Hela den här grejen med mitt kämpande för en HIM-medalj hade ju inte hänt om inte min dåvarande PT Tommy hade utmanat mig att cykla Vätternrundan 2014.
Cyklingen via medlemskapet i Fredrikshof CK tog mig bokstavligen in i en ny och för mig okänd värld med härliga cykelkompisar, utmaningar, bonkningar, misär och elände, men framförallt en oerhörd glädje att tillsammans med andra utföra fysiska stordåd. Och ta mysiga fikapauser längs vägen.
Cyklingen har gjort att jag ett otal gånger tvingats långt långt utanför min s.k. comfort zone. Det är i efterhand en skön känsla, fast just där och då vill man ju bara dö, eller åtminstone ringa efter en taxi.
Och från cyklingen var det inte jättelångt att försöka mig på en ännu större utmaning, att köra en Halv Ironman. En hel IM bedömde, och bedömer jag, vara alldeles för svårt för en åldrig triathlonwannabe, men en halv skulle kunna gå. Så tänkte jag hösten 2015. Och tänker så ännu i denna dag.
Jag tror på Mr Ironman.
Och Gunde Svans klassiga uttryck Ingenting är omöjligt.
Det här är nu min, i dubbel bemärkelse, målbild
jag kommer att ha under ögonlocken när jag tränar.
Tänkte på en grej när jag ser på bilden här ovanför. Vore ju lite trist om höjden i bågen är så låg så jag dänger pannan i överkanten, ramlar bakåt och svimmar och därmed får en DNF. Det vore ju, som man säger, ett äkta antiklimax.
Försök nr 1, 2016, i Pula, Kroatien gick åt fanders. Om du vill kan du läsa om det debaclet HÄR. Känslomässigt säkert det värsta jag varit med om i idrottsväg.
Försök nr 2, 2017, i Zell-am-Zee, Österrike gick också åt fanders. Fast då var jag jätteglad ändå. Om det racet kan du läsa HÄR.
Nu är försök nr 3 inbokat. Det blev loppet som går i Ruegen i Tyskland den 9:e september nästa år. Nu har jag således 9 månader för att förbereda mig för den bataljen. Det blir kul.
Hotellet är redan bokat, det råkade bli ett 5-stjärnigt, precis vid start och målområdet. Lyxigt värre.
Ruegen ligger i nordöstra hörnet av Tyskland.
Simningen är trots allt en smula oskyddad från
jobbiga vindar. Det känns lite oroväckande.
Känns som jag den här gången har de allra bästa förutsättningarna att klara min målsättning. Nu kan jag simma lite bätte, nu kommer jag att förkovra mig ännu mer i den ädla konsten.
Började för några veckor sedan att en gång i veckan simma för Human Ambition som drivs och leds av förbundskaptenen för Open Waterlandslaget, Micke Rosén. Sedan är planen egna pass, minst 1 gång extra varje vecka. Kommer att göra susen.
Micke R gissade lite försiktigtvis att jag kan förbättra min simtid på loppet med 10-15 minuter jämfört med loppet i Zell-am-See, dvs komma ner till 45-50 minuter. Vi får se hur det blir med det, nu är det upp till mig, men just nu kan jag inte tänka mig en bättre tränare för min utmaning.
Cykla kan jag, och med Team Rynkeby-GodMorgon kommer den träningen att bli kalasbra.
Löpdelen är ju förstås en tuff utmaning den också, har ju aldrig sprungit så långt, men det går bättre och bättre så jag hoppas jag i alla fall kan lufsa mig runt banan. Det blir inte snyggt, men jag bör klara det.
Det känns som tiden rinner iväg. Två dagar innan loppet så fyller jag 67 år. Missar jag medaljen ännu en gång vet jag inte om jag orkar försöka ännu ett år. Fast såklart att jag inte missar den här gången. Näe, nu gäller positiv thinking hela vägen. Nu jäddrar ska det ske.
Så här är min grovplan för att uppnå mitt mål, att få springa genom målbågen du ser på bilden här ovanför.
Från nu till Mars:
Måndagar: vila eller tennis
Tisdagar: styrka, simning och kanske lätt löpning
Onsdagar: spinning med Rynkebygänget
Torsdagar: simning med Human Ambition
Fredagar: löpning ute eller på löpband
Lördagar: löpning lugn distans alt vilodag
Söndagar: styrketräning med Rynkebygänget
April ->
Ungefär som ovan men spinningen onsdagar byts mot riktig cykling typ intervall- och backträning med Rynkebygänget. På söndagar blir det distanscykling med Rynkeby i stället för styrkepass.
Självklart kommer inte planen att hålla alla veckor och dagar, jag kommer även att lägga in viloveckor, men det här är i alla fall min grundplan.
Kanske blir det en veckas triathlonträningsläger på Mallorca månadsskiftet april/maj. De jag har varit på har varit superroliga.
I juni blir det Halvvättern med Team Mellanmjölk. Vätternrundan med Team Rynkeby och så startar vi Rynkebycyklingen till Paris den 30:e juni.
Efter det blir det återhämtning en vecka med synnerligen lugn träning, sen tänkte jag dra igång igen för att formtoppen ska blomma ut den 9:e september.
Ungefär så har jag tänkt mig idrottsåret 2018 där höjdpunkten naturligtvis är cyklingen till Paris, men det stora målet är ändå en HIM-medalj.
När jag fick utmaningen att köra Vätternrundan 2014 var det för mig lika orimligt som att be mig plocka ner månen. Men jag lyckades trots allt att plocka ner den. Det gav mig insikten att det går att klara till synes omöjliga utmaningar.
Kanske den här utmaningen ändå är för svår. Kanske jag började träna lite för sent i livet för att klara en sån här tuff grej. Kanske är jag för lång, för tung, för gammal. Men jag måste ändå försöka. Något annat alternativ finns inte.
