Det började redan vid frukosten framför TV:n, som jag skrev om i mitt förra inlägg.
Sen stack vi iväg för en löprunda i skogen. Då kom jag att börja tänka på min mor som inte finns längre. Tankarna kring hennes sista minutrar i livet gjorde mig så nedstämd och ledsen mitt i löprundan.
Då kom jag att tänka på min bror som vid något tillfälle sa att på gymmet märker ingen att man gråter, de tror det är svett som rinner.
Jag gjorde då min eget lilla ordspråk, I Skogen Ser Ingen Dina Tårar.
För visst är det väl okey att män gråter lite då och då? Visst är väl det okey? Visst är det väl okey att sakna sin mamma så till den milda grad att man gråter när man springer i skogen?
