Ibland hatar jag min fru. Eller nej nej nej, hat är ju såklart ett alldeles för starkt ord. Klart jag inte hatar min fru. Jag ska istället uttrycka det så här: Vid synnerligen sällsynta ögonblick har hon inte alla mina sympatier. Jag ger ett färskt exempel:
I köket har vi ofta en eller ett par pennor för att använda till anteckningar av allehanda slag. T.ex till matinköpslistor, vilket jag inte brukar skriva jätteofta. Kvinnopryl du vet.
Mitt personliga pennbehov består mest av att jag måste pricka av mina matcher på mitt spelschema i tennis. Eller snarare scheman, eftersom det börjar bli ett digert program. Dubbeltennis i Sollentuna, singeltennis i Sollentuna samt singeltennis i Järfälla.
I morse fanns ingen penna för att göra nödvändig avprickning. Jag gissar att min kära hustrun lagt pennorna där bara en kvinna kan hitta dem.
När jag då ringde hennes mobil för att så att säga ställa henne mot väggen, så behagade hon icke svara. Hade väl viktigare jobbgrejer att stå i. Precis som det skulle vara viktigare. Typisk kvinnlig prioritering. Då blev jag lite sur, det är därför jag skriver det här.