Knappt återuppstånden och klar för drift efter mina små kroppsliga skavanker, så gick jag igång rätt tufft igår.
Först kom ett erbjudande från svärsonen att ta en cykelrunda som träning. Undrar om han blev inspirerad av mig för att jag ska köra Vätternrundan, för plötsligt anmälde han sig till nästa års Cykelvasa. Så han behöver också massa cykelmil i benen.
Topp, sa jag och smet tidigare från jobbet, hojade till Danderyds sjukhus där vi bestämt mötesplats. Alltså VID sjukhuset, inte I sjukhuset.
Först körde vi tydligen tävlingen Köra Ifrån Svärfarsan, men efter en liten stund sansade han sig och vi körde ihop i ett för mig rätt tufft tempo, men ändå så vi kunde hålla jämna steg. Då och då frågade han mig om jag var okey, jag tror han var lite orolig att jag inte skulle orka.
Hela tiden tänkte jag att jag behöver ju inte känna mig svagare, killen är ju ändå typ 25 år yngre. Kände mig mest glad att han verkade tycka det var okey att hoja med svärfarsan.
Vi kämpade på i 3,5 mil vilket tog drygt 2 timmar inklusive lite felkörning runt Täby Centrum och lite sirklande runt en jäddrans massa bilar i bilköer. Men vi klarade rundan helskinnade, men båda två rätt trötta i kropp och ben.
När jag kom hem fick jag en rejäl pastamiddag av kära hustrun, och efter den direkt iväg för en viktig tennismatch. Trodde nog att jag inte skulle orka en hel match, men adrenalinet nästan sprutade ur öronen på mig och jag kände mig tokladdad. Enkel seger med 6-2, 4-1 innan timmen tog slut.
Väl hemma igen landade jag mer eller mindre utslagen i soffan och blängde på TV:n utan att egentligen titta. Kände mig helt tömd på energi. Det blev en tuff dag, faktiskt lite tuffare än jag tänkt mig.
En sak verkar stämma. Min PT säger att jag nu nått nivån då jag får endorfinkickar när jag tränar och det är faktiskt en väldigt behaglig känsla. Så jag fortsätter. Ikväll väntar en ny tennismatch.
PS. Jag jobbar rätt hårt på kontoret också. Ifall du undrar om jag bara är ute och leker.
