Operan i Stockholm är en fantastisk byggnad. Titta här så vacker själva salongen är.
En gammal byggnad byggd för den tidens folk som gick dit när huset var nytt. Alltså inte byggd för ståtliga män (som jag) som är en bra bit över medellängd. Kunde omöjligt sitta rakt utan att kapa knäna. Vilken tur att jag hade en kantstol så jag kunde sitta snett.
Nåväl, vi skulle beskåda La Boheme som faktiskt uppfördes första gången 1896, så det var minsann en riktig schlagerdänga som hängt med ett tag. Dock var uppsättningen moderniserad så allt utspelades i nutid. Tror jag. Jag vet egentligen inte, de sjöng, eller snarare vrålade, på italienska medan den svenska texten rullades ut på en textmaskin högt över scenen. Ungefär som en textad TV-film.
Det var ändå för mig fullständigt omöjligt att hålla koll på vad de sjöng om och vad det hela handlade om. Men det här uppfattade jag på egen hand:
Akt 1
En poet med några kompisar sitter i en iskall lägenhet. De sjunger som bara attan samtidigt som de måste elda upp poetens manuskript för att inte frysa ihjäl. Som jag förstod det så var det så himla kallt att Röda Havet frös. Sen skulle visst Rom falla också.
Plötsligt ramlar det in en kvinna på scenen. Hon blev så trött av att gå upp i alla trappor så hon svimmade på scenen. Tror det var en okänd granne som ville komma upp och värma sig eller nåt.
Vår poet verkade vara en ädel man så han satte sig på huk och baddade kvinnans panna samtidigt som han vrålade sånger så det stod härliga till.
Kvinnan vaknade snart upp och inom loppet av 30 sekunder så var de så kära så kära i varandra. Gick lite väl snabbt om du frågar mig. De stod sedan tätt ihop, med näsorna typ 3 cm från varandra och vrålade kärlekssånger till varandra där de bedyrade sin kärlek.
Sen tystnade dem och plötsligt började alla i salongen att applådera och då förstod jag att akt 1 var slut.
Kort paus då man satt kvar på sina stolar.
Akt 2
Plötsligt är hela scenen full med både vuxet folk och småknoddar från Adolf Fredriks musikklasser. Även de vrålade sånger på italienska. En jultomte dök också upp. Och en restaurang fanns där också. Det var ohyggligt rörigt och det fanns plötsligt ytterligare en kvinna som gick omkring och skreksjöng. Verkade vara ett svartsjukedrama på G. Och så en krognota som någon inte verkade kunna betala.
Efter tjugofem minuter slutade de att sjunga och salongen började applådera igen. Tydligen slut på akt 2
Fikapaus i 25 minuter. En kopp the och en chokladbiskvie. Jättegott.
Akt 3
Nu måste erkännas. Här tappade manusförfattaren bort mig helt. Kommer inte ihåg ett skvatt av denna akt. Mest högljutt oväsen från alla håll och kanter på scenen. Här for mina tankar bort i allsköns tankar om både ditten och dattten.
Plötsligt puttar hustrun på mig och säger, "-nu kommer den här aktens hitlåt". Jag hade inte fattat att de sjöng olika låtar hela tiden. För mig lät det som 20-30 minuter långa sånger som alla lät likadant. När den låten var slut applåderade alla trots att akten inte var slut.
"-Kände du?" frågade hustrun. "-Vaddå?" svarade jag. "-Jag fick rysningar i hela kroppen så nackhåren reste sig" sa hon då. "-Kände att min rygg börjat värka", sa jag sanningsenligt.
Kort paus då man satt kvar på sina stolar
Akt 4
Nu börjar kvinnan från första akten må riktigt tjyvens igen. Musett hette hon. Eller om det var Musa. För att göra en lång historia kort så dör kvinnan. Hon avlider. Blir tagen av daga. På scenen i en divan. Riktigt snyggt faktiskt. De andra fortsätter att vråla och sjunga på alla håll och kanter och orkestern i orkesterdiket tar i så de blir blå.
Tydligen trots allt en känslig scen för jag ser en äldre herre i publiken torka en tår.
Så börjar alla att applådera igen och hela föreställningen är slut. Alla deltagare kommer in på scenen och kvinnan som mådde dåligt redan i första akten och sen gick och dog i sista akten fick mest applåder. Vet inte varför.
Sen var det slut och vi åkte hem igen, hustrun och jag, synnerligen kulturellt tillfredsställda för den här gången. Jag är jätteglad att nu ha varit och sett en riktig operaföreställning, och jag ångar inte en sekund detta. Det var berikande på alla sätt och vis även om jag inte för ett ögonblick kunde känna något särskilt för denna sorts musik. Jag kommer även fortsättningsvis att lyssna på pop och rock, så är det bara. Men kul hade jag.