söndag, augusti 31, 2014
Än kan gubben
Då är det dags att publicera Augusti månads aktivitetstimmar. Blev en hård strid om silverplatsen. Pallplatsen högst upp är ju rena defileringen. Än kan gubben minsann.
lördag, augusti 30, 2014
Jag älskar barnkalas
Barnbarn Albins lite lätt försenade 10-årskalas. Bara farmor o farfar var bjudna.
Oj vad godsaker det bjöds på. Allt utom kakorna var hemgjort.
Nu är vi hemma igen. Bara lite ont i magen. Men bara lite.
fredag, augusti 29, 2014
Behöver inte skriva idag
Idag behöver jag egentligen inte skriva något. Bara lite. Ber dig istället att högaktningsfullt läsa min dotters blogg, som beskriver dagens viktiga händelse. Det var inte särskilt jobbigt idag. Tvärtom faktiskt. Men en cykelfika var vi värda ändå.
onsdag, augusti 27, 2014
Cykling, namnbyte och en opererad hund
Idag skulle Hovets undergroundsektion Team Demnert ut på en träningstur med ett tremannalag inför den kommande stortävlingen Roslagshösten.
Tyvärr har ett annat team lyckats värva över två tredjedelar av vårt team till ett nybildat team, som jag inte vet namnet på. De där stora stallen har tydligen hur mycket stålar som helst och mina teampolare är tydligen lättköpta.
Men jag är storsint och lät de träna i mitt team idag. Så var det tänkt, men så blev det inte. Avhopp efter avhopp slutade med att jag idag fick bilda ett enmannalag. Jag körde ett varv på lite dryga 3 mil. Är ju ingenting med dagens mått mätt. I våras var 3 mil för mig en nästan ouppnåelig sträcka. Sanslöst långt, tyckte jag då.
Det lite roliga är att det var rätt länge sedan jag körde den här rundan som bjuder på en hel del backar, och idag kändes dom inte närmelsevis lika jobbiga som jag kom ihåg dem. Övning ger färdighet, vilket härmed skulle bevisas.
Försökte mig på en selfie också, men jag var lite för snabb. Jag vet varför. Mina nya skor. De syns ju rätt bra på bilden. Köpte de på nätet och de var kanon. Rätt storlek och kändes jättesköna. Succé. Snabba på platten och grymma i backarna.
Pga trasslet med överköpta teammedlemmar så lägger jag nu ner namnet Team Demnert. Byter helt enkelt namn till StockholmsBuss Sports Team. Låter mycket ballare och kommer naturligtvis sprida enorm reklam för mitt företag StockholmsBuss.
Till sist så har vi på StockholmsBuss och SällskapsResor en medarbetare som inte är så glad just nu. Vår lilla friskvårdsansvarige Reka fick en knöl på ett ben. Ett veterinärbesök idag blev till en omedelbar operation.
Knölen är nu borttagen och skickad på analys. Kan vara allt från en tumör till en ofarlig fettklump. Matte Sofia, liksom vi andra, är såklart jätteorolig ända tills analysen är klar om en eller två veckor.
På bilden en mycket bedrövad och deppig rymdhund på väg hem efter operationen, för att vila med ett coolt bandage på benet.
Tyvärr har ett annat team lyckats värva över två tredjedelar av vårt team till ett nybildat team, som jag inte vet namnet på. De där stora stallen har tydligen hur mycket stålar som helst och mina teampolare är tydligen lättköpta.
Men jag är storsint och lät de träna i mitt team idag. Så var det tänkt, men så blev det inte. Avhopp efter avhopp slutade med att jag idag fick bilda ett enmannalag. Jag körde ett varv på lite dryga 3 mil. Är ju ingenting med dagens mått mätt. I våras var 3 mil för mig en nästan ouppnåelig sträcka. Sanslöst långt, tyckte jag då.
Det lite roliga är att det var rätt länge sedan jag körde den här rundan som bjuder på en hel del backar, och idag kändes dom inte närmelsevis lika jobbiga som jag kom ihåg dem. Övning ger färdighet, vilket härmed skulle bevisas.
Försökte mig på en selfie också, men jag var lite för snabb. Jag vet varför. Mina nya skor. De syns ju rätt bra på bilden. Köpte de på nätet och de var kanon. Rätt storlek och kändes jättesköna. Succé. Snabba på platten och grymma i backarna.
Till sist så har vi på StockholmsBuss och SällskapsResor en medarbetare som inte är så glad just nu. Vår lilla friskvårdsansvarige Reka fick en knöl på ett ben. Ett veterinärbesök idag blev till en omedelbar operation.
Knölen är nu borttagen och skickad på analys. Kan vara allt från en tumör till en ofarlig fettklump. Matte Sofia, liksom vi andra, är såklart jätteorolig ända tills analysen är klar om en eller två veckor.
På bilden en mycket bedrövad och deppig rymdhund på väg hem efter operationen, för att vila med ett coolt bandage på benet.
tisdag, augusti 26, 2014
Igår stog investeringsfönstret på vid gavel
Igår köpte jag en chokladask. Den dyraste choklad som jag någonsin köpt. Till hustrun såklart.
Som en liten extra present till asken visade försäljaren det här och sa att jag fick den på köpet.
Sen drog han av täcket och ja ba "-what the f..., ere sant, får jag den på köpet?"
"-Yepp", sa killen.
En Golf Sportcombi GT 2,0. Jo jag tackar.
Allvarligt då. Det var tid att byta bil, och jag tyckte det var dags att downsiza lite. Behöver ingen stor bil längre, den här räcker fint. Känns lika stor som BMW:n, men kostar rätt mycket mindre. Dessutom fick jag med allehanda skojsiga tekniska lösningar som hade kostat skjortan på en BMW.
Så nu kör jag alltså en Folka, det var längesedan. Tror det var nånstans runt 1971 som jag köpte min första bil, en brun begagnad Bubbla, för någon tusenlapp eller två. Cirkeln är slutet.
När investeringsfönstret redan var vidöppet passade jag på att inhandla ett par nya cykeldojor. Vita såklart. I kanotstorlek. Vi har ju redan vita bussar i företaget, nu också en vit VW Golf och då ska det även vara vita skor. Punkt.
Läs här vad tillverkaren tycker om dem. Vem kan motstå sånt? Tävlingsklass, halleluja. Läser man mellan raderna förstår ju var och en att nu jäddrar kommer både backar och långdistanser att klaras galant utan någon som helst ansträngning. Ska bli riktigt skönt att bara liksom sitta med och styra hojen.
Landsvägssko i tävlingsklass som är tillverkad med Shimanos Dynalast-teknologi för en bättre kraftöverföring och effektivitet på långa sträckor. R170-skon har en kolfibersula med ihåliga kanaler för ökad styvfasthet och lägre vikt samt en flexibel och ventilerande ovandel i syntet och mesh.
Som en liten extra present till asken visade försäljaren det här och sa att jag fick den på köpet.
Sen drog han av täcket och ja ba "-what the f..., ere sant, får jag den på köpet?"
"-Yepp", sa killen.
En Golf Sportcombi GT 2,0. Jo jag tackar.
Allvarligt då. Det var tid att byta bil, och jag tyckte det var dags att downsiza lite. Behöver ingen stor bil längre, den här räcker fint. Känns lika stor som BMW:n, men kostar rätt mycket mindre. Dessutom fick jag med allehanda skojsiga tekniska lösningar som hade kostat skjortan på en BMW.
Så nu kör jag alltså en Folka, det var längesedan. Tror det var nånstans runt 1971 som jag köpte min första bil, en brun begagnad Bubbla, för någon tusenlapp eller två. Cirkeln är slutet.
När investeringsfönstret redan var vidöppet passade jag på att inhandla ett par nya cykeldojor. Vita såklart. I kanotstorlek. Vi har ju redan vita bussar i företaget, nu också en vit VW Golf och då ska det även vara vita skor. Punkt.
Läs här vad tillverkaren tycker om dem. Vem kan motstå sånt? Tävlingsklass, halleluja. Läser man mellan raderna förstår ju var och en att nu jäddrar kommer både backar och långdistanser att klaras galant utan någon som helst ansträngning. Ska bli riktigt skönt att bara liksom sitta med och styra hojen.
Landsvägssko i tävlingsklass som är tillverkad med Shimanos Dynalast-teknologi för en bättre kraftöverföring och effektivitet på långa sträckor. R170-skon har en kolfibersula med ihåliga kanaler för ökad styvfasthet och lägre vikt samt en flexibel och ventilerande ovandel i syntet och mesh.
söndag, augusti 24, 2014
Rapport från PG
PG betyder Positiva Göran. Du kommer strax förstå varför.
Idag körde jag med Fredrikshofs Nacka/Värmdögrupp en distanstur i Uppland/Roslagen. 12 tappra, sugna, laddade cyklister kom till samlingen kl 0900. 10 killar/gubbar, och 2 tjejer. Som vanligt var alla starka cyklister som till vardags förmodligen kan cykla förbi mig baklänges om de känner för det.
Och vi drog väl iväg i ett för mig hysteriskt tempo. Men jag hängde med. För första gången i sådana här sammanhang kände jag att jag var en lika stark länk som någon annan. Det gick så lätt att trampa, så lätt att ligga på hjulet framför, så lätt att ta en förning. Kändes som toppformen liksom kickade in. Det var en väldigt skön känsla.
Efter 3,5 mil tog vi en fika, modell snabb, i Knivsta.
Sen pumpade vi på genom landskapet på näst intill bilfria vägar.
Inte en enda gång behövde jag ropa HÅLL IGEN, eller LUCKA. Jo, en gång när Madde och jag låg i täten och Mäster Anders ropade att vi skulle svänga höger, vilket vi naturligtvis gjorde. Då kom kontraorder att vi skulle fortsätta rakt fram. Plötsligt hamnade både Madde och jag på efterkälken och när de övriga plötsligt började leka leken "köra-ifrån-Madde-och-Göran", dessutom i en uppförsluta, så kände jag mig tvungen att ropa HÅLL IGEN LITE VA. Då slutade de med leken och vi kom strax ifatt. Och så blev det åka av igen.
Efter ca 10 mil nådde vi Rimbo där vi tog lunchstopp. Då hade vi snittat lite drygt 30 km/timmen. Har aldrig cyklat så här långt i en så hög snittfart. Här mådde PG supernajs och var nöjd, belåten och tillfreds med cykellivet.
En dösmarrig macka med köttbullar och rödbetssallad var som balsam för själen. Och för magen.
Anders höll stenkoll på allt och alla och röt till när han tyckte några längst fram tryckte på för hårt. Kan du fatta, en gång röt han även åt mig att hålla igen lite. Lilla jag liksom, som körde för hårt. Då förstår du att jag idag var i den s.k zonen.
När vi ätit klart satte vi fart igen. Och då blev det jobbigt, för nu fick vi rejäl motvind i flera mil. Har ingen aning vad de andra tyckte, men för mig blev resten av rejset ett ordentligt slitgöra. Fick kämpa stenhårt, men jag släppte aldrig gruppen. Känner mig jättenöjd med det.
När vi kom tillbaka till startpunkten visade min dator på 14,8 mil och ett totalsnitt på 29.14 km/tim. Superbra, tycker jag.
Nu är jag hemma, har ätit lite, duchat och pustat ut. Och använt min nya dyrbara kräm After Bike på lämpliga ställen, du kan säkert gissa var. Behövligt.
Kroppen känns nu som jag just klivit ur en torktumlare. Trött, men inte alls på samma sätt som efter Mälaren runt. Då var jag helt tömd på kraft och energi. Det är jag inte nu, bara ordentligt trött i musklerna som verkligen fått jobba idag.
Jag sätter betyget 9 cykelhjul av 10 möjliga på dagens tur. Hade de sista fyra milen inte varit så j-a jobbiga så hade det blivit full pott.
Idag körde jag med Fredrikshofs Nacka/Värmdögrupp en distanstur i Uppland/Roslagen. 12 tappra, sugna, laddade cyklister kom till samlingen kl 0900. 10 killar/gubbar, och 2 tjejer. Som vanligt var alla starka cyklister som till vardags förmodligen kan cykla förbi mig baklänges om de känner för det.
Och vi drog väl iväg i ett för mig hysteriskt tempo. Men jag hängde med. För första gången i sådana här sammanhang kände jag att jag var en lika stark länk som någon annan. Det gick så lätt att trampa, så lätt att ligga på hjulet framför, så lätt att ta en förning. Kändes som toppformen liksom kickade in. Det var en väldigt skön känsla.
Efter 3,5 mil tog vi en fika, modell snabb, i Knivsta.
Sen pumpade vi på genom landskapet på näst intill bilfria vägar.
Inte en enda gång behövde jag ropa HÅLL IGEN, eller LUCKA. Jo, en gång när Madde och jag låg i täten och Mäster Anders ropade att vi skulle svänga höger, vilket vi naturligtvis gjorde. Då kom kontraorder att vi skulle fortsätta rakt fram. Plötsligt hamnade både Madde och jag på efterkälken och när de övriga plötsligt började leka leken "köra-ifrån-Madde-och-Göran", dessutom i en uppförsluta, så kände jag mig tvungen att ropa HÅLL IGEN LITE VA. Då slutade de med leken och vi kom strax ifatt. Och så blev det åka av igen.
Efter ca 10 mil nådde vi Rimbo där vi tog lunchstopp. Då hade vi snittat lite drygt 30 km/timmen. Har aldrig cyklat så här långt i en så hög snittfart. Här mådde PG supernajs och var nöjd, belåten och tillfreds med cykellivet.
En dösmarrig macka med köttbullar och rödbetssallad var som balsam för själen. Och för magen.
Även de övriga intog vad de ansåg som balsa för resp själar. Och magar. På bilden ovan framgår att Madde tyckte Cola och chokladboll var hennes balsam.
Till vänster på bilden Mäster Anders, Anders Johansson, av alla en mycket uppskattad teamleader.
Anders höll stenkoll på allt och alla och röt till när han tyckte några längst fram tryckte på för hårt. Kan du fatta, en gång röt han även åt mig att hålla igen lite. Lilla jag liksom, som körde för hårt. Då förstår du att jag idag var i den s.k zonen.
Fler än jag hade kul idag. Tummen upp, jajamensan.
Här har vi ytterligare fyra superglada medcyklister.
Eftersom det här är min blogg vill även jag synas på bild.
När vi ätit klart satte vi fart igen. Och då blev det jobbigt, för nu fick vi rejäl motvind i flera mil. Har ingen aning vad de andra tyckte, men för mig blev resten av rejset ett ordentligt slitgöra. Fick kämpa stenhårt, men jag släppte aldrig gruppen. Känner mig jättenöjd med det.
När vi kom tillbaka till startpunkten visade min dator på 14,8 mil och ett totalsnitt på 29.14 km/tim. Superbra, tycker jag.
Nu är jag hemma, har ätit lite, duchat och pustat ut. Och använt min nya dyrbara kräm After Bike på lämpliga ställen, du kan säkert gissa var. Behövligt.
Kroppen känns nu som jag just klivit ur en torktumlare. Trött, men inte alls på samma sätt som efter Mälaren runt. Då var jag helt tömd på kraft och energi. Det är jag inte nu, bara ordentligt trött i musklerna som verkligen fått jobba idag.
Jag sätter betyget 9 cykelhjul av 10 möjliga på dagens tur. Hade de sista fyra milen inte varit så j-a jobbiga så hade det blivit full pott.
lördag, augusti 23, 2014
Min nya cycling wardrobe
Sådärdå. Då är projektet färdigt. Fulländat.
Vårt före detta barnrum, lite senare ungdomsrum, lite senare tonårsrum för att till slut bli omstrukturerat till min man cave. Bara mina prylar. Ordning blandat med oordning. Oavsett så har jag, bara jag, vetat exakt vad var sak haft sin givna plats.
Idag tog jag mitt rum till en ny nivå, en cycling wardrobe. Jag är nöjd, och min hustru blev djupt imponerad.
Som framgår har jag under året investerat i alla typer av tröjor, för varje typ av väderlek, för varje typ av gradantal. Alltid beredd, det är mottot.
För att rummet ska komma ihåg dess rötter, så står den lilla hästen Milton troget kvar och har full bevakning på dyrgriparna som hänger ovanför.
Skulle något barnbarn händelsevis få lust att sova över hos farmor och farfar, så visst, visst kan jag då tänka mig att lägga kläderna i en hög i ett hörn. Eventuellt.
I morgon ska jag ut på en distanstur med Fredrikshof, har ännu inte bestämt vilken outfit jag ska ha. Avvaktar morgondagens väderrapport så kan jag bläddra lite bland kläderna och liksom känna mig för vad som blir rätt för dagen.
Vårt före detta barnrum, lite senare ungdomsrum, lite senare tonårsrum för att till slut bli omstrukturerat till min man cave. Bara mina prylar. Ordning blandat med oordning. Oavsett så har jag, bara jag, vetat exakt vad var sak haft sin givna plats.
Idag tog jag mitt rum till en ny nivå, en cycling wardrobe. Jag är nöjd, och min hustru blev djupt imponerad.
Som framgår har jag under året investerat i alla typer av tröjor, för varje typ av väderlek, för varje typ av gradantal. Alltid beredd, det är mottot.
För att rummet ska komma ihåg dess rötter, så står den lilla hästen Milton troget kvar och har full bevakning på dyrgriparna som hänger ovanför.
Skulle något barnbarn händelsevis få lust att sova över hos farmor och farfar, så visst, visst kan jag då tänka mig att lägga kläderna i en hög i ett hörn. Eventuellt.
I morgon ska jag ut på en distanstur med Fredrikshof, har ännu inte bestämt vilken outfit jag ska ha. Avvaktar morgondagens väderrapport så kan jag bläddra lite bland kläderna och liksom känna mig för vad som blir rätt för dagen.
torsdag, augusti 21, 2014
När statsministern får bestämma
Den vankas val igen. Svåra frågor måste avgöras. Beaktas. Bestämmas. Beslutas.
Ett av de svårare besluten inför valet var förstås vilket bussbolag som statsministerns parti skulle välja till valbussen. Det blev StockholmsBuss. Igen.
Fast ska jag vara ärlig så är det väl knappast Fredrik som fattat just det här beslutet. De är ju rätt många som beslutar viktiga saker i det partiet.
Så nu har vi en buss som ser ut så här ända fram till valet.
Ett av de svårare besluten inför valet var förstås vilket bussbolag som statsministerns parti skulle välja till valbussen. Det blev StockholmsBuss. Igen.
Fast ska jag vara ärlig så är det väl knappast Fredrik som fattat just det här beslutet. De är ju rätt många som beslutar viktiga saker i det partiet.
Så nu har vi en buss som ser ut så här ända fram till valet.
onsdag, augusti 20, 2014
Len som en babyrumpa
Nu så, nu får hustrun ge mig lite utrymme i hudvårdsskåpet. Nu behöver jag också lite plats där.
På förekommen anledning som man säger, har nu dessa två grejer inköpts, som enligt reklamen är utsökta hudvårdsprodukter för cyklistens ädlare kroppsdelar. Kilopriset för dessa är nog hyggligt nära kilopriset för guld gissar jag.
Möjligen ger apotekens billiga salvor samma effekt, men det här är ju cyklistens grejer, klart man måste ha sånt.
Varför då köpa något dyrare? Because my ass is worth it.
På förekommen anledning som man säger, har nu dessa två grejer inköpts, som enligt reklamen är utsökta hudvårdsprodukter för cyklistens ädlare kroppsdelar. Kilopriset för dessa är nog hyggligt nära kilopriset för guld gissar jag.
Möjligen ger apotekens billiga salvor samma effekt, men det här är ju cyklistens grejer, klart man måste ha sånt.
Varför då köpa något dyrare? Because my ass is worth it.
tisdag, augusti 19, 2014
Äventyrslustan finns i generna
Idag handlar den här bloggen inte om mig. Idag handlar den om ett av mina barn, Sofia, dotter/medarbetare.
I helgen tävlade hon, i lag med en kompis, i Hofors Adventure Race. På sin blogg, Sofias Secrets, har hon skrivit sin race report. Vi brukar göra det i vår familj.
Imponerande, men mest imponerad blev jag av att hon trots skräcken, firade ner sig från ett 18 meter högt brandtorn, vilket var ett delmoment i tävlingen.
Efter 10 timmars kämpande med ben, armar, cykel och kanot över stock och sten och sjöar, blev dessvärre mörkret till slut övermäktigt och de fick ge upp. De var inte ensamma om det kan jag avslöja. Det var en tuff tävling.
Bäst är ju förstås om du läser hennes egen race report.
Som sagt, imponerande, men tänkte bara lite opretantiöst nämna att jag själv kämpade i drygt 17 timmar, delvis genom mörker ända in i kaklet häromveckan. Å andra sidan cyklade jag på landsväg och inte i skogen.
Men som sagt, ville bara nämna det i förbigående, det här är ju ändå min blogg.
I helgen tävlade hon, i lag med en kompis, i Hofors Adventure Race. På sin blogg, Sofias Secrets, har hon skrivit sin race report. Vi brukar göra det i vår familj.
Imponerande, men mest imponerad blev jag av att hon trots skräcken, firade ner sig från ett 18 meter högt brandtorn, vilket var ett delmoment i tävlingen.
Efter 10 timmars kämpande med ben, armar, cykel och kanot över stock och sten och sjöar, blev dessvärre mörkret till slut övermäktigt och de fick ge upp. De var inte ensamma om det kan jag avslöja. Det var en tuff tävling.
Bäst är ju förstås om du läser hennes egen race report.
Som sagt, imponerande, men tänkte bara lite opretantiöst nämna att jag själv kämpade i drygt 17 timmar, delvis genom mörker ända in i kaklet häromveckan. Å andra sidan cyklade jag på landsväg och inte i skogen.
Men som sagt, ville bara nämna det i förbigående, det här är ju ändå min blogg.
måndag, augusti 18, 2014
Dags upp uppdatera mediaträningen
Jag får numera rysningar när jag kollar på tv-intervjuer av politiker. De är numera söndertränade i intervjuteknik. Intervjuoffren alltså.
De stirrar blint på intervjuaren och viker inte undan en sekund med blicken. De ser mer ut som döda sälar än levande människor som vill berätta för dig och mig vad de egentligen vill uppnå.
För mig blir en stirrande politiker en död och ointressant människa. De blir istället inom mig, det de definitivt inte vill bli uppfattade som:
Elaka, giriga och bara intresserade av sig själva. Men det är vad jag tycker.
De stirrar blint på intervjuaren och viker inte undan en sekund med blicken. De ser mer ut som döda sälar än levande människor som vill berätta för dig och mig vad de egentligen vill uppnå.
För mig blir en stirrande politiker en död och ointressant människa. De blir istället inom mig, det de definitivt inte vill bli uppfattade som:
Elaka, giriga och bara intresserade av sig själva. Men det är vad jag tycker.
lördag, augusti 16, 2014
Fredagsmys med Herrklubben
Jag har fått ett återfall. Efter Mälaren Runt lovade jag mig själv att inte dricka energidryck inom överskådlig tid. Inte heller plocka fram cykeln som liksom triggar det suget.
Glömde gå på AEM-mötet (Anonyma EnergidrycksMissbrukare) häromdagen och igår, inte ens en vecka efter mitt löfte till mig själv, trillade jag dit igen. Sög i mig en hel 75:a under så kort bit som 5 mil. Suget var så starkt att jag förstärkte whaoukänslan, du vet "jag kan flyga", med en halv energibar också. Jäklar vad fint det satt.
Men allvarligt då. Anders Johansson, Fredrikshof Nacka/Värmdö, föreslog en tiomilarunda med start i Vagnhärad. Jag hängde såklart på eftersom jag fortfarande har semester i Stugan inte långt därifrån.
Blev lite förvånad när så många som Herr Anders, Herr Henrik, Herr Girard och Herr John klev ur bilarna på parkeringen. Inga duvungar precis, och så rookien Herr Göran, dvs jag. Det blev rena herrklubben den här gången.
Så vi drog iväg i god och glad anda. Efter 13 km hörde jag det välkända phssss. Den här gången var jag inte trött utan fattade på en gång att jag fått punka igen. Bakdäcket igen. Den sammanlagda cykelkunskapen i gruppen var enorm så jag behövde i princip inte göra någonting, bara stå brevid, titta, och lära.
Revan i ytterdäcket lagades med en lapp på insidan och så klart hålet på innerdäcket lagades också med lapp. Gick på max 10 minuter, sedan var vi iväg igen.
Lunch, Porterstek för alla, intogs i Nyköpings hamn.
Sen bar det av igen, men först en bild till. Jag menar, stiliga gentlemen i uniform måste ju visas upp.
På hemvägen ökades tempot en smula. Jag låg där i ledet och tittade bara på framförvarande hjul och kämpade stundtals hårt för att inte bli avhängd. Gick ganska bra tills jag såg att det var dags för Henrik att ta en förning, hann tänka "åh nej, inte han, nu gäller det att ligga i". Och sen bar det iväg i ett ännu högre tempo.
Men det gick bra, kändes fint, och faktiskt rätt kul, att pressa lite till ur kroppen. Cykeldatorn varnade flera gånger "för hög pulzon", men va f-n, det var bara att hänga i så gott det gick i Herr Henriks tempo tills nästa, lite lugnare herre, tog nästa förning och jag kunde pusta ut lite och hinna med och ta en sipp energidryck.
En liten felkörning på några kilometer, signerad Mäster Anders, lät vi bara passera utan att hänga upp oss på det. Kan hända alla, konstaterade vi lakoniskt.
Till Bergkung utsågs Henrik. I en lång j-a backe utan slut sa det bara svooch, och så syntes Henrik bara som en prick i fjärran. Blev grymt imponerad. Jag kom upp jag också, fast lite senare, om jag säger så.
Så fick jag den snajsigaste komplimang en herre på cykel någonsin kan få. Mäster Anders tyckte jag satt jättesnyggt och jättefint på cykeln. Jo jag tackar.
Så här ser Mäster Anders ut när han ligger i en lätt uppförsbacke. Nej, jag kom inte före honom upp, han tog backen två gånger bara för att jag ville ta en bild.
Så kom vi till slut, efter 12,3 mil, tillbaka till Vagnhärad där vi intog en målgångsfika.
Säger tack till herrarna Anders, John, Henrik och Girard för en superhäftig cykeltur på i långa sträckor fantastiskt fina och "bilglesa" vägar.
Tempot frågar du nu, vilket tempo höll ni. Totalt sett hamnade vi på 28 i rullsnitt. Men det gäller att vara positiv, så om vi räknar bort lite felcykling, citycykling in och ut ur Nyköping med rödljus, cykelbanor och ditten och datten, det tog en bra stund, så låg vi faktiskt på landsväg mellan 29-30. Några mil snittade vi på drygt 31, det var väl då som Herr Henrik höll i dirigentpinnen antar jag. Sanslöst snabbt för mig.
Fan va kul det var. Men nu har jag rejäla skavsår, vi kan kalla området "ljumskarna". Har just varit på Apoteket och köpt Idominsalva, hoppas det hjälper.
När kör vi nästa gång?
Glömde gå på AEM-mötet (Anonyma EnergidrycksMissbrukare) häromdagen och igår, inte ens en vecka efter mitt löfte till mig själv, trillade jag dit igen. Sög i mig en hel 75:a under så kort bit som 5 mil. Suget var så starkt att jag förstärkte whaoukänslan, du vet "jag kan flyga", med en halv energibar också. Jäklar vad fint det satt.
Men allvarligt då. Anders Johansson, Fredrikshof Nacka/Värmdö, föreslog en tiomilarunda med start i Vagnhärad. Jag hängde såklart på eftersom jag fortfarande har semester i Stugan inte långt därifrån.
Blev lite förvånad när så många som Herr Anders, Herr Henrik, Herr Girard och Herr John klev ur bilarna på parkeringen. Inga duvungar precis, och så rookien Herr Göran, dvs jag. Det blev rena herrklubben den här gången.
Så vi drog iväg i god och glad anda. Efter 13 km hörde jag det välkända phssss. Den här gången var jag inte trött utan fattade på en gång att jag fått punka igen. Bakdäcket igen. Den sammanlagda cykelkunskapen i gruppen var enorm så jag behövde i princip inte göra någonting, bara stå brevid, titta, och lära.
Anders visar revan i ytterdäcket och John blev helt förskräckt inför faktumet.
Revan i ytterdäcket lagades med en lapp på insidan och så klart hålet på innerdäcket lagades också med lapp. Gick på max 10 minuter, sedan var vi iväg igen.
Lunch, Porterstek för alla, intogs i Nyköpings hamn.
John, Anders, Henrik, Göran, Girard
Sen bar det av igen, men först en bild till. Jag menar, stiliga gentlemen i uniform måste ju visas upp.
På hemvägen ökades tempot en smula. Jag låg där i ledet och tittade bara på framförvarande hjul och kämpade stundtals hårt för att inte bli avhängd. Gick ganska bra tills jag såg att det var dags för Henrik att ta en förning, hann tänka "åh nej, inte han, nu gäller det att ligga i". Och sen bar det iväg i ett ännu högre tempo.
Men det gick bra, kändes fint, och faktiskt rätt kul, att pressa lite till ur kroppen. Cykeldatorn varnade flera gånger "för hög pulzon", men va f-n, det var bara att hänga i så gott det gick i Herr Henriks tempo tills nästa, lite lugnare herre, tog nästa förning och jag kunde pusta ut lite och hinna med och ta en sipp energidryck.
En liten felkörning på några kilometer, signerad Mäster Anders, lät vi bara passera utan att hänga upp oss på det. Kan hända alla, konstaterade vi lakoniskt.
Ibland har nöden ingen lag. Gäller även gentlemen
Till Bergkung utsågs Henrik. I en lång j-a backe utan slut sa det bara svooch, och så syntes Henrik bara som en prick i fjärran. Blev grymt imponerad. Jag kom upp jag också, fast lite senare, om jag säger så.
Så fick jag den snajsigaste komplimang en herre på cykel någonsin kan få. Mäster Anders tyckte jag satt jättesnyggt och jättefint på cykeln. Jo jag tackar.
Så här ser Mäster Anders ut när han ligger i en lätt uppförsbacke. Nej, jag kom inte före honom upp, han tog backen två gånger bara för att jag ville ta en bild.
Så kom vi till slut, efter 12,3 mil, tillbaka till Vagnhärad där vi intog en målgångsfika.
Säger tack till herrarna Anders, John, Henrik och Girard för en superhäftig cykeltur på i långa sträckor fantastiskt fina och "bilglesa" vägar.
Tempot frågar du nu, vilket tempo höll ni. Totalt sett hamnade vi på 28 i rullsnitt. Men det gäller att vara positiv, så om vi räknar bort lite felcykling, citycykling in och ut ur Nyköping med rödljus, cykelbanor och ditten och datten, det tog en bra stund, så låg vi faktiskt på landsväg mellan 29-30. Några mil snittade vi på drygt 31, det var väl då som Herr Henrik höll i dirigentpinnen antar jag. Sanslöst snabbt för mig.
Fan va kul det var. Men nu har jag rejäla skavsår, vi kan kalla området "ljumskarna". Har just varit på Apoteket och köpt Idominsalva, hoppas det hjälper.
När kör vi nästa gång?
torsdag, augusti 14, 2014
Premiär med hedern i behåll
Japp, så var tennissäsongen igång. I våras, mars någon gång, fick jag för andra gången på två månader en rejäl muskelbristning i ett knäveck. Ett skumt ställe att få muskelbristning på.
Ställde då in resten av vårsäsongen för tennis för att dels rehaba ordentligt och dels kunna satsa all träningtid på Vätternrundan.
Men nu var det alltså dags att kliva ut på tenniscourten igen. Premiär i dubbeltennisligan för typ äldre ungdomar i min ålder plus minus 10 år ungefär.
Herrejösses var knepigt det var, hade tappat det mesta av tajmingen i slagen. Serven satt lite bättre än jag trodde, men oj, långt ifrån vad jag kan när jag är fulltränad i tennis. Note: jag lirar på gärdsgårdsnivå, tro inget annat.
Hursomhelst så blev det ett rättvist oavgjort resultat. Det kan bli det i det här sammanhanget, man lirar 60 minuter och räknar bara game, inga set. Resultatet blir vad det står när klockan ringer. 8-8 blev det. Men som vanligt, jag och min partner för kvällen borde såklart vunnit.
Så idag har jag fått, som ett brev på posten som man brukar säga, rejäl träningsvärk i nästan hela kroppen. Många muskler som bara åker med under cykling, fick plötsligt jobba som attsingen när hela kroppen skulle fara omkring som en dåre på tennisbanan.
Ställde då in resten av vårsäsongen för tennis för att dels rehaba ordentligt och dels kunna satsa all träningtid på Vätternrundan.
Men nu var det alltså dags att kliva ut på tenniscourten igen. Premiär i dubbeltennisligan för typ äldre ungdomar i min ålder plus minus 10 år ungefär.
Herrejösses var knepigt det var, hade tappat det mesta av tajmingen i slagen. Serven satt lite bättre än jag trodde, men oj, långt ifrån vad jag kan när jag är fulltränad i tennis. Note: jag lirar på gärdsgårdsnivå, tro inget annat.
Hursomhelst så blev det ett rättvist oavgjort resultat. Det kan bli det i det här sammanhanget, man lirar 60 minuter och räknar bara game, inga set. Resultatet blir vad det står när klockan ringer. 8-8 blev det. Men som vanligt, jag och min partner för kvällen borde såklart vunnit.
Så idag har jag fått, som ett brev på posten som man brukar säga, rejäl träningsvärk i nästan hela kroppen. Många muskler som bara åker med under cykling, fick plötsligt jobba som attsingen när hela kroppen skulle fara omkring som en dåre på tennisbanan.
tisdag, augusti 12, 2014
Slutanalys och inspirationsläsning
När man är ny i cykelbranschen är det svårt att släppa taget efter ett långt rejs. Hände samma sak efter Vätternrundan.
Tar flera dagar/veckor innan jag släpper loppet i tankarna. Vänder och vrider hur jag skulle ha gjort annorlunda, varför jag kände som jag kände osv osv.
Det är ju inte för inte som jag är född i Jungfruns tecken. Vi är väldigt analytiska av oss, sägs det.
Idag har jag ägnat dagen åt att läsa många kul bloggar om träning, energiintag före, under och efter långa lopp. Så idag har jag lärt mig massor av saker som jag borde tagit reda på innan t.ex Mälaren runt.
Anledningen till att jag bonkade, ett nytt härligt nördord jag lärt mig, - för dig som ännu inte blivit cykelfrälst så betyder bonka att man "går in i väggen", det vet alla vad det betyder - var sannolikt att jag körde torrt direkt.
Att köra torrt har jag lärt mig betyder att man inte ersatt vätskeförlusten pga svettning med annan vätska och energi. Jag tappade alltså mer energi än jag tillförde.
Så efter 10 mil i tufft tempo och i den höga värmen så slog kroppens nödbroms till. Jag låg för mycket på energiminus.
Konstaterade att under tiden från start till lunchen i Torshälla så hade jag bara fått i mig en bar, och sammanlagt max en halv liter energidryck. Det borde ha varit ytterligare några energibars eller gels och minst 1,5 liter energidryck till som jag skulle fått i mig. Då är det klart att det gick som det gick.
Tänkte träna lite på att äta och dricka under rull på kommande träningsrundor. Måste förkovra mig i den ädla konsten.
Så illa med energiintaget var det inte under Vätternrundan, där tog jag en bar/gel mellan varje depå och klämde i mig allt som bjöds på i depåerna. Där och då funkade det perfekt.
Som sagt, idag har jag läst diverse bloggar och blivit än mer inspirerad av saker och ting. Synd bara att jag inte är särskilt ung längre, så det känns lite bråttom att ha kul på det här sättet innan jag måste åka i färdtjänstbuss runt Vättern och Mälaren. (Märkte du att jag liksom förutsätter att jag även fortsättningsvis kommer att utsätta mig för såna här självplågerier?)
Idag då, så läste jag, och gillade det jag läste, bl.a följande bloggar:
www.lanttolife.se . En fantastisk tjej som kör triahtlon så det ryker. Massor med tips.
http://www.teamsurikat.se Ett äkta par, Roger och Linda, som gillar utmaningar, t.ex Ironman. Roger tävlade i Schweiz tillsammans med en Hofare. Dessutom brukar 50 % av det äkta paret, Linda, tävla ihop med min dotter/medarbetare Sofia som skriver här http://sofias-secrets.blogspot.se
http://theroadtokalmar.se Kalle Ericsson, en annan Hofare som beskriver satsningen på Ironman Kalmar. Han var dessvärre med om en jättekrasch i årets VR, som han också beskriver på bloggen. Olyckan hände när han skulle inta energi under rull. Förstå då att man som nybörjare är lite skraj för det.
Genom att läsa de här bloggarna fick jag massor av lärdomar och tips om det viktiga energiintaget under långa lopp. Blev så ohyggligt sugen på att ge mig ut på en cykeltur, men häromdagen var jag rätt trött på min cykel, så den fick stå kvar hemma när jag återvände till stugan i Trosa. Fan, vad jag ångrar det idag. Men jag hämtar den på torsdag.
Så, nu stänger jag Mälaren Runt 2014, den är nu färdiganalyserad från min sida. Lärde mig mycket, nu kan jag bara hoppas att jag tar med mig de kunskaperna på nästa rejs.
Glöm ni inte att titta in på de här bloggarna som jag tipsat om.
Tar flera dagar/veckor innan jag släpper loppet i tankarna. Vänder och vrider hur jag skulle ha gjort annorlunda, varför jag kände som jag kände osv osv.
Det är ju inte för inte som jag är född i Jungfruns tecken. Vi är väldigt analytiska av oss, sägs det.
Idag har jag ägnat dagen åt att läsa många kul bloggar om träning, energiintag före, under och efter långa lopp. Så idag har jag lärt mig massor av saker som jag borde tagit reda på innan t.ex Mälaren runt.
Anledningen till att jag bonkade, ett nytt härligt nördord jag lärt mig, - för dig som ännu inte blivit cykelfrälst så betyder bonka att man "går in i väggen", det vet alla vad det betyder - var sannolikt att jag körde torrt direkt.
Att köra torrt har jag lärt mig betyder att man inte ersatt vätskeförlusten pga svettning med annan vätska och energi. Jag tappade alltså mer energi än jag tillförde.
Så efter 10 mil i tufft tempo och i den höga värmen så slog kroppens nödbroms till. Jag låg för mycket på energiminus.
Konstaterade att under tiden från start till lunchen i Torshälla så hade jag bara fått i mig en bar, och sammanlagt max en halv liter energidryck. Det borde ha varit ytterligare några energibars eller gels och minst 1,5 liter energidryck till som jag skulle fått i mig. Då är det klart att det gick som det gick.
Tänkte träna lite på att äta och dricka under rull på kommande träningsrundor. Måste förkovra mig i den ädla konsten.
Så illa med energiintaget var det inte under Vätternrundan, där tog jag en bar/gel mellan varje depå och klämde i mig allt som bjöds på i depåerna. Där och då funkade det perfekt.
Som sagt, idag har jag läst diverse bloggar och blivit än mer inspirerad av saker och ting. Synd bara att jag inte är särskilt ung längre, så det känns lite bråttom att ha kul på det här sättet innan jag måste åka i färdtjänstbuss runt Vättern och Mälaren. (Märkte du att jag liksom förutsätter att jag även fortsättningsvis kommer att utsätta mig för såna här självplågerier?)
Idag då, så läste jag, och gillade det jag läste, bl.a följande bloggar:
www.lanttolife.se . En fantastisk tjej som kör triahtlon så det ryker. Massor med tips.
http://www.teamsurikat.se Ett äkta par, Roger och Linda, som gillar utmaningar, t.ex Ironman. Roger tävlade i Schweiz tillsammans med en Hofare. Dessutom brukar 50 % av det äkta paret, Linda, tävla ihop med min dotter/medarbetare Sofia som skriver här http://sofias-secrets.blogspot.se
http://theroadtokalmar.se Kalle Ericsson, en annan Hofare som beskriver satsningen på Ironman Kalmar. Han var dessvärre med om en jättekrasch i årets VR, som han också beskriver på bloggen. Olyckan hände när han skulle inta energi under rull. Förstå då att man som nybörjare är lite skraj för det.
Genom att läsa de här bloggarna fick jag massor av lärdomar och tips om det viktiga energiintaget under långa lopp. Blev så ohyggligt sugen på att ge mig ut på en cykeltur, men häromdagen var jag rätt trött på min cykel, så den fick stå kvar hemma när jag återvände till stugan i Trosa. Fan, vad jag ångrar det idag. Men jag hämtar den på torsdag.
Så, nu stänger jag Mälaren Runt 2014, den är nu färdiganalyserad från min sida. Lärde mig mycket, nu kan jag bara hoppas att jag tar med mig de kunskaperna på nästa rejs.
Glöm ni inte att titta in på de här bloggarna som jag tipsat om.
måndag, augusti 11, 2014
Tillbaka till den skitiga vardagen
Allt är inte bara tjo och tjim, lattjolajbans eller cykla runt allehanda sjöar.
Vi har en vardag ockå. T.ex latrintunnor som ska förflyttas genom en skogsdunge ner till vägen.
Den här gången är det sommarens skörd så här långt, 10 tunnor. Föreslog andra familjemedlemmar att vi kunde köra några varv vardera.
Hustrun avsade sig med hänvisning till svag muskelstyrka. Föreslog då dotter Sofia att som en del i hennes träningsprogram inför några kommande tävlingar att det skulle vara en superbra träning.
Efter en lång fundering så kom hon fram till att det inte riktigt passade in i träningsupplägget.
Sonen Marcus hänvisade till att han jobbade, så då blev det bara jag kvar. Hade inga särskilda skäl att vägra, ett förlamat vänsterlillfinger efter helgens cykling hindrar inte detta viktiga transportuppdrag.
Vi har en vardag ockå. T.ex latrintunnor som ska förflyttas genom en skogsdunge ner till vägen.
Den här gången är det sommarens skörd så här långt, 10 tunnor. Föreslog andra familjemedlemmar att vi kunde köra några varv vardera.
Hustrun avsade sig med hänvisning till svag muskelstyrka. Föreslog då dotter Sofia att som en del i hennes träningsprogram inför några kommande tävlingar att det skulle vara en superbra träning.
Efter en lång fundering så kom hon fram till att det inte riktigt passade in i träningsupplägget.
Sonen Marcus hänvisade till att han jobbade, så då blev det bara jag kvar. Hade inga särskilda skäl att vägra, ett förlamat vänsterlillfinger efter helgens cykling hindrar inte detta viktiga transportuppdrag.
söndag, augusti 10, 2014
Mälaren runt. Min fullskaliga race report
Vi börjar med de fysiska skador som uppstod under loppet.
1/ mitt vänstra lillfinger är nästan förlamat. Kan inte på något vis få ihop det med övriga fingrar. Ett litet helvete att skriva på tangentbordet. Lillfingrets uppgift är ju bla att sköta bokstaven A som används rätt flitigt.
2/ Ser du de två röda prickarna på armen? Kolla noga. Det är de fysiska skadorna från en krasch ner i ett dike. Detaljer om det kommer längre ner. Man kan inte säga att det blev stora skador, ingen försäkringsersättning i sikte.
3/ Skavsår du kan säkert gissa var. Med tanke på att barn och ungdomar läser den här bloggen visar jag inte bild på det.
Okej, nu börjar jag berättelsen. Tänkte att Vätternrundan fick räcka som långrace första året. Men så föreslog Anders Johansson Fredrikshof Nacka/Värmdö att jag skulle hänga med i deras sub12-grupp. Kände nog lite redan där att det nog var lite för snabbt. Men man måste spänna en båge för att få iväg en pil. Så jag hängde på.
Gick jättebra i tio mil ungefär, till ungefär några mil före lunchstoppet i Torshälla. Då blev det lite gummiband i gruppen och jag hade hamnat i slutet av gruppen. Man fick jobba som en tok för att komma ifatt och när jag gjorde det så blev det gummiband igen.
Efter en stund tog orken helt slut att jag släppte gruppen. Nu kommer teamkänslan in igen. Lasse Karlsson plus ytterligare en för mig okänd gubbe slog av på takten och hjälpte mig komma fram till lunchstället. Nu blev det inte särskilt stor skillnad, de andra stog fortfarande i matkön när vi kom fram.
Där var jag redan så trött, efter inte ens halva loppet, att jag inte ens kunde äta hela lunchen. Gick bara inte.
Tog det förnuftiga beslutet att lämna gruppen och istället hänga på en lugnare grupp ledd att Hovetkändisen Bosse Diesel.
Kändes bra och jag hängde med fint i det lite lugnare tempot. Så kom så småningom incidenten där jag kraschade ner i ett rätt djupt men turligen mjukt dike. I en högerkurva kom plötsligt en traktor i högsta fart med ett jättesläp med halmbalar. Killen genar över hela kurvan och jag inser snabbt att jag och min parkompis kommer att hamna exakt i skärningspunkten för en krock med halmbalarna. Min parkompis svänger såklart av ren självbevarelsedrift in till höger mot mig som inte har en chans att ta vägen någonstans utan jag välter över ända upp och ner i diket och får cykeln över mig.
Mina fysiska skador blev i princip ingenting förutom chocken förstås. Cykelstyret fick sig en smäll och blev lite sned men inte värre än att jag kunde fortsätta utan att behöva mecka med det.
Så småningom kom vi till Västerås och jag var återigen en zoombieliknande varelse utan vare sig kraft eller ork. Orkade inte ens äta en hamburgare. En kille från Spårvägen Cykel förbarmade sig och gick och köpte pommefritte som han nästan tvingade i mig. Blev lite piggare och beslutade att hänga på till i alla fall nästa stopp i Bålsta.
Vi tog en vattenpaus i Enköping och där tog jag nästa förnuftiga beslut. Jag pratade med teamleadern Bosse Diesel, som för övrigt var en jättebra teamleader, att jag lämnade gruppen och tänkte invänta nästa ännu lite lugnare grupp. Men de kom aldrig. I praktiken gav jag då upp racet och var beredd att blogga Game over.
Men så började jag fundera på hur jag skulle ta mig därifrån. Hyrbil såklart. Men det skulle ju bli rätt meckigt att lämna tillbaka den. Mitt i mina djupa funderingar så dyker plötsligt Olle upp med sin hybridcykel.
Olle Jansson, en helt okänd kille för mig, boende i Enköping. Supertrevlig kille. Vi sitter där säkert 30-40 minuter och språkas vid. Han har precis köpt sin första instegsracerhoj och frågar ut mig om allt möjligt om träning, hastigheter, om min cykel. Och jag får berätta om min eländiga dag.
Den lugna gruppen kommer aldrig och jag misstänker att de tog en annan väg. Därför måste beslut tas om hyrbil eller cykel. Det blev cykel. Kan ju inte ge upp nu.
Olle föreslår att vi cyklar tillsammans ut ur stan så kan han visa vägen. Så gör vi och jag ger mig sedan iväg på egen hand hemåt. Tack Olle, du ska bara veta, hade du inte kommit hade det kanske blivit hyrbil.
Jag bildar då en ny Hovetsubgrupp med mig som ende deltagare. Jag döper gruppen till sub-jag-skiter-i-tiden-bara-jag-tar-mig-i-mål..
Cyklar, nej sluggar är rätt ord, mig från Enköping till Bålsta. Egentligen ingen ork, men viljan är starkare. Rätt skönt att cykla ensam. Jag tar backarna i eget tempo, sätter mig då och då i en grässlänt och pustar ut.
Fattade aldrig vilken backe som var den beryktade Dalkarlsbacken. Tyckte det var rätt många och långa backar att besegra, men ingen fick min puls att gå i taket. Berodde säkert på att jag tog dem i eget tempo och att jag på toppen satte mig på en bänk en stund och filosoferade.
I Bålsta vid Shellmacken köpte jag en fralla som jag slängde efter en tugga. Omöjligt att få ner någonting ätbart förutom energigels och energidryck. Som jag för övrigt inte kommer att dricka inom överskådlig tid.
Låg som en värsta tonåring över kaffebordet och kunde inte begripa hur jag skulle orka ens ta mig ut till cykeln. Men det gjorde jag såklart, och när jag väl äntrade hojen kändes det bra. Benen trummade på per automatik kändes det som.
Hade med min trötta hjärna lite svårt att förstå vägbeskrivningen vi fått, men med lite hjälp från Google Map hittade jag alla avfarter och vägar.
Så kom jag till slut till McDonalds vid Stäket. Min fortsatt trötta hjärna virrade till allting och jag fattade inte vilket håll jag skulle välja i rondellen. Väljer en väg men inser intuitivt efter 100 meter att det nog är fel. Vänder tillbaka till Donken för att fråga om rätt väg. När så en personal börjar berätta hör jag bakom ryggen, "-tjenare farsan". Vem är där om inte min son Marcus. Han hade följt min resa via LiveTrack och såg var jag var så han körde dit med blixtens hastighet. Vilka fantastiska barn jag och min fru har. Så därifrån fick jag följebil resten av vägen. Jag är bergis den enda som fick eskort både i början och slutet av loppet. Plus ut ur Enköping. Lyxigt värre.
Nära målet nu. Ikea inom synhåll. Phsss. Fattar först inte vad det är som låter. Min första hjärndöda tanke är skit, nu har en tryckluftsslang gått sönder. Såna som finns i våra bussar. Sen inser jag att jag fått punka på bakdäcket. 2,5 km från mål. Surt som attan, men vad göra annat än skratta åt eländet. Och byta slangen.
Marcus och jag hjälps åt att fixa problemet och det går både snabbt och smärtfritt. Tur att jag övat.
Sen var det bara upp på stålhästen igen för slutspurten bort till Welcome Hotell Barkarby. Kl 23:06, 17 timmar och 6 minuter efter startskottet och cyklade 33 mil, passerar jag mållinjen, så in i döden trött och slut som människa. Men jag var inte sist i mål. Kvar ute någonstans i geografin kämpar den lugna gruppen fortfarande, de som jag trodde hade passerat mig i Enköping.
På bilden ser jag glad ut, jag var verkligen så jäkla glad, så lycklig, så stolt. Jag gav aldrig upp. Ibland är jag en envis jävel.
Behind the scenes, bakom den glättiga PR-bilden ovan. Det här var verklighetens Göran.
Helt tömd på kraft och energi. Fanns inte ett uns till att ta av. Varenda reserv var toktom och alla varningslampor lyste rött. Så även denna dag, dagen efter. Försöker fylla på vartefter.
Mitt år som cyklist, ja, det är ju inte ens ett år, har lärt mig rätt mycket om mig själv. Bla visste jag inte att jag stundtals har ett s.k. pannben tjockare än pansar. Det har kommit lite som en överraskning, även för min familj.
Men hur som helst, nu är jag innehavare av den här fina dekalen, Sveriges äldsta cykellopp. Det är inte ens en promille av Sveriges befolkning som lyckats erövra en sån. But I did.
Om du frågar mig idag om jag kommer att köra det här rejset nästa år blir svaret NEEEJJJ.
Om du ställer samma fråga om några månader skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag svarar, ja föffan.
Till sist ett superstort tack till alla i Hovet som jag fick cykla tillsammans med och som hela tiden gav mig stöttning och pepp. Ett särskilt tack till Mäster Anders,. Anders Johansson, teamleadern i första gruppen som jag övergav i Torshälla, som till och med idag ringde mig för att kolla att jag mådde bra. Det är en riktig teamleader det.
Nu ser jag fram mot nästa rejs, vet inte vilket det blir, med en rapport som inte innehåller eländes elände utan bara positiva upplevelser.
Höll ju på att glömma en grej. Tack alla snälla människor för era kommentarer på mail, sms, och på Facebook. Jag känner mig hedrad och jätteglad över det.
PS. Om du ändå håller på och läser om lite prestationsidrott kan du om vill kolla in min dotter Sofias blogg, också där en race report, fast från annan idrott.
1/ mitt vänstra lillfinger är nästan förlamat. Kan inte på något vis få ihop det med övriga fingrar. Ett litet helvete att skriva på tangentbordet. Lillfingrets uppgift är ju bla att sköta bokstaven A som används rätt flitigt.
2/ Ser du de två röda prickarna på armen? Kolla noga. Det är de fysiska skadorna från en krasch ner i ett dike. Detaljer om det kommer längre ner. Man kan inte säga att det blev stora skador, ingen försäkringsersättning i sikte.
3/ Skavsår du kan säkert gissa var. Med tanke på att barn och ungdomar läser den här bloggen visar jag inte bild på det.
Okej, nu börjar jag berättelsen. Tänkte att Vätternrundan fick räcka som långrace första året. Men så föreslog Anders Johansson Fredrikshof Nacka/Värmdö att jag skulle hänga med i deras sub12-grupp. Kände nog lite redan där att det nog var lite för snabbt. Men man måste spänna en båge för att få iväg en pil. Så jag hängde på.
Gick jättebra i tio mil ungefär, till ungefär några mil före lunchstoppet i Torshälla. Då blev det lite gummiband i gruppen och jag hade hamnat i slutet av gruppen. Man fick jobba som en tok för att komma ifatt och när jag gjorde det så blev det gummiband igen.
Efter en stund tog orken helt slut att jag släppte gruppen. Nu kommer teamkänslan in igen. Lasse Karlsson plus ytterligare en för mig okänd gubbe slog av på takten och hjälpte mig komma fram till lunchstället. Nu blev det inte särskilt stor skillnad, de andra stog fortfarande i matkön när vi kom fram.
Där var jag redan så trött, efter inte ens halva loppet, att jag inte ens kunde äta hela lunchen. Gick bara inte.
Tog det förnuftiga beslutet att lämna gruppen och istället hänga på en lugnare grupp ledd att Hovetkändisen Bosse Diesel.
Kändes bra och jag hängde med fint i det lite lugnare tempot. Så kom så småningom incidenten där jag kraschade ner i ett rätt djupt men turligen mjukt dike. I en högerkurva kom plötsligt en traktor i högsta fart med ett jättesläp med halmbalar. Killen genar över hela kurvan och jag inser snabbt att jag och min parkompis kommer att hamna exakt i skärningspunkten för en krock med halmbalarna. Min parkompis svänger såklart av ren självbevarelsedrift in till höger mot mig som inte har en chans att ta vägen någonstans utan jag välter över ända upp och ner i diket och får cykeln över mig.
Mina fysiska skador blev i princip ingenting förutom chocken förstås. Cykelstyret fick sig en smäll och blev lite sned men inte värre än att jag kunde fortsätta utan att behöva mecka med det.
Så småningom kom vi till Västerås och jag var återigen en zoombieliknande varelse utan vare sig kraft eller ork. Orkade inte ens äta en hamburgare. En kille från Spårvägen Cykel förbarmade sig och gick och köpte pommefritte som han nästan tvingade i mig. Blev lite piggare och beslutade att hänga på till i alla fall nästa stopp i Bålsta.
Vi tog en vattenpaus i Enköping och där tog jag nästa förnuftiga beslut. Jag pratade med teamleadern Bosse Diesel, som för övrigt var en jättebra teamleader, att jag lämnade gruppen och tänkte invänta nästa ännu lite lugnare grupp. Men de kom aldrig. I praktiken gav jag då upp racet och var beredd att blogga Game over.
Men så började jag fundera på hur jag skulle ta mig därifrån. Hyrbil såklart. Men det skulle ju bli rätt meckigt att lämna tillbaka den. Mitt i mina djupa funderingar så dyker plötsligt Olle upp med sin hybridcykel.
Olle Jansson, en helt okänd kille för mig, boende i Enköping. Supertrevlig kille. Vi sitter där säkert 30-40 minuter och språkas vid. Han har precis köpt sin första instegsracerhoj och frågar ut mig om allt möjligt om träning, hastigheter, om min cykel. Och jag får berätta om min eländiga dag.
Den lugna gruppen kommer aldrig och jag misstänker att de tog en annan väg. Därför måste beslut tas om hyrbil eller cykel. Det blev cykel. Kan ju inte ge upp nu.
Olle föreslår att vi cyklar tillsammans ut ur stan så kan han visa vägen. Så gör vi och jag ger mig sedan iväg på egen hand hemåt. Tack Olle, du ska bara veta, hade du inte kommit hade det kanske blivit hyrbil.
Jag bildar då en ny Hovetsubgrupp med mig som ende deltagare. Jag döper gruppen till sub-jag-skiter-i-tiden-bara-jag-tar-mig-i-mål..
Cyklar, nej sluggar är rätt ord, mig från Enköping till Bålsta. Egentligen ingen ork, men viljan är starkare. Rätt skönt att cykla ensam. Jag tar backarna i eget tempo, sätter mig då och då i en grässlänt och pustar ut.
Fattade aldrig vilken backe som var den beryktade Dalkarlsbacken. Tyckte det var rätt många och långa backar att besegra, men ingen fick min puls att gå i taket. Berodde säkert på att jag tog dem i eget tempo och att jag på toppen satte mig på en bänk en stund och filosoferade.
I Bålsta vid Shellmacken köpte jag en fralla som jag slängde efter en tugga. Omöjligt att få ner någonting ätbart förutom energigels och energidryck. Som jag för övrigt inte kommer att dricka inom överskådlig tid.
Låg som en värsta tonåring över kaffebordet och kunde inte begripa hur jag skulle orka ens ta mig ut till cykeln. Men det gjorde jag såklart, och när jag väl äntrade hojen kändes det bra. Benen trummade på per automatik kändes det som.
Hade med min trötta hjärna lite svårt att förstå vägbeskrivningen vi fått, men med lite hjälp från Google Map hittade jag alla avfarter och vägar.
Så kom jag till slut till McDonalds vid Stäket. Min fortsatt trötta hjärna virrade till allting och jag fattade inte vilket håll jag skulle välja i rondellen. Väljer en väg men inser intuitivt efter 100 meter att det nog är fel. Vänder tillbaka till Donken för att fråga om rätt väg. När så en personal börjar berätta hör jag bakom ryggen, "-tjenare farsan". Vem är där om inte min son Marcus. Han hade följt min resa via LiveTrack och såg var jag var så han körde dit med blixtens hastighet. Vilka fantastiska barn jag och min fru har. Så därifrån fick jag följebil resten av vägen. Jag är bergis den enda som fick eskort både i början och slutet av loppet. Plus ut ur Enköping. Lyxigt värre.
Nära målet nu. Ikea inom synhåll. Phsss. Fattar först inte vad det är som låter. Min första hjärndöda tanke är skit, nu har en tryckluftsslang gått sönder. Såna som finns i våra bussar. Sen inser jag att jag fått punka på bakdäcket. 2,5 km från mål. Surt som attan, men vad göra annat än skratta åt eländet. Och byta slangen.
Marcus och jag hjälps åt att fixa problemet och det går både snabbt och smärtfritt. Tur att jag övat.
Sen var det bara upp på stålhästen igen för slutspurten bort till Welcome Hotell Barkarby. Kl 23:06, 17 timmar och 6 minuter efter startskottet och cyklade 33 mil, passerar jag mållinjen, så in i döden trött och slut som människa. Men jag var inte sist i mål. Kvar ute någonstans i geografin kämpar den lugna gruppen fortfarande, de som jag trodde hade passerat mig i Enköping.
På bilden ser jag glad ut, jag var verkligen så jäkla glad, så lycklig, så stolt. Jag gav aldrig upp. Ibland är jag en envis jävel.
Behind the scenes, bakom den glättiga PR-bilden ovan. Det här var verklighetens Göran.
Helt tömd på kraft och energi. Fanns inte ett uns till att ta av. Varenda reserv var toktom och alla varningslampor lyste rött. Så även denna dag, dagen efter. Försöker fylla på vartefter.
Mitt år som cyklist, ja, det är ju inte ens ett år, har lärt mig rätt mycket om mig själv. Bla visste jag inte att jag stundtals har ett s.k. pannben tjockare än pansar. Det har kommit lite som en överraskning, även för min familj.
Men hur som helst, nu är jag innehavare av den här fina dekalen, Sveriges äldsta cykellopp. Det är inte ens en promille av Sveriges befolkning som lyckats erövra en sån. But I did.
Om du frågar mig idag om jag kommer att köra det här rejset nästa år blir svaret NEEEJJJ.
Om du ställer samma fråga om några månader skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag svarar, ja föffan.
Till sist ett superstort tack till alla i Hovet som jag fick cykla tillsammans med och som hela tiden gav mig stöttning och pepp. Ett särskilt tack till Mäster Anders,. Anders Johansson, teamleadern i första gruppen som jag övergav i Torshälla, som till och med idag ringde mig för att kolla att jag mådde bra. Det är en riktig teamleader det.
Nu ser jag fram mot nästa rejs, vet inte vilket det blir, med en rapport som inte innehåller eländes elände utan bara positiva upplevelser.
Höll ju på att glömma en grej. Tack alla snälla människor för era kommentarer på mail, sms, och på Facebook. Jag känner mig hedrad och jätteglad över det.
PS. Om du ändå håller på och läser om lite prestationsidrott kan du om vill kolla in min dotter Sofias blogg, också där en race report, fast från annan idrott.
lördag, augusti 09, 2014
I måååååål
Jag har bara fula ord kvar i förrådet. Satans jävlars helvete vilken pärs. Men jag gav aldrig upp. Jag gråter inombords av glädje. 
Lagen om alltings jävlighet
2,5 km från mål. Phssss. Punka på bakdäcket. HELVETE. Men jag ska i mål. Berättar mer i morgon hur. 
Bålsta
Kom ingen lugnlugn grupp till Enköping. Väntade säkert bortåt timmen. Nästan på väg att ge upp o hyra en bil. Men så kom Olle Jansson, en lokalbo, o snackade bort en stund. Sen cyklade jag, nej sluggade, jag mig ensam hit. Bara resten kvar. Helvete.
Enköping
Glömde en grej
Har kraschat ner i ett djupt dike. Prejad av traktor. Cykel o jag oskadda, bara lite chockade.
Västerås
Paus McDonalds. Varmt igen. Trött igen. Ont överallt igen. V-ås är typ skitlångt hem. Next stop Bålsta. Inte riktigt lika skitlångt dit. Längtar hem. Längtar efter en dusch. 
Psykisk härdsmälta
Fundering. Hur fan ska jag orka hem. Måste. Ska. Kan inte ge upp. Får inte ge upp. Kan inte ge upp. Andas fortfarande tungt efter 30 min vila. Helvete. 
Fy fan. Gånger två.
Matpaus Torshälla. Bojsten. Orkar inte följa gruppen. Släppte några mil före matstoppet. Två barmhärtiga sansriter körde med mig. Känner mig lite lätt surrig. Varm så ini h.... Lämnar gruppen o ansluter till en lugnare. Känner mig usel o värdelös. På gränsen till gråtfärdig om jag ska var ärlig. Saknar mitt serviceteam/hejarklarck. 
Första stoppet
Läggesta. 8 mil. Gått kalasbra. Hänger med fint. Fast rumpan värker redan. Oroväckande. Bra väder, ingen vind. Varmt. Måste dricka mycket mer. Nu iväg igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)