Hässelbyloppet 10 km. Min blygsamma race report. 

Före loppet

Kände mig nervös när jag vaknade. Två år sedan senaste jag rejsade. Fattar inte varför jag var nervös, måste ju ha varit avsevärt mycket värre att starta en Ironman 70.3 jämfört med en löpning på i sammanhanget blygsamma 10 km. Jag har ju ändå stått på startlinjen sex gånger i Ironmanrejs. Kanske ändå mest nervig hur jag skulle klä mig. 50/50 för regn och ca 10-11 grader.

Du ser ju på bilden hur tankarna snurrade i skallen ang klädvalet.

Min race plan

Ta det skapligt lugnt i början så kroppen kommer in i rätt race mode. Första målet är att springa utan gåvilor fram till första depån 3,7 km. Gå igenom den och lubba igen till nästa 6,7 km och sedan hålla en jämn och lagom fart till målet. Trycka i mig en gel var 30:e minut vill jag också. Ha koll på klockan och mitt tempo. Mitt huvudsakliga mål är att springa på min ålder, alltså lika många minuter som jag är gammal, dvs 73 minuter. Mer sannolikt att jag springer som en 80-åring tänkte jag lite destruktivt i bilen till starten. Mitt andra mål var att inte ha ett sämre snitttempo än 7:30. Mitt tredje mål att ha minst några stycken löpare efter mig i resultatlistan.

Så här gick det

Ingen från det ordinarie Det Frivilliga Serviceteamet ställde upp.  En skyllde på att hon bor på Mallorca, en annan (min fru) hoppade på oklara grunder av, men hade dåligt samvete för det. Då dök det plötsligt upp en på riktigt frivillig serviceteammedlem, nämligen vår son Marcus. Jag parkerade min bil hos honom och han körde mig till starten och kom och hämtade mig när jag kom i mål. Bjöd dessutom på fika och kaffebröd efter målgång. Han utklassade därmed det ordinarie Frivilliga Serviceteamet och har nu en stående inbjudan att vara en ordinarie del i Det Frivilliga Serviceteamet.

Inget regn, det slutade en halvtimme innan starten. Perfekt. Första målet funkade, ingen gåvila innan första depån. Sedan blev det lite tyngre till nästa depå, gick några gånger men väldigt korta sträckor. Efter den med bara tre km kvar ännu lite tyngre så jag gåvilade några mycket korta sträckor även då. Sista två kilometrarna kändes ändå hyfsat lätta. Spurtade in under målbågen på 1:16, tre minuter sämre än mitt mål. Känner mig ändå väldigt nöjd, kroppen kändes helt okey och jag fick aldrig någon mental dipp.

Mitt andra mål, inte sämre tempo än 7:30. Prickade det exakt.

Mitt tredje mål var ju att ha några bakom mig i resultatlistan. Där blev det succé, hela 57 män och kvinnor bakom mig i resultatlistan, så många trodde jag inte jag skulle fixa. Jag bedömer det som en stor idrottslig framgång.

Men åldern har en viss betydelse ändå på den fysiska kapaciteten. Jag sprang det här loppet 2015 på 1:11, 2016 på 1:09 och i år på 1:16. Har ju alltid hävdat att löpning är astråkigt, men det här var faktiskt riktigt kul. Ser redan fram mot nästa år, då jÄvLaaR serru, då ska jag slå årets tid. Längtar nästan redan.

En liten kort intervju efter rejset.

Vad händer nu då?

Just nu finns bara Vätternrundan i sommar i min tävlingskalender, men man vet aldrig, det kanske tillkommer något mer framöver. Den som äter lever får se, som ordspråket säger. Men jag fortsätter med löpning, styrka och cykling så får vi se om bicepsinflammationen ger med sig så jag kan börja simma igen efter nyår. Då kanske, om alla månar, solar och stjärnor står i rätt position, kan kanske någon halvIronman hinns med också.

Race report Vätternrundan 2024

Skulle inte köra i år, men så när alla mina mål i år blev inställda pga axeloperationen så ramlade ett tillfälle in att hänga med ett Ride of Hopegäng med en måltid på 13 timmar. Lagom utmaning tänkte jag, kollade och blev antagen med Leif Severin som kapten.

Teamet bestod av 27 cyklister spridda över Sverige varav ca 12-15 från Stockholm. Vi Stockholmare träningscyklade tillsammans varje helg under våren.

Kl 04:14 är ju egentligen en orimlig tid att starta en lång ansträngning.

Min mössa var bra om jag skulle bli förvirrad och inte veta 

var jag kommer ifrån.

Både olika längd och ålder var bra representerade i teamet.

På startlinjen stod 27 taggade cyklister. För att citera Robert Vacci så fladdrade först en av från klungan pga växelhaveri efter åtta mil, en till strax innan Jönköping pga trötthet och i Hjo fraddrade ytterligare två av pga trötthet resp ville cykla med sin sambo/fru hellre än med teamet. Såklart. Så in över mållinjen var vi 23 st. Dock tog sig alla avfladdrade teamisar sig i mål på egen hand. Starkt gjort. Bara så du vet, vi lämnade ingen, alla fyra valde själva att lämna gruppen.

Ett härligt gäng det här.

Fördelen att starta tidigt är bl.a att få uppleva soluppgången. Trots att den huvudsakliga koncentrationen är att ligga ett par decimeter bakom hjulet framför. Man får bara kika lite försiktigt på naturen. Tack Anssi, jag snodde bilder från din film.

Vid Jönköpingsdepån kom första överraskningen. Där dök två kompisar från Team Rynkeby upp, Ylva Ekmark och Hasse Nordström. 

Fin kram av Ylva.

Hasse råkade hamna ur bild. Eller om jag knuffade bort honom.

Ylva nämnde vårt möte i sin berättelse om sitt rejs. Blev ju riktigt rörd av att läsa det.

Vid målgången ännu en överraskning, där stod en annan Rynkebykompis, Frida Almqvist och hejade. Hon var där för att heja på sin snabbcyklande sambo som skulle komma in lite senare än vår grupp.

Nästan en kram av Frida

Jag gav upp två gånger under loppet. Första gången efter lite drygt 20 mil, där tog jag lite slut i nån elak backe och valde att släppa iväg de andra. Cyklade själv två mil till depå Boviken. Gick tungt. Kom trots det bara några minuter efter gänget till depån. Satte mig på en sten, drack en kopp kaffe och åt en vetebulle, och kanske en gel också, och hängde med igen när teamet rullade igång igen.

Sedan dunkade vi på och kom till det där eländiga backavsnittet efter Askersund, även kallat Zinkgruvebackarna. Pallade såklart inte att hänga med där så jag sa hej och tack till gänget och krigade ensam mot sista depån Godegård där gänget nu vilade och bunkrade lite mer energi. Satte mig på en bänk, fanns inga stenar, med en kopp kaffe och såklart en vetebulle och kanske en gel också.

Tyckte väldigt synd om mig själv. Fick lite pepp igen av några i gänget så jag tänkte, tre ynka mil kvar och jag VILL korsa mållinjen tillsammans med gänget. För det hade en kompis skrivit till mig att om det gick tungt MÅSTE jag pannbencykla med klungan ända in i mål, något annat alternativ finns inte. Tack Tina.

Ganska lätt cykling de tre milen in mot mål, men ändå stundtals svidande jobbigt för en äldre tonåring. Mörka tankar kom att jag borde strunta i att hänga med, det gör ändå ingen skillnad, det gör för ont i kroppen nu helt enkelt. Men jag höll ihop, tog mina förningar, alltså att ligga längst fram och dra, dock lite kortare än vanligt.

Kände mig så otroligt nöjd och glad vid målgången att få ha cyklat med det här positiva, peppande och inspirerande gänget. Jag var inte helt tokslut, bara trött ungefär som de flesta i gänget. När jag är helt slutkörd brukar jag gråta, det gjorde jag inte den här gången.

Skaderapport på skador jag aldrig fått tidigare, förutom det sistnämnda som är ett återkommande moment lite då och då.

Vattenblåsa insida högerhand. Kanske pga nyinköpta handskar. Ont i höger stortå med fem mil kvar. Ont i höger trampdyna med 25 mil kvar. Bortdomnat höger lillfinger med 15 mil kvar. Smärta i vänster armbåge med 1 km kvar. Skadat ego två gånger med 10 resp 4,5 mil kvar, men det reparerades ganska snabbt och relativt smärtfritt.

Vi var åtta stycken som bodde i en villa där värdparet dukade upp en sagolik middagsbuffe när vi kom tillbaka dit efter målgången. Både middagen och söndagsfrukosten slog vilket femstjärnigt hotell som helst.

Efter 13 timmar och 45 minuter fick jag min nionde VR-medalj hängd runt halsen.

Nämen det var väl allt att rapportera tror jag. Måste bara ju såklart ta mig en funderare framöver om jag ska köra Vätternrundan en gång till. Både lockar och inte lockar, för 315 km är så obeskrivligt onödigt långt att pressa sig själv. Nästan 14 timmar oavbrutet trampande med bara korta pauser varannan timme är slitsamt. Blir inte lättare med åren kan jag säga. Men ändå lite kul, om än begränsat kul. Att få en 10-årsmedalj vore däremot väldigt kul och ett fint avslut på min Vätternrundakarriär. Fast elva år är också rätt coolt.

Tack för att du orkade läsa ända hit.

Mitt idrottsliga 2023

 

Mitt 2023, i huvudsak mitt idrottsliga liv, som består av cykling och triathlon, i sammandrag. Blev mitt sämsta idrottsår sedan 2014, inte en enda tävling, inte en enda utmaning.

Januari

Månaden då allt elände startade. I slutet av 2022 skadade jag en axel, och den 13 januari klarade jag inte längre att simma pga axeln, men fortsatte med axelrehabövningar och träningen med Team Rynkeby. Blev ändå årets mest träningstätaste månad med 32 fyspass.

Februari

Konstaterades att en sena gått av i axeln. Blev remitterad till en axelspecialiserad läkare. Tränade nästan som vanligt med ett avbrott för ambulanstransport och inläggning ett dygn på Danderyds sjukhus för jättenoga kontroll. Misstänkt stroke ansåg två läkare, men alla prover visade på ett virus på balansnerven. Allt detta reducerade träningspassen till bara 20 st.

Mars

Träffade äntligen en specialistläkare ang min axel. Operation bestämdes till 6:e april. Fick avboka en planerad triathlontävling på Mallorca i april. Tillbringade månadens 13 sista dagar på Mallorca hos dotter Sofia. Kunde cykla/spinningträna och löpträna som vanligt, men inte simning eller styrka. 21 pass mäktade jag med.

April

Hem från Mallorca, den 5:e spinningpass med team Rynkeby och det visade sig vara min sista träning med teamet. Fast det visste/trodde jag inte då. Den 6:e opererades jag och senan i axeln syddes ihop. Sex veckor skulle jag ha ett s.k axellås så jag inte kunde röra armen. Den 19:e kunde jag försiktigt börja träna på trainern med bara en arm i drift, men det gick rätt bra ändå. Insåg att jag inte skulle hinna komma i form till Pariscyklingen, så jag bestämde mig för att hoppa av från teamet, men vår kapten ville jag ändå skulle vara kvar som träningsansvarig, vilket gjorde mig glad mitt i min stora besvikelse. Bara 13 pass den här månaden.

Maj

Tappade lite lust och motivation för träning, blev bara spridda trainerpass, 12 stycken. Avslutade månaden i Båstad hos min syster Gunilla.

Juni

Träningslust och motivation fortfarande minst sagt begränsad, bara 7 pass blev det. Tillbringade några veckor i stugan i Trosa, helt utan träning.

Juli

Fick äntligen klartecken att börja löpträna igen. Lika äntligen kunde jag den 9:e göra årspremiär för utecykling. En härlig känsla att både kunna cykla ute plus att löpträna igen. Mentalt jobbigt att följa mina teamkompisar i team Rynkeby och deras cykling till Paris. Följde de på datorn via GPS hela vägen. 22 pass fick jag ihop. Åkte till Gotland i slutet av månaden för tre veckors härligt miljöombyte.

Augusti

Löpturer uppblandat med härliga cykelturer på Gotland men också många dagar utan träning. Kände mig missmodig för jag upplevde att jag inte blev ett skvatt bättre i axeln trots rehabträning. I mitten av månaden fick jag av fysiologen äntligen klartecken att börja lite lätt styrketräning istället för ren rehabträning. Blev så mycket roligare. 21 träningspass knåpade jag ihop.

September

Fortsatte med utecykling, trainer, löpning och styrketräning. Simning funkar fortfarande inte. I början av månaden fick jag årets roligaste fråga från Pål på Team Snabbare. ”-Vill du hänga med på Camp Mallorca i påsk och vara ledare för den lugna cykelgruppen?”. Omöjligt att säga nej till det. I mitten av månaden iväg igen till Mallorca för en hel månad hos Sofia. Många fina cykelturer, de flesta rena rekognosceringsturer för de rutter som Team Snabbare kommer att erbjuda i påsk. En och annan löprunda plus några padelmatcher blev det också, det var kul. Totalt 25 pass blev det till slut.

Oktober

Den 18:e hem från Mallis, då var jag lite deppig för jag tyckte rehaben inte gjorde någon nytta alls. Ett besök hos fysiologen dagen efter ändrade allt. Fick den absolut bästa peppen på evigheter. Fick nya tyngre ”riktiga” styrkeövningar vilket gjorde att läkningen av axeln tog rejäl fart. Tog mitt första s.k. Ramptest som en start för min riktiga träning för nu kände jag mig motiverad som bara tusan inför Camp Mallorca där jag måste vara i absolut toppform. Tyvärr avlutade jag månaden med en förkylning så det blev bara 20 pass.

November

Började med en ny träningsplan, trainer varannan dag och styrka varannan. På trainern lite lite jobbigare pass för varje gång. Gjorde ny Ramptest i slutet av månaden. +12 watt=+5% bättre än senast. Kul att träning lönat sig. 22 pass blev det totalt.

December

Avslutade det här idrottsliga skräpåret på sämsta möjliga sätt. Halkade i början av månaden i snövädret och slog i höften så jag tappade några träningsdagar. Inte nog med det, året slutade som det började, med en släng av virus på balansnerven. Kändes som jag var sjösjuk oavsett position av kroppen och svårt att hålla balansen. Gick dock över på typ 4 dagar. Fick ändå ihop 22 träningspass.

Sammanfattning

Idrottsmässigt ett rejält skitår, t.ex bara 137 cyklade utemil. Brukar normalt landa på 475-500 mil. Totalt bara 237 träningspass. Det klart sämsta sedan jag började träna rejält 2014. Inga tävlingar eller andra typer av utmaningar gick att göra pga axelskadan. Nu siktar jag på att 2024 blir ett kalaskul år med några spännande utmaningar, men vad vet jag ännu inte, men kul vill jag ha.

Min race report från Mallorca 140.6 Half

Årets höjdpunkt efter cyklingen till Paris med team Rynkeby Stockholm. En halv Ironman även om själva eventet inte är Ironmanbrandad. I övrigt exakt samma upplägg.

Förberedelserna

Började träningen tillsammans med min duktiga coach Stina Jönsson, utbildad tränare för uthållighetsidrotter som t.ex triathlon. Vi började "jobba" tillsammans februari 2018 så det har ju gått några år sedan dess. I mitten av november 2021 började vi träningen inför 2022 års utmaningar. Först Vätternrundan, sedan cyklingen till Paris och sedan sista grejen för året, min personliga höjdpunkt, Mallorca 140.6 Half. Totalt genomförde jag 301 träningspass innan Race Day 24/9 i Muro på Mallorca.

Vi, jag och kära hustrun, åkte ner till Alcudia någon vecka innan. Lyckligtvis bor vår dotter med sambo där, så där bor vi hur bra som helst. Känns precis som att bo hemma faktiskt. Löptränade, tränade att simma i saltvatten och såklart lite cykling också. Hyfsat lätta pass, nu skulle ju kroppen bara hållas igång. Det stora jobbet var ju redan gjort.

Race Day

Klockan ringde redan 05:30, starten var satt till 08:15. God frukost, nerverna låg utanpå huden, kände mig toknervös inför simningen som för mig är nyckeln till hela racet. Klarar jag inte cut off-tiden där blir jag avplockad. Har handlat om minuter, någon gång bara sekunder, på tidigare rejs.

Simningen

Börjar inte bra. Anländer till cykelområdet redan kl 07 för att förbereda det sista på cykeln innan det är dags för den delen. Det regnar, det regnar mer och mer och blåsten tilltar till rejäla styrkor. Inte kul alls.

Plötsligt ropar de ut att simningen är inställd pga vädret. Inte för regn och blåst, utan för att det är stor risk för åska och blixtar som ofta slår ner i havet. Dessutom var det starka strömmar sas det.

Åkey, bara att gilla läget. Kände mig både lättad och besviken, simningen har de senaste veckorna känts jättebra men en besvikelse för att jag inte fick testa om min simning skulle räcka hela vägen.

Cyklingen

Start kl 08:30. Nu hade regnet slutat och vinden lagt sig och solen började kika fram mellan molnen. Proffsen släpptes iväg först, sedan heldistansare, sedan halvdistansarna och till sist staffettgänget.

Så blev det dags för mig att rulla iväg på niomilabanan. Börjar lite halvtungt med rätt många s.k. slakmotor. Några rätt långa och för mig jobbiga. Allt mellan 1-8 % lutning och en kort rackare på bortåt 12-13% inne i Muro. Men jag trampar på med gott mod och äter och dricker föredömligt den här gången. Har med mig egna Maurtengels och Maurten energidryck. Vill inte ta någon energi i depåerna för jag har aldrig testat deras märke, vill inte riskera att magen pajar.

Trots gott humör kände jag mig stressad, vet inte varför. Tog i så hårt jag vågade och kände att jag fick kämpa lite mer är jag tänkt och vad som egentligen var lämpligt med tanke på att en halvmara väntade vid målet.

Snurrade in på 3:27 vilket var lite drygt en kvart snabbare än min träningsrunda i våras. Bra jobbat Göran.

Löpningen

Hade ingen jättebrådska i växlingszonen. Så iväg på tre rundor á 7 km. Tänkte ta det jättelugnt i början vilket jag gjorde men det blev tungt rätt omgående. Som vanligt med andra ord. 

Dotter Sofia och hustru Kristina, a.k.a DFS (Det Frivilliga Serviceteamet), hade lämpligt nog placerat sig på en strategisk knutpunkt där de kunde heja inte mindre än sex gånger under loppet. Kände mig jättedeppig efter bara någon km och det var typ två mils helvete kvar. DFS peppade mig till stordåd så jag fortsatte att lufsa vidare. Samma sak nästa gång vi möttes. Okeydå, jag fortsätter väl. Sådär höll det på varje gång.

Så äntligen ut på sista varvet. Nu gällde det att programmera pannbenet för nu var det rejält tungt. Efter några km kom jättedippen, orkade knappt springa, knappt ens gå.

Då tog jag ut mål sisådär 25-50 meter framåt och tvingade mig själv att springa dit, sedan var det okey att gå några hundra meter. När solen sken var det väldigt varmt redan från start, så i varje depå, ungefär 2-2,5 km mellan varje, hällde jag iskallt vatten över både bröst, rygg och huvud. Plus att jag hade en kylande keps och kylande band runt handlederna. Måste ha funkat jättebra för jag kände ingen obehag av värmen, vilket brukar vara ett jätteproblem för mig.

Nu kunde jag börja räkna ned kilometerna kvar på riktigt. Oj, redan sprungit 17 km, då är det ju bara 4 km till mål, jämförde det med mina träningsrundor hemma. Jättekort kvar ju, skönt. Har bara sprungit så här långt två gånger tidigare i hela mitt liv. 

Mer lufs och promenad, sista depån, bara knappt 2 km kvar, "personalen" där peppar mig som bara attan, de ser väl att jag är jättetrött. Glädjen börjar spira i kroppen och så även mina känslor, nu började redan mina ögon bli lite fuktiga, JAG KOMMER ATT KLARA DET HÄR. Men än är det ju en bit kvar.

Några hundra meter kvar blir jag omsprungen at slutsegraren i PRO-klassen, Martin Strandlind, som nu avslutar fulldistansen, dvs min dubbla sträcka på bättre tid än min halvdistans. Han sprang om mig flera gånger och vi möttes flera gånger eftersom banan gick lite hipp som happ så man möttes flera gånger. Varje gång tjoade jag och hejade på honom. Även pro:s behöver ju lite uppmuntran, eller hur?

Lufsar lite till men bestämmer att jag måste ändå springa upp, och inte gå, på målgångsmattan och ända in mål. I sista svängen in mot målet står massa människor och jublar. Måste ta ner solglasögonen från ovansidan av kepsen så det inte syns att jag gråter både stolthetstårar och trötthetstårar men mest glädjetårar. Jag fixade det, jag orkade ännu en gång ta mig igenom de mörka tankarna och krossa mina inre demoner som ville stoppa mig. Mycket beroende på peppen från DFS och all pepp via Sofias mediarapportering under loppet.

En sak som jag nog kommer minnas resten av mitt liv. Inne på själva upploppet är det ett herrans jubel så man kunde tro jag vann hela rubbet. Helt otroligt, så underbart härligt så det går knapp att beskriva.

När jag passerat genom målbågen står totalvinnaren Martin och möter mig med öppna armar och ger mig den största bamsekramen man kan tänka sig. Där står vi och kramas rätt länge, så underbart härligt, den bästa av alla tog sig tid att stanna kvar och ger mig en kram och grattar mig som om jag vunnit. Vilken kille, snacka om att ha båda fötterna på jorden, han har just vunnit och tjänat ihop förstapriset på tvåtusen euro, men det viktiga just då var att gratta en trött gubbe. Kommer aldrig att glömma det.

After the race

Efteråt orkade jag knappt gå, ville inte ha något från buffén som bjöds, drack bara en Cola. Tänkte det vore skönt att åka bil med DFS hem, men fick chockmeddelandet att jag måste cykla hem, den fick inte plats i bilen. Var bara några kilometer och det var faktiskt rätt skönt att trampa runt benen så lite stelhet försvann.

Väl hemma kom tröttheten smygande, orkade inte äta, orkade inte sitta, kände mig helt tom och orkeslös. Rullade ner i sängen och somnade rätt fort men kunde lite senare, när jag vaknat alltså, äta lite sallad och en liten bit pizza. 

Sov rätt bra på natten och när jag vaknade kände jag mig både pigg och rätt fräsch trots allt.

Prisceremonin

Alla race har en prisutdelning. Kan du tänka dig, även jag fick kliva upp på pallen som segrare i age group 65+. Har aldrig stått på en prispall så det kan väl vara kul att testa det på ålderns höst. Nu är väl både jag och DFS lite partiska här, men vi är ändå rätt säkra på att jublet när jag klev upp var högre än för de andra pristagarna.

Speakerns presentation av mig kändes även det lite mäktigt, när hon säger "- ONE SINGLE HERO ....... GÖRAN DEMNERT. 

Visade sig att jag var den äldsta deltagaren, sju år äldre än den näst äldsta. Så det känns helt okey att komma sist av alla på halvdistansen. Men jag vann i alla fall över en, nämligen mig själv. För mig är det viktigast av allt, att hela tiden försöka bli lite bättre än mig själv. Att trots motgångar och dippar försöka kämpa mig igenom det jobbiga och strutta vidare. Även den här gången lyckades jag. Vet du vad, i år hade jag hela 14 sekunder snabbare sluttid än förra årets motsvarighet. Ahhhh, inte illa, eller hur?

Tack till och av DFS

Vad händer nu då?

Vet inte om det är mödan värt att utsätta mig själv för denna plåga som det faktiskt varit och är att för mig köra en halvdistans. Men det är ju ändå så himla kul både med all träning innan och känslan efteråt att känna den där superhärliga känslan, typ I FUCKING JÄVLAR DID IT (man får svära i såna här sammanhang). Den känslan är oslagbar. Testa du också att göra något som ligger på gränsen av vad du tror du klarar. Du kommer upptäcka att du gör det.

Nu ska jag chilla några veckor och vila kroppen, har tränat rätt hårt sedan mitten av november, sedan ska jag och coach Stina ta en fika och göra en slags briefing. Sen får vi se vad det blir nästa år, men om du känner mig rätt så är nog sannolikheten rätt stor att jag anmäler mig till något. Alltså något mer än att bara cykla till Paris med team Rynkeby. Känner mig ändå lite för ung för att sluta träna, tävla och ha kul. Jag är ju trots allt bara 71 år.

Min cykling till Paris med team Rynkeby Stockholm

Det här är min cykelresa med team Rynkeby Stockholm från Malmö till Paris 2022. Mitt åttonde år med team Rynkeby och sjätte gången jag cyklade till Paris.

Dag 0 Prolog Stockholm – Malmö – Trelleborg

På hela taget en tråkig dag men med många roliga inslag. Alla supertaggade. Morgontåg till Malmö, gemensam middag där och sedan cykling 46 km till Trelleborg. Vi tog förstås en glasspaus i Höllviken. Anna och jag valde mjukglass. Jag valde största sorten såklart. Sedan blev det nattfärjan till Travemünde dit vi anlände morgonen därpå kl 07:30. Då börjar det på riktigt.

Dag 1. Travemunde – Uelzen

Rullade av båten, många team åkte samma färja, fixade till oss och så iväg. Efter bara någon eller några kilometer kom regnet. Tror du jag hade räknat med det i klädvalet? Nej, det hade jag inte. Sen blev det regn, blåst, sol, regn, blåst, sol – repeat hela dagen. Vi avslutade i alla fall i sol. Det var vi värda. Totalt 16 mil blev det idag och inte mer är 820 höjdmeter. A walk in the park kan man säga.

Idag hade jag sällskap av Nalle som ”ägs” av en liten tjej som nu är under behandling för leukemi. Vi har några små nallar och maskotar som några barn, som är under behandling, ville att de skulle få cykla till Paris. Idag var Nalle Assisterande grindvakt, dvs han hjälpte mig att hålla ordning på klungan framför och han gjorde det med bravur. Jag behövde inte göra någonting, Nalle röt i när det behövdes och de andra lydde omedelbart. Skönt med lite avlastning i jobbet faktiskt.

Som vanligt hade vårt serviceteam dukat upp en depå med förmiddagsfika och därefter en lunchdepå. Skön känsla att veta att vi kommer få i oss tillräckligt med kolhydrater och annat smaskens hela vägen till Paris.

Efter ankomst till hotellet vidtog cykelvård för de blev rejält smutsiga av regnet idag. Sedan blev det en trevlig after bike och sedan gemensam middag.

 Dag 2. Uelzen – Minden

Väckarklockan ringde kl 06:00. Frukost kl 06:30 sedan packa ihop grejerna och kolla att cykeln är redo. Kl 07:45 en kort briefing av kapten Patrik om dagens etapp och prick kl 08:00 rullade vi iväg.

 Pga av en inkompetent tysk vägingenjör, så fick vi ta en extra omväg på 13 km. Inkompetensen bestod av att han plötsligt hade byggt en motorväg där vi hade tänkt cykla. Sånt går ju inte för sig.

 Omvägen blev dock till en succé, den gick på bland de häftigaste vägar vi cyklat. En härligt bred och böljande cykelbana genom trollskog. Stundtals rent magiskt. Totalt blev rutten idag 178 km och med blygsamma 563 höjdmeter. Lagom tycker jag. Andra tycker ytterligare tusen meter är mer lagom.

 Vi fick några regnstänk på oss i början, inte mer än så. Hela dagen fick vi dock kämpa med en ibland brutal kantvind, dvs vinden in från sidan vilket gör att det blir jobbigt för alla.

 Min arbetsplats idag hade jag mellan Erik och Rikard. Rikard tog vindsmällarna från höger och Erik när de kom från vänster. Klungan framför tog frontvinden, så jag var skyddad från alla håll. Kände mig som Peter Sagan. Lyxigt värre.

 Som vanligt både förmiddagsdepå och lunchdepå. Även det lyxigt värre. Middag på kvällen där vår egen Ukeleleorkester framförde två vackra Rynkebysånger.

 Nu är jag toktrött även om själva cyklingen inte var särskilt jättejobbig. Men det sliter ändå på kroppen att cykla i nästan nio timmar inklusive ca två timmar av raster av olika slag. Och en punktering på en av cyklarna, men inte min. Skönt.

 I morgon börjar backeländet. Då kommer vi avsluta en tjugomilarutt med att klättra uppför ett berg. Kommer bli grymt jobbigt. I alla fall för mig, har cyklat den två gånger och den sög nästan musten ur mig, det kommer jag ihåg, men jag tänker positivt, har jag klarat Ironmanbacken på Mallis så klarar jag de här också. Även den här tredje gången.

 Dag 3 Minden – Wuppertal

Blev en lång dag som tog 12 timmar inkl matstopp och fyra punkastopp att cykla 202 km.

Har cyklat den här sträckan två gånger tidigare med team Rynkeby. Den första gången skrev jag att det var de vidrigaste milen i min cykelkarriär. Blev lite åt det hållet även den här gången. I alla fall på slutet.

Med bara 2 km kvar till hotellet tog jag helt enkelt slut. Tvärstopp i maskineriet i mig. Vår vice kapten Ylva och vår cyklande sjuksköterska Sofia stannade kvar hos mig medan de andra cyklade till hotellet. Efter lite vila på en parkbänk cyklade även vi tre till hotellet. Där hade vår kapten Patrik Fagerholm beordrat att Liverpools låt ”You´ll Never Walk Alone” spelades upp på vår musikmaskin när vi tre rullade in till hotellet. Så jäkla fint och omtänksamt.

För denna min tveksamma bedrift att ändå ta mig ”i mål”, blev jag vid middagen utsedd till Dagens Kämpe. Priset, som är ett vandringspris från dag till dag, ser du på bilden. I morgon en ännu jobbigare dag, 18 mil och strax över två tusen höjdmeter. Blir tufft.

Dag 4 Wuppertal – Koblenz

Som vanligt rullade vi iväg prick kl 08:00.  Blev en rekorddag. Slog nytt Göranrekord. Inget rekord jag är stolt över, men det måste självklart redovisas för Intresseklubben.

Dagens rutt blev 192 km och 2185 höjdmeter som tog teamet nästan 13 timmar att genomföra. Jag klev av i första backen redan efter nitton minuter. Då släppte jag teamet för jag insåg redan då att jag inte skulle orka hänga med resten. Möjligen, kanske rent av troligen, en effekt av gårdagens misäravslutning.

Skulle absolut fixat backen och kanske resten också, men jag ville inte på något vis vara gruppens ankare som sinkade gruppen hela dagen. Så därför klev jag av. Som dagen sedan blev, förstod jag att jag valde ett vinnande koncept. Så många långa och branta backar har sällan skådats på en Rynkebydag under de år jag varit med.

Spännande ändå att åka i följebilen. T.ex fick vi eskort av en cyklande polis som hjälpte oss att hitta teamet som vi tappade när de vek in i en skog på en cykelväg och försvann.

I morgon sitter jag på cykeln igen. 167 km och 1650 höjdmeter står på tur. Vi cyklar då efter Moselfloden och klättrar sedan över ett berg för att komma till Trier.

Dag 5 Koblenz – Trier

En händelserik dag. Vi cyklade längs med vackra slingriga Moselfloden. Men först ett photostop på en bro över floden. Lilla jag, kapten Patrik och vice kapten Ylva. Vi har åtta resp sju resp sex år i team Rynkeby. Det är vi som är teamets veteraner.

Efter vårt första fikastopp hände en jätterolig grej. Plötsligt dyker en kille, Julian upp och bredvid mig, jag ligger som vanligt sist. Han frågar om han får hänga på och jag säger myndigt ”of course”.

 Visar sig att han bor i Bremen, är 22 år och studerar till elingenjör. Han var på cykelsemester ensam. Jag bjöd in honom till våra depåstopp för även han behövde lite energi och vatten för det var en varm dag. Så varm så jag tog på mig min nya kylväst.

 Så småningom kom vi till dagens Jävla Mördarhelvetesbacke. (Min bedömning) Den var så jävlig så efter bara några hundra meter fick jag kliva av. Räknade till tio medteamisar som gjorde samma sak. Bara att promenera uppför var en utmaning för mig. 36 grader varmt gjorde inte saken bättre TROTS att jag hade en bra kylväst på mig. Började få en känsla att den är dagen inte kommer bli som jag vill den ska bli.

 Uppe på toppen tog jag ett mycket bra beslut, jag klev av teamet och åkte med i följebilen igen. Har jättetrevligt med Uffe och Ingemar som är bilens ”personal”.

 Blev lite sugen, förmodligen upplyft av den härliga temperaturen i bilen, 19-20 grader, så jag bestämde att hoppa på cyklingen igen efter sista eftermiddagsfikat med 36 km kvar. Upp gå hojen och iväg. Det första som möter oss är en lång backe på ca 7 %. Min puls sticker direkt upp på maxnivå. Jobbigt jobbigt, men jag kämpar på, men efter 19 km tar det stopp igen, kroppen vägrar fortsätta, det blir så när min kropp blir överhettad.

För dig som inte vet blev jag utrustad med en pacemaker efter en stroke för 11 år sedan och äter sedan dess allehanda mediciner som gör att jag, särskilt i värme, inte kan prestera för fullt. Dessutom är jag snart 71 år och kan nästan vara både farfar eller morfar till de yngsta i teamet.

 Efter en stund får jag sällskap av kapten Patrik. Hans växel på cykeln gick av. Tänk så det kan gå.

 Blev ännu en lång dag, men ändå någon form av kul. Begränsat kul, kanske är rätt uttryckt.

 Dag 6 Trier – Verdun

Har blivit en j**** på att ta bra beslut. Tog på morgonen ännu ett väldigt moget, vuxet och genomtänkt beslut, jag cyklar inte idag. Det vankades nämligen återigen temperaturer som enbart har syftet att däcka mig. Det är i alla fall så jag ser på saken. Så jag ansökte om en plats i serviceteamet. Jag fick en praktikantplats. Kul jobb, men tuffa chefer.

 Så idag har jag fällt upp bord vid alla depåer vi satte upp för cyklisterna, jag har delat jättemånga bananer i två delar, jag har skalat jättemånga ägg och varit allmänt behjälplig. Som t.ex att bära upp en chefs tunga väska till hotellets andra våning utan hiss. Just det, fick dela ut rumsnycklar till alla också.

 Det svåraste, som verkligen matchar min kompetensnivå, var att vid alla stopp lägga ut resp cyklists låda på rad I RÄTT NUMMERORDNING! Varje cyklist har nämligen en egen numrerad låda där man kan ha privata saker man vill kunna komma åt under dagen. Väldigt praktiskt. Dessutom åker jag bil med Johan Högman som bl.a är ansvarig för lådhanteringen. Många mil i bilen med trevliga samtal.

 För cyklisterna har det varit ännu en supertuff dag med värme runt 35 grader (sa ju att tog ett perfekt beslut att avstå), ruggig motvind. 14,5 mil och 1350 höjdmeter cyklade de idag.

 Har redan fattat ännu ett moget, vuxet och genomtänkt beslut inför morgondagen. Jag avstår även att cykla i morgon pga den förväntade jättevärmen. Men på lördag cyklar jag, oavsett temperatur, då blir det bara sex mil till avslutningen i Paris. DEN dagen vill jag såklart cykla.

 Dag 7 Verdun – Meaux

Sista riktiga cykeldagen bjöd på soligt och härligt väder tillika 225 km och 1850 höjdmeter. Ännu en tuff dag för cyklisterna. Jag fortsatte dock som praktikant hos serviceteamet. Ingen idé att ens försöka cykla när jag vet att värmen ändå vinner över mig. Fegt kanske, men jag har ingenting att bevisa vare sig för mig själv eller någon annan. Jag har haft förmånen att cykla till Paris fem gånger tidigare med Rynkeby så jag är varken arg, ledsen eller besviken att det inte blev cykling alla dagar. Hade en förhoppning att kunna avsluta mitt åttonde och sista Rynkebyår med att cykla alla etapper, men det funkade inte. Thats life sometimes.

 Tillbringade istället som sagt dagen som praktikant i serviceteamet. Fick beröm för mina skalade ägg i går, så naturligtvis fick jag samma uppdrag även idag. Fast med ännu fler ägg i korgen.

 Under tiden blev det en sekvens av Snillen Spekulerar, när delar av serviceteamet hade något slags möte. Ingen praktikant fick delta. Surt tycker jag. Orättvist rent av. Sa ju förut att cheferna är tuffa.

 Medan cyklisterna cyklade åkte jag bil med Johan genom fantastiska landskap bl.a genom Champagnedistriktet. Nej, vi hann inte köpa någon champagne. Däremot tror jag att Johan och jag löste rätt många världsproblem, bla SAS-strejken och konflikten i Ukraina. Som ni vet är ju nu strejken avslutad pga Johans och mitt förslag som vi ringde in till medlarna. Vi hade inte numret till Putin, så där kvarstår problemet.

 Lunchdepån vid en liten flod i skuggan, superfint måste jag säga. Några till och med badade. Många cred till serviceteamet som hittade ett perfekt ställe. Avcyklingen därifrån blev rent magisk. Kolla filmsnutten med ljudet på så förstår du.

Avslutade dagen med gemensam middag på restaurang. Dessvärre tog dagens cykling lång tid så cyklisterna fick äta i cykelkläderna. Till mat valde jag den klassiska Franska nationalrätten Fish and Chips.

 Dag 8 Meaux – Paris

Sista dagen med teamet. Sovmorgon, vi rullade iväg kl 08:30 på veckans kortaste dag, bara sex mil. Kort vattenpåfyllnadspaus efter ungefär halva sträckan. Sedan genom skärselden, att passera två miljarder trafikljus i Paris förorter. Kändes som alla visade rött för oss.

In i Paris, vi cyklade förbi Triumfbågen, Place de la Concorde, på Champs Elysée och säkert fler kända adresser. Målet var Trocadero vid Eiffeltornet där det togs bilder och vår officiella slutbild på teamet.

Men det hände en liten grej på vägen dit. Jag dunsade i backen. Vi rullade på, plötsligt blev det en hastighetsminskning, hinner inte reagera så jag kör på bakhjulet framför och pang, faller som en fura rätt ner på asfalten. När hundra kilo kropp möter asfalt gör det lite ont såklart. Blir så klart chockad, men känner inte av några skador. Och ja, cykeln klarade sig helt oskadd. Så upp på hojen igen och vi fortsatte.

Efter ett tag gör det ont i handen, på höften och på armbågen, men ingen större fara, bara blåmärken och lite skrapsår. Ingen big deal helt enkelt.

Så det mäktigaste av allt, incyklingen till parken där samtliga Rynkebyteam samlades. Ca 2400 gulklädda cyklister och tusentals åskådare. Tänk dig bergsetapperna i t.ex Tour de France, när publiken står så nära att cyklisterna knappt kommer fram. Lite åt det hållet var vår incykling. Folk applåderade och jublade på en sträcka av säkert 100 meter. Ordet magiskt räcker inte.

Lite allmänt mingel och kramar till höger och vänster i parken och sedan iväg med cyklarna till en lastbil som kör hem alla cyklar till Sverige. Därefter till hotellet för enskilt fixande.

På kvällen avslutningsmiddag med teamet. Blev inget nattsudd, kom i säng redan runt midnatt. Alla var rätt slutkörda efter en rejält tuff vecka.

 Slutklämmen

Vaknade på söndagsmorgonen med en konstig känsla. Efter tio månader med teamet är det nu slut. Team 2022 is no more.

Hade ingen lust att direkt "turista" utan bara ta det lugnt innan min flight skulle ta mig hem. Lyckligtvis var det några fler som ville samma sak. Så vi tog en båttur på Seine och sedan tillbringade vi 2,5 timmar på en restaurang och hade många spännande samtal om både ditten och datten.

Det här var mitt åttonde år med team Rynkeby och sjätte gången jag cyklade till Paris. Pandemin satte ju käppar i hjulen för oss 2020 och 2021. Jaja, vet att någon säkert opponerar sig att jag skriver cyklat till Paris. Har inte cyklat alla etapper, vet det, men det skiter jag i, jag har både cyklat och bilcyklat till Paris i alla fall.

Fantastiska år som gett mig så många minnen, så många upplevelser, så många nya bekantskaper. Det har även gett mig vänner som jag tror och hoppas jag kommer ha för resten av livet. Bara det är fantastiskt.

Nu är det din tur

Nu kanske det är din tur att vara med i detta helt fantastiska projekt. Du kommer att göra skillnad som det heter. Du hjälper till att samla in pengar både till Barncancerfonden och Hjärnfonden. Vi VET att det vi gör i team Rynkeby gör skillnad, vi VET det. Team Rynkeby är idag BCF:s största privata bidragsgivare, det är verkligen något att vara stolt över att få vara med om. Dessutom får du möta många nya människor från olika yrkesgrupper som har samma mål och intresse som du själv, att hjälpa till, att träna och att cykla.

Här är länken du använder för mer information och när du söker att vara med: https://www.team-rynkeby.se

Alla kan vara med, ung som gammal, nybörjare som jätteerfaren. I vårt team var den yngsta 26 år och den äldsta 70 (jag). Team Rynkeby är inget snabbcyklingsteam, vårt rullsnitt ska landa runt 25-27 km/tim, alla ska med.