Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, april 27, 2018

En månad sedan sist, men nu är jag tillbaka igen

23:e mars var senast jag skrev på min blogg, min dagbok. Mycket har såklart hänt sedan dess. Har dock drabbats lite av mental pyspunka. Men nu är det dags att köra igång igen.

Under vintern har vi i Team Rynkeby Godmorgon Stockholm tränat stenhårt. Vi avslutade innesäsongen 4:e april med ett episkt spinningpass.

För andra gången under säsongen sprängde jag min maxpuls och petade upp den ytterligare två slag. Alltså från en nivå som jag aldrig någonsin tidigare varit över, det är ju därför det heter maxpuls.


Lilla jag och teamets Fröken Spinn, Tina, som kört stentuffa
pass hela vintern igenom.

Några dagar senare var det dags för utepremiär med teamet. Såklart ett hårt pass. Well, designat av mig faktiskt, för jag är ju utsedd att vara teamets träningsansvarige.

Här ser man vad hård och målmedveten träning ger. 
Det är som ett slags föryngringskur. 21 år, jo jag bockar och tackar för det.


Självklart har jag löptränat och simtränat också. Man är väl en äkta triathlonwannabe.

Jag är inte snabb, det kan man inte beskylla mig för,
men jag tar mig fram. Förhoppningsvis i en fart som
räcker för att klara cut offen i tävlingen i september.


Se ovanstående bildtext. Inte snabb i löpning heller,
men förhoppningsvis kan jag stappla mig i mål
innan de drar något slags rep.

Så har vi, hustrun och jag, även hunnit med en lördag med barnbarnen. Då brukar vi ta med dom på något kulturellt. Den här gången blev det besök på Armémuseet och därefter en smarrig pizzalunch.

Oj, vilka minnen som kom upp vid besäket på museet.
Bara glada och positiva minnen.

Lumparåret är bland det roligaste jag varit med om. Klyschigt som attan, men jag klev in på regementet som en pojke och muckade som en man. 

Det kan man inte tro, men jag var rätt busig, Fick ofta s.k. kompaniförbud. Betydde att jag undernågra dygn aldrig fick lämna vår korridor förutom då jag fick äta på markan och delta i övningar. Berodde ofta på att jag kom för sent tillbaka till regementet efter våra onsdagsfester ute på stan. I Skövde. Det var där jag gjorde lumpen.

Även på den tiden hade jag kameran med mig överallt. Det här är nästan en selfie. Nästan alltså.


En väldigt ung Mr Ego, typ 19,5 år gammal.


Gjorde lumpen som Militärpolis. 
Inte jättesvårt att hitta mig i bilden.

Det där var allt länge sedan, typ 45 år tillbaka i tiden. Herrejesus säger jag, tiden går alldeles för fort. Lumpen var nästan lika kul som det är att vara med i Team Rynkeby.

Då var då, nu är nu. Livet går vidare. I morgon sätter jag mig på flyget till Mallorca. För tredje året ska jag vara med på ett triathlonläger med Team Snabbare. Absolut skitkul.


En av dagarna ska jag cykla till Formentor.

Nä, nu orkar jag inte hamra på tangenterna mer, nu ska jag strax hoppa i säng. Taxin kommer kl 04:45.

Kanske, eller snarare troligt, kommer jag framöver att skriva varje dag och berätta hur det går för mig på lägret typ Old man on training camp. Kommer bli så jäkla kul.