Vätternrundan och Isle of Scilly

Kommer du ihåg gårdagens blogg om Familjen Trötter? Nu siktar vi på att bli Famljen Blöter.

Snart dags för Vätternrundan. Min tredje runda och den andra med Team Rynkeby Stockholm. Ska bli så himla kul. Vet inte varför det känns kul att plåga sig i 30 mil. Lika korkat som att cykla från Sverige till Paris kan man tycka.

Men det är ju så oemotståndliga utmaningar så det går ju inte att undvika dom.

Årets VR har jag bara betraktat som ett delmål under säsongen, men likväl har jag förberedd mig och min kropp så mycket jag förmått. Har förmått rätt mycket, om jag får säga det själv.

Idag blev det persedelvård.

 Naturligtvis måste man komma med rena kläder till Motala

Det lär bli en blöt runda. Bästa att täppa till alla hål.

Planen under fredag är att smita från jobbet vid lunch, vila hela eftermiddagen och sedan bussresa ner till Motala.

Även dotter tillika medarbetare Sofia satsar på en blöt runda. Men hon gör det på en ögrupp som heter Isle of Scilly, som ligger i havet utanför England. Hon tävlar på lördag i en swinruntävling.

Enklast och bäst är om hon själv får berätta. Det gör hon HÄR på sin blogg.

Ja, det var väl allt just nu. Nu köööör vi.

Oj, glömde nästan; May The Force Be With Me.

Familjen Trötter

Igår var det tisdag. Morgonpass på gymmet står det på veckoschemat. Kändes inte särskilt lockande, men du vet, om man bara tränar när man har lust så blir det inte många pass gjorda.

 Kände mig inte särskilt inspirerad

Inte heller dotter tillika medarbetare Sofia kände sig inspirerad

Men det tog sig, blev ett riktigt bra och fokuserat pass. Lite ben, mycket axlar, lite mage och lite mer axlar. Lärde mig redan i början av min cykelkarriär att förutom starka ben är bål och axlar viktiga att trimma in. Många av mina teamkamrater i Rynkeby har missat den delen och klagar ofta över värkande axlar trots en i övrigt vältränad cykelkropp.

Dessutom är det lika viktigt med starka axlar och bål i simning.

Sofia lallade runt lite oinspirerat och bollade med några fåniga enkilosvikter, svingade nån rörlighetspinne och Instagrammade lite mellan varven. Hon stretschade också, det gjorde inte jag.

På kvällen simträning igen. Näst sista gången för i vår. Börjar mer och mer tro att jag är den ende mannen i hela Svealand som inte kommer att kunna lära sig crawla.

Det går så ini-....vete segt. Visserligen kan jag simma längre och längre för varje gång, men ändå. Att få kämpa som djävul sista metrarna för att nå 50-meterskaklet känns inte okey. Jag borde kunna klämma hundringar hur lätt som helst numera. Men det kan jag inte. Det kanske är ett fabrikationsfel på mina lungor?

Nejdå, jag var inte ensam i bassängen. Till vänster om mig

fanns ytterligare typ 20 elever.

Måste ju även visa min busbild, när jag cyklar i en "rulltrappa" på ICA Maxi Lindhagen i samband med vår prolog häromdagen. Sannolikt första och sista gången jag cyklar sådär. Kändes crazy och lite busigt.

Snart Vätternrunda. Nu har laddningen av både det ena och det andra påbörjats. Satsar även i år på Enervits Carbo Flow ihop med min goda frukost. Funkade jättebra förra året och jag kör vidare på det vinnande receptet.

Har också påbörjat inventeringen av lämpliga regnkläder inför helgens stora utmaning. Blir nog rätt blygsam regnklädsel trots allt. Man blir ändå dyngsur. Antingen utifrån eller inifrån och kör man med för mycket regnkläder så blir det dyngsurt från båda håll.

Men va fasen, regnar det så regnar det. Jag tänker så här. Om det regnar på vägen till Paris så tar vi inte precis sovmorgon, vi måste helt enkelt vidare oavsett väder. Vätternpölen måste rundas oavsett väder på lördag, så är det bara.

Vi kanske ses där?

Halvvättern, min race report. Ingen lyssnade på mig.

Halvvättern körde jag i år jag med mitt "egna" team, Team Mellanmjölk. En lös blandning av folk från Team Rynkeby Stockholm, Team Rynkeby Täby, Fredrikshof och faktiskt även en från Team Rynkeby Värmland. Hon blev  blixtrekryterad strax utanför startfållan för hon hade ingen att åka med.

Starten

1:22 kvar till start. Alla taggade och på ett härligt humör.

Så även Mr Ego.

Vädret var fantastiskt. Helt perfekt för mig. Jag hade dessutom också  lyckats ekipera mig helt korrekt, jag blev aldrig för varm och aldrig för kall. Lite Mellanmjölk sådär.

Grundtanken var en rullsnitt typ 28-30, lite mellanmjölk sådär. I startfållan gav jag tydliga instruktioner att vi de första milen skulle ta det väldigt lugnt som uppvärmning för att sedan se hur vi rent allmänt känner oss i teamet. Vi körde hela tiden med rullande tvåpar.

Ingen lyssnade. Efter 3 mil hade vi ett rullsnitt på 32,7.

"-vi kanske gått ut lite för hårt", sa jag till Jonas och Jannica som då låg i täten.

"-Mm, svarade dom och fortsatte i samma envist hårda tempo".

Häftigt, tänkte jag, det här blir en rekordrunda, för jag kände mig också stark och hade inga som helst problem att hänga med. Faktum är att större delen av loppet så låg jag mest i pulszon 2 och 3. Lite Mellanmjölk sådär. Trots för gruppens relativt höga hastighet.

Återkommer med förklaring av pulsökningen på slutet

I Ombergsbacken bestämde vi fri fart och återsamling några kilometer efter backen. Backen är rätt grym men den klarade jag galant. För att vara lite blygsam kändes den rätt platt jämfört med förra årets känsla. Men men, såklart näst sist upp i gruppen, men sånt stör mig inte längre.

Vi hoppade över första depån som ligger i början av Ombergsbacken. Värdelöst att starta efter paus med en grym uppförskörning.

Så vi körde på i samma goda tempo och tog första depåstoppet i Ödeshög.

Som man sa i lumpen, rast vila i fem. 

Och som man gjorde i lumpen,man lät det bli tio.

Några i gruppen drack kaffe, några gick på toa, några kollade Facebook, några käkade bulle, banan och saltgurkor, nån fixade en snabb bikefit i servicetältet och nån fixade gnisslande bromsar i samma servicetält.

Kraschen

Efter 8 mil hände det som inte får hända. Klungkrasch. Åtta av våra tolv cyklister smackade ner i backen. Jag var en av dom som lyckades väja undan i sista sekund.

Lyckligtvis blev det inga allvarliga personskador, bara blåmärken och lätta skrapsår. Men tre fick bryta. Värmländskan pga att hennes bakhjul blev mosat, Jonas för att hans styre gick helt åt fanders och Lotta för att hon tyckte att hon kraschat färdigt. Hon var med om en annan klungkrasch för några veckor sen och kände att det blev för mentalt jobbigt att köra ytterligare sju mil. Helt förståeligt.

Jonas lätt demolerade styre

Vad orskade då den här kraschen? Enligt mig var det en enskild ensam cyklist som orsakade kraschen.

Vi var mitt uppe i en omkörning av denne ensamma och enskilda cyklist. Istället för att släppa lite på farten ökade han och la sig på insidan som tredje led. Plötsligt fick han för sig att han skulle IN i vår klunga och lika plötsligt for människor och cyklar runt i luften och kraschen var ett faktum. Det är min version och uppfattning vad som hände.

Han själv slogs blodig på näsan och hans hjälm sprack, så han måste fått sig en riktig smäll. Han brydde sig inte särkilt mycket över vad han ställde till med utan satte sig ganska fort på sin cykel och hojade vidare mot fjärran med sin spräckta hjälm och blodiga näsa. Vi såg honom aldrig mer.

Efter ca 15-20 minuter kom en servicebil och plockade upp de tre som nu bröt loppet. Vi andra fortsatte men i ett lite lugnare tempo. Men efter bara någon kilometer var tempot uppskruvat igen till dagens "normalhastighet".

Avslutningen
Det var en sån härlig grupp att cykla med. Duktiga, starka och stabila cyklister. Inte en enda hastig inbromsning. Varenda uppförsbacke enligt skolboken. Inga som helst problem att glida med bakom framförfarande bakhjul med bara några decimeter mellan.

Next stop blev depå Rök efter 10 mil. Nu började folk trots allt bli en smula slitna. Claes från Team Stockholm, aj aj aj, nu kom fakturan med omedelbar betalning. Han hade slarvat med att dricka sportdryck och äta riktiga energistuff, så nu hade han det lite tufft med kramp i båda benen. Men Claes är en tuffing som på vintern kör Enduro, så att ge upp? Never.

Några började bli slitna i Depå Rök. 

Carina, Janica och Mr Ego lojalitetsvilade lite också 

medan Claes kämpade mot krampen.

Upp på hästarna igen för att klämma de sista fem milen. Janica och jag kände att urkraften hade landat i våra ben, så vi tog ett rätt stort ansvar genom att ligga på förning väldigt långa stunder och sträckor. Det var hur kul som helst att ligga där framme och bara trycka på så mycket benen orkade, för orkade, det gjorde dom. Men allt har sitt pris, nu steg pulsen, som du såg på pulsbilden här ovanför. Men inga konstigheter, rätt långt kvar ändå till maxpuls.

Och alla hängde med bakom oss. Bara något enstaka flämtande "-LUCKA" hördes då och då. Självklart tog alla sitt ansvar och var uppe och drog lite olika sträckor. Sista milen låg Janica och jag i täten igen och jäddrar vad vi tryckte på då.

Då hade tävlingsjävulen slagit rot i mig. Större delen av loppet låg snittet på 30,7 men på sluten sjönk snittet sakta men säkert. Nu ville jag inte för allt smör i småland att vår snittrulltid skulle under 30,3, så därför körde vi på som bara fan de sista milen. Och alla hängde med, med mer eller mindre olika frustande ljud.

Till sist rullade vi över mållinjen med en sluttid på 5:46. Förra året rullade jag in på 5:43, men då hade vi inget kraschstopp som tog kanske 15-20 minuter. Inte heller hade vi då en broöppning som stal kanske fem minuter av vår tid. Cyklad tid i år var 4:58 mot förra årets 5:08.

Förra året hade jag som målsättning att köra ett lopp på minst 10 mil med minst 30 i snitt. Klarade inte den målsättning 2015. Visserligen rätt nära, 29 komma nånting på Halvvättern, hade 32,7 in snitt på de sista 8 milen då, men totalsnittet blev under 30. 29,7 på Vätterrundan.

Men ingen gång 30 i snitt från start till mål. Nu hände det och jag känner mig både glad och stolt att jag äntligen klarade den målsättningen. Det tog tre år, exakt det antal år det tar innan man är en riktig cyklist enligt min läromästare Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshofs CK. Han fick rätt i det också.

Lite rock-star-feeling också
Jag tycker att en grej är rätt fantastiskt kul. Vid nästan alla cykelevenemang jag är med på kommer det fram för mig okända människor och säger att de följer mig på min blogg. Det är superkul.

I år när jag låg i gräset vid Depå Ödeshög och tog fotot du ser här ovanför, kom en funktionär fram och frågade om bilden kommer på bloggen. Då berättade han att han brukar läsa mig blogg och att han tycker den är kul.

Vid startfållan gick en tjej förbi och ropade "-lycka till Göran". Jag blev en smula förvånad för jag visste inte vem det var. "-jag läser din blogg" ropade hon.

Vad kul det är med såna reaktioner. Lite senare skrev nämnda tjej följande på Instagram vid en bild jag la ut där:

Tack så hemskt mycket för de snälla orden.

Det här är "mitt" fantastiska Team Mellanmjölk. Tre stycken saknas på bilden, de tre som bröt pga kraschen, Jonas (Kapten i Team Stockholm), Lotta R och Värmländskan som jag inte vet namnet på.

 Claes, Lars, Tina, Lena, Mr Ego

Patrik, Janica, Cecilia, Carina

Nu har min prestation hamnat lite i skymundan i vår familj. Dotter tillika medarbetare Sofia vann samma dag damklassen i swimruntävlingen Stockholm swimrun. Du kan läsa hennes berättelse HÄR.

Sammantaget kan man väl säga att min familj är en sjuhelsikes awesome family. Utan att skryta alltså.

Nu börjar laddningen inför nästa veckas Vätternrunda med Team Rynkeby Stockholm. Kommer bli superkul det också.

Prologen, ett PB och en misslyckad träning.

Jag har lärt mig att man kör en s.k. prologcykling för att avgöra vem som ska bära ledartröjan under första etappen. Jag snackar nu om cykellopp. Om du inte redan förstått det.

Idag körde vi i Team Rynkeby Stockholm vår prolog. Fast nu handlade det om att vi ville ta ledartröjan i kampen mot barncancer.

Samling hos en av våra Guldsponsorer, ICA Maxi Lindhagen. Fotografering och sen cyklade vi genom centrala Stockholm till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man kan säga att vi väckte en del uppståndelse när vi kom hojande i snygg tvåledsformation. Men ingen, säger ingen, bilist bar sig åt och tutade eller markerade revir på något sätt, det kändes respektfullt.

Här rundar vi Nybroviken och väntar på grönt ljus. 

Sen vidare förbi Dramaten och sen hela Birger Jarlsgatan bort

till Odengatan. Den klämde vi hela vägen upp till Torsgatan

och sedan via Solnabron till Astrid Lindgrens sjukhus

Kiropraktor Jossan, hon som fixade min rygg, och så den 

där linslussnubben Mr Ego.

Väl framme vid sjukhuset överlämnade Mats från ICA Maxi Lindhagen en check på 5000:- för inköp av leksaker. Inte nog med det. ICA Maxi Lindhagen skänker dessutom 1 % av dagens omsättning i butiken till Team Rynkeby och Barncancerfonden.

Verksamhetschefen berättade sedan för oss hur vården fungerar för barn med cancer. Ett mycket lärorikt och känslofyllt besök.

Sen fikade vi och sen cyklade var och en hem till sig. Men jag var inte riktigt klar än. Fick för mig att idag på hemvägen skulle jag bli Rynkebymästare i backen bakom Järva krog.

Tog i för kungen och Silva och alla kungabarnen och tryckte på så mycket jag orkade. När jag kom hem blev jag jätteglad när jag kastade mig över Stravaappen. Nytt personligt Stravarekord i backen och jag låg nu etta på Rynkebylistan.

Men va fan, sen kollade jag Rynkebylistan och där hade ju Ludwig smugit sig dit i maj och sabbade min triumf. J-a Ludde.

Klicka på bilden vettja, så blir den större

Men en delad silverplats är ändå en delad silverplats. Och jag har blivit starkare, det är det viktiga.

Det där med en misslyckad träning då. Jo igår, insåg jag att jag pga ryggeländet missat en del träning den här veckan. Inte bra. Så jag bestämde lite hastigt och lustigt att jag skulle ut och klämma alla backar jag har i min omgivning. Perfekta små backar att få upp pulsen i. Och få mjölksyra i benen av.

Efter några hundra meter kom regnet. Efter ytterligare ett hundratal meter kom haglet. Sen ännu mera regn. Då gav jag upp, vände hemåt och tokmaxade uppför en lång halvseg backe. Den sög.

Var väl ute högst en kvart, inte tillräckligt längre för att jag ska notera det som ett träningspass. Efter en  halvtimme hemma lysten solen igen, men då var maten klar och cyklingslusten försvunnen.

I kväll blir det tidig sänggång, upp före tuppen, avresa kl 0440 för att hämta upp teamkompis Lotta och sen iväg till Motala och Halvvättern. Självklart med nyrengjord cykel, man vill väl vara fin på en Vätternrunda.

Känner mig lite nervös inför rejset, inte någon gång i vår har jag kört ett distanspass där jag verkligen cyklat fort och blivit jättetrött. Våra distanser i Team Rynkeby har för mig varit pulszon 2 och 3-träning. Egentligen perfekt, eftersom våra onsdagsträningar har varit precis motsatsen.

Som jag brukar avsluta inför en tuff utmaning: May the force be with me.

Nu är det skarpt läge, nu börjar det köra ihop sig.

Inte en endaste rapport har jag redovisat här på bloggen sen den 18 maj. Rätt dåligt faktiskt. Jag sätter på mig skämshatten.

Vi kan säga så här. Jag har laddat med bokstäver, adrenalin, endorfiner och kolhydrater för det är nu min cykelsäsong börjar. Alltså loppsäsongen om jag uttrycker mig så. Nu är det skarpt läge. Nu ska vinterns träning slå ut i full blom.

På söndag smäller vi startskottet för första rejset, Halvvättern. Förra året cyklade vi in på 5:42. Vill du läsa om det loppet kan du göra det HÄR.

I år cyklar jag med mitt "egna" team, Team Mellanmjölk, som består av folk från både Fredrikshof, Team Rynkeby Stockholm och Team Rynkeby Täby. Ska bli superkul.

Trots noll rapporter har jag inte legat på latsidan inte. Jag är fullt medveten om att du nästan spricker av nyfikenhet vad jag gjort de senaste veckorna och lika självklart kommer jag nu redovisa det. Fast lite kort bara. Så du känner dig uppdaterad.

Vecka 20 16-22/5
Många träningspass blev det, åtta stycken. Avslutade med en träningshelg med bästa Team Rynkeby Stockholm.

Vecka 21 23-29/5
Många träningspass blev det, åtta stycken. Premiär för utebassängsimning med våtdräkt. Ny crawlkurs påbörjades.

Men livet består ju inte enbart av träning. Bedömde snörisken som minimal, så jag bytte till sommardäck.

Som vanligt avslutade vi med ett distanspass på söndagen. Många punkor blev det, hela sex stycken, men ingen på min raket.

Vecka 22 30/5-5/6
Latvecka, bara sex träningspass. Men mycket hände.

Som vanligt blev det ett tufft onsdagspass med Rynkeby. Backintervaller. Med det nya, klungvila i god ordning, axel mot axel.

En av Team Rynkeby Stockholms Guldsponsorer fick lite payback för sin insats till Barncancerfonden. Tyvärr var det mitt eget bussbolag som fick stå för paybacken.

Team Rynkeby fortsätter vårt idoga arbete att samla in pengar till Barncancerfonden. Vi hjälpte till på tävlingen Toughest och ansvarade för Toughest Kids, dvs på min nivå. Folket var väldigt generösa, vi fick in ca 8 tusen på den dagen.

Så blev det äntligen premiär för open water-simning. Ovant, kallt, lite halvknepigt, lite läskigt, men vansinnigt kul.

Så hände det där oväntade. Vann en solklar seger i majtävligen "flest-träningstimmar". Där fick allt Göran Den Yngre så han teg. Nåt att bita i inför junietappen.

Vecka 23 6-10/6
En lugn vecka igen. Smällde sönder ryggen så akutbehandling blev nödvändigt. Teammedlem Josephine, som är kiropraktor med egen klinik, hjälpte till att fixa den. Kolla in hennes praktik HÄR om du behöver hjälp. By the way, The very same Jossan, fick äran att springa tillsammans med Team Aron Anderson på Stockholms Marathon.

Äntligen, med en ynka timmes marginal tills jag hade fått något hårt i huvudet och utesluten ur båtklubben, kom min båt äntligen i sjön. Med fusk. Har inte putsat eller vaxat den. Har inte ens bottenmålat. Det får bli som det blir.

Blev modern under veckan också. En ny Garminleksak, en sån däringa klocka som mäter allt, antal steg, puls,sömn och säkert ytterliga massa saker. Det bästa med den är att man också kan se hur mycket klockan är, det känns fint.

Ja, nu tror jag du är i stort sett uppdaterad. Nu ska jag försöka mig på att lite mer regelbundet skriva om ditten och datten. I morgon t.ex händer en rolig grej som jag säkert kommer att berätta om.

Samlar lite bokstäver bara

Lugn och fin. Jag har inte slutat berätta om mitt liv. Inte då. Det är bara mitt lager av bokstäver som sinat lite.

Just nu pågår ihopsamling av massa nya bokstäver för de kommer att behövas framöver.

Men jag kanske kommer med en bildberättelse från de senaste två veckorna, för självklart har det hänt saker.

Goran The Warrior

Vet inte om jag lyckats särskilt bra att överföra det här med cykling till min och hustruns framavlade barn.

Eller barn och barn, de är ju snart lika gamla som jag. Marcus är 42 år och Sofia 38. Fantastiska små guldklimpar.

Båda idrottar, Marcus satsar i princip enbart på tennis och bloggar inte om sitt liv, och Sofia vet du nog vid det här laget vad hon sysslar med. Bl.a att hon hatar cykling, men simmar och springer desto mer. Och dessutom bloggar om det.

Ett bra tips till dig som är jätteung. Skaffa kidsen tidigt, jag var 23 när Marcus kom till världen, man har skitkul med vuxna barn. Kan både sporta, semestra och prata med dom som vuxna innan man själv blivit vuxen. Rekommenderas. Nackdelen är att man inte får vara bäst särskilt länge i någon sport. Kanske snart inte ens i cykling.

Marcus har uppenbarligen hittat en cykel som han nu börjat använda. Men sittcykel, vad är det?

Idag hade de en intressant telefondialog i vår gemensamma familjechatt efter ovanstående premiärcykling:

Denna konversation inträffade när jag hade ett lunchsimpass med min sim-PT Henke. Han erkände att jag är ett svårt fall. Tror jag ska skriva en bok med titeln: Mannen som inte kunde lära sig simma crawl.

Helt jävla hopplöst att få till det. Helt hopplöst. Idag blev jag så fruktansvärt frustrerad så det till och med trillade några tårar innanför simglasögonen.

Men passet slutade i alla fall med en positiv känsla. Henke hittade en övning som funkade bra och som gav mig en skön behaglig känsla.

Eftersom jag inte är den som ger upp, you can call me Goran The Warrior, så har jag såklart anmält mig till ytterligare en kursomgång med start på tisdag. Då blir det två pass i veckan i utomhusbassäng. Uppvärmd, dessutom ska vi ha våtdräkt.

Det blir kul. Kanske. Och kanske till och med cykelteamet Team Demnert nu får ännu en medlem.

Livet handlar inte bara om cykling

Näe, livet handlar också om tennis. Och såklart lite om annat smått och gott också.

Men nu, tada, trumpeter och trummor, vårens stora händelse. Jag vann min tennisserie i gubbdubbelligan.

Sista matchen spelades i kväll. Hade klätt upp mig i en superläcker ensamble. Röd tröja som matchade mitt röd/vita racket samt mina vita tennisskor med röda inslag. Svarta läckra nytvättade tennisbyxor. Riktigt najs, om du frågar mig. Ville var extra välklädd sista matchen för säsongen.

Vi började kalasbra, Kalev och jag. På andra sidan nät Sivert och Peter. Peter member of Team Rynkey 2013 och 2014. Han hade hittills ingen vinst mot the member of Team Rynkeby 2015 och 2016.

Inte särskilt glad trots elegant klädsel

Kalev och jag spelade superbt. Första set enkelt 4-1. Vi går bara till fyra i vår liga. Andra set tappar vi, 2-4. Började spela skitdåligt för att prata vanlig svenska. Kalev spelade bra, men inte jag.

Sista set i princip skänkte vi bort, 1-4. FAAAAAAN.

Spelar mindre roll, jag hade redan vunnit serien redan innan matchen började, men det hade ju varit najs att vinna även den sista matchen för säsongen.

Men jag biter ihop, fäller en tår på kudden, sätter klockan på 06:00 och står på gymmet 07:30. Där har jag inte varit sen 5:e april. Inte bra, men nu jäklar är det hög tid att uppgradera all min träning igen. Bara 53 dagar kvar till Pariscyklingen börjar. 53 dagar, helt sanslöst så fort tiden rusar iväg.

Rätt som det är så är man gammal. Hualigen.

Har nog aldrig pratat så mycket och hur jag snodde en bild av Team Skoda

oj oj oj, en hel vecka utan något blogginlägg. Vad har hänt?

Vet egentligen inte, men jag tycks ha dippat en del, på flera fronter. Sen jag kom hem från tri-lägret på Mallis har jag haft hela åtta helt träningsfria dagar. På två veckor.

Förra veckan tränade jag bara simning och cykling på onsdagen och distanscykling igår. Thats all.

Löptränat har jag inte gjort sedan jag var på Mallis. Skandal är bara förnamnet.

Men jag tror nedträningen varit bra. Gjort mig gott. Så kändes det nämligen igår då vi i Team Rynkeby Stockholm körde ett distanspass på 17 mil.

Även denna gång hade jag äran att bli utsedd till Tff Road Captain i vice kapten Elin och kapten Jonas frånvaro. De valde nämligen att träna med Team Kalmar den här helgen.

Jag var även den som la söndagens cykelrutt. Vi körde i en stor runda med lunch i Almunge. Där fanns lämpligt nog en bild över målet för all vår träning, Paris och Eiffeltornet.

Ganska overkligt, vi ska cykla från Sverige ända dit. Galet.

Vi andra krigade på hemmaplan mot den stundtals brutala vinden. Vi cyklade 10 mil mot vinden, åt lunch i Almunge och fick såklart en helt underbar hemresa med den kraftiga vinden i ryggen.

Jo, om min nedträning. Den gav nog effekt. Som RC låg jag sist i klungan som igår bestod av 16 personer, för att hålla koll på allt och alla. Som parkompis hade jag lite olika personer, Micke, Lars och Sandra.

De är starka cyklister och låg mest längst fram och kämpade i draglaget. Men ibland byttes de ut och då kom dom ner till mig för att vila lite. Och så pratade vi. Och pratade. Och pratade.

Som sagt, har nog aldrig känt mig starkare under en så här lång distanscykling. Till och med så stark att jag utan problem kunde prata hela tiden. Dessutom med lite gummibandseffekt i gruppen, några ruscher då och då upp till draglaget för att prata med dom.

Riktigt riktigt kul att känna sig stark under så lång distans.

Ville göra turen så Paris-look-a-like som möjligt så vi tutade på i 10 mil innan lunch. Visserligen med flertalet småpauser längs vägen för intag av dyck och enerigtillskott.

Vill som vanligt inte hänga ut någon, men mannen på bilden här ovanför, vi kan kalla honom Putte, var allt lite smågrinig på slutet innan lunchen serverades. På bilden har han precis fått sin mat serverad. För att han ska förbli anonym har jag blurrat hans ögon så ingen känner igen honom.

På den här bilden ser man effekten av mat i Putte, se så glad han är nu. Precis som han brukar vara. En riktig spelevink. Och se så glada alla andra är för att Putte är glad igen. Så glad att jag nu inte behöver blurra hans ögon.

Att vara utsedd till Tff Road Captain är visserligen kul, men en sådan status har det ju ändå inte så teamet behöver bocka och buga på det här sättet. Jag var ju bara på väg till toaletten.

När vi kämpade oss hem rasslade till bakom oss. Plötsligt dök det upp ett gäng svartklädda skräckinjagande huliganer som verkade vilja köra över oss.

Bilden har jag snott från www.skoda.se/cykling.

F´låt, hoppas ni inte stämmer mig för olaga bildstöld.

Det visade sig var vara Team Skoda som var ute på en träningsrunda. Trots att de fullkomligt blåste förbi oss tjoade och ropade de "kämta på" "ni ser starka ut", "heja Team Rynkeby".

Det var superkul och det gav oss lite extra energi för att klara den sista jobbiga backen innan vi var klara med dagens uppdrag. Det blev lite som att kan dom klämma den här sega och jobbiga backen utan att blinka, så kan fan i mig vi det också.

Sådär fort och enkelt som dom cyklade, skulle jag också vilja göra. Lite sent att tänka på det nu förstås. Skulle tänkt på det för 30-40 år sen.

Det var söndagsträningen det.

Nu rensas det i förrådet. Min första cykel är nu såld. Här upphängd för leveransservice.

Det öppnar ju upp en smula för en vassare hoj när mitt Rynkebyäventyr är över. När det nu blir. Det blir ju ett nytt team även 2017. Tänk om jag......

Om jag var tjej skulle jag ha blivit dökär i Franz. Vilket charmtroll. Till och med på TV. Och visst sjöng han sin låt jäddrans bra. Och så fint han log mot oss.