ser ju på bilden att det är en segelbåt jag sitter på, och den uppmärksamme ser också att det är vindar som är oseglingsbara, i alla fall om man har som målsättning att ta sig framåt. Man kan således sammanfatta vindläget som näst intill stilje. För att befinna sig på en segelbåt, kan en sådan dag till viss del betraktas som en usel dag.
Tänk att man måste förklara allting.
Jag nämnde där att en dålig dag på sjön alltid är bättre än en bra dag på kontoret, och så visar jag en solig och relativt härlig båtbild. Några har inte fått ihop den kopplingen.
Jodå, den dagen var ju minst sagt härlig, men den uppmärksamme ser ju på bilden att det är en segelbåt jag sitter på, och den uppmärksamme ser också att det är vindar som är oseglingsbara, i alla fall om man har som målsättning att ta sig framåt. Man kan således sammanfatta vindläget som näst intill stilje. För att befinna sig på en segelbåt, kan en sådan dag till viss del betraktas som en usel dag.
Tänk att man måste förklara allting.
måndag, augusti 21, 2006
Semesterångest
Åter i tjänst efter en kalendervis låååång semester. Men mentalt bara några dagar känns det som.
Efter blott en förmiddag på kontoret kan jag bara tillråda alla arbetsförande människor en enda sak: Börja aldrig arbeta efter en semesterperiod.
Personligen var det längesedan jag såg sådana pappershögar på mitt skrivbord. Visserligen snyggt och prydligt staplade i olika ämnesområdeshögar, men ändå. Ångest.
Jag kan även bekräfta och intyga följande devis:
En dålig dag på sjön är alltid bättre än en bra dag på kontoret. Kolla bara bildbeviset så förstår du.
För att få plats med Laptopen på skrivbordet har jag nu reducerat antalet högar till tre. Jag bortser från att de är högre än tidigare, men mentalt har jag jobbat undan föredömligt snabbt vilket jag bevisar med antalet högar.
Så lättlurad är jag. Nu ska jag ta lite eftermiddagskaffe och fundera på om jag ska angripa högarna underifrån eller uppifrån.
Efter blott en förmiddag på kontoret kan jag bara tillråda alla arbetsförande människor en enda sak: Börja aldrig arbeta efter en semesterperiod.
Personligen var det längesedan jag såg sådana pappershögar på mitt skrivbord. Visserligen snyggt och prydligt staplade i olika ämnesområdeshögar, men ändå. Ångest.
Jag kan även bekräfta och intyga följande devis:
En dålig dag på sjön är alltid bättre än en bra dag på kontoret. Kolla bara bildbeviset så förstår du.
För att få plats med Laptopen på skrivbordet har jag nu reducerat antalet högar till tre. Jag bortser från att de är högre än tidigare, men mentalt har jag jobbat undan föredömligt snabbt vilket jag bevisar med antalet högar.
Så lättlurad är jag. Nu ska jag ta lite eftermiddagskaffe och fundera på om jag ska angripa högarna underifrån eller uppifrån.
söndag, augusti 06, 2006
Björn Borg och jag
Mitt i semestern ville vi lyxa till tillvaron en smula. Vi, dvs jag och hustrun, bestämde med några vänner att vi skulle äta lunch på Oaxens skärgårdskrog. Av rubriken att döma kan man kanske tro att just Björn Borg skulle vara bland våra vänner men icke, han och hans sällskap råkade bara sitta vid bordet intill. Bara en sån sak.
För dig som svävar i okunnighet om denna krog så är den rankad som nr 48 bland världens 50 bästa restauranger så det gäller att ta med sig en fullspäckad plånbok alternativt nypåfyllt kreditkort. Som sagt, Björn Borg och jag..!
Trots att det är en fruktansvärt dyr restaurang är den oerhört populär och fullbokad mest hela tiden. När vi ville boka så fanns plats två veckor längre fram, som alltså var igår. Inte direkt någon spontanrestaurnag precis.
Trots priset så är det ju egentligen inte mycket mat man får. Efter fem olika rätter så känner man sig likväl både nöjd och mätt. Väljer man dessutom till ”utvalda viner” så är man rätt säker på att mat och dryck är optimalt ”sammankopplade”. Och himmelskt gott. Det här är ju inte bara matlagning, det är rent hantverk och när vi pratar om att lägga upp på tallriken pratar vi högklassig design. Dessutom är servicen otroligt snabb, elegant och effektiv.
Som sagt, ett litet lyxigt avbrott i ”Lugna Leken” som nu pågår för fullt. Den går väl ”sådär” men mer om det senare.
För dig som svävar i okunnighet om denna krog så är den rankad som nr 48 bland världens 50 bästa restauranger så det gäller att ta med sig en fullspäckad plånbok alternativt nypåfyllt kreditkort. Som sagt, Björn Borg och jag..!
Trots att det är en fruktansvärt dyr restaurang är den oerhört populär och fullbokad mest hela tiden. När vi ville boka så fanns plats två veckor längre fram, som alltså var igår. Inte direkt någon spontanrestaurnag precis.
Trots priset så är det ju egentligen inte mycket mat man får. Efter fem olika rätter så känner man sig likväl både nöjd och mätt. Väljer man dessutom till ”utvalda viner” så är man rätt säker på att mat och dryck är optimalt ”sammankopplade”. Och himmelskt gott. Det här är ju inte bara matlagning, det är rent hantverk och när vi pratar om att lägga upp på tallriken pratar vi högklassig design. Dessutom är servicen otroligt snabb, elegant och effektiv.
Som sagt, ett litet lyxigt avbrott i ”Lugna Leken” som nu pågår för fullt. Den går väl ”sådär” men mer om det senare.
måndag, juli 24, 2006
I´m back
Länge sedan jag skrev här. Av flera anledningar. Semestrar suger musten ur folk, det är helt klart. Nu försökte jag vara lite diplomatisk, men med folk menas i den här bloggen jag själv.
Medarbetarnas semestrar är nästan värst. Plötsligt växer pappershögarna lavinartat, och när de äntligen är nere på en anständig nivå säger hustrun att nu är det dags att sticka iväg på vår semester.
”-men lönerna då, de måste jag göra först, vem ska annars göra dem?”.
”-gör dem på landet” fick jag till svar. Så det var bara att packa ihop pärmar, laptop och massa papper och jobba lite på semestern. För en småföretagare betyder semester bara jobb på annan ort.
Trots det fick alla sina lönepengar på rätt dag. Även denna månad.
Hursomhelst så har jag gjort årets första dopp i havet. I fruktansvärda 19 grader. Obadbart enligt mig, men när alla andra badade så kunde ju inte jag fjolla ur. Doppet finns på en videosnutt som snart publiceras ”i en blogg nära dig” dvs här och ingen annanstans. Men först måste jag lista ut hur jag får in den i bloggen.
Nu gäller bokläsning, sitta och titta på när gräset växer, försöka låta medarbetarna jobba ifred (det är det svåraste), leka lite med segelbåten, planera nästa veckas långsegling och att bara försöka komma ner i varv.
Lugna leken börjar NU.
Medarbetarnas semestrar är nästan värst. Plötsligt växer pappershögarna lavinartat, och när de äntligen är nere på en anständig nivå säger hustrun att nu är det dags att sticka iväg på vår semester.
”-men lönerna då, de måste jag göra först, vem ska annars göra dem?”.
”-gör dem på landet” fick jag till svar. Så det var bara att packa ihop pärmar, laptop och massa papper och jobba lite på semestern. För en småföretagare betyder semester bara jobb på annan ort.
Trots det fick alla sina lönepengar på rätt dag. Även denna månad.
Hursomhelst så har jag gjort årets första dopp i havet. I fruktansvärda 19 grader. Obadbart enligt mig, men när alla andra badade så kunde ju inte jag fjolla ur. Doppet finns på en videosnutt som snart publiceras ”i en blogg nära dig” dvs här och ingen annanstans. Men först måste jag lista ut hur jag får in den i bloggen.
Nu gäller bokläsning, sitta och titta på när gräset växer, försöka låta medarbetarna jobba ifred (det är det svåraste), leka lite med segelbåten, planera nästa veckas långsegling och att bara försöka komma ner i varv.
Lugna leken börjar NU.
fredag, juli 07, 2006
Ryktesspridning
Det sprids fort inom släkten om jobb i företaget. Idag har jag lille Albin, barnbarn och snart två år, här på företags- och studiebesök.
Han lllllllllllllllll’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’rräääärrrrrrr sig nu hanteraaaaaaaaaaae093j33 datorn så han kan skkkkkkkkkkkkkcccccccc93739347493903va rappppppportttttttttttter. Occccccccccccccccccch fakttttttttttttttttttttttttttttuuuuuuuuuuuuuuuuurrrrrrrrrorr.
Han gillar farfars bussar så det han försöker säga är att han vill ha jobbet som ”Coach Fleet Junior Manager”.
Måste säga att Albin är både ambitiös, målinriktad och kvalitetsmedveten. Han kan redan skilja på en Setra och en Bova och gillar Setra mycket bättre.
Halva dagen har han dessutom tränat på att köra in sin stora leksakstraktor i vårt personbilsgarage. Han har också meckat en del med traktorns pedaler som han tyckte var felinställda. Det lovar gott inför framtiden.
Det är hans faster som har lärt honom häftiga jobbtitlar. De ska vara på engelska vilket verkar vara en trend just nu. Tror du mig inte så bläddra lite bland platsannonserna i dagspressen så ser du.
Ska nog trycka nya visitkort till mig själv och ge mig titeln CEBSW.
För dig som inte hängt med i utvecklingen så betyder det ”Corporate Executive Bull Shit Writer”.
Han lllllllllllllllll’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’rräääärrrrrrr sig nu hanteraaaaaaaaaaae093j33 datorn så han kan skkkkkkkkkkkkkcccccccc93739347493903va rappppppportttttttttttter. Occccccccccccccccccch fakttttttttttttttttttttttttttttuuuuuuuuuuuuuuuuurrrrrrrrrorr.
Han gillar farfars bussar så det han försöker säga är att han vill ha jobbet som ”Coach Fleet Junior Manager”.
Måste säga att Albin är både ambitiös, målinriktad och kvalitetsmedveten. Han kan redan skilja på en Setra och en Bova och gillar Setra mycket bättre.
Halva dagen har han dessutom tränat på att köra in sin stora leksakstraktor i vårt personbilsgarage. Han har också meckat en del med traktorns pedaler som han tyckte var felinställda. Det lovar gott inför framtiden.
Det är hans faster som har lärt honom häftiga jobbtitlar. De ska vara på engelska vilket verkar vara en trend just nu. Tror du mig inte så bläddra lite bland platsannonserna i dagspressen så ser du.
Ska nog trycka nya visitkort till mig själv och ge mig titeln CEBSW.
För dig som inte hängt med i utvecklingen så betyder det ”Corporate Executive Bull Shit Writer”.
torsdag, juli 06, 2006
Anställningssvårigheter
Vårt SällskapsResor rusar iväg som en kalv på grönbete. Vi hinner inte med. Dessutom smider vi stora planer inför framtiden.
Då måste vi anställa. Men vad ska vi leta efter? Jo, en snart färdigutbildad civilingenjör i 28-årsåldern med grafisk inriktning verkar ju vara precis vad vi behöver i vår verksamhet. Solklart. Kanske att skjuta en aning över målet, men vaddå, lite krav måste vi ju ändå ha.
Som av en händelse råkade min dotter precis och exakt motsvara dessa våra enkla krav.
Svåra och långa löneförhandlingar har nu ägt rum. Till slut enades vi. Hade varit beredd, om det hade behövts (men berätta det inte för henne), att ge lite till, men business är business. Inga gräddfiler här inte.
Svåraste delen var dock förhandlingen om jobbets titel. Hennes förslag var ”Executive Marketing and Graphic Art Manager”. Smaka på den du.
Titeln blev Resebyråtjänsteman med arbetsuppgifterna ”på en resebyrå sedvanliga arbetsuppgifter”. Executive…. pust, vad får de lära sig i skolan egentligen?
Vi är i alla fall rörande överens om att jag inte blir hennes chef.. Det blir Maria som ändå ansvarar för reseverksamheten. Det blir nog bäst om jag håller mig undan.
Då måste vi anställa. Men vad ska vi leta efter? Jo, en snart färdigutbildad civilingenjör i 28-årsåldern med grafisk inriktning verkar ju vara precis vad vi behöver i vår verksamhet. Solklart. Kanske att skjuta en aning över målet, men vaddå, lite krav måste vi ju ändå ha.
Som av en händelse råkade min dotter precis och exakt motsvara dessa våra enkla krav.
Svåra och långa löneförhandlingar har nu ägt rum. Till slut enades vi. Hade varit beredd, om det hade behövts (men berätta det inte för henne), att ge lite till, men business är business. Inga gräddfiler här inte.
Svåraste delen var dock förhandlingen om jobbets titel. Hennes förslag var ”Executive Marketing and Graphic Art Manager”. Smaka på den du.
Titeln blev Resebyråtjänsteman med arbetsuppgifterna ”på en resebyrå sedvanliga arbetsuppgifter”. Executive…. pust, vad får de lära sig i skolan egentligen?
Vi är i alla fall rörande överens om att jag inte blir hennes chef.. Det blir Maria som ändå ansvarar för reseverksamheten. Det blir nog bäst om jag håller mig undan.
onsdag, juli 05, 2006
Det blir aldrig som man tänkt
Skulle ju komma iväg i fredags kl 17, och inte en endaste sekund senare, för en seglingshelg i ensamhetens tecken. Det sprack redan där.
En enveten och envis medarbetare på SällskapsResor bara MÅSTE få klart några resor innan hennes semester började.
Regel 1: en lojal medarbetare får aldrig lämnas i sticket. Regel 2: vänd lite papper så det ser ut som om du också måste jobba över, och inte håller på att spricka av frustration över att aldrig komma iväg.
Kastade i alla fall loss kl 21. Gick för motor över en totalt spegelblank fjärd när solen sakta höll på att gå ner i horisonten. Vackert. Då började nästa problem. Motorn började bråka. Ville liksom stanna och beundra utsikten. Jag tyckte inte det kändes rätt just då.
Med hjärtat i halsgropen kunde jag ändå sakta puttra in i en fin vik och kastade ankar. Det var ju ändå sovdags.
Efter några samtal till motorkunnig medarbetare och till vår självaste bussdoktor som för en stund öppnade en marin jour så kunde vi konstatera en sannolik brist på löpande underhåll av båtmotor. Ett igensatt bränslefilter som borde blivit bytt redan i höstas. Jo, jag skämdes lite där.
När lördagen randades puttrade jag sakta fram några timmar tills jag nådde Trosa gästhamn där jag kunde införskaffa nytt filter och byta detsamma. Men hua, det gick ju inte alls. Hela dagen gick åt att fixa detta enkla problem.
Det slutade med att jag betalade hamnavgift och helt sonika låg kvar där över natten. Till råga på allt hamnade jag bredvid båten där ca 10 ungdomar hade lagt till. Vild fest, utan mitt deltagande, hela natten lång. Inte särskilt ensamt där inte.
Dessutom sprang jag på några bekanta som gärna ville följa med ut och segla på söndagen så inte heller då blev jag särskilt ensam.
Trots allt, ändå en rätt okey gräsänklingshelg, även om det inte blev som jag tänkt.
En enveten och envis medarbetare på SällskapsResor bara MÅSTE få klart några resor innan hennes semester började.
Regel 1: en lojal medarbetare får aldrig lämnas i sticket. Regel 2: vänd lite papper så det ser ut som om du också måste jobba över, och inte håller på att spricka av frustration över att aldrig komma iväg.
Kastade i alla fall loss kl 21. Gick för motor över en totalt spegelblank fjärd när solen sakta höll på att gå ner i horisonten. Vackert. Då började nästa problem. Motorn började bråka. Ville liksom stanna och beundra utsikten. Jag tyckte inte det kändes rätt just då.
Med hjärtat i halsgropen kunde jag ändå sakta puttra in i en fin vik och kastade ankar. Det var ju ändå sovdags.
Efter några samtal till motorkunnig medarbetare och till vår självaste bussdoktor som för en stund öppnade en marin jour så kunde vi konstatera en sannolik brist på löpande underhåll av båtmotor. Ett igensatt bränslefilter som borde blivit bytt redan i höstas. Jo, jag skämdes lite där.
När lördagen randades puttrade jag sakta fram några timmar tills jag nådde Trosa gästhamn där jag kunde införskaffa nytt filter och byta detsamma. Men hua, det gick ju inte alls. Hela dagen gick åt att fixa detta enkla problem.
Det slutade med att jag betalade hamnavgift och helt sonika låg kvar där över natten. Till råga på allt hamnade jag bredvid båten där ca 10 ungdomar hade lagt till. Vild fest, utan mitt deltagande, hela natten lång. Inte särskilt ensamt där inte.
Dessutom sprang jag på några bekanta som gärna ville följa med ut och segla på söndagen så inte heller då blev jag särskilt ensam.
Trots allt, ändå en rätt okey gräsänklingshelg, även om det inte blev som jag tänkt.
torsdag, juni 29, 2006
Gräsänkling
YES, ikväll blir jag gräsänkling. Hustrun åker till Gotland för att hälsa på sin bror. Hennes familj är inte så internationell som min, men det är sånt man får ta när man en gång valde danspalatsets vackraste kvinna. I det läget är familjeförhållanden ointressanta. Då är man nog mest intresserad av att snabbast möjligt bilda egen familj..!
Men Gotland är rätt schysst det också. En aning lugnare än London. Om man möjligen undantar Adelsgatan i juli.
Mitt gräsänklingsprogram är sedan länge planlagt i det tysta och i yttersta hemlighet. Började förberedelsen redan igår då jag shoppade loss lite på Systemet. Smet sedan in på vårt lokala ICA, lyckligtvis utan att bli antastad av någon kvinna, för att göra helgen komplett.
Köpte frukost för två dagar, middagar typ rostbiff, potatissallad, pasta, konserver av allehanda slag, två rör smarriga kakor samt två påsar godis. Glömde ju nästan nämna en burk folköl också.
Kompletterade med ny rakhyvel, ny tandborste och ny fräsch tandkräm. Extra whitening. Man vill ju vara fräsch och ha ett bländande leende.
I kväll gäller iordningsställande av packningen, mat, kläder och den efterlängtade boken jag fått av hustrun, för i morgon prick kl 17 - inte en sekund senare -stänger jag kontoret och drar järnet ner till båten.
Beräknar vara shipshape runt kl 20-21 och då blir det full rulle, nåja runt 4-5 knop ut till en vik i Trosaskärgården, plums i med ankaret och då, då sänker sig lugnet över min oroliga själ.
Då ska jag ta en kopp kaffe, en liten kaka därtill och sedan öppna nya boken av Marie Ljungstedt – där historien som av en händelse utspelas på Gotland- och bara njuta, njuta och njuta lite till innan jag kroknar helt i kojen.
Om jourtelefonen då ringer sätter jag på telefonsvararen:
”- Abonnenten kan inte nås just nu, abonnenten har gått in i sig själv, försök igen på måndag” - och sen sänker jag den i Landsortsdjupet.
Men Gotland är rätt schysst det också. En aning lugnare än London. Om man möjligen undantar Adelsgatan i juli.
Mitt gräsänklingsprogram är sedan länge planlagt i det tysta och i yttersta hemlighet. Började förberedelsen redan igår då jag shoppade loss lite på Systemet. Smet sedan in på vårt lokala ICA, lyckligtvis utan att bli antastad av någon kvinna, för att göra helgen komplett.
Köpte frukost för två dagar, middagar typ rostbiff, potatissallad, pasta, konserver av allehanda slag, två rör smarriga kakor samt två påsar godis. Glömde ju nästan nämna en burk folköl också.
Kompletterade med ny rakhyvel, ny tandborste och ny fräsch tandkräm. Extra whitening. Man vill ju vara fräsch och ha ett bländande leende.
I kväll gäller iordningsställande av packningen, mat, kläder och den efterlängtade boken jag fått av hustrun, för i morgon prick kl 17 - inte en sekund senare -stänger jag kontoret och drar järnet ner till båten.
Beräknar vara shipshape runt kl 20-21 och då blir det full rulle, nåja runt 4-5 knop ut till en vik i Trosaskärgården, plums i med ankaret och då, då sänker sig lugnet över min oroliga själ.
Då ska jag ta en kopp kaffe, en liten kaka därtill och sedan öppna nya boken av Marie Ljungstedt – där historien som av en händelse utspelas på Gotland- och bara njuta, njuta och njuta lite till innan jag kroknar helt i kojen.
Om jourtelefonen då ringer sätter jag på telefonsvararen:
”- Abonnenten kan inte nås just nu, abonnenten har gått in i sig själv, försök igen på måndag” - och sen sänker jag den i Landsortsdjupet.
tisdag, juni 27, 2006
ICA-raggning
Med hänvisning till mitt förra inlägg så måste jag berätta en alldeles sann historia som hände för inte så länge sedan. Det är kanske därifrån jag fått min misstänksamhet att kvinnor ger mig långa och mystiska blickar!?
Min hustru och jag var som vanligt på ICA för att inhandla helgens smaskigheter. Plötsligt ser jag en kvinna som ser på mig sådär lite under lugg. Hon ler. Jag ser nog mest dum ut.
Jag funderar lite snabbt om jag borde hälsa, för hon ler och ser på mig hela tiden som om hon kände igen mig. Men nej, ingen klocka ringer och jag vänder mitt fokus på mitt huvuduppdrag, att plocka ihop 2 kg potatis.
När jag vänder tillbaka till huvudstråket igen så kommer kvinnan fram till mig och frågar ”- Är du gift?”
”-Ööhh, jo jag är gift och där står min fru” säger jag och pekar förskräckt bortåt hustrun till.
”-Jaha”, säger hon sedan med en besviken suck, ler åt mig och går vidare åt sitt håll.
Hustrun ser lite misstänksamt på mig men säger ingenting.
En stund senare stöter vi ihop en gång till, kvinnan och jag. Jag går då precis bredvid min fru och kvinnan säger då ”- Är det där din fru?” och pekar mot hustrun. ”-Eehh, ja, jo det här är min fru”. I dylika lägen har jag svårt att uttala mig verbalt korrekt.
”- Då förstår jag, ha en trevlig helg”, avslutar hon leende och avlägsnar sig.
Sådana spännande saker kan alltså närsomhelst drabba en helt vanlig man en helt vanlig vardag i ett helt vanligt köpcentrum. Man är således fortfarande en smula attraktiv på marknaden trots en svagt avtagande ungdomlighet. Och detta redan INNAN min Zlatanfrisyr.
Min hustru och jag var som vanligt på ICA för att inhandla helgens smaskigheter. Plötsligt ser jag en kvinna som ser på mig sådär lite under lugg. Hon ler. Jag ser nog mest dum ut.
Jag funderar lite snabbt om jag borde hälsa, för hon ler och ser på mig hela tiden som om hon kände igen mig. Men nej, ingen klocka ringer och jag vänder mitt fokus på mitt huvuduppdrag, att plocka ihop 2 kg potatis.
När jag vänder tillbaka till huvudstråket igen så kommer kvinnan fram till mig och frågar ”- Är du gift?”
”-Ööhh, jo jag är gift och där står min fru” säger jag och pekar förskräckt bortåt hustrun till.
”-Jaha”, säger hon sedan med en besviken suck, ler åt mig och går vidare åt sitt håll.
Hustrun ser lite misstänksamt på mig men säger ingenting.
En stund senare stöter vi ihop en gång till, kvinnan och jag. Jag går då precis bredvid min fru och kvinnan säger då ”- Är det där din fru?” och pekar mot hustrun. ”-Eehh, ja, jo det här är min fru”. I dylika lägen har jag svårt att uttala mig verbalt korrekt.
”- Då förstår jag, ha en trevlig helg”, avslutar hon leende och avlägsnar sig.
Sådana spännande saker kan alltså närsomhelst drabba en helt vanlig man en helt vanlig vardag i ett helt vanligt köpcentrum. Man är således fortfarande en smula attraktiv på marknaden trots en svagt avtagande ungdomlighet. Och detta redan INNAN min Zlatanfrisyr.
torsdag, juni 22, 2006
Hedern återupprättad
Hörde i morse en glädjande nyhet på radion. Nyheten tolkar jag som så att männens heder är återupprättad till normala nivå.
Vi män är inga kåtbockar.
I vart fall inte värre än kvinnor och i så fall är ju läget status quo på den fronten. Känns på något sätt rätt logiskt med tanke på vad som behövs för människans fortskridande.
Känner mig en smula lättad efter den slutsatsen för jag tycker nog att en hel del kvinnor kastat lite speciella ögonkast mot mig senaste tiden. Särskilt sedan värmeböljan började och jag klätt "ner mig" till att bara ha shorts och tröja. Och dessutom klippt mig som Zlatan.
Så nu kanske jag slipper de där förnedrande blickarna från kvinnorna, för vem vet vad som rör sig i deras huvuden.
Vilken långnäsa det hade blivit åt Sverige om vi hade, som någon höjdare tyckte, bojkottat VM i protest mot de legaliserade bordellerna.
Undersökningen visade nämligen att sexhandeln under VM inte på långa vägar har den omfattningen som en del ”neggomänniskor” hade förutspått.
Ska man då dra den statistiskta slutsatsen att fotboll är mer spännande än kvinnor. Eller?
Tror att det skulle vara säkrast om Jämo tar en titt på det här.
Vi män är inga kåtbockar.
I vart fall inte värre än kvinnor och i så fall är ju läget status quo på den fronten. Känns på något sätt rätt logiskt med tanke på vad som behövs för människans fortskridande.
Känner mig en smula lättad efter den slutsatsen för jag tycker nog att en hel del kvinnor kastat lite speciella ögonkast mot mig senaste tiden. Särskilt sedan värmeböljan började och jag klätt "ner mig" till att bara ha shorts och tröja. Och dessutom klippt mig som Zlatan.
Så nu kanske jag slipper de där förnedrande blickarna från kvinnorna, för vem vet vad som rör sig i deras huvuden.
Vilken långnäsa det hade blivit åt Sverige om vi hade, som någon höjdare tyckte, bojkottat VM i protest mot de legaliserade bordellerna.
Undersökningen visade nämligen att sexhandeln under VM inte på långa vägar har den omfattningen som en del ”neggomänniskor” hade förutspått.
Ska man då dra den statistiskta slutsatsen att fotboll är mer spännande än kvinnor. Eller?
Tror att det skulle vara säkrast om Jämo tar en titt på det här.
onsdag, juni 21, 2006
London, sista delen
London, trots allt, en magnifik stad. Man går där som en annan turist (!) och tittar på allt och alla. Själv har jag ju förmånen att alltid ha en vidunderlig utsikt. En klar fördel i dessa sammanhang.
I London finns mycket att se. Men hu så hemsk miljö. Nere i downtown kommer huvudvärken som ett brev på posten. Fruktansvärda avgaser, och de berömda dubbeldäckarna brummar, larmar och står i något alldeles fruktansvärt. Helt omöjligt att föra ett normalt samtal på t.ex Oxford Street.
Allvarligt alltså, en del av bussarna, rätt många faktiskt, har en ljudnivå som jag inte trodde fanns i den moderna bussvärlden.
Hade förstås varit kul att ta reda på lite mer hur deras trängselavgifter/zoner funkar vs Stockholms. Men det fanns ju annat som var intressantare, tjejklädesaffärer t.ex. men där sörru, där satte jag klackarna i marken och sa att jag hellre satt utanför och räknade dubbeldäckare och åt glass.
Å andra sidan behöver man ju inte befinna sig just där hela tiden. Det gjorde vi inte heller. Vi gick även genom några härligt gröna parker också, men det är ju inte lika kul att beskriva. Grönt, grönt och grönt, hur kul är det att läsa om?
Men nu är det slut på storstadsliv ett tag. Nu är det midsommarsegling som gäller.
Bara vindens sus i seglen - om nu bara jourtelefonen kan hålla klaffen - vågornas kluckande mot skrovet, 15 graders lutning på båten, solen så småningom sakta ner i horisonten. Och så framåt kvällningen förtöjd i en härlig vik, en god bok, ett gott glas vin och en härlig hustru. Det kan aldrig ett Londonbesök slå.
I London finns mycket att se. Men hu så hemsk miljö. Nere i downtown kommer huvudvärken som ett brev på posten. Fruktansvärda avgaser, och de berömda dubbeldäckarna brummar, larmar och står i något alldeles fruktansvärt. Helt omöjligt att föra ett normalt samtal på t.ex Oxford Street.
Allvarligt alltså, en del av bussarna, rätt många faktiskt, har en ljudnivå som jag inte trodde fanns i den moderna bussvärlden.
Hade förstås varit kul att ta reda på lite mer hur deras trängselavgifter/zoner funkar vs Stockholms. Men det fanns ju annat som var intressantare, tjejklädesaffärer t.ex. men där sörru, där satte jag klackarna i marken och sa att jag hellre satt utanför och räknade dubbeldäckare och åt glass.
Å andra sidan behöver man ju inte befinna sig just där hela tiden. Det gjorde vi inte heller. Vi gick även genom några härligt gröna parker också, men det är ju inte lika kul att beskriva. Grönt, grönt och grönt, hur kul är det att läsa om?
Men nu är det slut på storstadsliv ett tag. Nu är det midsommarsegling som gäller.
Bara vindens sus i seglen - om nu bara jourtelefonen kan hålla klaffen - vågornas kluckande mot skrovet, 15 graders lutning på båten, solen så småningom sakta ner i horisonten. Och så framåt kvällningen förtöjd i en härlig vik, en god bok, ett gott glas vin och en härlig hustru. Det kan aldrig ett Londonbesök slå.
tisdag, juni 20, 2006
London, avsnitt 2: Snabba intryck
Stanstead. Köer. Tjut i metalldetektorn. Skärp av. Tjut i alla fall. Armar ut, ben ut. Kroppvisitation. Trevligt..! Bedömd ofarlig, insläppt. Taxi. Indier i fin Merca. Takvåning med egen terass. Lyxigt. Regent Street. Köer. Oxford Street. Köer. Harrods. Varmt. Dubbeldäckare. Tjeklädesaffär. Väntan. Ny tjejklädesaffär. Väntan. Ännu en tjejklädesaffär. Väntan. Ännu en gissa vad. Väntan. Räknade dubbeldäckare per minut. Gav upp efter 100. Hyde Park. Underground. Mama Mia. Fantastiskt bra. Kensington Garden. Joggare i parti o minut. Themsen. Notting Hill. Ännu varmare. Vill hem. Orkar inte mer.
måndag, juni 19, 2006
London, avsnitt 1: Brustet förhållande
Helt klart är att en resa tär på ett förhållande. Det är trångt, stökigt, nya rutiner, olika viljor, ja du vet säkert själv hur det kan bli.
Efter min Londonresa nu i helgen har jag efter moget övervägande beslutat att lämna Ryan Air, eller i vart fall ta en paus i vårt förhållande.
Ett förhållande känns inte tryggt när bara en försöker. Jag gör allt jobb men får egentligen ingenting tillbaka. Ryan är bara intresserad av min plånbok - eller snarare innehållet i den - ingenting annat. Det räcker inte för mig.
Jag har ett enkelt krav på motprestation för priset jag betalar. Jag vill bli behandlad som en människa och inte som ett paket.
-Att bli skuffad omkring i fållor där 189 andra själar slåss får att komma först känns inte längre okey för mig.
-Att kämpa med näbbar och klor för att mitt sällskap på tre personer ska få sitta bredvid varandra känns inte längre okey för mig.
-Att sitta med knäna uppdragna under hakan i två timmar känns inte längre okey för mig.
-Att betala ett saftigt överpris för en minimal plastförpackad s.k. smörgås känns inte längre okey för mig.
Allt detta, och lite till, gräver mer i min själsliga plånbok än vad Ryans konkurrenter tar ur min monetära plånbok.
Nästa gång väljer jag ett annat bolag.
Efter min Londonresa nu i helgen har jag efter moget övervägande beslutat att lämna Ryan Air, eller i vart fall ta en paus i vårt förhållande.
Ett förhållande känns inte tryggt när bara en försöker. Jag gör allt jobb men får egentligen ingenting tillbaka. Ryan är bara intresserad av min plånbok - eller snarare innehållet i den - ingenting annat. Det räcker inte för mig.
Jag har ett enkelt krav på motprestation för priset jag betalar. Jag vill bli behandlad som en människa och inte som ett paket.
-Att bli skuffad omkring i fållor där 189 andra själar slåss får att komma först känns inte längre okey för mig.
-Att kämpa med näbbar och klor för att mitt sällskap på tre personer ska få sitta bredvid varandra känns inte längre okey för mig.
-Att sitta med knäna uppdragna under hakan i två timmar känns inte längre okey för mig.
-Att betala ett saftigt överpris för en minimal plastförpackad s.k. smörgås känns inte längre okey för mig.
Allt detta, och lite till, gräver mer i min själsliga plånbok än vad Ryans konkurrenter tar ur min monetära plånbok.
Nästa gång väljer jag ett annat bolag.
torsdag, juni 15, 2006
The Clash kallar på mig
Kommer du ihåg låten London Calling med tuffruffgruppen The Clash? Inte jag heller, men det låter lite tufft att hänvisa till den. Särskilt med tanke på att det är just dit jag ska idag.
I tur och ordning betar jag av besöken hos mina internationaliserade syskon. Nu har turen kommit till min syster i London, nyligen ditflyttad från Amsterdam.
Jag har en internationell familj. Mor bor i Stockholm - nåja, kanske inte så internationellt - min bror i Bryssel, min syster i London. Min Far bor längst bort. Han har flyttat in i himlen. Nix, det är inte han som är den riktiga Gud, bara min privata. Hoppas han inte misstycker, men hos honom tänkte jag hälsa på först om 30-40 år.
Lilla ”petit moa” har inte kommit längre än till Sollentuna men det gör ingenting för allt söder om Öresund är ändå överreklamerat.
Men med lågprisflyg (sorry alla inbitna bussgubbar) så kommer man både långt, fort och smidigt till världsmetropolerna om man ändå vill kika lite på världen.
Som sagt, London Calling. Rock on!
I tur och ordning betar jag av besöken hos mina internationaliserade syskon. Nu har turen kommit till min syster i London, nyligen ditflyttad från Amsterdam.
Jag har en internationell familj. Mor bor i Stockholm - nåja, kanske inte så internationellt - min bror i Bryssel, min syster i London. Min Far bor längst bort. Han har flyttat in i himlen. Nix, det är inte han som är den riktiga Gud, bara min privata. Hoppas han inte misstycker, men hos honom tänkte jag hälsa på först om 30-40 år.
Lilla ”petit moa” har inte kommit längre än till Sollentuna men det gör ingenting för allt söder om Öresund är ändå överreklamerat.
Men med lågprisflyg (sorry alla inbitna bussgubbar) så kommer man både långt, fort och smidigt till världsmetropolerna om man ändå vill kika lite på världen.
Som sagt, London Calling. Rock on!
tisdag, juni 13, 2006
Stockholms guider avslöjade
Guider kan vara helt underbara, många är det och det får vi inte glömma, men många verkar också vara på gränsen till nervsammanbrott. Särskilt stockholmsguider, oavsett om de är svenskar eller har utländsk härkomst. Det var vad jag trodde. Men sanningen är betydligt värre.
Med risk för att bli bombarderad med numrerade paraplyer och tennisracketar - en guides viktigaste arbetsredskap för att synas i mängden - så ställer jag mig nu ännu en gång i frontlinjen när jag här avslöjar ett häpnadsväckande dokument.
Som genom ett under har jag fått ta del av guidenLisa Svenssons exemplar av ett hemligstämplat avsnitt från guideutbildningen ”Hur Du Blir En Äkta StockholmsGuide”. Avsnittet heter: ”Hur jag uppträder gentemot bussbolag”. Det är en skakande läsning. Jag har därför av hänsyn till guiden strukit över hennes namn. Det här får de alltså lära sig:
”Om den beställda bussen inte står direkt i ditt blickfång när du kommer ut från båt/lokal/sevärdhet så springer du runt som i ett upprört tillstånd och letar, dock högst 15 sekunder. Därefter ringer du upp bussbolaget.
Utgå alltid och omedelbart från att bussbolaget har gjort fel. Säg det även tydligt till dem. Tala upphetsat och högt. Om nödvändigt, hota med att ringa uppdragsgivaren för att klaga. Erkänn aldrig att du inte kontrollerat alla bussar, även den som står precis bakom din rygg och som du tar stöd mot i ditt upprörda tillstånd.
När du fått besked från bussbolaget var bussen står, lägger du bara på telefonen utan att säga tack, hej, adjö eller andra liknande avslutningsfraser som används i normala sammanhang.
Erkänn ALDRIG att DU gjort ett misstag.
Självklart ska du även meddela chauffören att dennes arbetsgivare har gjort fel oavsett om det är sant eller inte. Det är aldrig fel att även låta kunden veta detta. En liten lögn då och då förgyller din stressade vardag.
Lycka till med ditt nya jobb. Och glöm aldrig att en guide alltid är bättre än en busschaufför.”
Nu ska jag för säkerhets skull fälla upp mitt eget paraply - onumrerat och bepansrat - som skydd mot alla guiders skarpladdade paraplymissiler som jag misstänker nu börjar riktas in mot Sollentunahållet. Men jag började ju med att säga att guider kan vara alldeles alldeles - underbara!
Med risk för att bli bombarderad med numrerade paraplyer och tennisracketar - en guides viktigaste arbetsredskap för att synas i mängden - så ställer jag mig nu ännu en gång i frontlinjen när jag här avslöjar ett häpnadsväckande dokument.
Som genom ett under har jag fått ta del av guiden
”Om den beställda bussen inte står direkt i ditt blickfång när du kommer ut från båt/lokal/sevärdhet så springer du runt som i ett upprört tillstånd och letar, dock högst 15 sekunder. Därefter ringer du upp bussbolaget.
Utgå alltid och omedelbart från att bussbolaget har gjort fel. Säg det även tydligt till dem. Tala upphetsat och högt. Om nödvändigt, hota med att ringa uppdragsgivaren för att klaga. Erkänn aldrig att du inte kontrollerat alla bussar, även den som står precis bakom din rygg och som du tar stöd mot i ditt upprörda tillstånd.
När du fått besked från bussbolaget var bussen står, lägger du bara på telefonen utan att säga tack, hej, adjö eller andra liknande avslutningsfraser som används i normala sammanhang.
Erkänn ALDRIG att DU gjort ett misstag.
Självklart ska du även meddela chauffören att dennes arbetsgivare har gjort fel oavsett om det är sant eller inte. Det är aldrig fel att även låta kunden veta detta. En liten lögn då och då förgyller din stressade vardag.
Lycka till med ditt nya jobb. Och glöm aldrig att en guide alltid är bättre än en busschaufför.”
Nu ska jag för säkerhets skull fälla upp mitt eget paraply - onumrerat och bepansrat - som skydd mot alla guiders skarpladdade paraplymissiler som jag misstänker nu börjar riktas in mot Sollentunahållet. Men jag började ju med att säga att guider kan vara alldeles alldeles - underbara!
måndag, juni 12, 2006
Uppföljningsanalys
Klart vi måste följa upp med en analys. Det är så man gör för att kunna förbättra sig.
Att det blev en svängig och händelserik tillställning kan man konstatera så här i efterhand. Jag börjar som vanligt med mig själv.
Som sista utpost fick jag klart beröm. Tog så att säga hand om det som slarvputtarna drällde omkring sig. Efteråt fick jag av ledningen veta att jag har fullt förtroende inför nästa omgång.
Samarbetet ute på fältet gick väl sådär. Klart det blir lite bråk när olika viljor ska samsas, men jag tycker vi löste det rätt bra ändå. Stundtals mycket skrik och gap men i slutänden kram och tack för god insats.
På slutet blev det några avfyrade kanoner, men tja, sånt får man också räkna med. Hade nog ändå räknat med en mer utspridd kanonad under perioden.
Pausvilans energiintag gick bra, blev lite kladdigt bara när alla var klara. Tror det berodde på stressen att vilja ut igen och visa upp sina färdigheter inför en hänförd och positiv publik. En premiär är alltid en premiär. Nervöst för de flesta inblandade. Det får man räkna med.
När allt var slut föll jag själv platt till marken, fullständigt utmattad. Ska bli skönt med vila några dagar innan det är dags för nästa.
Fotbollsmatchen? Den vet väl alla hur den gick. Jag har beskrivit hustruns och min premiär som barnbarn-passare utan föräldrar. Ett slags intensivträningsläger inför större och längre uppdrag.
Måste bara berätta om ögonblicket som smälter hjärtat på vilken tuffing som helst. Det är när en nästan tvååring med tårar i ögonen klamrar sig fast runt ens hals och säger till Dumma Pappa som ska hämta för att åka hem ”-stanna sajsa sajmo, inte hem”. Det är stort.
Att det blev en svängig och händelserik tillställning kan man konstatera så här i efterhand. Jag börjar som vanligt med mig själv.
Som sista utpost fick jag klart beröm. Tog så att säga hand om det som slarvputtarna drällde omkring sig. Efteråt fick jag av ledningen veta att jag har fullt förtroende inför nästa omgång.
Samarbetet ute på fältet gick väl sådär. Klart det blir lite bråk när olika viljor ska samsas, men jag tycker vi löste det rätt bra ändå. Stundtals mycket skrik och gap men i slutänden kram och tack för god insats.
På slutet blev det några avfyrade kanoner, men tja, sånt får man också räkna med. Hade nog ändå räknat med en mer utspridd kanonad under perioden.
Pausvilans energiintag gick bra, blev lite kladdigt bara när alla var klara. Tror det berodde på stressen att vilja ut igen och visa upp sina färdigheter inför en hänförd och positiv publik. En premiär är alltid en premiär. Nervöst för de flesta inblandade. Det får man räkna med.
När allt var slut föll jag själv platt till marken, fullständigt utmattad. Ska bli skönt med vila några dagar innan det är dags för nästa.
Fotbollsmatchen? Den vet väl alla hur den gick. Jag har beskrivit hustruns och min premiär som barnbarn-passare utan föräldrar. Ett slags intensivträningsläger inför större och längre uppdrag.
Måste bara berätta om ögonblicket som smälter hjärtat på vilken tuffing som helst. Det är när en nästan tvååring med tårar i ögonen klamrar sig fast runt ens hals och säger till Dumma Pappa som ska hämta för att åka hem ”-stanna sajsa sajmo, inte hem”. Det är stort.
fredag, juni 09, 2006
VM-feber
Snart premiär i VM. Jag förstår att alla undrar över laguppställningen i första matchen på lördag.
Har tänkt mig följande uppställning. Det blir ett lag som är klippt och skuret för ett lite udda 2-5-3 spel.
Målvakt:
Här hade jag BR som förstaval, men de blev ju alldeles groggy efter en smäll på senaste träningen så de törs jag inte satsa på. Jag väljer helt enkelt mig själv den här gången. Har lite erfarenhet att rensa i målgårdar. Själv är dessutom bästa dräng.
Backar:
Per-Erik, Nybergs Buss. En lugn och säker kille.
Urban, Tärna Fjällbuss. Samma här, jag satsar på lite lugnare och stabilare killar i försvaret.
Mittfältet:
Här vimlar det av kandidater som irrar omkring liksom i ingenmansland. Följande får dock förtroendet att börja:
Johan, Ekmanbuss, väljer jag för att han är så flexibussibel. Satsar alltid framåt och gärna med lite efterslängar. Men nu är han i vårt lag så då är det okey.
Gunnar, Cityterminalen, går in för att han håller koll på att killarna i mitten håller sig på sina förbestämda delar av planen.
Jonas, EvoBuss Vetlanda, passar utmärkt i mitten. Envis och uthållig.
Så en rookie, Johan Lindh, Scania. En envis typ som ligger och slår i bakhasorna hela tiden.
Maria från mitt eget företag SällskapsResor. Lagets kapten. Håller järnkoll på allt och dessutom prutar hon bergis ner priset för pausdrickan.
Anfall:
Göran, Bergkvarabuss. Kan bara se åt ett håll, framåt. Perfekt i anfallet.
VD för Swebus (har glömt hans namn, tränar aldrig med oss andra). Satsar stenhårt trots smärtor i hela kroppen.
Allan, Ramkvillabuss. Syns inte, hörs inte, märks inte, men smyger omkring och gör en väldig nytta.
Transportkoordinator:
Stefan, StockholmsBuss. Lite tröttkörd efter senaste VM (innebandy) men det här är ett enkelt VM. Det fixar han lätt.
Lagledningen består av Toni Schönfelder. Under hans kompetenta ledning kan ingenting gå fel. Det är omöjligt för han har redan lirat den här turneringen minst sju gånger tidigare. Dessutom kan han, enligt egen uppgift, vara reserv på alla platser i laget om det kniper. Väl förberedd, minst trettiotvå A4-sidor personliga spelbeskrivningar till var och en. Och då handlar det bara om den första halvleken.
Som hans assistent har jag valt Bjarne från Busstidningen. Det är han som sköter den viktiga mentala träningen och uppladdningen för hela laget. Det är dessutom han och hans förtjusande Annonschef som bjussar på banketten på Kolsva Herrgård efter matchen.
Tyvärr ingen skåning i det här laget. Språkproblem.
Ja, det var väl det hela. Matchen kan börja.
Har tänkt mig följande uppställning. Det blir ett lag som är klippt och skuret för ett lite udda 2-5-3 spel.
Målvakt:
Här hade jag BR som förstaval, men de blev ju alldeles groggy efter en smäll på senaste träningen så de törs jag inte satsa på. Jag väljer helt enkelt mig själv den här gången. Har lite erfarenhet att rensa i målgårdar. Själv är dessutom bästa dräng.
Backar:
Per-Erik, Nybergs Buss. En lugn och säker kille.
Urban, Tärna Fjällbuss. Samma här, jag satsar på lite lugnare och stabilare killar i försvaret.
Mittfältet:
Här vimlar det av kandidater som irrar omkring liksom i ingenmansland. Följande får dock förtroendet att börja:
Johan, Ekmanbuss, väljer jag för att han är så flexibussibel. Satsar alltid framåt och gärna med lite efterslängar. Men nu är han i vårt lag så då är det okey.
Gunnar, Cityterminalen, går in för att han håller koll på att killarna i mitten håller sig på sina förbestämda delar av planen.
Jonas, EvoBuss Vetlanda, passar utmärkt i mitten. Envis och uthållig.
Så en rookie, Johan Lindh, Scania. En envis typ som ligger och slår i bakhasorna hela tiden.
Maria från mitt eget företag SällskapsResor. Lagets kapten. Håller järnkoll på allt och dessutom prutar hon bergis ner priset för pausdrickan.
Anfall:
Göran, Bergkvarabuss. Kan bara se åt ett håll, framåt. Perfekt i anfallet.
VD för Swebus (har glömt hans namn, tränar aldrig med oss andra). Satsar stenhårt trots smärtor i hela kroppen.
Allan, Ramkvillabuss. Syns inte, hörs inte, märks inte, men smyger omkring och gör en väldig nytta.
Transportkoordinator:
Stefan, StockholmsBuss. Lite tröttkörd efter senaste VM (innebandy) men det här är ett enkelt VM. Det fixar han lätt.
Lagledningen består av Toni Schönfelder. Under hans kompetenta ledning kan ingenting gå fel. Det är omöjligt för han har redan lirat den här turneringen minst sju gånger tidigare. Dessutom kan han, enligt egen uppgift, vara reserv på alla platser i laget om det kniper. Väl förberedd, minst trettiotvå A4-sidor personliga spelbeskrivningar till var och en. Och då handlar det bara om den första halvleken.
Som hans assistent har jag valt Bjarne från Busstidningen. Det är han som sköter den viktiga mentala träningen och uppladdningen för hela laget. Det är dessutom han och hans förtjusande Annonschef som bjussar på banketten på Kolsva Herrgård efter matchen.
Tyvärr ingen skåning i det här laget. Språkproblem.
Ja, det var väl det hela. Matchen kan börja.
torsdag, juni 08, 2006
Whaou, vad livet är härligt
Har nyss kommit tillbaka från en tennismatch i gubbligan. Måste bara berätta att jag körde över min motståndare rent hänsynslöst. Släppte först upp honom till 1-4. Sedan slog jag på min inbyggda on-knapp och så vände jag till 6-4. Sedan vann han visserligen andra set väldigt knappt, men det är mindre viktigt tycker jag.
Livet är härligt, solen skiner, kunderna ringer och bokar som aldrig förr och själv mår jag utmärkt. Hela 17 procent bättre än i morse faktiskt.
From now on, call me Pii Dji. (Positiva Göran)
Livet är härligt, solen skiner, kunderna ringer och bokar som aldrig förr och själv mår jag utmärkt. Hela 17 procent bättre än i morse faktiskt.
From now on, call me Pii Dji. (Positiva Göran)
Statistiskt sett mår jag bättre i år
Läste i tidskriften Bussbranschen att vårt kära BR, alltså Bussbranschens Riksorganisation nu publicerat häpnadsväckande uppgifter. Fler och fler åker turistbuss. Det har någon räknat fram på något sätt, f-n vet hur.
Hur i all världen kan man räkna fram medelantalet passagerare med just turistbuss under flera år? Det måste ju vara fullständigt omöjligt. Dessutom är resultatet hel fel, för jag har inte rapporterat mitt företags medelantal passagerare med turistbuss på flera år.
Dessa revolutionerande uppgifter som BR nu släpper är ju lika trovärdiga som att jag har räknat fram att universum är exakt 3 biljoner mil, 4203 kilometer och 338,5 meter brett. Plus minus 10 procent. Jag har ännu inte lyckat beräkna längden särskilt exakt. Tänkte att det är bättre att inte publicera den siffran för den kan vara fel. Så borde även BR ha tänkt.
I övrigt kan jag meddela att jag mår ca 12 % bättre än motsvarande tid förra året. Det finns dock en viss osäkerhetsfaktor i detta för jag glömde ta tempen under första halvan av mars.
Hur i all världen kan man räkna fram medelantalet passagerare med just turistbuss under flera år? Det måste ju vara fullständigt omöjligt. Dessutom är resultatet hel fel, för jag har inte rapporterat mitt företags medelantal passagerare med turistbuss på flera år.
Dessa revolutionerande uppgifter som BR nu släpper är ju lika trovärdiga som att jag har räknat fram att universum är exakt 3 biljoner mil, 4203 kilometer och 338,5 meter brett. Plus minus 10 procent. Jag har ännu inte lyckat beräkna längden särskilt exakt. Tänkte att det är bättre att inte publicera den siffran för den kan vara fel. Så borde även BR ha tänkt.
I övrigt kan jag meddela att jag mår ca 12 % bättre än motsvarande tid förra året. Det finns dock en viss osäkerhetsfaktor i detta för jag glömde ta tempen under första halvan av mars.
måndag, juni 05, 2006
En hemsk dag
Barn och barnbarn på besök i stugan på landet. Fantastiskt kul, bortsett från en sak. Mitt snart tvåårige barnbarn Albin (får mig att tänka på båtar, men säg inget till hans föräldrar) tog smärtsamt ner mig på jorden. Han berövade mig alla mina illusioner att jag när som helst skulle kunna förstärka VM-laget i Tyskland.
Alldeles självklart skulle ju farfar lära honom lira fotboll. Man var ju lagets stjärna (minnet kan eventuellt ha spelat mig ett spratt) i div 5 för sådär 25 år sedan. Men dribblingarna funkade inte som förr.
Det gjorde nu inte så mycket för jag kunde ju impa lite med att jonglera med bollen istället. Då, på den gamla goda tiden, var hundra tillslag ingenting. Kunde göra det i sömnen.
Dagens rekord blev tre. Då föreslog jag att vi skulle sätta oss och äta äpple istället. Albin gillade det förslaget.
Efter det föreslog min dotter att hon och jag skulle ut och springa två dagar i veckan med start nästa vecka. Det blev - vad jag förstod - bestämt. Mot min vilja. Ni känner inte min dotter.
Så nu sitter jag här med en sprucken illusion och en påtvingad fysisk aktivitet. Men med ett lyckligt leende, för ingenting går upp mot ens barns och barnbarns omtanke och kärlek.
Alldeles självklart skulle ju farfar lära honom lira fotboll. Man var ju lagets stjärna (minnet kan eventuellt ha spelat mig ett spratt) i div 5 för sådär 25 år sedan. Men dribblingarna funkade inte som förr.
Det gjorde nu inte så mycket för jag kunde ju impa lite med att jonglera med bollen istället. Då, på den gamla goda tiden, var hundra tillslag ingenting. Kunde göra det i sömnen.
Dagens rekord blev tre. Då föreslog jag att vi skulle sätta oss och äta äpple istället. Albin gillade det förslaget.
Efter det föreslog min dotter att hon och jag skulle ut och springa två dagar i veckan med start nästa vecka. Det blev - vad jag förstod - bestämt. Mot min vilja. Ni känner inte min dotter.
Så nu sitter jag här med en sprucken illusion och en påtvingad fysisk aktivitet. Men med ett lyckligt leende, för ingenting går upp mot ens barns och barnbarns omtanke och kärlek.
torsdag, juni 01, 2006
The Svenska language
I morse råkade jag titta in lite noggrannare i hustruns halva av vårt badrumsskåp. Tänkte bara sno lite tandkräm. Min var slut.
Då I saw the skrämmande framtid. A pretty konstigt place, but här jag found it. The svenska språket disaster, if you fattar what jag menar.
In the skåp jag saw en burk with the produkt namn Nagellack Remover. Men hello, Nagellack Remover! Two olika språk in the samma sentence.
The bottle var dessutom made i Finland. Höjvipäivi.
Det was då jag realised att the svenska language is på väg to disappear. Totaly. Överallt you can see det engelska språket take over.
Take all reklam we see i TV, if you fattar what I menar. Nåt superswedish, everything sägs på svenska, but avslutas with a engelskt fras typ: "-The better you wanna go, go with StockholmsBuss!". (I och för sig en klämmig avslutning, men dyr, så kom ihåg att det var här du hörde talas om det första gången.)
In the slut alla texter blir så fuc.. svåra att read eftersom alla kids learn svinglisch. Think att read en hel newstidning på det här way.
I protesterar against denna rape på our språk.
Då I saw the skrämmande framtid. A pretty konstigt place, but här jag found it. The svenska språket disaster, if you fattar what jag menar.
In the skåp jag saw en burk with the produkt namn Nagellack Remover. Men hello, Nagellack Remover! Two olika språk in the samma sentence.
The bottle var dessutom made i Finland. Höjvipäivi.
Det was då jag realised att the svenska language is på väg to disappear. Totaly. Överallt you can see det engelska språket take over.
Take all reklam we see i TV, if you fattar what I menar. Nåt superswedish, everything sägs på svenska, but avslutas with a engelskt fras typ: "-The better you wanna go, go with StockholmsBuss!". (I och för sig en klämmig avslutning, men dyr, så kom ihåg att det var här du hörde talas om det första gången.)
In the slut alla texter blir så fuc.. svåra att read eftersom alla kids learn svinglisch. Think att read en hel newstidning på det här way.
I protesterar against denna rape på our språk.
onsdag, maj 31, 2006
Fifflande chefer
Enligt DN häromdagen så är svenska chefer mer fuskbenägna än utländska chefer.
Jag visste det - jag VISSTE att det skulle komma ut. Rackarns också, bollen var ju så gott som ute. Inte trodde jag att någon ”murvel” skulle kolla en simpel tennismatch i Sollentuna Rackethall.
Det kan ju möjligen vara så, jag tror faktisk det, att bolluschlingen vidrörde linjen, men bara lite. Osäkerheten var stor men jag dömde ut bollen och tog hem setet. Chansade att ingen såg exakt.
Och nu står jag här med skägget i brevlådan som ordstävet säger.
Sjuttsingen också, jag skulle ha lytt mamsens råd som liten, ärlighet varar längst. Och nu har jag svärtat ner alla chefer i hela Sverige. F´låt!
Jag visste det - jag VISSTE att det skulle komma ut. Rackarns också, bollen var ju så gott som ute. Inte trodde jag att någon ”murvel” skulle kolla en simpel tennismatch i Sollentuna Rackethall.
Det kan ju möjligen vara så, jag tror faktisk det, att bolluschlingen vidrörde linjen, men bara lite. Osäkerheten var stor men jag dömde ut bollen och tog hem setet. Chansade att ingen såg exakt.
Och nu står jag här med skägget i brevlådan som ordstävet säger.
Sjuttsingen också, jag skulle ha lytt mamsens råd som liten, ärlighet varar längst. Och nu har jag svärtat ner alla chefer i hela Sverige. F´låt!
tisdag, maj 30, 2006
Jag behöver en krishanteringsgrupp
Jag har drabbats av en plötslig och djup kris. Innebandy-VM är slut och jag känner en slags separationsångest. Det känns idag inte längre som en utmaning att köra runt Kineser i Norden. Jag behöver en krishanteringsgrupp som tar hand om mig.
Eller va f-n, det är enklare att smita ut och tokkonsumera. Det ger samma effekt men är sannolikt roligare. Jag gör så i stället. Kanske nåt kul till barnbarnen skulle pigga upp.
Jag tror min kris måste förklaras; Efter att ha pratat nästan mer med VM:s transportkoordinator än med min fru den senaste veckan så känns det nu bara tomt. Ungefär som en ballong som någon petat hål på. Sladdrig och innehållslös.
Uppdraget är utfört, guldet är bärgat och har transporterats från Globen av - som sig bör - StockholmsBuss. Alla lagen har transporterats från förläggningarna till flygplatser och tågstationer. Team Ungern till Skavsta i morse var den sista VM-transporten.
Uppdraget var bland de största och svåraste vi haft och en riktig logistisk utmaning. Jag känner mig oerhört stolt att vi fixade rubb som stubb.
Nu återstår bara favoritsysselsättningen, att avfyra knappen F som i fakturering.
Men du, jag bara MÅSTE berätta om en tokgrej som hände på banketten efter finalen. Inte ens skvallerpressen kom åt den. Det var så här att en av Sveriges hjältar – vänta det ringer - jag måste svara ..
Eller va f-n, det är enklare att smita ut och tokkonsumera. Det ger samma effekt men är sannolikt roligare. Jag gör så i stället. Kanske nåt kul till barnbarnen skulle pigga upp.
Jag tror min kris måste förklaras; Efter att ha pratat nästan mer med VM:s transportkoordinator än med min fru den senaste veckan så känns det nu bara tomt. Ungefär som en ballong som någon petat hål på. Sladdrig och innehållslös.
Uppdraget är utfört, guldet är bärgat och har transporterats från Globen av - som sig bör - StockholmsBuss. Alla lagen har transporterats från förläggningarna till flygplatser och tågstationer. Team Ungern till Skavsta i morse var den sista VM-transporten.
Uppdraget var bland de största och svåraste vi haft och en riktig logistisk utmaning. Jag känner mig oerhört stolt att vi fixade rubb som stubb.
Nu återstår bara favoritsysselsättningen, att avfyra knappen F som i fakturering.
Men du, jag bara MÅSTE berätta om en tokgrej som hände på banketten efter finalen. Inte ens skvallerpressen kom åt den. Det var så här att en av Sveriges hjältar – vänta det ringer - jag måste svara ..
måndag, maj 29, 2006
Myten om Det Papperslösa Kontoret
En gång trodde även jag på det papperslösa kontoret. Någonting har hänt, men ingen verkar vilja använda det begreppet i sin marknadsföring längre.
Kan inte påstå att den papperslösa bussresan skulle vara en hit att marknadsföra, men hursomhaver, papper har vi så det räcker och blir över.
Mitt företag stänger egentligen aldrig. Bussar är ute och rullar dag som natt när det är som bäst. Vi måste alltid vara tillgängliga på och med jourtelefon. Åtminstone tror vi det.
Och så var det ju det där med papperslösheten. Många uppdrag kräver många papper även efter kontorstid. I ur och skur. I bil och båt och även på ICA när maten ska inhandlas.
Utanför kontoret gäller regel 1A: det ringer ALLTID i en rondell när jag sitter i bilen, det ringer ALLTID mitt i en krånglig passage eller situation när jag sitter i båten och det ringer ALLTID när jag står i ICA-kassan och ska betala. Regeln gäller även vid det årliga inköpet av Mors dags-tårtan.
Häromdagen hände även det som ALDRIG får hända. Jourpärmen glömdes kvar i ICA:s kundvagn när alla matkassar lastats in i bilen. Upptäcktes först hemma när jag med min väna stämma frågade hustrun var hon hade lagt min jourpärm.
Ja, du kan säkert räkna ut resten själv. Kaos, fullständigt kaos utbröt då i mitt normalt sett hyggligt logiska sätt att tänka. Vi hade ansvaret för alla transporter under innebandy-VM (VM-guld, VM-guld, VM-guld!) och de var inte få, kan jag avslöja. Och alla handlingar kring detta var väl samlat i - just det - den borttappade jourpärmen.
Här utfördes i sammanhanget en s.k. civil olydnad (se någon tidigare krönika). Jag höll nog en aaaaning för hög fart tillbaka till ICA. Men bara en aning. Inget att bråka om. Måste bara komma ihåg att be verkstaden böja tillbaka hastighetsnålen vid nästa service.
Men som det heter i sagorna, slutet gott allting gott. Pärmen var inlämnad till Kundtjänsten och en lyckans tår var inte långt borta.
Trots denna lilla fadäs så är jag övertygad om att det var busstransporterna som gjorde Sverige till guldmedaljörer. Det kan man ju tolka lite hur man vill, men jag vill poängtera att vi aldrig var osportsliga och körde motståndarna till fel arena. Det vore för lågt, bara Gloc…. hade gjort det.
Kan inte påstå att den papperslösa bussresan skulle vara en hit att marknadsföra, men hursomhaver, papper har vi så det räcker och blir över.
Mitt företag stänger egentligen aldrig. Bussar är ute och rullar dag som natt när det är som bäst. Vi måste alltid vara tillgängliga på och med jourtelefon. Åtminstone tror vi det.
Och så var det ju det där med papperslösheten. Många uppdrag kräver många papper även efter kontorstid. I ur och skur. I bil och båt och även på ICA när maten ska inhandlas.
Utanför kontoret gäller regel 1A: det ringer ALLTID i en rondell när jag sitter i bilen, det ringer ALLTID mitt i en krånglig passage eller situation när jag sitter i båten och det ringer ALLTID när jag står i ICA-kassan och ska betala. Regeln gäller även vid det årliga inköpet av Mors dags-tårtan.
Häromdagen hände även det som ALDRIG får hända. Jourpärmen glömdes kvar i ICA:s kundvagn när alla matkassar lastats in i bilen. Upptäcktes först hemma när jag med min väna stämma frågade hustrun var hon hade lagt min jourpärm.
Ja, du kan säkert räkna ut resten själv. Kaos, fullständigt kaos utbröt då i mitt normalt sett hyggligt logiska sätt att tänka. Vi hade ansvaret för alla transporter under innebandy-VM (VM-guld, VM-guld, VM-guld!) och de var inte få, kan jag avslöja. Och alla handlingar kring detta var väl samlat i - just det - den borttappade jourpärmen.
Här utfördes i sammanhanget en s.k. civil olydnad (se någon tidigare krönika). Jag höll nog en aaaaning för hög fart tillbaka till ICA. Men bara en aning. Inget att bråka om. Måste bara komma ihåg att be verkstaden böja tillbaka hastighetsnålen vid nästa service.
Men som det heter i sagorna, slutet gott allting gott. Pärmen var inlämnad till Kundtjänsten och en lyckans tår var inte långt borta.
Trots denna lilla fadäs så är jag övertygad om att det var busstransporterna som gjorde Sverige till guldmedaljörer. Det kan man ju tolka lite hur man vill, men jag vill poängtera att vi aldrig var osportsliga och körde motståndarna till fel arena. Det vore för lågt, bara Gloc…. hade gjort det.
torsdag, maj 25, 2006
Telefonförsäljare & dialekter
Idag har två telefonsäljare drabbat mig. Eller snarare försäljare via telefonen. Det måste vara ett speciellt yrke. Verkar vara precis hur jobbigt som helst. Snacka om att ha tålamod. Både för säljaren och ”offret”. Särskilt när man ringer till mig.
Varje gång någon käck försäljare som jag aldrig pratat med börjar samtalet med ”- nämen tjenare Göran, hur är läget i storstan då, å bussarna, dom rullar va, ha-ha-ha, har du tid bara någon liten minut med mig va, jag har en grej för dig förstår du som du bara inte kan missa va.”
Det är då jag känner den där krypande obehagskänslan strömma upp genom kroppen och jag får allergiska utslag. Längtar liksom plötsligt efter en - poff - smack - boxboll. Eller ut på havet.
Nio gånger av tio svarar jag ”-nej” på tidsfrågan och ”- jo det kan jag” på påståendet att det är något jag inte kan missa. De flesta brukar då darra en aning på manchetten och ibland går det t.o.m att höra hur osäkerheten kryper fram. Det är kul.
Häromdagen tröttnade en kvinnlig säljare på mig och beskyllde mig efter en stund för att verka både trött och grinig så det var ingen idé att ödsla tid på mig. Det var också kul. Heder åt henne och segern till mig.
Värre är det med dem som ska konvertera mig från trött och grinig till pigg och positivt konsumtionsinriktad. Såna kan ta lite längre tid att trötta ut.
Men ibland inträffar undret då allt stämmer, då jag lutar mig tillbaka och tar till mig det fantastiska erbjudandet som jag bara inte får missa. Jag har ofta funderat på vad som gör mig positivt inställd.
Jag tror det beror på dialekten. En grötig skånska går bara inte att lyssna på. En överstruken etta på en femgradig poängskala i min interna ”Dialekt Challenge Trophy”. En riktig söderkis från Stockholm går också bort. Av sympatiskäl ger jag ändå två poäng.
Gotländska är en superhärlig dialekt men vete tusan om jag tycker den är seriös. Föresten är gotländska telefonsäljare en klar bristvara. Får ändå tre poäng. Säljare i Gnällbältet kring Närke måste ha det extra jobbigt. En simpel poäng. Med tvekan. Se det som stödpoäng.
Norrländska. Tryggt. Hembrä.., jag menar hemvävt. Och säker som en gammal Volvo alternativt som Amen i kyrkan. En fyraåenhalvare.
En go göbbe från Västkusten kan eventeullt nå lite framgång hos undertecknad om han eller hon inte ”tjötar” om framsidor och baksidor och gud vet. Fyra poäng. Ett enda ord om Änglar så blir det bara en svag tvåa.
And the winner is, tada, tada: Småländska. Utan tvekan. En trevlig smålänning och jag kan köpa nästan vad som helst. Hittills har smålänningar under årens lopp kostat företaget i runda slängar 30 miljoner och nu är de på mig igen. Någon gång måste jag lära mig säga nej även till smålänningar, men är det läge för det just nu när den här veckans lokala högkonjunktur håller på att blåsa öronen av oss?
Varje gång någon käck försäljare som jag aldrig pratat med börjar samtalet med ”- nämen tjenare Göran, hur är läget i storstan då, å bussarna, dom rullar va, ha-ha-ha, har du tid bara någon liten minut med mig va, jag har en grej för dig förstår du som du bara inte kan missa va.”
Det är då jag känner den där krypande obehagskänslan strömma upp genom kroppen och jag får allergiska utslag. Längtar liksom plötsligt efter en - poff - smack - boxboll. Eller ut på havet.
Nio gånger av tio svarar jag ”-nej” på tidsfrågan och ”- jo det kan jag” på påståendet att det är något jag inte kan missa. De flesta brukar då darra en aning på manchetten och ibland går det t.o.m att höra hur osäkerheten kryper fram. Det är kul.
Häromdagen tröttnade en kvinnlig säljare på mig och beskyllde mig efter en stund för att verka både trött och grinig så det var ingen idé att ödsla tid på mig. Det var också kul. Heder åt henne och segern till mig.
Värre är det med dem som ska konvertera mig från trött och grinig till pigg och positivt konsumtionsinriktad. Såna kan ta lite längre tid att trötta ut.
Men ibland inträffar undret då allt stämmer, då jag lutar mig tillbaka och tar till mig det fantastiska erbjudandet som jag bara inte får missa. Jag har ofta funderat på vad som gör mig positivt inställd.
Jag tror det beror på dialekten. En grötig skånska går bara inte att lyssna på. En överstruken etta på en femgradig poängskala i min interna ”Dialekt Challenge Trophy”. En riktig söderkis från Stockholm går också bort. Av sympatiskäl ger jag ändå två poäng.
Gotländska är en superhärlig dialekt men vete tusan om jag tycker den är seriös. Föresten är gotländska telefonsäljare en klar bristvara. Får ändå tre poäng. Säljare i Gnällbältet kring Närke måste ha det extra jobbigt. En simpel poäng. Med tvekan. Se det som stödpoäng.
Norrländska. Tryggt. Hembrä.., jag menar hemvävt. Och säker som en gammal Volvo alternativt som Amen i kyrkan. En fyraåenhalvare.
En go göbbe från Västkusten kan eventeullt nå lite framgång hos undertecknad om han eller hon inte ”tjötar” om framsidor och baksidor och gud vet. Fyra poäng. Ett enda ord om Änglar så blir det bara en svag tvåa.
And the winner is, tada, tada: Småländska. Utan tvekan. En trevlig smålänning och jag kan köpa nästan vad som helst. Hittills har smålänningar under årens lopp kostat företaget i runda slängar 30 miljoner och nu är de på mig igen. Någon gång måste jag lära mig säga nej även till smålänningar, men är det läge för det just nu när den här veckans lokala högkonjunktur håller på att blåsa öronen av oss?
tisdag, maj 23, 2006
Trist bransch
Så trist att jag inte kommer på någonting att gnälla över. Näe, bättre att berätta om livet istället. T.ex mitt liv. Oootroooligt intressant. Tycker jag. Men du kan ju alltid välja att lämna den här sidan till förmån för något roligare. Men då kanske du missar något.
Nu ska jag t.ex berätta om min stora längtan. Till havet.
Sjösättning av segelbåten i torsdags kväll. Äntligen. Sedan nedsegling till sommarplatsen i Trosa. Medföljande gast var en trogen kamrat. En riktig Norrman. Från Lillehammer. Trevlig typ. Dessutom tog han med sig sin son typ 25 år. Norrman även han tror jag. Eller om han är svensk och har dubbelt medborgarskap. Framgick inte helt klart under resans gång.
Hursomhaver, båten flöt enligt gjord beräkning. Masten kom på, ingen enkel match, 15 meter långstång ska ner i ett litet hål på däck. Men det funkade. Det gjorde inte vindmätaren, upptäckte vi när vi efter några timmar var klara och preciiiis hade gett oss iväg. Tillbaka och upp i mastkranen 15 meter för att mecka, trixa och fixa vindmätaren. Lätt match om man ägt bussar i 17 år. Allt man behöver är en burk silikonspray och en kraftig hammare.
Värre var att klättra upp i mastkranen. 15 meter rätt upp i skyn. Tänkte ett tag kolla in genom dörren till himmelen men jag hade annat för mig så jag lät bli. Om du undrar vad detta betyder så backa några steg och läs hur jag nästan blev religiös.
Äntligen klart för avfärd men vi orkade inte längre än till Bosön så där blev första natthamn. Nästa dag segling ner till Utö som var nästa natthamn. Stockholm skärgårds största gästhamn sägs det. Fan vet, för när vi kom dit var vi ensam båtgäst. Märkligt hur lata och bekväma människor blivit nu för tiden. Ingen äventyrslusta, bara hockey-VM och schlagertjafs.
När lördagsmorgonen gryr befinner vi oss i mellanmjölkens land. Ser inte längre än några meter. Mina vänner (!) Norrmännen ger upp, måste hem, och tar helt sonika skärgårdsbåten tillbaka till Stockholm.
Så där står jag på kajen, helt övergiven med min kära segelbåt. Min kära hustru och min kära dotter befinner sig i Trosa och väntar på att jag ska komma dit senare på kvällen. Det gör jag inte.
Efter ett tag seglar jag vidare alldeles på egen hand och har en helt underbar seglats. Inte en enda gång behöver jag träna på sjövägsregler. Snackade bara lite med en mås om livet och så. Han hade mer vettigt att säga än vad halva bussbranschen säger på ett helt år. Dessutom talade han tydligare.
När kvällen kommer ankrar jag upp i en vik och intar middagen jag inköpt på Utö. Rostbiff och potatissallad. En HEL flaska rött därtill. Men det vara bara en miniflaska så jag behövde inte ens blåsa i båtens alkolås morgonen efter.
Lyssnade på VM-semin i radio och hade det hur bra som helst. Schlagertjafset gick bort helt. Efter maten hopp ner i kojen för skönhetssömn. I och för sig obehövligt för mig men man vet ju aldrig när man blir ful..!
Söndag morgon bjuder på härliga vindar som dessvärre tvärdör när jag har sådär en timme kvar. Men det finns ju motor även på en segelbåt så efter några timmar kunde jag krypa in i min älsklings famn igen.
Snart måste jag ut igen. Väldigt snart.
Nu ska jag t.ex berätta om min stora längtan. Till havet.
Sjösättning av segelbåten i torsdags kväll. Äntligen. Sedan nedsegling till sommarplatsen i Trosa. Medföljande gast var en trogen kamrat. En riktig Norrman. Från Lillehammer. Trevlig typ. Dessutom tog han med sig sin son typ 25 år. Norrman även han tror jag. Eller om han är svensk och har dubbelt medborgarskap. Framgick inte helt klart under resans gång.
Hursomhaver, båten flöt enligt gjord beräkning. Masten kom på, ingen enkel match, 15 meter långstång ska ner i ett litet hål på däck. Men det funkade. Det gjorde inte vindmätaren, upptäckte vi när vi efter några timmar var klara och preciiiis hade gett oss iväg. Tillbaka och upp i mastkranen 15 meter för att mecka, trixa och fixa vindmätaren. Lätt match om man ägt bussar i 17 år. Allt man behöver är en burk silikonspray och en kraftig hammare.
Värre var att klättra upp i mastkranen. 15 meter rätt upp i skyn. Tänkte ett tag kolla in genom dörren till himmelen men jag hade annat för mig så jag lät bli. Om du undrar vad detta betyder så backa några steg och läs hur jag nästan blev religiös.
Äntligen klart för avfärd men vi orkade inte längre än till Bosön så där blev första natthamn. Nästa dag segling ner till Utö som var nästa natthamn. Stockholm skärgårds största gästhamn sägs det. Fan vet, för när vi kom dit var vi ensam båtgäst. Märkligt hur lata och bekväma människor blivit nu för tiden. Ingen äventyrslusta, bara hockey-VM och schlagertjafs.
När lördagsmorgonen gryr befinner vi oss i mellanmjölkens land. Ser inte längre än några meter. Mina vänner (!) Norrmännen ger upp, måste hem, och tar helt sonika skärgårdsbåten tillbaka till Stockholm.
Så där står jag på kajen, helt övergiven med min kära segelbåt. Min kära hustru och min kära dotter befinner sig i Trosa och väntar på att jag ska komma dit senare på kvällen. Det gör jag inte.
Efter ett tag seglar jag vidare alldeles på egen hand och har en helt underbar seglats. Inte en enda gång behöver jag träna på sjövägsregler. Snackade bara lite med en mås om livet och så. Han hade mer vettigt att säga än vad halva bussbranschen säger på ett helt år. Dessutom talade han tydligare.
När kvällen kommer ankrar jag upp i en vik och intar middagen jag inköpt på Utö. Rostbiff och potatissallad. En HEL flaska rött därtill. Men det vara bara en miniflaska så jag behövde inte ens blåsa i båtens alkolås morgonen efter.
Lyssnade på VM-semin i radio och hade det hur bra som helst. Schlagertjafset gick bort helt. Efter maten hopp ner i kojen för skönhetssömn. I och för sig obehövligt för mig men man vet ju aldrig när man blir ful..!
Söndag morgon bjuder på härliga vindar som dessvärre tvärdör när jag har sådär en timme kvar. Men det finns ju motor även på en segelbåt så efter några timmar kunde jag krypa in i min älsklings famn igen.
Snart måste jag ut igen. Väldigt snart.
onsdag, maj 17, 2006
När jag blev religiös, fast bara nästan
Missförstå mig inte. Det är inte så att jag blivit s.a.s kristligt religiös. Inte för att jag är ateist heller, snarare en ”hangaround” för jag vet ju inte helt säkert om Gud existerar. Så jag chansar inte. Att döma ut honom helt och hållet är därför att våga lite för mycket. Att det är en Han är jag däremot helt övertygad om. Varför vet jag inte, jag bara vet. Alltså om han finns.
Jag tror således bara liiite på att det finns en Gud, eller något som kan liknas vid en Gud. Jag tror även att det är en tuffing. Glider omkring på ett lite upphottad och trimmat moln och med en snygging till ängel på bakkanten.
Det där med att det är Tors hammare som låter när åskan går är en helt felaktig uppfattning. Det är Gud som gör en och annan ”burnout” med sitt moln.
Det värsta med Gud är att jag tror att han är lite slarvig och har en lätt flummig inställning till rättvisa. Såvitt jag förstår har det varit lite si och så med rättvisan under de senaste århundradena, eller snarare årtusendena. Men han är den han är, svårt att lära en gammal hund att sitta.
Men tänk att så småningom få sitta där bredvid honom på molnkanten och höra alla hans historier genom tiderna. Den killen har saker att berätta. Men än så länge väntar jag med det, har en del kvar att uträtta här på jorden.
Och nu kommer jag till själva historien när jag blev religiös, alltså bildligt talat. Och bara nästan.
Detta tilldrog sig för några år sedan, då en av mina många födelsedagar firades tillsammans med några seglarvänner längst ute i havsbandet på en solig kvällsvarm klippa. Solen började så småningom att dala, det var varmt i luften och bara lätta moln. Plötsligt förvandlades himlen till något slags norrsken som ingen av oss skådat förr. Molnen skingrades som om en dörr öppnades och ytterligare ett märkligt och mäktigt rödaktigt sken spred sig. Vi blev alla helt förstummade och utbrast unisont ”- Halleluja, Jesus kommer!”. Men han kom aldrig ner till oss.
Efter det var kvällen inte sig lik mer. Ingen av oss begrep särskilt mycket av denna händelse, men vi förstod att den var stor. Mäktig liksom. Efter en stund återgick vi till maten och vinprovningen igen, ty alla av oss råkade dessutom vara medlemmar i samma vinprovarklubb.
Sens moral: Var försiktig när du dricker Pinot Noir, du vet inte säkert om du på kuppen blir religiös.
Jag tror således bara liiite på att det finns en Gud, eller något som kan liknas vid en Gud. Jag tror även att det är en tuffing. Glider omkring på ett lite upphottad och trimmat moln och med en snygging till ängel på bakkanten.
Det där med att det är Tors hammare som låter när åskan går är en helt felaktig uppfattning. Det är Gud som gör en och annan ”burnout” med sitt moln.
Det värsta med Gud är att jag tror att han är lite slarvig och har en lätt flummig inställning till rättvisa. Såvitt jag förstår har det varit lite si och så med rättvisan under de senaste århundradena, eller snarare årtusendena. Men han är den han är, svårt att lära en gammal hund att sitta.
Men tänk att så småningom få sitta där bredvid honom på molnkanten och höra alla hans historier genom tiderna. Den killen har saker att berätta. Men än så länge väntar jag med det, har en del kvar att uträtta här på jorden.
Och nu kommer jag till själva historien när jag blev religiös, alltså bildligt talat. Och bara nästan.
Detta tilldrog sig för några år sedan, då en av mina många födelsedagar firades tillsammans med några seglarvänner längst ute i havsbandet på en solig kvällsvarm klippa. Solen började så småningom att dala, det var varmt i luften och bara lätta moln. Plötsligt förvandlades himlen till något slags norrsken som ingen av oss skådat förr. Molnen skingrades som om en dörr öppnades och ytterligare ett märkligt och mäktigt rödaktigt sken spred sig. Vi blev alla helt förstummade och utbrast unisont ”- Halleluja, Jesus kommer!”. Men han kom aldrig ner till oss.
Efter det var kvällen inte sig lik mer. Ingen av oss begrep särskilt mycket av denna händelse, men vi förstod att den var stor. Mäktig liksom. Efter en stund återgick vi till maten och vinprovningen igen, ty alla av oss råkade dessutom vara medlemmar i samma vinprovarklubb.
Sens moral: Var försiktig när du dricker Pinot Noir, du vet inte säkert om du på kuppen blir religiös.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)