Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.
Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.
Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75
En rasande grann boktitel skulle rubriken kunna vara. Men det räcker att skriva blogg som jag gjort i snart 10 år och inte någon bok.
Tänkte sluta när jag skrivit tusen blogginlägg, men det gick inte. Nu är jag snart uppe i två tusen. Bloggen har blivit som en dagbok för mig, det är lite därför jag skriver saker. Om mig i huvudsak så klart, det är ju jag som är The Main Attraction på min egen blogg.
Helgen började på fredagseftermiddagen med ett julbord på Ulriksdals Värdshus. En superfin julbordsbuffé, men kort sagt. Inget julbord är värt pengarna. Så är det bara. Hutlösa priser.
Bara julmust i glaset.
I lördags var det dags för tvåpersonersföreningen KulturRallyt att återigen besöka Stadsteater för att se "Livläkarens besök." Vi hade turen att kunna boka en loge, och där satt vi alldeles själva. Att sitta i en loge, som har samma pris som en stol i salongen är skönt. Man kan sitta lite hur som helst, vilket är extra behagligt för mig med långa stiliga ben.
Kändes liksom i ryggraden att det här skulle bli en tung pjäs att genomlida så jag laddade upp rejält med godis. Allt gick åt under första akten, eller perioden, som jag föredrar att kalla det.
Bilar och choklad håller energin på en lagom nivå¨.
Det var allt en lite seg histiora som utspelades sig på scenen. Men efter pausfikat tog mitt intresse lite fart. Andra akten, f´låt perioden, var riktigt bra. En bra upplösning på hela historien.
Sen åkte vi hem och jag fick lite otippat feeling för att ge mig ut och springa en sväng.
Det var så skönt att springa så det blev nästan en hel mil. Jag som bara sprungit en mil max 5-6 gånger i hela mitt liv. Tänk så det kan bli med lite träning. Men det går ju inte fort. Å andra sidan, vad spelar det för roll? Det är ju njutningen, och den behagliga känslan efteråt som jag vill åt.
Som vanligt avslutades veckan med ett tufft cirkelträningspass med Team Rynkeby Stockholm. Eftersom det var Lucia så tränade vi med glittrande pannband och tomteluva på Mats.
Inte ett enda tramptag på cykel tog jag under hela helgen. Känns lite trist, men så kan livet vara en Luciahelg i december. Idag blir det vilodag och i morgon kör jag igång träningsveckan igen. Ska bli lika kul som vanligt.
Det är så jäkla kul just nu. Vet inte varför. Det bara är så. Allt är kul, och särskilt kul är det att bevisa benrakningens betydelse för hastigheten på cykel.
På jobbet har vi fått in nya spännade kunder, och min träning går som på räls. Vi snackar lite om den tycker jag.
Vi kan börja med simningen. Idag var det avslutning på simkursen. Absolut skitkul var det. Har ju lossnat lite på simfronten, det är väl därför det är kul såklart.
Först tittade vi på filmer som simmajjen Henke tog förra gången på oss och så gav han var och en tips på hur vi skulle förbättra vår simning. Superbra och väldigt givande.
Vi avslutade med att simma femkortspoker. Vi skulle simma 5 st 25:or med tidtagning. Simmade vi t.ex 2 längder med samma tid blev det ett par, tre längder med samma på blev en triss, 2 resp 3 lika blev kåk osv osv.
Jag fick ingenting. Jag fick någonting bättre. Jag förbättrade nämligen mitt "pers" inte mindre än två gånger.
Min första riktiga tid på en 25:a fick jag på "tävlingen" för två veckor sedan, 31,2. Idag under pokersimningen simmade jag längderna på 33, 40, 38, 30. Där satt den. 30. Nytt pers.
Inför sista längden tänkte jag att nu jävlars, här ska simmas. Lyckades hålla ihop benen, bensparkarna funkade rätt bra och jag simmade som en raket ända in i kaklet. 28 blankt. Yeeaaahhh.
Men jag tror jag vet varför det blev som det blev. Jag var hos frissan Gun idag på Litzys Damfrisering. Gun är gissningsvis någonstans mellan 65 och 70 år och fixar min frilla på mindre än 10 minuter räknat från det jag kliver in genom dörren. Helt perfekt.
Här syns tydligt tre sekunders skillnad i hastighet på bara 25 meter.
Då förstår vi alla hur viktigt det är för en cyklist att raka benen.
Vilket härmed skulle bevisas.
När jag kom hem efter simningen var jag värd en egen Nobelmiddag. Eller snarare en Nobelkvällsmåltid.
Hemma hos mig fick personer som slagit nya
personliga rekord två utmärkta leverpastejmackor.
Därtill serverades ett utmärkt Zinfandelvin.
I litet glas, det är ju ändå bara torsdag.
Till efterrätt lite godis som i dag så föredömligt
kom från vår bussverkstad BussExperten.
De är även stolta Guldsponsorer till
Team Rynkeby Stockholm.
I samråd med min kära hustru tog vi ett gemensamt beslut att ställa in Nobeldansen i vardagsrummet. Vi tyckte nog båda två att det skulle kännas lite patetiskt och lite överdrivet.
Däremot ville lilla jyckestycket Reka, som vi passar denna Nobelafton, att jag skulle gå ut och nattpinka med henne. Sånt kan man inte förneka.
Visserligen lite trött, men ut skulle hon minsann.
De här halvjobbiga, eller rättare sagt heljobbiga, men roliga, onsdagarna kommer lite då och då. Lunchsimning, spinning med Rynkeby på kvällen och efter den en skyndsam transport till en tennismatch på det. Det sliter en smula på kroppen, men det är rätt kul.
På lunchen lekte jag med riktiga vuxenleksaker.
Idag var det extra kul att simma på lunchen. Men jag lämnade simhallen med en konstig känsla. En känsla att jag var missnöjd.
Vet du, häromveckan kunde jag knappt klara en 25:a utan stora problem. Gissa hur många längder jag klämde idag? Jo, 23 st. Tjugotre 25:or. Det du.
Visserligen med paus mellan varje längd, men ändå. Från knappt en längd till tjugotre inom loppet av en vecka eller två. Är inte det en fantastisk utveckling? Som den berömda ketchupflaskan, först kommer ingenting, sen plötsligt kommer allt på en gång.
Varför var jag då missnöjd, borde ju ha seglat på moln därifrån. Jo, längderna var inte perfekta. Försökte tänka teknik på både det ena och det andra, men fick inte till benen och underkroppen riktigt bra. Som vanligt alltså. Det retar mig. Jag testar och provar men jag får inte till det.
Men jag är såklart ohyggligt nöjd med att andningen äntligen funkar, det är bra.
Jag är nog en idrottslig bipolär typ, som någon sa till mig. Antingen himmel eller helvete, ingenting däremellan. Antingen maniskt glad när det går bra eller deprimerad när det går dåligt.
Nu måste jag träna simteknik. Ännu mer. Nu måste jag träna så jag klarar 50:or lika enkelt som jag nu lite plötsligt klarar 25:or. Det ska nog gå det också. Med träning förstås.
Spinningspasset var inget lek idag heller. 15 tuffa intervaller hann vi med. Vi fick även veta att efter nyår växlar vi upp träningen med Team Rynkeby. Vi ökar passet från 60 minuter till 90 minuter.
Perfekt, passar mig kalasbra. Pow pow pow liksom. Fullt ös medvetslös, det får gälla även 2016 för mig.
2016 ska bli det året som jag är näst bäst tränad sett över hela mitt liv. Bäst tränad kommer jag att vara 2017. Just sayín.
I tennisen har jag i höst inte bara varit bra. Jag har varit överjävligt bra. Om jag får säga det själv. Vinst även i kväll.
Nu är klockan rätt sent på kvällen och det är nog dags att krypa till kojs. Terrible wednesdays tar på krafterna.
Attans vilken besvärlig dag det blev idag. Tänkte mig en lugn och behaglig cykeltur med Fredrikshofs Audaxgäng. Brukar vara typiska pulszon 2- turer. Härliga turer.
Idag blev det en grus- och skogsrunda. Mest för att det blåste så mycket. Lite lugnare i skogen. Men lerigare och tyngre.
Vi pep iväg kl 08:30 och idag valde kapten Daniel för mig en ny runda. Det gick upp och det gick ner, sen gick det upp och bara lite ner, sen upp och sen upp igen och sen möjligen lite neråt. För de andra möjligen, men så kändes det inte för mig.
En perfekt träningsrunda alltså. Problemet var bara att min kropp inte ville vara med idag. Kändes som de andra gubbarna hade hur mycket krut som helst i benen medan mina bara skrek på hjälp.
Inte kul att känna så efter bara någon mil in i 7,5-milarundan.
Efter 3-4 mil viftade båda mina lår med vit flagg. De kastade in handukar också, flera stycken, men min hjärna ignorerade det tramset.
Det blev faktiskt bara värre och värre. I några backar fullkomligt sprutade mjölksyran ur benen och jag var tvungen att kliva av och med darrande ben GÅ uppför backarna. Backar som jag normalt klämmer utan några som helst problem. Kändes löjligt och faktiskt lite pinsamt, men gubbsen jag körde med var väldigt förstående.
Till slut kom vi till kaffestoppet Gott & Gulligt där jag tryckte i mig en jättemacka, två koppar kaffe och en Snickers plus en halv energibomb. Tänkte att det skulle pigga upp mig lite. Men nej. Det gick lika jäkla segt hela vägen hem.
Vi var 5 gentlemen, inklusive kapten Daniel som tog bilden.
Idag blev det för mig Hofvetuniformen.
På hemvägen från fikat drabbades vi av stormens härjningar.,
Men jag kom hem i alla fall, det gjorde jag. Med stukat självförtroende. Och lerig cykel.
Det är tufft, och coolt, att köra i skogen. Men lerigt, tungt och jobbigt.
Inte bara cykeln blev lerig. Även jag blev det.
Om man tittar riktigt riktigt noga så ser man TRE lerprickar.
Misären och eländet slutade inte med lerprickar i ansiktet inte. Nejdå, självklart inte en sån här dag.
När jag stog nere i tvättstugan och skalade av mig alla leriga och svettiga kläder så ramlade mina glasögon ner på golvet. Inte bra alls.
Ingen anledning till oro, lite snabbklister fixade det här.
På annat håll i Stockholm avlöpte Hellas Frostbite. En swimruntävling för de extra tuffa. Team Rynkeby Stockholm var på plats och sålde lite Rynkebyprodukter och samlade in pengar till Barncancerfonden. Arrangören skänkte dessutom 50 % av anmälningsavgifterna till Rynkeby. Fantastiskt.
Fru Demnert Den Yngre med maken Jonas skänkte en ohyggligt
stor summa, en hundralapp, till Team Stockholm och därmed Barncancerfonden.
Fint gjort tycker jag.
Vill du också bli en extra fin människa och skänka en slant till Barncancerfonden? Du löser det enkelt. Tryck bara på den röda knappen högst uppe i bloggens högerkant och skänk ett belopp du tycker känns bra. För Barncancerfonden känns alla belopp bra.
Tack på förhand, jag VISSTE att du är en extra fin människa.
Det är fascinerande med våra hjärnor och vårt mentala tänkande. Det är nästan läskigt så hårt våra hjärnor styr vårt beteende.
Nu menar jag inte politiskt, men det finns säkert liknande kopplingar dit. Jag menar sport och för att vara mer exakt simning. Min simning.
Nu har jag försökt lära mig att crawla. Det har ju gått sådär. Med största besvär har jag klarat 25 meter, dvs en bassänglängd. Var och varannan gång har jag fått ge upp för luften har tagit slut i lungorna.
Men så "tävlade" jag förra lördagen. Crawlade just där och då dessutom för första gången 50 meter.
I går kväll var det crawllektion igen. Vad hände tror du? Jo, vi, och jag, simmade 25:or i stort sett hela lektionen. Utan problem. Plötsligt funkar allting. Andningen sitter som en läcker sportkeps. Varje gång.
Vi avslutade dessutom med att köra två längder, dvs 50 meter. Inga problem.
Rent tekniskt har jag massor att träna på, men andningen funkar äntligen, det är ju den som är grunden till allt i simningen.
Det var en så frukatansvärt kul träning så du anar inte. Precis som lottreklamen, plötsligt händer det.
Det var den där tävlingen som gjorde att min mentala spärr trycktes bort och jag insåg att jag faktiskt kan. Inte snyggt, men jag kan. En fantastisk känsla.
Om jag tränar mentalt riktigt riktigt hårt, kanske en annan mental spärr släpper. Att på cykeln klara väggen. Mur de Huy. Den där onödigt branta backen på väg till Paris i sommar.
Det behöver trots allt inte vara den mentala spärren som släppt. Det kan har varit, alltså kan, det ligger ändå inom rimlighetens gräns, mina nya simglajjor jag köpte innan träningen. 129 spänn, satt helt perfekt, vilket mina gamla inte gjorde.
Nästa crawlkurs hos Medley startar 11 januari. Då finns jag där, den saken är klar. Det är ju skitkul att simma. Och att cykla. Och att springa. Men framförallt, det är ju skitkul att leva.
Idag är det en egodag. Den ägnas åt att bara vara jag. Att vara jag är idag extra roligt. Och roliga saker vill jag berätta om.
Som extrabonus kommer längst ner en intervju med mig, jag sa ju att det är extra roligt att vara jag idag, med anledning av simtävlingen/utmaningen i lördags.
Men likväl. Ny månad idag, nya tag. November blev det ännu en guldmedalj till Mr Ego, familjens överhuvud, om man tänker som man gjorde förr. Så tänker man ju inte idag. Verkligen inte.
Vi snackar alltså guldmedalj i tävlingen "flest träningstimmar i familjen".
November 2015.
Vet inte riktigt vart hustrun tog vägen i tabellen,
men hon är på G och jobbar säkert upp sig under december.
Självklart menar jag inget särskilt när jag även visar november 2014.
November 2014
Några deltagare har ökat tempot sen 2014, några har taggat ner.
I morse var det morgonpass på gymmet. Dotter/medarbetare Sofia och jag lattjade lite med kameran. Vill bara säga att jag normalt inte tränar på gymmet utan tröja, sån vacker kropp har jag då rakt inte. Det var bara för bildens skull som jag tog av mig tröjan.
Sofia.Man måste vara stark när man simmar.
Mr Ego. Ryggtavlan ser ju okey ut. Värre med framsidan,
vilket framgår av bilden längst ner. Sexpack? Tjenare.
På bilder ser ni Göran och Sofia Demnert. Det är far och dotter som går vi våra crawlgrupper i Vasalundshallen. Bilden är tagen innan starten i Medleys Simutmaning och jag måste bara berätta om pappa Göran.
Innan i entrén berättade en aningen, i mina ögon sammanbiten, Göran om att dottern Sofia anmält honom till Medleys Simutmaning. Till 25 och 50 meter crawl. Göran bara skakade på huvudet och berättade att han inte ännu hade klarat 50 m crawl, att han för endast några veckor sedan klarade sin första 25 meter crawl och tyckte Sofia var galen som anmält honom. Vi anade att Sofias julklappar skulle bli indragna i år eftersom det bekant bara är snälla barn som får julklappar. 😉 Men Göran berättade att han i alla fall skulle göra sitt bästa. Nervös gick Göran och bytte om. I simhallen träffade jag sedan Göran och Sofia igen. Då säger Göran - Hon är inte klok. Hur ska det här gå?
Efteråt får jag chansen att byta några ord med Göran om hur han kände sig efter loppen och det är det som Göran då berättar för mig som sammanfattar den känslan som jag hoppas att flera av er fick känna. Göran beskriver sina lopp så här:
Jag: Hur kändes 25:an?
Göran: Jag blev så förvånad över hur lätt en 25:a kunde kännas. Jag har tyckt att det går så långsamt framåt på träningen men nu kändes det väldigt bra. Kul.
Jag: Jag såg ju att du klarade 50:an galant. Hur kändes det? (I skrift ser min fråga så kontrollerad ut men jag visste ju att det var Görans första klarade 50 meter crawl vilket är så spännande så jag kan bara tänka mig att jag mer ylade fram frågan än lugnt och stilla ställde den)
Göran tittar då på mig med världens största leende och berättar: Jag såg att de andra var långt före mig efter vändningen men det gjorde inget för det kändes bra. När jag kom fram till det svarta sträcket i bassängen tänkte jag "JA, jag kommer att klara det"
Jag (med tårar i ögonen): Åh vad roligt och hur var den känslan?
Göran svarar blixtsnabbt och med ett leende: MAGISKT!
Tack för att jag fick prata med dig Göran, tack för att du delade med dig.
Jag skickar med några visdomsord jag fick från en klok vän för några veckor sedan: "Vi måste bli bättre att njuta av det vi gör bra och inte bara skynda vidare.". Så det gör vi nu, njuter!
Ps: Du Sofia, oroa dig inte över indragna julklappar. Du är inte längre i onåd hos din far. Det är jag vittne till.😉
Jaha, då var premiären i en simtävling avklarad. Eller rättare sagt, i diciplinen frisim i bassäng. Utomhus har jag ju simmat triathlon, 400 meter, i somras i Riddarfjärden, men då körde jag bröstsim hela vägen.
Nu var det annat, här var det crawl som gällde. En simtävling anordnad för alla som går simkurser hos Medley. Allt från nybörjare till de avancerade. Jag ställde såklart upp i nybörjarklassen, både 25 meter och 50 meter. Plus lagkapp. Helt galet. Dotter/medarbetar Sofia ställde upp i 25 m, 50 m, 100 m och såklart lagkappen.
The Demnert Family.
Regel 1. Man simmar inte en tävling i vanliga hobbysimbrallor. Nä, i en simtävling krävs rediga snabba byxor. Sagt och gjort, hängde på låset hos Stadium på morgonen och inhandlade ett par supersnabba, och hyfsat snygga simbyxor. För balansens skull vill jag även nämna att det finns andra affärskedjor som också säljer simbyxor.
Vid halvfyrarycket var det gemensam genomgång och insimning som det kallas. På svenska betyder det uppvärmning. Ungefär 20 minuter ägnades åt det. Sen drog vi igång. Jag startade i heat 2.
Start från vattnet var lika okey som start från startpall.
Första grenen, 25 meter, kändes kanonfint.
Men det gick långsamt. Klart sist. Men känslan var jättejättehärlig. Andningen funkade till 100 %.
Här kan du kolla hela 25-meterrejset
Kände mig mer än nöjd med min insats trots placeringen.
Fick minsann pris också.
Vi som lyckades pricka in jämna tiondelar
(eller säger man hundradelar?)i sluttiden fick en biobiljett.
Så småningom var det dags för ångestloppet, 50 meter. Om du läst min blogg så vet du att jag aldrig simmat 50 meter crawl. Trots många försök har jag inte klarat mer än max 30 meter innan luften liksom tagit slut. Kommit i för svår syreskuld helt enkelt.
I flera dagar har jag haft ångest inför dagens tävling. Har känt som att det vore lite pinsamt, även om jag är nybörjare, att inte klara hela sträckan. Och trots att arrangören sagt att det är helt okey för var och en att börja simma vad som helst om orken tar slut.
Jag har också gått omkring och tänkt att jag inte ville vika ner mig och ge upp inför dotter/medarbetare Sofia och hennes simkompisar som också var med i tävlingen. Jag ville att Sofia skulle bli stolt över farsan. För som vanligt var jag ju klart äldst i församlingen.
Ångesten fick idag ett ansikte.
Erkänner, kroppsspråket skriker
ju inte direkt, NU JÄVLAR SKA HÄR SIMMAS. Men skenet bedrar. Det blev något helt annat.
Klart för start. Ner i vattnet. Pang, starskottet går. Kändes fint, andningen satt som en smäck. När jag kom till vändningen 25 meter kände jag att det här kan gå hela vägen. Snodde runt, ungefär lika smidigt som en fullvuxen valross, och fortsatte att crawla.
Lite till, tänkte jag hela tiden. Bara lite till. Andas ordentligt. Snart framme. Mellan varven hörde jag lite svagt jublet och hejaropen från kanten. Jag MÅSTE klara det här, tänkte jag, och när jag hade ungefär 5 meter kvar insåg jag att jag skulle klara att crawla hela vägen. JAG GJORDE DET.
I FUCKING JÄVLAR DID IT. Liksom bäst när det gäller. Så j---a skönt.
Känslan att ha klarat det var obeskrivlig. Snudd på en lika härlig känsla som det var att lyfta cykeln framför Eiffeltornet i somras. Det är här bloggrubriken kommer in, känlan var att jag hade vunnit OS-guld och spöat Lars Frölander med två tiondelar. Då förstår du nog den känsla som bubblade inom mig.
En liten kul grej hände efter rejset. När jag kom upp kom en tjej från arrangören fram och gratulerade. Hon berättade att hon var nära att börja gråta när hon förstod att jag skulle klara det. Sofia hade nämligen berättat det för henne på kanten under loppet att jag aldrig fixat 50 meter tidigare. Det var lite rörande faktiskt.
Självklart kan du se hela 50-metersrejset här.
Publikens hejarop var superhärlig även om jag under
simningen inte kunde uppfatta så mycket av den.
Längst ner i en resultatlista är också en placering.
Att komma på en femteplats är ju inte så illa, eller hur?
Sista loppet var lagkapp 10 x 25 meter. Jag startade på första sträckan. Kom in sist såklart. Men ändå, är helt säker på att jag nu simmade fortare än i 25 metersrejset, men här var det ingen tidtagning på mellansträckorna. Men kul var det.
Som belöning för vårt deltagande fick vi en goodie bag.
Sammanfattning: det var såååå j......a kul. Så här i efterhand ångrar jag inte en sekund att jag ställde upp. Nu har jag dessutom tider på både 25 som 50 meter att jämföra mig med om ungefär ett halvår då Medley planerar att göra om det här. Absolut toppklass på hela eventet.
Det var elektronisk tidtagning, det var tuff musik, det var publik, det var en speaker som refererade alla lopp. Helt fantastiskt.
Vi som enligt arrangören Medely var väldigt modiga.
HÄR hittar du dotter/medarbetare Sofias version av hela arrangemanget.
Idag bytte jag ut styrkepasset på lunchen mot intervaller på löpbandet. Känns viktigare att få in löpträning. Styrketräning har jag två andra pass för, så det här blir bra att köra intervaller på löpbandet istället.
S.k riktig löpning kör jag utomhus. Det känns bättre.
Väldigt många knappar på de moderna löpbanden
På mitt gym har vi lite enklare maskiner
Måste erkänna. Jag känner mig nervös. I morgon blir det tyvärr ingen cykling vilket känns extremt trist. Är ju anmäld till en simtävling. Eller utmaning, kallar dom det. Syftet är väl inte att tävla, syftet är att få en tid som man i framtiden kan mäta sin utveckling mot.
Men du vet hur det är, om alla startar samtidigt vill man ju inte komma sist. Men jag är ödmjuk, jag räknar stenhårt med att komma sist i nybörjarklassen 25 m frisim. Allt annat ser jag som en stor framgång.
I nästa gren, 50 m frisim, är jag lika ödmjuk. Jag ser det som en stor framgång om jag inte drunknar.
Sen nästan det värsta. Min dotter tillika medarbetare Sofia har dessutom, i hemlighet visar det sig, anmält mig till lagkappen också. Herrejesus säger jag.
Jag blev så nervös när jag tänkte på allt detta så jag passade på att ångestshoppa lite på självaste Black Friday. Det blev ett par vintercykelskor. Femtonhundra bagis. Som hittat. Tvåtusensexhundra stog det som normalpris.
Så i afton blir det extra laddning, bara yttepyttelite vin till middagen, en starkt limiterad mängd fredagsgodis och inte alltför sent i säng. Då kommer jag i morgon att vakna pigg, glad, simsugen och laddad upp över öronen. Ska trots allt bli lite kul, på äldre dar har jag börjat älska knepiga fysiska utmaningar.
Säger som vanligt inför sådana här evenemang: May The Force Be With Me.
Om du möjligen tycker jag ger mig på knepiga saker, kolla in dotter/medarbetare Sofias blogg, där kan man kolla in utmaningar som heter duga. Du hittar hennes blogg HÄR.
Om du vill läsa hennes version av simtävlingen kan du kolla HÄR.
I går var en sån där Terrible Wednesday. Tre träningspass. Simning på lunchen., Gick sååååå jäddrans bra. Men bara så du fattar min simkompetensnivå. Jag fixar ännu inte att crawla 50 meter, men jag börjar få in snitsen att klämma en tjufemma, som vi säger i simbranschen.
Spinning med Team Rynkeby på kvällen. Den var konstig. Uberjobbig såklart. Kapten Jonas valde att köra intervaller den här gången. Vi började såklart med rejäl uppcykling för att komma i stämning och förbereda kroppen för att spinna oss genom helveteselden.
Sedan drog han igång oss med 4 x 4 minuter. Maxansträngning såklart. Inget mesande. Vila någon minut mellan intervallerna. Eller om det var 45 sekunder.
Sedan 3 x 2 minuter. 45 sekunders vila mellan varje. Sedan avslutade han med 7, eller om det var 9 x 40 sekunder med 40 sek vila mellan varje. Då ville Jonas att vi skulle ta i ännu lite mer än max.
Det konstiga var att jag trots nästan blodsmak i munnen inte lyckades köra upp pulsen till max. Det gjorde jag ju förra veckan. Skumt. Min egen teori kring det är att den här gången valde Jonas riktig musik, alltså rock´n´roll, och inte sånt där elektroniskt tjafs. Riktig musik till ansträngande övningar ger sånt resultat, man kan ta i för kung och fosterland och Barncancerfonden utan att pulsen exploderar.
När helvetet var slut blev det snabb transport till Sollentuna tennishall för en tennismatch i gubbdubbelligan. Lätt vinst. Vi räknar bara game, och jag och min partner vann med hela 12-3. Behöver jag nämna att vi nu pratar världsklass om min och Rolf insats?
Två röda kulor = 2 x 6 poäng = 12 poäng
Tre vita kulor = 3 x 1 poäng = 3 poäng
12 omgångar ska spelas. Några har tre matcher kvar att spela men ingen kan nå min poäng, jag har dessutom två matcher kvar att spela.
Tips till den extra intresserade: klicka på bilden så blir den större
och du kan tydligt se min placering i tabellen.
Denna sanning leder oss tillbaka till dagens bloggrubrik:
And the seriesegrare is .....
...... MR GO:RAN DEMNEEEEERRRT. (trumvirvlar, trumpeter och applåder får du själv föreställa dig) Vänligen notera min internationella stavning, där ö:et liksom ramlat omkull.
Bortsett från att jag denna spelomgång lirade skjortan av mina tenniskamrater, så är jag fortfarande samma stillsamma, tillbakadragna och ödmjuka Go:ran som innan seriesegern, den kommer inte att förändra min attityd eller tillvaro på något sätt. Inte alls. Nu ska jag bara beställa en limousine till dagens lunchträning i simhallen. Måste träna crawl lite mer, för på lördag ska jag ju tävla (!) i bl.a 50 meter frisim. Hur det nu ska gå till.
Jag har ont i ryggen. Inte idag, men väldig ofta. Så illa att jag måste gå till naprapaten lite då och då.
Så har det varit de senaste 15 åren. Jag tränar bål och rygg och både ditten och datten på hela kroppen men inget hjälper. Ibland kan jag knappt resa mig upp från soffan, och det känns om någon sticker 100 knivar rätt in i ryggen. Ibland försvinner allt det onda i flera veckor.
När naprapaten bänt och böjt och masserat brukar det funka i flera veckor. Men så inträffade nägot konstigt i söndags på fyspasset med Team Rynkeby.
Vi körde ett stentufft cirkelträningsprogram där jag var tvungen att hoppa över några övningar som var riktigt elaka mot min rygg.
När jag kom hem kände jag mig plötsligt så härligt mjuk och fin i hela kroppen. Ryggontet bara försvann. Trodde knappt det var sant, men det var det. Det var tre dagar sedan, nu börjar eländet smyga sig på igen. Tur att det är ett nytt träningspass idag då.
I går kväll hade vi på mina företag StockholmsBuss och SällskapsResor vår årliga middag med aktivitet. Vanligen består aktiviteten av bowling, men i år bytte vi ut det mot boule.
Superkul. Vi fick instruktioner och sen hade vi tävling. Jag gick till final i lag med trafikledare Niklas. Jag hade sista kastet, jag hade avgörande i egna händer. Mitt klot närmast "lillen" och vi hade vunnit. Eller om jag slog bort det andra lagets klot som just då låg närmast "lillen", men väldigt nära mitt lags klot.
Spänningen blev olidligt. Publiken, dvs de andra, stod tysta och förväntansfulla. Skullen chefen vara så taskig så han vann hela tävlingen?
Självklart inte. Jag prickade mitt eget klot och därmed vann det andra laget. Trafikledare Niklas tyckte jag var en usel människa som kastade bort segern, men å andra sidan fick han pris för att ha prickat bort flest klot under tävlingen.
Efter prisutdelning blev det middag. Som vanligt blev det jag som fick betala notan. Vettefan varför, likadant vartenda eviga år. Alltid jag som "råkar" få notan. Måste nog gå på toan lite lämpligt nästa år.
In från höger kommer Eva som också tillhör oss.
Några andra trodde kanske att notan skulle betalas just här
Idag var det premiär för dubbdäckcykling med Fredrikshofs Audaxgrupp. Krängde igår kväll med stort besvär på det nya dubbdäcket. På framhjulet. Inga dubb där bak. Behövs inte ännu så länge, kanske det blir andra bullar när snön kommer.
Passade också på att sätta på en kompislapp. Tillverkad av
en skärbräda inköpt på ICA för 20 spänn. Satte fast den tillfälligt,
kommer snart att skruvas fast superproffsigt.
Temperaturen blev en smula lägre än vad jag hade hoppats på.
Å andra sidan finns det kläder även för såna temperaturer.
Idag blev det Rynkebyuniformen. Plus lite reklam för
Stockholms bästa bussbolag.
Jag valde följande klädsel:
Underkropp
Yllesockor, varma skoöverdrag, vanliga sommarbibs, långkallingar över dom, och sen helkroppsöverdragscykelbrallor modell vinter utan padding över hela tjiddevitten.
Överkropp
Jag bottnade med en Merinoulltröja, sen en varm lager 2-tröja, separata armvärmare krängdes sen på armarna, sedan den varma Rynkebyvinterjackan och som grädde på moset Rynkebyvindvästen. Dubbla fingervantar.
Helt igenom en perfekt klädsel. Varken frös eller svettades.
Vid första stoppet, efter några mil, upptäcktes en framhjulspunka.
En trevlig liten plats att laga punka.
Med många kockar valde jag att ta en selfie som samtidigt visar
dom som ägnade sig åt punkalagning.
Dessvärre kunde jag inte dricka vatten. Det hade frusit.
Nästa gång får det bli en slags termos.
Sen cyklade vi vidare mot fikastället Gott & Gulligt.
Fräscht och nybakat. Som alltid. I princip oemotståndligt.
Det här blev mitt val.
Man kan nog säga att jag i princip åt för två.
Här diskuteras allehanda viktiga saker.
Alltså, att cykla med det här gänget är helt underbart. De har cyklat i princip alla lopp som går att cykla. De har alla massor att berätta. Och gör det gärna. Min cykling till Paris är ingenting mot vad det här gänget varit med om.
Vill du ha ett bra tips, anslut till den här gruppen på lördagar om du har lust. Vi cyklar inte fort, det handlar istället om cykelnjutning på mycket hög nivå. Ibland blir det en skogs- och småvägsrunda, som idag, ibland blir det bara landsväg. Sällan längre än ca 10 mil.
Dessutom är det en perfekt lågpulsträning som är minst lika viktig som tuff intervallträning.
När allt var avhandlat under fikapausen så körde vi hemåt. Sju roliga och härliga mil blev det för mig idag.
Den sedvanliga gruppbilden. Kapten Daniel Säfström
