Jag är orolig över min hälsa

Något tycks ha slagit slint i huvudet på mig. Jag längtar hela tiden till nästa träningspass. Idag skulle hustrun och jag som alla fredagsmorgnar köra ett pass på gymmet. Hon vaknade med halsont så hon ställde in.

Omedelbart och utan någon som helst tvekan bestämde jag mig för att i stället ge mig ut och springa trots att det regnade rätt ymnigt. Tänkte på gurun P. Roberto som alltid så käckt twittrar, "Ska man bara träna när det är fint väder blir det inte många pass".

Så nu sitter jag här precis när arbetsdagen på kontoret ska börja med en kopp nybryggt kaffe och med en kropp som känns sådär hysteriskt härligt harmonisk.

Kan man må FÖR bra? Det är det jag är lite orolig över. Är det normalt?

Ms Demnert leaving now our office

Här ser vi hur fröken Demnert lämnar kontoret.

Men hon kommer tillbaka om några veckor, men då som FRU Demnert. Det vankas nämligen bröllop i dagarna två och därefter bröllopsresa.

Nu ska man dock veta att hon inte kommer att bli MIN fru, jag har redan en, och denna fröken är vår dotter. Tidsmässig och modern som hon är behåller hon sitt efternamn även efter att hon äktat Jonas Gustavsson.

Ibland håller jag med Rocky, men jag är inte orolig. Jonas är en superkille.

Tips

Här kommer dagens absolut bästa tips till dig som är fysisk aktiv:

Om du planerar att löpträna en morgon, typ det längsta du någonsin sprungit, spela INTE en superviktig tennismatch samma kväll.

Vartefter dagen går blir benen mer och mer orörliga och stela. Det går INTE att spela bra tennis med två stockar som är fästa vid underkroppen. Det går inte bra alls. Jag provade igår och nu är jag superdeppig.  Kan lika gärna lägga racketen på hyllan, skänka tennisdojorna till Röda Korset och ägna min framtid åt meditation.

Jag valde bort Barbapappa

Klockan ringer. Eller nej, den ringer inte, den börjar spela upp musik som jag har i min telefon. En IPhone 4, så gammeldags är jag i dagsläget. Som väckningsmusik har jag valt Melanie C, f.d medlem i Spice Girls, om du nu kommer ihåg den gruppen.

Klockan visar 05:50. Jag tänker märkligt nog omedelbart på Paolo Roberto som brukar twittra om att han går upp vid samma tid för en löprunda. Med tillägget: Är du Barbapappa eller Stålmannen? Är du stark eller vek?

Bestämmer mig för att vara stark som Stålmannen trots dålig sömn och en kvällsmatch i tennis i kroppen. Tennismatchen gick för övrigt åt h-e, men det kan vi ta en annan gång.

Alltså, upp i mörkret, letar upp träningskläderna, på med dem, sen en kopp the och en leverpastejmacka. Jag är nu redo för mitt livs utmaning. Nåja, det där sista kanske är att överdriva lite. Men en utmaning är det definitivt för mig.

Jag tänker springa 1 mil. Runt Edsviken till huset där min dotter och hennes sambo bor. Där tar jag dotterns bil och kör hem. Under tiden har dotra min också sprungit runt Edsviken, fast från andra hållet till mitt hus. Därmed har familjen Demnert intecknat hela Edsviken. Den är nu vår. Bara så du vet.

Nu ska man veta att trots min höga ålder, trots att jag idrottat sen jag fyllde 10 år aldrig, säger aldrig, har sprungit 1 mil. Idag skulle det ske.

Gick kalasbra i nästan 5 km, då kom tröttheten farande som en blixt. Så jag gick en bit, det var jag värd. Sen lubbade jag på igen från Edsbergs slott upp, förbi Landsnora kvarn, och där tog den mentala orken slut. En ruskigt lång, brant backe upp till Bergendals kursgård sög hårt på en redan mentalt trött Göran.

Så därför går jag uppför backen och börjar springa igen någon kilometer eller så. Kämpar på, eller snarare släpar mig fram, men ändå springandes, ett tag till, tills nästa trötthetsblixt träffar min nu slitna kropp. Knallar på en liten bit samtidigt som jag beundrar den vackra naturen runt Edsviken.

Till sist tar jag mig samman och springer sista biten. När jag kommer fram till huset har jag sprungit 9,75 km så jag bestämmer mig för att fortsätta lite till så jag kommer upp i den i min värld magiska gränsen 1 mil.

And ladies and gentlemen, I fucking did it. I FUCKING DID IT!!! JAG SPRANG EN HEL MIL!

Bra gjord daddy, sa dottern, men du har faktiskt inte sprungit en mil, du har förflyttat dig en mil. Du har bara uppnått ett delmål, du ska SPRINGA en mil. DÅ har du uppnått ditt mål.

Ungjävel. Glädjedödare.

Nämen inte behövde ni väl ....

... göra ett TV-program om mitt liv. Det var verkligen inte nödvändigt. Men visst, det kan ju vara kul.

Jag älskar verkligen mina barn.

TGIF

Härligt, äntligen fredag och träningsveckan är slut. Veckans sista pass blev ett s.k. gymcrosspass. Man känner sig rätt utslagen när det är slut.

Men arbetsveckan är inte slut. Den pågår varje dag, 7 dagar i veckan. Klart man stundtals blir lite seg och trött. Då är det bra att träna kroppen så den orkar.

I morgon är det lördag och då blir det inga fysiska aktiviteter. Vila är ett vapen, påstår gurun Paolo Roberto. Träning bryter ner kroppen, vila bygger upp den igen. 

På jobbet trodde jag det skulle lugna ner sig lite efter sommarens rusch, men icke. Det bokar på som attan, men nu är det inte bara resebyråer utan "vanliga" företag som behöver hjälp att transportera människor. Och det råkar StockholmsBuss vara jäddrans duktiga på, så det är väl därför vi har fullt ös.

Jag hatar när tiden går

Jag lider av åldersnoja. Erkännes härmed. Jag vill inte bli äldre. Jag vill inte dö. Den tanken skrämmer mig.

Av de blygsamma anledningarna hatar jag därför den här prylen:

I den här mockagrunken lägger jag mina dagliga piller som jag numera måste trycka i mig. Fem stycken olika piller varje dag. Det är okey, det är inte för pillrena som jag hatar prylen.

Jag hatar den för att den är en tidsräknare. Varje gång burken blir tom konstaterar jag att ytterligare en vecka har försvunnit från mitt liv. Eller som jag tänker jag humöret är i botten, en vecka kortare tid kvar att leva.

Visst är det dystert att tänka så? Men då vänder mina tankar istället till att bli positiva. Om jag följer morsans ålderskurva så har jag ju 30 år kvar. Det är ju hälften av vad jag levt hittills, och tänk så mycket kul som hänt de sista 30 åren. Klart som korvspat att nästa 30-årsperiod kommer att bli minst lika bra. Till och med kanske bättre.

Tjolahopp, i morgon bitti kör vi ett nytt stentufft gymcrosspass. Längtar dessutom redan till vår skidresa vecka 9 nästa år. Du har väl anmält dig?

Jag för ett hårt liv

Min nätmentor, som jag inte på något sätt känner, Paolo Roberto, säger att om man tränar hårt håller man sig frisk. Dessutom blir man jävligt snygg.

Vetefan. Jag är visserligen inte förkyld, men jag har ständig träningsvärk. När jag ser mig i spegeln på mornarna ser jag inget vackert, snarare ett mänskligt vrak som har hängande ögonlock och svarta påsar under ögonen.

Men antagligen mår jag bra. Alla vetenskapliga tester visar ju på det. Men jag biter ihop och kör på så mycket kroppen orkar. Av okänd anledning känns det himla kul. Lite synd bara att jag inte kände så för typ 30 år sedan.

Så här har min vecka sedan i fredags varit:
- fredag morgon: Styrketräning på gymmet
- lördag: fritt från träning
- söndag morgon: Löpning 5 km
- söndag kväll: Tennismatch (vinst)
- måndag kväll: Tennismatch (vinst)
- tisdag kväll: Tennismatch (vinst)
- i morse: Löpning 8,2 km
- nu: trött så jag somnar när som helst.
- i morgon bitti: lätt löpning 4 km
- fredag morgon: gymcross på gymmet (tokjobbig funktionell styrka)
- lördag: vilodag
Sedan börjar vi om med exakt samma program som den här veckan. Puhh.

PS: Hoppas du lade märke till paranteserna efter tennismatcherna.

Vill också ha bollkallar

Kollade lite på TV under lunchen. Davis Cup-tennis mellan Sverige och Belgien.

Då slog det mig en sak. Jag vill också ha bollkallar när jag lirar. Tänk så skönt att slippa böja sig ner och plocka upp bollar som ligger både här och där på planen. Och tänk så skönt det vore om någon mellan bollarna räckte mig en handduk så jag kunde torka bort svetten ur pannan.

Då slog det mig en sak till. It aint gonna happen.

Såvida inte! Såvida inte jag mutar mina barnbarn att agera bollkallar. Vad kan det kosta tro? Hur många matcher räcker ett schysst Piratskeppslego? En legorymdraket?

Helt enkelt en strålande idé. Måste kolla upp detta omgående men jag måste göra det smart. Först måste jag kollra bort deras föräldrar så jag kan förhandla direkt med boysen utan mellanhänder. Sju matcher mot ett Piratskepp, det borde vara ett bra erbjudande.

Äntligen dags

Så har den då anlänt, alltså vintersäsongen med alla de roliga idrotterna, hockey, bandy, innebandy, handboll och några till.

Fotboll må vara en förströelseidrott, långtråkig, händelsefattig och trist att titta på. Undrar varför så många fascineras av den sporten? Kul att lira själv, absolut, men dötrist att titta på. När pressens kelgris Zlatan lägger av lär mediautrymmet för fotboll minska.

Men nu till hockeyn som i år blir ännu lite mer intressant än förra säsongen. Här kommer först fördelningen av mina sympatier:

Djurgården: 70 %
AIK: 20 %
Rögle: 9 % (Det finns en förklaring varför Rögle finns med. Hinner inte dra den nu)
Bajen Fans: 1 %

Här kommer mina tips hur det kommer att gå för dem:

Djurgården bara MÅSTE tillbaka till Elitserien.  Det är många som tycker det, det är därför de redan sålt rekordmånga säsongsbiljetter. Djurgårdens hockeyfans kör i cirklar kring AIKs hockeyfans som bara finns i spridda skurar. De tycks gilla fotbollslaget mer. Djurgården tar sig lite mirakulöst tillbaka till Elitserien tillsammans med Leksand.

AIK kommer att få kämpa stentufft för att undvika kvalserien. Inte lätt att lira bra med en fåtalig publik och med alla mål- och poängkungar bortköpta till lag med mer stålar i kassan. Att dessutom tappa Sveriges bästa målvakt är heller inte bra. Hamnar Gnaget i kvalserien blir det Allsvenskan nästa säsong.

Rögle är fortfarande i eufori efter att ha kommit tillbaka till högsta serien. Av ren glädje kommer de att bli ett mittenlag.

Bajen Fans. Efter några roliga år med bara vinster börjar det nu tuffa till sig i div 2. Nu är de skojiga åren med 55-åriga f.d topplirare över, nu satsas det mer seriöst och då blir det betydligt tuffare. Kommer att klara sig kvar men blir inte bättre än ett mittenlag.

Jamendåså, då vet du nu hur det kommer att gå i vinterns hockeyligor.

Ernst och jag

Du känner väl till Ernst. Sommar-Ernst. Mannen från TV4 som renoverar ett gammalt hus varje sommar. Då vet du vem jag menar

Vet inte varför, ibland gör man saker man inte ens själv förstår, men jag gjorde en liten jämförelse mellan honom och mig.

                                  Ernst            Jag
I sina bästa år               x                  x
Hyfsat snygg                 x                  x
Sexobjekt                     x                  -   (lite självkritik har man ju)
Lång                             x                  x
Kan snickra                  x                  x   (en grind har det blivit i år)
Kan laga mat                x                   -  (koka korv räcker väl inte?)
Gillar att gå barfota       x                   x  (kolla bilden, det är mina fötter)

Sammantaget: På fem punkter är Ernst lika som jag. Det hedrar honom.

Stroken lämnar mig aldrig i fred

Precis så är det. Har man fått en stroke så påminns man i stort sett varje dag om den. Oavsett om den lämnat spår efter sig eller inte.

Det har nu gått 1,5 år sedan den slog till mot mig och den finns fortfarande i mina tankar. Varenda dag. Skitjobbigt.

Idag var jag på halvårskontroll och allt tyder på att jag mår jättebra.

Som jag skrivit tidigare, jag känner mig så lyckligt lottad att få vara en bland 200 strokedrabbade som ingår i ett forskningsprojekt där man kontrolleras varje halvår. Jag tycker synd om alla andra drabbade som inte har den tryggheten utan är hänvisade till sina resp vårdcentraler när de själva undrar över något.

En annan sak som jag fick veta idag, och som nästan gjorde mig religiös, är att det är ytterst få strokedrabbade som helt och hållet återgår till hur man var innan stroken. De flesta får något slags men efteråt.

Jag har kollat med mina nära och kära och de hävdar bestämt att de inte märkt någon förändring på mig före och efter stroken. Snacka om att jag mitt i bedrövelsen dragit en högvinst.

Men själv har jag märkt några förändringar. Det ena är att jag är betydligt emotionellt känsligare nu än tidigare. Tårarna kan börja trilla för minsta lilla. Börjar redan oroa mig för hur jag ska hantera det på min dotters bröllop om några veckor. Det är känsliga grejer det.

Det andra är att mitt tennisspel ligger flera nivåer sämre än före. Verkar omöjligt att komma tillbaka till tidigare nivå.

I det stora hela, småsaker. Bara larv. Jag kan ju gå, jag kan skriva, jag prata. Jag är tämligen normal.

En grej till bara. När smällen kom vägde jag 105 kg. Målet har varit att väga tvåsiffrigt, alltså under 100,0 kg. Uppnådde det högst tillfälligt för flera månader sedan.

Idag hände det igen. Kolla bilden jag tog i morse. Tyvärr kommer det att vara högst tillfälligt, för igår körde jag höstens första gympass med min tränare. Då kommer musklerna och därmed vikten att öka igen. Men det är ju betydligt ballare att väga mer pga muskler än av fett. Så ser jag på saken. Men idag kan jag knapp gå pga träningsvärk i benen.

Marknadsföring lönar sig

Räcker till både fredags som lördagsgodis.

En stor dag för mänskligheten

Idag mina damer och herrar fyller jag år. Inget märkvärdigt, bara 61 bast.

Har uppvaktats en aning i morse till frukost av hustrun. Ingen helhjärtad uppvaktning, det tycker jag nog inte. Ett "-grattis lilla gubben", sedan en lite slarvig version av första versten på Ja Må Han Leva och sedan fick jag tre mindre paket, två små böcker samt en Buff. Du vet en sån där grej man kan ha på huvudet eller runt halsen.

Jag  blev väldigt glad för både omtanken och presenterna.

Det här med ålder är svårt, det finns, som jag ser det, tre olika åldrar. Den biologiska, den fysiska och den mentala åldern.  Mina tre åldrar har inte fattat att de ska samverka.

Min biologiska är ju som den är. Min fysiska ålder gör jag allt jag kan för att hålla på en så låg nivå som möjligt, borde nu ligga någonstans mellan 45 och 55 år. Sedan har vi problembarnet, min mentala ålder. Den ligger ibland på 8 år, ibland på 20, ibland på en stadig 35-årsnivå, för att ibland spreta iväg till 90-årsnivån.

Men ingenting av ovanstående är viktigt. Det stora, det viktiga, det som betyder något, är att min mor idag fyller 89 år. Därmed är hon den i min släkt som levt allra längst. Näst längst blev min morfar som blev 88 år. Känns bra med så fina gener i kroppen.

Men stackars dig, om jag fortsätter att blogga tills jag uppnår samma aktningsvärda ålder som min mor, så har jag kvar ungefär 6000 inlägg att skriva.

Som vanligt då, du kan buda över presenter till mig direkt till vår kontorsadress. Jag kommer att jobba hela dagen. Behövs inga märkvärdiga grejer, choklad, vin, vanligt godis går bra. Om du tycker jag ska uppvaktas rejält kan du buda över ett Nikonobjektiv 18-200 mm. Ett sånt skulle jag vilja ha.

Hoppas du också får en bra dag!

Back on track

Efter ett kortare uppehåll med löpningen, så är vi igång igen. Vi, det är hustrun och jag. Efter fjällvandringen var våra kroppar lite slitna så vi har tagit det lilla lugna med löpningen.

Men igår var vi igång igen. Nu är det ju så att jag har fått förmånen att bo i en tämligen lång kropp och med viss automatik även rätt långa ben. Min hustrun är inte lika hög över havet, snarare på nivån kvinnlig medellängd. Eller kanske till och med en aning kortare än så. Men självklart, skönhetsmässigt betydligt över medelnivå. (där räddade jag kvällens middag)

Hur som haver, när vi joggar tillsammans så går det inte så fort. Kan kännas lite frustrerande att så att säga springa med handbromsen åtdragen i fulläge. Men efter 3 km är hustrun klar och jag är lagom uppvärmd, då drar jag iväg som en yster kalv ytterligare 3 eller 4 km i egen takt.

Efter det mår kroppen hur bra som helst.

En fråga har dykt upp angående mitt förra inlägg. Varför åkte pojken inte tillbaka till affären och bytte kalsongerna till rätt storlek? Svaret är att de inköptes i Florida, United States of America. Han tyckte det skulle bli lite dyrt att byta dem.

Det du, det är minsann inte många bussgubbar som går omkring med coola kallingar från Flååååårida.

Det här är jättepinsamt

Så här ligger det till. Blivande Svärsonen var ute och shoppade nya märkeskalsonger. Sådana där som alla coola killar SKA ha nuförtiden. Du vet, ska man vara cool duger inga Dressmankallingar.

Dessvärre gjorde Jonas ett fatalt misstag. Han köpte dem i fel storlek. En hel bunt dessutom. Alla i skojiga färger och mönster. Killen har smak, det måste man säga.

Av okänd anledning kom han då att tänka på sin nästan lika coola svärfar. Men där någonstans gick nog en gräns. En smula pinsamt att fråga blivande svärfar "-hörru, vill du ha ett gäng kallingar av mig?"

Så budskapet förmedlades istället via min dotter och kallingarna levererades i en diskret och neutral plastpåse. Märket på kallingarna är tydligen någon slags innemärke, själv har jag aldrig hört talas om det.

Mer än så här kan jag av integritetsskäl inte visa av mina nya supercoola kallingar, Banana Republic. Bara för de coola. (det där sista har jag hittat på själv).

Ibland undrar man ju

Sportkillar är på något sätt alltid sportkillar. Vet inte om du följer hockeyn, men nu ska det införas nya regler hur mål får göras och varifrån mål får göras.

Innebär b. a att det nu ska vara tillåtet för en utespelare att stå i målgården, vilket det inte var tidigare. Tydligen för att det ska bli lite roligare hockey och kanske lite fler mål. Eller nåt sånt.

Detta nya gör en intervjuad målvakt mäkta upprörd. Han säger typ "- hel fel, om vi målvakter ska kunna göra vårt jobb måste vi ha målgården för oss själva".

Nu väntar jag med spänning på att att forwarden Nisse "Pucko" Anderson också ska uttala sig:

"-Bafatt, jag tycker asså att det ska vara en regel vahettere att de därna backarna inte ska få hindra oss fårvads att göra mål. De e ju vatterehe vårt jobb för 75 lax i månan. Men jag vill inte snacka om min lön med vahettere media, det är min privata grej liksom. Men har man 75 i månan, som jagrå, vill man ju göra mål va. Ta bort backarna, då skulle hockyn bli mycket publikvänligare för då skulle de bli många mål å de gillar barnfamiljer, å de kommer de mer publik å då kan min agent förhandla upp min lön till minst 60 lax. Men jag snackar inte med media om min lön."

Men jag kanske bara är fördomsfull.

Under tiden har detta hänt

Det har varit lite tyst här på bloggen några dagar. Har varit frånvarande. Icke nåbar för omvärlden. Så för att kompensera detta så blir det här inlägget istället väldigt långt.

För första gången på åratal hittade jag Av-knappen på mobiltelefonen. Jag tryckte på den och drog till fjälls i hela fem dagar.

Och kan man tänka sig, mitt företag verkar inte ha lidit någon som helst skada fast jag inte varit anträffbar. Man är alltså inte oersättlig, andra kan göra saker lika bra. Vem kunde ana det?

I julas fick vi en fjällvandring i julklapp, min fru och jag, av våra barn. Vi skulle gå Jämtlandstriangeln.

Till saken hör att både jag och min hustru är storstadsbarn och har aldrig någonsin genomfört en fjällvandring. Det längsta jag gått var en 2-milamarsch i lumpen för över 40 år sedan. Den bröt jag dessutom efter 1 mil.

Fredag
Tidig samling för instuvning i bilen. Exeditionens deltagare var allså jag, hustrun, dotter, blivande svärson och dessutom två hundar. Trångt men funktionabelt i bilen. Vi anlände under eftermiddagen till Storulvåns Fjällstation i närheten av Storlien och således ganska nära Norska gränsen. För dig som inte kan Sveriges geografi visar jag en tydlig bild.

En rysligt god middag intogs under kvällen och planerna för morgondagen lades upp.

Lördag

En strålande dag, med sol och endast lätta molntussar. Idag var sträckan 12 km till Blåhammarens Fjällstation där ett s.k.hundrum i annexet (dvs toa och dusch fanns i ett annat hus) var bokat för hustrun och mig samt de två vovvarna. Övriga deltagare valde av ekonomiska skäl tältversionen.

För att vara en premiärvandring så gick det över förväntan. Vi knallade på i lagom tempo, gjorde paus ungefär var 3:e kilometer då vi intog energi i form av Noshörningsgodis. Receptet visade sig vara hemligt, men jag tror det består av en del krossad noshörning, två delar nötter, en del russin samt en matsked chokladbitar.

Det finns anledning att påpeka att min ryggsäck vägde 16 kilo, mest av allas. Även om man räknar procent av kroppsvikt. Kan tyckas orättvist.

På kvällen en riktig gourmetmiddag i restaurangen tillsammans med övriga 99 gäster trots att stället bara har 64 bäddplatser. Folk sov i både duschrum och bastu.

Söndag
Regnet kom under natten och det skulle fortsätta regna hela dagen. Detta faktum gjorde att vissa av expeditionens deltagare var mer än lovligt deppiga, trots att jag käckt föreslog en liten allsång till frukost, Vi Gå Över Daggstänkta Berg Fallera, den tyckte jag var passande.

Till sist enades alla att expeditionen måste genomföras enligt plan. Så på med regnkläder och ryggsäckar, och sen traskade vi iväg mot Sylarnas Fjällstation, 19 km längre bort. Ungefär 7 km lätt nedför i något som kan beskrivas som ett j----ligt stort stenbrott, sedan planade terrängen ut och sedan ca 7 km uppför innan vi slutligen kunde pusta på Sylarnas rätt fina anläggning. Regnet upphörde ungefär när vi var framme. Det kändes positivt.

Den här natten sprängdes vissas budget så alla deltagare sov inomhus i värmen.

Italiensinspirerad pastamiddag tillagad av två av teamdeltagarna. Vanligt godis (Ahlgrens Bilar) till efterrätt.

Måndag
Idag var alla rejält på hugget, för idag var sol utlovad. Det blev inte så på en gång. När vi efter frukost åter äntrade naturen så började det småsnöa och blåsa. På med regnkläder igen. De fick sedan vara på hela tiden eftersom vädret behagade skifta mest hela tiden från sol till regn till sol till snö till molnigt utan vare sig sol eller regn. Här och där i naturen stod sådana här och hängde med varandra.

Dagens etapp tillbaka till Storulvån var 16 km, men mest nedför. Trots detta började en viss teamdeltagare få lite problem med både en tå och ryggen. Så vad återstod då? Jo, jag fick ytterligare en ryggsäck på ryggen. Man tackar. I ärlighetens namn delade vi upp bördan på alla skadebefriade deltagare.

Väl framme på anläggningen åt vi en supergod middag och så firade vi med lite bubbeldricka att vi klarade Jämtlandstriangeln med hedern i behåll men med ohygglig träningsvärk i diverse höftleder. På bilden ser man tydligt varför den här vandringsleden kallas för Jämtlandstriangeln.

När vi sovit ut så använde vi hela tisdagen till att bege oss hem till civilisationen igen.

Som sagt, detta var mitt första vildmarksäventyr. Nästa år vill jag åka till Sarek eller något annat kul ställe att utmana. Tyvärr passar hustrun på detta, hon tycker att det räcker med vildmark nu.

En grej till förresten. Handlar om blivande svärsonen. Jag har ju redan sagt okey till honom att han kan få min dotters hand. Vad jag däremot inte visste, men fick reda på under vandringen, då vi snackade lite man till man, är att han har cyklat mellan Treriksröset och Smygehuk. Jösses. Respekt grabben, respekt.

Ja, mer än det här så hände inget särskilt under min frånvaro från kontoret. Det var bara det jag ville säga.

Man blir så glad, ett och två

Tänk att små vardagliga saker kan göra en så glad. I går inträffade nämligen två bra saker:

Ett

Fick ett vykort från mina barnbarn som varit på solsemester. Det tog nästan tre veckor innan kortet landade i vår brevlåda, men ändå, glädjen blev ju inte mindre för det.

Två

I går kväll var det säsongspremiär i singeltennis. Med viss bävan gick jag dit. De senaste veckorna jag spelat dubbel har det gått hur uselt som helst. Men igår kväll, då small det, då satt alla bitarna på plats igen. VINST!!!. 6-3, 4-2, sen tog timmen slut. Än är inte undrens tid förbi.

Äsch, en liten dagboksanteckning bara

Det har hänt något i mitt liv. För närvarande har jag fler träningströjor än skjortor och tvättmaskinen får jobba hårt för att hålla jämna steg med "förbrukningen" av träningströjorna.

Här t.ex en liten anteckning från min träningsdagbok i går.

Kändes kanonbra. Sprang hela varvet. Ganska jämna km-tider. Troligen bästa känslan hittills. Måste ha varit i den s.k. zonen. Inte ens uppförsbackarna tärde på psyket, kändes bara som utmaningar, typ den här klarar jag lätt. Och det gjorde jag ju. F** vad jag känner mig nöjd nu!

Det bästa av allt, efter ett genomfört pass så är "feel-good-känslan" obetalbar.

Återstår nu bara att vässa tennisformen, som inte är helt komplett. Sen är hela jag "top notch".

Men livet är inte enbart lek. Nu måste t,ex lönerna fixas. Alltid är det någonting som förstör tillvaron.

Snart är det vinter

Om man tittar ut genom fönstret är det svårt att tro att det blir vinter igen. Men det blir det.

Jag har ett förslag. Häng med på vår skidresa under sportlovet vecka 9 2013. En riktig familjeresa med människor i alla åldrar från förskolebarn till pensionärer. Klicka på skidbilden ute i högerspalten så får du mer info om resan.

Snart ökar vi träningstempot

Eller hur? Hittills i sommar har jag gett mig ut på nästan 30 löprundor. Inte illa, om jag får säga det själv, med tanke på att det var årtionden som jag sprang senast.

Den här veckan drar även tennisen igång och nästa vecka tänkte jag även återgå till gymträningen.

Det blir fullt upp med andra ord. Men någonstans i bakhuvudet finns en motivationshöjande tanke, nämligen att om jag skulle få ytterligare en käftsmäll i form av en stroke till, eller kanske hjärtinfarkt, så ska jag tamigfan vara beredd fysiskt. Min fina fysiska form hjälpte till med strokerehaben och skulle det hända en gång till så vill jag vara förberedd.

På "mitt" gym, SSIF Frescatihallen, håller de nu på och förbereder en ny spännande konstruktion, och jag är tämligen säker på att vid min nästa träff med min tränare så kommer jag att få en program på den här manicken.

Efter några månader med den så är det väl dags att anmäla sig till TV:s Gladiatorerna.

Jag loggar ut nu

Inte helt sant. Men jag har nu tagit bort mina Twitterinlägg som fanns ute i högerspalten. Känner inte längre något behov att vara 100 % kommunikativ med världen om vad jag gör och tänker. Räcker fint med bloggen.

Hoppas du fortsätter att följa mig där, eller snarare här, eftersom du redan är där, dvs här.

Äntligen har turen vänt

Jag säger bara ÄNTLIGEN. I två år har jag varje månad köpt Postkodlotter. Tre stycken för att vara rejält garderad. Jag menar, folk vinner ju miljoner hur lätt som helst, det framgår ju tydligt i TV, så varför inte även lilla jag?

Så plötsligt händer det. Plötsligt regnar vinsterna in. Häromveckan kom ett brev som glatt berättade att jag vunnit TVÅ biobiljetter till en film som fick en svag 2:a i betyg av diverse filmkritiker. Men det är ju inte Postkodslotteriets fel.

I går hände det igen. Nu var vinsten betydligt större, då fick jag meddelandet via SMS.

Nu blir det fest, mitt postnummer var med i senaste dragningen och jag började genast räkna hem minst 3 x 100.000 plus en Volvo som de lite diskret gömt ute på gatan.

Det bidde inte så, det bidde lite mindre, 150 bagis per lott, dvs hela 450 kr insatta på mitt bankkonto inom 4 veckor. Man tackar.

Jag är så obeskrivligt glad så jag knappt kan jobba. Nu sitter jag istället och jämför olika investeringsalternativ och väger fördelar mot nackdelar. Kanske jag nu har råd att sluta jobba?

En liten royalistisk fundering bara

Undrar hur drottning Silvia hade sett ut om hon inte gjort alla ansiktsoperationer. Förmodligen mer mänsklig. Men Gurra tycker kanske hon är snygg.

Fast jag tycker vi ska ha kvar kungahuset i alla fall.

Training Camp. Home edition.

Det gäller att ligga i även i vardagen. Även om träningslusten inte direkt överfaller en när väckarklockan ringer.

Men som min twitterinspiration Paolo Roberto säger, om man bara tränar när man har lust, så blir det inte många träningspass.

Så därför blev det idag först ut en vända på 3 km med lite lättjogg tillsammans med hustrun. Sedan ytterligare 4 km i eget tempo.Och det redan innan många ens kommit ur sängen.

För den som undrar, det är aldrig för sent att börja, och vinsten per nedlagd svettimme är enorm. Pröva du också.

Miljötänk?

Back to work again. Både trist och kul såklart. Under veckan beställde jag två små toners till en liten printer jag har. Blev en smula förvånad när dessa två pytteaskar levererades i en jättestor kartong.

Tänker man miljö när man skickar så små saker i stora paket? Och levererar det till kontoret med en jättestor lastbil? Jag bara undrar.

And the winner is

Helt ohotad segrare i tävlingen Sommarens Godaste Glass är:

Jag har hamnat på ett Training Camp

Äntligen kunde jag ta några dagars semester. En hel vecka faktiskt. Men det blev inte direkt någon vilosemester. Mina välförtjänta dagar har förvandlats till ett Training Camp.

Här ska jag och hustrun tränas så vi är i högform när inomhusträningssäsongen börjar. Vi kan ju inte komma till PT-Tommmy otränade, vad skulle han säga då? Sommarcoachen heter Sofia och är min dotter tillika arbetskamrat.

Dagarna börjar med antingen ett styrkepass med ett tortyrredskap som heter TRX, eller ett löppass. Eller ett yogapass. Yoga är inget för mig, då passar jag på att ligga i solstolen.

Maten som erbjuds är lämplig när man vill gå ner i vikt, så jag är konstant hungrig. I morse gick jag upp kl 05, körde hem till Sollentuna och lirade tennis 1,5 timmar. Efteråt åt jag en rejäl frukost tillsammans med tennisgentlemännen. Och köpte en glass på tillbakaresan. Alltså sånt som inte är tillåtet under veckan. Fy på mig.

Nu väntar ett eftermiddagspass typ styrka med TRX. Inget kaffebröd har serverats till eftermiddagsfikat.

Så här kan TRX användas.

Som Fantomen. Eller Lucky Luke

Vaknade tidigt. Fint, varm och soligt ute. Fick en plötslig längtan att ge mig ut och springa. Märkligt, i hela mitt liv har jag hatat att springa, tänkt att min kropp inte byggdes för löpning. Nu har jag kommit till stadiet att jag längtar till nästa pass.

Idag hade jag en kompis med mig. Min skugga. Kände mig lite som Fantomen eller möjligen Lucky Luke. Antingen är det Fantomen som rör sig snabbare än sin skugga eller så är det Lucky som drar pickadollen snabbare än sin skugga. Strunt samma. När solen stigit lite sprang jag ifrån min skugga. Lyckokänsla.

Det finns en sak till som jag hatar. Uppförsbackar. De är bara konstruerade för en enda sak. Att bryta ner människor som kämpar för att få bättre fysik och därmed må bättre. Men uppförsbackar kan bekämpas med vilja och jävlar anamma.

Kan kanske sammanfattas med dagens bibelord från Paolo Robertos Twitter: Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.