Jag på triläger - Mallorca. Dag 1. Jag blev nästan kär

Jag vet att min fru läser det här. Vill omedelbart lugna henne så hon inte får hjärtsnörp pga rubriken. Men jag förklarar sen.

Resan började tyvärr med att jag missade flyget. Kollade på klockan försent samtidigt som telefonen ringde. Panik. Kaos. Ångest.

Det visade sig att det var väckningssignalen på telefonen som ringde kl 03:30. Jag hade just drömt att jag missade flighten. Var alldeles darrig när jag rullade ur sängen, drömmen var så verklig.

Hursomhelst, take off exakt enligt tidtabell kl 07:00.

 Får jag presentera min "trevliga" svärson Jonas

Som du ser på bilden ovan var mitt resesällskap inte på sina mest soliga humör. Fick roa mig med att lyssna på ZZ Top istället. Då blev det i alla fall lite tunggung.

Alltså, det här är inte att behandla passagerarna med respekt.

Nästan fyra timmar så här sätter sina spår i psyket.

Som du ser på bilden så sitter jag inte skönt på ett flygplan. När jag ska luta huvudet bakåt för att vila hamnar nacken i 90 graders vinkel och vilar OVANPÅ ryggstödet, inte mot som som brukligt är.
Alltså kan jag aldrig sova ordentligt när jag flyger. Som sagt, klockan ringde redan 03:30.

Men vi kom fram, dessutom typ en kvart före tidtabell. Sen fick vi en mycket bekväm bussresa till hotellet.

Då började det strula till sig en smula. En underbemannad reception tog väldigt lång tid på sig att checka in alla. Kände mig lite som Stig-Helmer i SällskapsResan. Fick mitt rum absolut sist av alla. Men jag gick ett jättefint rum, med fin utsikt över anläggningen.

Självklart är sponsglajjorna från POC med.

Sen var det dags för informationsmöte. Pål och Marika från Team Snabbare gick igenom diverse praktiska saker och sen var det dags att kolla cyklarna.

Pål och Marika

Det var då det hände. Jag blev nog lite betuttad i min hyrcykel, en Cannondale synopse nånting, bestyckad med Ultegra. Snyggt lackad i svart och vitt. Rackarns trevlig historia att bemästra på vägen.

Bytte ut sadeln mot min egen och ställde in alla mått precis som på min Rynkeby-Bianchi.

Nu körde vi bara en introduktionsrunda på bara 15 km, men det gick hyfsat fort. Första halvan gick plättlätt. Vi höll fin och rätt jämn fart. Visade sig att vi hade superfin medvind. Sen vände vi och man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut hur det kändes då.

Ganska jämn, fin och skapligt hög fart. sen vände vi

och fick motvind och då drog pulsen iväg och det blev lite jobbigt

eftersom vi trots motvinden höll samma fart.

Klockan 17 dags för eftermiddagsyogan. Planen är att jag ska vara med, men idag kände jag mig både trött och stressad pga att jag fick mitt rum så sent. Så jag hoppade över den

 De flesta valde en skön avkopplande yoga. Ångrade ändå lite

att jag inte tog mig i kragen och deltog.

Dagen avslutades med middagsbuffé.

 Dotter Sofia, cykelledare Linda, cykelledare Roger, svärson Jonas, nu lite trevligare.

Mer än så hanns inte med idag. Nu ska jag alldeles strax ta en match med kudden. Morgondagen börjar vi kl 07 med yoga nere på stranden. Och efter det drar vi igång allt vi är här för, träning.

Hörs i morrn.

Jag på triläger - Mallorca, dag -1.

Jag på triläger - Mallorca. Dag -1

I morgon gäller det. Mitt första stora träningsläger. På Mallis med arrangören Team Snabbare.

Jag åker med dotter/arbetskollega/träningskompis/sim-PT2 Sofia och hennes man Jonas.

Känner mig lite nervös. Sofia säger att jag nog ska räkna med att vara äldst, men ändå inte sämst. Hon och Jonas gjorde den här resan även förra året, så dom vet ju lite sånt. Låter ju "kul".

Men det är som vanligt, gör inte så mycket om jag sladdar efter lite här och där, jag vill ha roligt med mina förutsättningar och träffa nya glada människor som gillar samma sak som jag.

Förutom cykling kommer det att bli s.k. workshops för både löpning och simning i både pool och i havet. Min avsikt är att suga i mig så mycket tips och trix som det bara går. Och träna på allt för jag känner en oerhörd drivkraft att hela tiden bli bättre. På allt.

Take off från Arlanda kl 07 i morgon bitti så i kväll blir det en tidig kontakt med kudden.

Synnerligen svårt att packa. Vet ju inte riktigt vad som så att säga "går åt". För att slippa tvätta för mycket har jag med mig massor av cykeltröjor och brallor och lite annat smått och gott. Sannolikt i överflöd. Nån gång ska jag resa överdrivet lätt. Nån gång.

 Både Rynkeby och Fredrikshof kommer 

att bli representerade under veckan

Efter tre ompackningar blev slutresultatet så här.

Vem sa att det är lätt att packa för bara en vecka?

Tanken är att under veckan ge mig i kast

med den här lilla backen, den berömda Sa Calobra.

Avslutningsvis ska jag somna ikväll med den här devisen i tankarna:

Det är tjejernas fel

Hade inte tänkt skriva något om gårdagens Rynkebyträning. Men jag kan inte låta bli. För det var så roligt.

Som vanligt blev det tempovarv på 5 km-rundan runt Kaknästornet på Gärdet.

Jag kom lite för tidigt så jag började med bonusvarvet, så jag slapp det efter träningen när jag är slutkörd. Smart Göran, smart.

Tror Marcus A hört fel. Vi cyklar i alla väder, 

tror jag han tolkade som Vi cyklar i alla kläder.

Hursomhelst så började vi med maxfart två och två med dragbyte efter behag. Jag högg tag i Sandra  och så körde vi. Och jäklar vad hon drog på. Herrejösses. Var får de alla krafter ifrån, alla de unga människorna?

Två varv körde vi, men de sista hundra på andra varvet var jag tvungen att sakta ner. Gubben blev trött.

Sen körde vi fyra och fyra, där försten plötsligt skulle göra ett ryck och så skulle de andra tre jaga ikapp. Då föll utbrytaren ner som sista man/kvinna och nästa längst fram göra ett nytt ryck. Och sådär skulle vi hålla på hela tiden.

Jag blev trejdad till ett tjejteam bestående av Gabriella, Sandra, Lotta R och så lilla jag. Men snälla rara, ingen lugn stund nu heller. Fattar inte vad de åt innan träningen. Men jag hängde ändå med fint hela vägen även om pulsen tenderade att spränga min stackars kropp när vi i överljudsfart  svepte förbi Tekniska museet och Sjöhistoriska museet.

Notera gärna att jag skrev tjejteam. Har inte nämnt något om tant eller så. Efter mitt blogginlägg om förra onsdagsträningen så fick jag kollektivt smäll på fingrarna, för att jag hade använt begreppet tant. Ännu en gång hade jag trampat i genusklaveret.

Fattar det, för vi har ju inga tanter i Rynkeby, bara tjejer. Och killar. Och en gubbjävel.

F´låt om jag är lite tjatig som skriver om vår träning, men de här träningskvällarna är bara så hysteriskt roliga. Härlig stämning och fullt ös medvetslös.

Även denna onsdag följdes cykelträningen av en tennismatch. Vinst igen, tack för att du frågade. Men mina ben, mina ben. Det blev en ovanligt intensiv match med ovanligt mycket springande som avgjordes precis i sista stund. Lyckligvis med en perfekt forehand av Mr Ego.

Sista halvtimmen var mina ben som sönderkokt spagetti. Det var helt enkelt Rynkebytjejernas fel. De är ju så grymt starka och eftersom Mr Ego inte gärna vill bli avhängd utan strid, så får han betala priset som då blev spagettiben.

Kanske min grymma, överraskande och helt igenom grandiosa spurt på slutet, som var den så kallade droppen som fick spagettin att överkokas. Nä, det var det nog inte, det var den höga farten hela rundan med tjejteamet. Det var 100% pedaltryck hela rundan.

Bara en liten anspråkslös tennisnotis i den oerhört prestigefyllda matchserien:

Team Rynkeby Sthlm årgång 14/15 vs Team Rynkeby Sthlm årgång 15/16: 0-3 (NOLL - tre)

Men som sagt, det var bara en liten anspåkslös anmärkning utan egentligt värde. Eller?

Idag på lunchen förberedde jag mig för nästa veckas hårdträning i triathlonbranschen. Körde ett simpass med min sim-PT Henke. Körde med våtdräkt så jag är en smula förberedd på nästa veckas ow-simning.

Det började i moll. Allting jag gjorde var fel. Fel armdrag, fel andning, fel rotation. Men vi gnagde på med massor av teknikövningar, armtag, benspark andning och plötsligt, som en klar blixt från himmelriket fick jag till andningen.

Det var ungefär som när jag cyklade i grupp första gången. Då blev jag ju nästan religiös av hänförelse. Idag fick jag nästan samma känsla när andningen funkade.

Hoppas bara att jag kommer ihåg hur jag gjorde nästa gång jag plumsar i vattnet.

Nu är jag förberedd och superladdad inför nästa veckas hårdkörning på Mallis.

Blir man glad eller blir man glad? Man blir jätteglad faktiskt.

Igår fick jag ett riktigt kul telefonsamtal på jobbet.

En kille ringde och frågade pris att hyra buss för bröllopsgäster. Han fick det och bokade direkt. Sen utspann sig följande konversation:

-är det du som är Göran?

-stämmer, det är jag.

-är det du som håller på och cyklar, till Paris å så?

-stämmer det också

-va kul, jag har också börjat cykla och jag läser din blogg varje dag, tycker den är jättekul.

-tack snälla, va kul, cyklar du i en klubb eller för dig själv?

-har cyklat några gånger med Fredrikshof ute på Värmdö, och man kan nog säga att det är tack vare din blogg som jag faktiskt började cykla. Det lät så roligt.

Det händer då och då att jag får såna här härliga samtal, och varje gång så blir jag lite generad men alldeles varm om hjärtat. Ungefär samma känsla som att vara med i Team Rynkeby, man kan bidra till något bra och gott samtidigt som man själv har så inibomben kul.

Ibland tror jag inte min fru gillar mig

Så är det nog. ibland känns det som min älskade fru tycker att jag gått helt överstyr.

Hon tycker, kanske möjligen eventuellt med viss rätt, att jag ägnar för mycket tid åt träning än åt att fixa och dona i och på huset och i trädgården.

Men det är ju så kul att träna. Kanske beroende på att jag varit rätt dålig på det under hela mitt liv. Började träna lite smått för ungefär 10 år sedan, när jag var 55-isch. Sen kom Team Rynkeby in i mitt liv. Jag ingick plötsligt i ett team med alla typer av människor och i alla åldrar från 25 och uppåt. Fantastiskt kul.

Klart man då blir inspirerad av människor som tränar för Ironman, Klassiker, långcykling, marathon och gud vet vad. Och på den vägen är det.

Jag har mina mål tydligt utstakade för vad jag vill uppnå idrottsmässigt innan jag övergår till att kolla in senaste årsmodellerna av Rullatorer.

Och jag har min kära hustrus fulla stöd trots allt. Hon stöttar mina tokigheter till 100%, bara så du inte tror något annat.

I lördags gjorde vi en kompromiss, åkte först till vår stuga nere i Trosa, fixade lite, turistade lite i byns downtown och käkade lunch på en liten mysig chokladkrog.

När vi kom hem var det dags att dra en löpdistans. Det stog ju på mitt schema och följer man inte den så pajar ju hela träningsupplägget.

Sprang mitt livs hittills längsta sträcka, 12 km och det kändes hur bra som helst. Stannade bara två gånger, när jag drack lite vatten och petade i mig energi. Kände mig riktigt stark. Ingen snabblöpare minsann, men jag lufsar framåt i alla fall.

Målet är ju trots allt att "bara" ta mig igenom en Halv Ironman, inte att sätt nytt världsrekord, och då behöver jag inte springa supersnabbt. Passar ju förträffligt, eftersom jag inte kan springa snabbt.

På söndagen var det så att säga dags för helgens Main Attraction, cykling med gänget, Team Rynkeby. Det blev en lugn och fin 10-milatur ute på Ekerö. Efter en stund kom regnet också. Inga sura miner för det, eftersom vår devis är att vi cyklar i alla väder. Inte kan vi stanna på hotellet om det råkar regna när vi ska starta en dagsetapp till Paris, hur skulle det se ut.

Snart har vi växt ur Ekerö och kommer nog framöver att cykla lite längre rundor både norröver som på Södertörn.

Även denna vecka tog vi fikapaus vid Äppelfabriken. Fanns så många godsaker att välja på så det blev svårt att bestämma vad som skulle ätas. Beslutet blev att dela en rent av gudomlig rabarberpaj med vaniljsås med Ludwig. Som efterrätt åt jag en lika gudomligt god kanelbulle.

 En del av det hembakade utbudet

Teamets spanske matador Tomas var först i fikakön 

och Carolin var inte långt efter

Några andra, typ Mr Ego, Ludwig och Vice kapten Elin

var inte lika snabba till fikakön.

Ludwig blev helt lyrisk när han såg rabarberpajen

I morse upptäckte jag att jag är under attack, en liten äcklig fästing hade slagit till och börjat kryp in i ett lår. Jag stoppade omedelbart den fega attacken.

Då gick jag själv till attack. Mot Göran S, en medlem i förra årets Team Rynkeby. Den killen tränar hysteriskt mycket, och igår för första gången gick jag förbi honom i tävlingen flest träningstimmar under rullande 30-dagarsperiod.

En milstolpe i min karriär. Tränat mer än självaste Göran S.

Men kanske har min fru en poäng i alla fall när hon

tycker jag tränar en smula för mycket.

Den här veckan blir en lugn träningsvecka med bara spridda träningsinslag. Nästa vecka går jag all in med allehanda träning på Mallorca. Det blir cykling, löpning, simning i både pool och ow, och till och med yoga blir det.

Alla, precis alla, som man sa i skolan, verkar åka till Mallis eller något annat trevligt ställe för att träna på. Så då måste jag också testa det.

Åh, vilket idiotiskt nybörjarfel

I går kväll var det fullt ös medvetslös. Precis som träning ska vara. Körde tempoträning ute på Gärdet och rundan runt Kaknästornet med Team Rynkeby. Ganska exakt 5 km och väldigt lite trafik.

Vi körde nåt varv en och en och sen två och två och sen fyra och fyra. Alla rundor med maxfart. Det var i alla fall min inställning. Rätt säker på att alla andra hade samma inställning.

När vi körde fyran hamnade jag i samma gäng som Carro, Ludde och Marcus A.  Marcus f.d elitidrottare i nån slags kampsport. Alla tre runt trettio år, vältränade, taggade till max. Och så gubben Göran. Också vältränad och taggad till max. Men inte längre runt trettio.

Fan vad de körde. Helvetes jävlar vad jag fick ta i. Men jag gjorde några ödesdigra misstag.

Efter min första förning gick jag ut för långt till vänster, släppte trycket på pedalerna lite för mycket och började trycka på igen alldeles försent och hamnade omedelbart 3 meter bakom de andra tre som låg som ett snöre efter varandra. Samtidigt som näste man som övertog förningen ökade farten. Samtidigt kom ett litet uppförslut och då blev jag ju rökt.

Uppe på krönet slog de av lite på takten och tack vare att tjänsteförrättande slavdrivare Lars råkade vara där och peppa mig så jag fick lite extra watt i benen så kom jag ikapp igen.

Nu var vi ikapp gänget framför, och Carro, som hade förningen, ville visa vad vår fyra gick för, så hon trampade på så det började ryka av värmeutveckling på däcken. Jag orkade hänga på direkt på hennes bakhjul. Kändes fint. Det här kommer att gå vägen hela rundan, tänkte jag.

I höjd med Tekniska museet var det min tur att ta en förning igen. Trampade på så mycket jag orkade för jag ville verkligen inte tappa ledningen mot de vi just klämde oss förbi.

Och vad händer? Gör samma misstag ännu en gång när jag släpper förningen, går ut för långt till vänster, släpper trycket för mycket och hamnar för långt bakom. Igen. Rökt. Kokt. Grillad. Avhängd. Förnedrad. Kränkt.

Där försvann alldeles säkert ett nytt pb på rundan. Typiskt. Dessutom kommer gänget vi just kört förbi ikapp och kör ifrån mig, men inte Carro, Ludde och Marcus. Jag har nu gett upp helt och bara trampar lätt för att med stukat ego ta mig till återsamlingspunkten.

Förbannade gubbjävel, att du inte lär dig av dina misstag. GAHHHHHH.

Favoritcitat i repris

Var ju tvungen att kolla Strava när jag kom hem. Ännu en snyting. Lotta R hade som högsta hastighet 50 komma nånting. Mer än vad jag lyckade pressa upp mig i. Spöad av en tant. EN TANT körde snabbare än mig. Nä ju jävlar, nu måste jag banne mig ta en straffträning trots att det är min vilodag idag. EN TANT.

Bara för att undvika en genusdiskussion igen. Det är lika kul (!) att få spö av alla sorter i teamet, killar, gubbar, tjejer eller tanter. Jag älskar det här tävlingsmomentet som uppstår vid den här typen av träning. Dessutom vill ingen av de andra få spö av en gubbe och då är det extra kul att kunna pressa kidsen en liten smula också.

Så nästa gång, då satsar jag på nytt pb på varvet. Bara att ta rygg på de supersnabba och inte släppa en centimeter från hjulet framför. Sen är pb:t i hamn.

Men kul var det, så kul att rätt många av oss körde ett bonusvarv, rätt snabbt, efter avslutad träning.

Då kom jag plötsligt ihåg att jag hade en tennismatch också, så då fick jag dessutom hoja hem riktigt fort. Jag har 16 km hem från Gärdet. Hoppade över rekordförsök uppför backen bakom Järva krog, fick slugga mig uppför med brinnande lår.

Men det funkade, kom hem, tryckte i mig lite mat och så iväg. Hur tennismatchen gick? Kul att du undrade. Vinst igen och jag befäste därmed min serieledning.

Jag ska in för operation

En typiskt kvällstidningsrubrik. Rubriken är sann, men hela sanningen är att jag ska in om först sju år. Då uppgraderas jag till Göran, version 3.1. HÄR kan du läsa när jag blev uppgraderad senast.

Om sju år tar nämligen batteriet i min pacemaker slut. Det såg dom idag när jag var inne på min årliga pacemakerkontroll.

På en pm så byter man inte batteriet, man skär istället upp kroppen, tar ut den gamla rostiga pacemakern och sätter in en ny av senaste årsmodell.

Fast egentligen är det ingen big deal alls. Såna här ingrepp gör de på löpande band, de skär såklart inte upp hela kroppen, bara ett litet snitt där pm sitter. Det lite läskiga känslomässigt är ju att de två sladdarna ska petas in genom blodådrorna ända ner i varsin kammare i hjärtat. DET känns läbbigt.

I dag fick jag en lektion hur pm jobbar med mitt hjärta. Dessutom fick jag extra tid eftersom det samtidigt var en annan läkare som skulle utbilda sig på den där fantastiska maskinen som analyserar hjärtan.

Mojängen som hänger ovanpå pm är kopplad till mojängen som tjejerna lattjar med på bilden ovan. Genom att trycka på diverse knappar får de mitt hjärta att klappa fortare eller långsammare, vilket dom gjorde. En lite scary känsla när hjärtat plötsligt började galoppera.

Dom skissade och berättade för mig hur saker och ting hänger ihop. Bilden nedan föreställer mitt hjärta och punkten är Sinuspunkten. Där går min pm in 15 % av tiden för att hjälpa hjärtat att slå korrekta slag.

I en annan del av hjärtat, hjälper min pm hjärtat 22 % av tiden. Inga konstigheter, allt funkade normalt som tänkt.

Anledningen till att jag fick pacemakern i samband med stroken för 5 år sedan var att på nätterna när jag sover, slår mitt hjärta bara vart tredje slag, och det är inte bra.

En natt för några veckor sedan satte jag på mig pulsbandet och pulsklockan för att kolla pulsen på natten. På nedanstående bild ser man tydligt hur och när min pm drar igång. 

Min pm är inställd så att när pulsen går under 50 slag så drar den igång och sparkar upp pulsen till ungefär 70 slag.

I högra delen av diagrammet syns tydligt när jag börjar jag sova oroligt och pulstoppen blir när jag måste gå upp på toa och pinka. Sen infinner sig ett lugn igen.

Summa summarum. Ingen anledning till oro, jag får fortsätta att köra mina 9-10 pass veckan, att träna är bra, fick jag ännu en gång veta.

Känns skönt att få en årlig genomgång av kroppens viktigaste del.

Min debut som TJF RC

Du kanske inte vet vad bokstäverna i rubriken står för?

Förkortningarna står för tjänsteförrättande Road Captain. Idag var det debut för mig i den egenskapen eftersom Kapten Jonas är knäskadad och Vice Kapten Elin befinner sig i Spanien på träningsläger.

Så då blev jag alltså utsedd till TJF RC. Ett ärofyllt uppdrag.

Dont text and drive. Dont take selfies when biking.

Men jag måste ju visa de coola sponsglajjorna från POC i skarp läge.

"Mitt " Rynkebyteam, Team Stockholm, består nu av 35 cyklister varav vi är 10 st från förra årets team. Av de 25 nya är kanske 5 st mer eller mindre nybörjare. Ytterligare några har cyklat tidigare men inte i grupp.

Så det är mycket att lära för att klungan ska fungera perfekt. Idag körde vi med två klungor med några hundra meters avstånd för att underlätta för bilisterna. Vi körde ett varv ute på Ekerö och med teamet cyklade vi 8 mil. Lägg därtill milen till och från samlingsplatsen och totalmilen blev för de flesta mellan 11-14 mil.

Klart att de som inte är så erfarna blev trötta på slutet.

Men som vi cyklade. Helt fantastiskt. Förra söndagsträningen var lite sisådär, men idag satt allt för alla. De som förra veckan kände sig osäkra att ligga nära framförvarande hjul, cyklade idag som proffs. Det var kul att se.

På vissa sträckor, som här, körde vi ett led, men oftast

körde vi tvåled med fasta positioner.

Efter ungefär 6 mil stannade vi till vid fabriken där de tillverkar iPhone, Äppelfabriken på Ekerö. Jag som trodde de tillverkades i Asien.

Härligt väder för utomhusfika.

Mitt val. Chokladkaka med grädde. Makalöst god.

När vi kom till fikat, vem satt där om inte vår knäskadade Kapten Jonas. Han hade tagit sig dit på sin motoriserade hoj. Om några veckor ställer han undan den och byter till den vanliga Rynkebyhojen.

Nästan hela teamet

När vi kom "i mål" avgick jag med omedelbar verkan från mitt uppdrag som TJF RC. 

Hoppas Sankte Per bedömer min insats idag som en positiv merit när han läser mitt CV,  när jag knackar på hans dörr, när den dagen kommer. Om typ 25 år. Minst.

Två starter, två pers

Idag simtävling. Men innan det var dags att hoppa i poolen så hade vi i Team Rynkeby en konstauktion där alla intäkter gick till Barncancerfonden.

Innan auktionen var det visning av objekten samt försäljning

av våra vattenflaskor. Ser ut som en trött försäljare i bakgrunden

 Micke i vårt team visar upp ett av konstverken för publiken

Auktionen startade med att vår Kapten Jonas berättade om Team Rynkeby och Barncancerfonden. Därefter drog auktionen igång.

Vet du hur mycket vi fick in? Jo helt sanslösa 140000:- Etthundrafyrtiotusen svenska kronor. Varenda spänn direkt till Barncancerfonden. Allt vi i Team Rynkeby samlar in i år går direkt och oavkortat till forskningen om barnleukemi. Är inte det fantastiskt?

När auktionen precis hade börjat var jag tvungen att bege mig till Tyresö och simtävling.

Så här skrev jag häromdagen efter sista träningen inför tävlingen:

På hösttävlingen var min tid 31,20. Min målsättning är att spöa den tiden, kanske kan jag nå 26 sekunder om allt flyter på. (obs humor)

Tiden på 50:an i höstas var 1,10 och målet på lördag är under minuten.

På insimningen gick det tungt. Blev rätt orolig och nervös om jag ens skulle klara en 25:a.

Klart för start heat nummer 2. På bana 5, Göran Demnert.

Kolla mina medtävlare. Jag är med i matchen. Så här långt i alla fall.

Precis enligt plan, första andningen efter ca 15 meter, sen vet jag inte om jag behövde luft en eller två gånger till. Min tid blev 25,7. Och kan du fatta, jag kom inte sist. I hela resultatlistan på 25 meter hade jag hela fyra simmare med sämre tid bakom mig. Woop woop liksom.

På 50 meter blev det också ett nytt pers. Bra, men jag är ändå besviken. 1,08 blev tiden. Missade vändningen och med 5 meter kvar blev det en störning i andningen som gjort att jag tappade lite fart. Fan också. Annars kanske jag hade klarat målet under minuten.

Men oj så roligt det var. Allt superproffsigt ordnat med musik, speaker, elektronisk tidtagning och en fantastisk stämning. HÄR kan du läsa Sofias berättelse om simtävlingen.

Vi som var med

I morgon är det söndag, då vankas distanspass på cykel med Rynkebygänget. Vilken härlig helg.

Nu är jag toppad

Åh vad kul det var att simma igår. Då körde jag ännu ett simpass med min nya sim-PT Henke.

I går var han tuff. Överjävligt tuff. Uppvisade en klar slavdrivartendens. Kanske är jag skadad i hövve på något vis, men attan så kul det var. Vi körde absolut stenhårt i 60 minuter. Det var vad jag behövde eftersom jag missade onsdagskvällens hårdkörning med Rynkeby.

Vi började med att lägga upp taktiken inför lördagens simtävling i Tyresöbadet. Jo, jag ska tävla minsann.  Jag ställer upp på distanserna 25 resp 50 meter.  HÄR kan du läsa om tävlingen.

Taktiken blir att på 25:an blir det fullt ös. Om jag behöver andas så gör jag det max en gång efter ca 15 meter, sen fullt ös medvetslös ända in i kaklet. På hösttävlingen var min tid 31,20. Min målsättning är att spöa den tiden, kanske kan jag nå 26 sekunder om allt flyter på. (obs humor)

På 50:an håller inte den taktiken. Då ska jag köra en aning lugnare och andas på var fjärde simtag och bara på vänstersidan, som är min bästa "andningssida". Tiden på 50:an i höstas var 1,10 och målet på lördag är under minuten.

Nåväl, tillbaka till gårdagens pass. Efter några inledande teknikövningar på typ 10-15 meter så började vi köra 25:or. Har ju fått kämpa rätt hårt för att ens klara en 25:a på sista tiden. Men nu tvingade han mig att vända om efter bara ca 10-15 sekunders vila.

Och tamigfan, jag körde 12 st 25:or på raken med bara i snitt 10-15 sekunders vila mellan. Det kändes helt galet. Man f** så kul det var. I did it!

Efter dom vändorna fick jag vila någon minut eller två, sen sa han att nu kör du sista 25:an, men i din absoluta maxfart. Ös på så mycket som du orkar. Veva på och paddla med fötterna så mycket du kan.

Då klockade han in mig på 27,9. Helt okey, med tanke på att jag då egentligen var helt slut i kroppen efter en timmes stentuff simning. Det tar sig.

Men på lördag händer det mer kul saker. En konstauktion arrangerad av Team Rynkeby Stockholm. Kända och okända konstnärer har skänkt verk till oss och alla intäkter går till Barncancerfonden.

Så gör något kul på lördag eftermiddag när du cyklat färdigt och få en kul och givande eftermiddag. Kanske hittar du något fint verk som du bara måste ha hemma. HÄR kan du läsa mer om eventet.

Jag blev såååå frustrerad. Men ändå lite nöjd

I går tempoträning runt Kaknästornet med Team Rynkeby. Brukar vara jobbiga grejer. Men inte igår.

Team Rynkeby är som du vet en välgörenhetsorganisation. Självklart ställer vi upp i alla sammanhang, vi startar även trilskande bilar.

Bilden har jag snott av Lars Johnsson utan att fråga

Igår fick jag äran att köra specialträning teknik för de inte så vana cyklisterna i vårt team. Det var 8 members som vill köra teknik. Så jag körde några övningar som jag för några år sedan fick lära mig av min läromästare Mäster Anders, Anders Johansson, Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion.

Sen körde vi tempovarvet i lugn takt för att testa övningarna i så att säga skarpt läge. Gick jättebra även om några tycker det är lite läskigt att ligga nära hjulet framför. Men det gick bättre och bättre och snart ligger alla på föredömligt avstånd till framförvarande.

Det var rätt kul att försöka lära ut det som jag fått lära mig i den bästa cykelskolan av alla, Fredrikshof. Men det finns såklart även andra bra cykelklubbar där man får lära sig att cykla i grupp.

Ovanstående textrad har ingenting att göra med berätttelsen om Rynkebyträningen. Däremot passar den in i min cykling hem från träningen.

Eftersom min teknikgrupp övade mest teknik, så blev det ingen intervall- eller tempoträning för mig. Så på hemvägen försökte jag ladda på så gott det gick och jag bestämde mig tidigt för ett rekordförsök uppför den branta backen i Ulriksdal precis bakom Järva Krog.

Laddade som tusan och benen gick som trumpinnar uppför. Tror de vevade på i över 100 i kadens vilken är synnerligen ovanligt för mig. Var helt slut när jag kommit upp men kände i hela kroppen att där satt den, nu blev det nytt Strava-pb i den backen.

När jag kom hem och kollade i datorn, blev jag jättebesviken. Det blev inget pb. Det blev ett tangerat pb. Bra nog egentligen att få det den 7 april precis i början av säsongen. Tyder på att gubben skött sin träning hyfsat under vintern. Men ändå, ett misslyckat rekordförsök är ändå ett misslyckande, klart man blir besviken då.

Tänkte att jag skulle spöa Christian så jag innebar Rynkebyrekordet uppför den lilla knäppen. Inte så lång, men tillräckligt brant för att pulsen nästan ska explodera högst upp.

Några pyttesekunder snabbare bara, sen så är rekordet mitt. Om det nu inte blir rusning till den backsnutten av hågade Rynkebycyklister, nya som gamla. Så snälla, håller er undan därifrån några månader som jag kan knäppa rekordet. Tack på förhand.

Om du klickar på bilden så kan du läsa hur nära jag är 

Några små nyinvesteringar nu när säsongen drar igång

Ny säsong. Nya tankar. Nya kläder. Ut med det gamla, in med det nya.

Alltså. Ut med den gamla tvättmaskinen, in med en ny som tvättar mina träningskläder snabbt, ekonomiskt och miljöeffektivt.

Passar ganska bra eftersom den gamla blev trött och slutade fungera. För mycket träningskläder, klämde den fram som felkod innan den drog sin sista suck.

Snygg, snabb, effektiv

Självklart valde vi en sportanpassad maskin

Självklart fick Rynkebyuniformen vara med

i premiärtvätten

Lite plötsligt drabbades jag av en lättare form av konsumtionsångest. Ahh,konsumera mer hjälper nog tänkte jag, och klickade mig omedelbart in på Wiggle.

Säger bara det, vem, säger vem, kan motstå ett par bromsklossar av högsta kvalitet, Dura ace.

Vettetusan, förutom priset, vad som skiljer dom från typ 105 eller Ultegra. Men antingen suger bromsarna bättre, och/eller så kommer jag att spara typ 5 gram på vikten. Dom grammen kan vara skillnaden att ta sig uppför Mur de Huy eller att inte göra det. Så måste man tänka.

Egentligen det enda sättet att tänka i såna här specialfall där det i sanningens namn kan vara lite svårt att liksom räkna hem ett inköp som är flera hundra kronor dyrare än ett egentligen likvärdigt alternativ för en sån som jag. Då kan man alltid hänvisa till vikten på produkten.

Att reducera vikten på hela ekipaget är en viktig åtgärd i cykelkretsar, berättade jag för min fru som rynkade lite på näsan när jag visade henne mitt fynd.

Tänka sig, efter den dyrbara bromsklossinvesteringen så var ångesten light helt bortblåst.

Glädje, endorfiner, adrenalin, svidande muskler, fika, samhörighet. Och tårar

Vilken helg. Fylld av glädje, adrenalin, endorfin, svidande och bultande lår, fika, samhörighet, teamkänsla men också en helg som slutade i tårar.

Jag tar det från början, dvs i fredags kväll. Första högst frivilliga samlingen för Team Rynkeby Stockholm. Vi körde tempovarvet runt Kaknäs några gånger. Det var kul. Formen kändes som den är på G.

Sista varvet blev en rejäl pulshöjare genom att hänga på en av teamets vassaste cyklisters hjul, Elins, hela svängen runt. Det resulterade i nytt Strava-PB på en av de många segment som finns runt Kaknäs. Fast hon höll säkert igen lite.

 Vassaste cyklisten i röd tröja

På lördagen var vi i teamet värdar för Spin of Hope på SATS Gärdet. Vi tycker det blev succé. Full sal nästan alla timmar. Många kom och köpte drop-in-platser vilket var extra kul.

Första passet kl 0700. För en riktig cyklist spelar klockslaget ingen roll

Många kända (!) företag hade "köpt" en cykel

för hela dagen

 Ett annat, lite mindre känt företag, har valt att

sponsa Team Rynkeby med betydligt mer pengar.

Man kan säga att cyklingen går som på räls.

Själv körde jag ett dubbelpass, fast på annan cykel. Superjobbigt.

Alla tider på "min" cykel fulltecknades på mindre än en timme. Coolt.

Minsann dök inte både Malin och Patrik upp från förra 

årets team där Patrik var kapten.

På söndagen var det stor galapremiär för utecyklingen med mitt Rynkebyteam. Vi körde ute på Ekerö och vi tränade gruppcykling för en hel del i gänget har inte kört i grupp tidigare och som möjligen bekant finns en hel del både skrivna och oskrivna regler att lära sig. Men alla var jätteduktiga och de som var nybörjare lärde sig snabbt.

Gänget som var med på premiären. Mr Ego var ju också med, 

men ville inte sabba bilden med att ta en selfie.

Tyvärr avslutades den här härliga helgen med tårar. På söndagskvällen fick jag ett besked som tog väldigt hårt på mig och som gjorde mig så otroligt ledsen.

Du som vet, vet vem ljuset brinner för.