Det är minsann ett tufft liv om man vill förbereda sig på bästa sätt för sin största idrottsutmaning någonsin. 30 mil på cykel. Känner mig stundals som en elitidrottare som satsar på ett VM nästa sommar.
Allt jag gör fysiskt är med en baktanke att det gynnar mig och min kropp inför rundan. Nu är jag uppe i minst fyra träningstillfällen varje vecka. Det blir rätt många timmar det. Gym, tennis och cykling.
Men jag har bara så här långt 20 cykelmil i benen. Minst 100 ska jag ha innan jag startar. Helst ännu mer. Har nu blivit medlem i Fredrikshofs Cykelklubb och när snön smälter i vår ska jag ut med dem minst 1 gång i veckan för att lära mer teknik och klungcykling.
Bilden visar en liten vilopaus någonstans ute på Lidingö i söndags under en 4-milarunda. Handskar, hjälm och reflexväst. Föredömligt.
Målet då, vad är ditt mål i Vätternrundan frågar en del. Svaret är att mitt mål är att med glädje och njutning ta mig runt den där sjön med hedern i behåll. Thats all, cykla mig runt den där sjön, 30 mil.
Har egentligen ingen aning vad en realistisk tid är, men någonstans i mitt undermedvetna har talet 15 timmar satt sig som ett mål som ska underskridas. Kolla man tidigare resultat, vilket jag såklart gjort, visar att om man klämmer rundan på 12 timmar så har man lika många som redan kommit i mål och lika många man har bakom sig. Så visst borde en realistisk tid för en äldre gentleman som är nybörjare på cykel vara någonstans mellan 12-15 timmar.
Det här projektet är kul, hysteriskt kul, för att vara ärlig. En rejäl utmaning som kräver både det ena och det andra. Men trots det så lever jag inte ett asketliv. Icke. Det blir både smågodis, glass och ett och annat glas vin.