Förra helgen hade vi sex. Men inte den här helgen.

Jag vet. En provocerande rubrik, men vad gör man inte för att locka in läsare. Förklaring längre ner i bloggen. Såklart. Som att ha godis vid kassan på snabbköpet och mjölkprodukter längst in i butiken.

Jaha, så var årets midsommarhelg över. För mig är den här helgen inget särskilt. Min stora helg är julhelgen. Är inte uppvuxen med särskilda midsommarfestligheter, förutom sill och potatis. Snaps och berusning över "gränsen" har aldrig varit min grej.

Alltså jag är ingen nykterist, inte heller absolutist, men drängfylla var det länge sedan jag upplevde.

Ett och annat "misslyckande" pga för mycket sprit har jag väl upplevt såklart i unga år. En minnesvärd historia skedde en gång på perrongen på Fridhemsplans T-banestation. Men det var länge sen. Väldigt länge sedan. Sannolikt till och med långt innan merparten av den här bloggens läsare ens var födda. Jodå, det fanns T-bana på den tiden. Och Explorer Vodka. Fast inga mobiltelefoner.

Som sagt, det blev en lugn och fin midsommarafton med kära hustrun. Men jag ber dig observera att rubriken inte har någonting med mig och hustrun att göra.

Hade inte ens med mig cykeln till stugan vilket fick mig att känna mig en aning sur och grinig. Antydde hustrun lite diskret vid något tillfälle. Vet inte, men någon form av samband kan ha funnits.

Vi har så fantastiskt fina vägar runtomkring Trosa så det är klart att man känner suget. Känns extra påtagligt när cykeln inte ens är med. Kanske dags för N+1, en "landetcykel". Ja, vilken bra idé.

 Smultron + sol = sommar

Ifall hustrun tänkte plocka sju sorters blommor att lägga under kudden

så smög jag ner mig själv bland klorofyllen som den sjunde blomman.

Det blev ingen träning på själva midsommarafton, trots att det ryckte i benen för en löptur. Det blev istället massor av god mat (med vin därtill) och oerhörda mängder godis.

I går fick det vara nog med stillasittandet. Dags för lite ow-träning. Du vet vad ow betyder va? Open water. Vi har lyckan att bo i skärgården och ha Östersjön som badvatten. Bara runt udden så är det raka spåret till Finland. Viker man lite söderut är next stopp Gotland. Om man viker av ännu mer så har vi den superfina Båt-Fyran hela skärgården söderut. Och snuddar vi Landsort har vi hela skärgården norrut också. Mitt favvoseglingsvatten. 

Men så långt simmade jag inte. Höll mig i närheten av vår brygga. För säkerhets skull med två livräddare samt en hund som höll koll på mig.

 En vacker vy på väg till HAVET.

Kanske inte en lika vacker vy

Om du vill avvara 38 sekunder av ditt liv

kan du kolla när jag crawlar en bit av Östersjön

Sen blev det söndag och distanscykling med Team Rynkeby Stocholm. Det börjar dra ihop sig, nu bara två veckor kvar till Take Off to Paris. Spännande.

Idag körde vi en 15-milarunda på Södertörn med lunchstopp i Nynäshamn. Regn i början men sen blev det bättre.

Efter 6 mil fick Kapten Jonas en som han tyckte lysande idé. Efter att ha kämpat oss upp för en rätt jobbig backe tog vi vad vi kallar en mikropaus, ett stopp på max några minuter.

Under en mikropaus gäller det att passa på. 

Någon till höger verkar vara väldigt nyfiken.

Nu meddelade Jonas att nu är det fri fart tillbaka ner till botten och sedan fri fart upp igen. Inte nog med det, ner igen och sen upp igen. Galet.

Hade vår Kapten Jonas slagit sig? Var han som Kapten Bligh i Myteriet på Bounty? Var han på väg att bli galen, tappa greppet? Var det dags att ta över kaptensskapet för resten av turen med Kapten Jonas sist i klungan? Många oroliga frågor blev det.

Men nej, Kapten Jonas bedömdes vara i fin form både fysiskt och mentalt, så vi gjorde som han sa och sen cyklade vi vidare, en aning mer trötta i benen.

Sen kanske det var jag som fick en tillfällig knäpp, jag gick loss på att ta massa selfies.

Idag hade vi en gästartist i form av Carsten Friberg, Team Rynkeby Värmland.

Han var på besök i Stockholm och frågade om han fick köra med oss.

Klart han fick.

Kan detta vara Team Rynkebys snabbaste cyklister?

Inte Mr Ego såklart, men Josephine och Elin möjligen. 

De körde runt Vättern på 8:43.

Josephine, Jossan, fick vara med på ännu en selfie, nu med

tvillingsyrran Jennie

Putte kände sig åsidosatt när jag bara tog selfies med tjejer,

så han fick såklart en kram också. Och hamnade på en bild.

På lunchen beställde Kapten Jonas en våffla. Jag försökte ställa mig

in för att få en smakbit. Fick ingen, men jag såg nog att några

andra fick smaka. Typiskt.

Efter 15 mil är alla glada. Lite trötta i benen, men väldigt glada

Efter 15 mil var vi tillbaka vid startpunkten. Nu börjar vi bli redo för Paristuren. Vi cyklar bra, vår medelfart har ökat och alla har på några månader utvecklats till riktigt bra cyklister. 

Så även lilla jag. Känner mig oerhört stark och uthållig, en otroligt stor skillnad mot samma tid förra året. Tror det bl.a beror på att teamet tränat på en annat och kanske lite bättre sätt än förra året. Plus att jag tränat en hel del på egen hand, typ 27-30 pass i månaden sedan september då jag anmälde mig till en Halv ironman 18:e september i Pula. Träning ger resultat, så enkelt är det.

Men rubriken då, känner jag nu att du tänker nu, ljuger karln med rubriken? Inte då. Förra helgen på Vätternrundan körde vi med sex cyklister i vårt draglag, som snurrade sinsemellan, medan övriga bakom låg i fasta par.

Idag körde vi med bara fyra i draglaget, varav jag var en av dom. Vad trodde du rubriken syftade på? 

För dig som är kalenderbitare visar jag här rutten vi körde idag.

Jag kandiderar nu officiellt till ordförandeposten

Förmodligen är jag en kandidat till ordförandeposten i klubben DPR, Dum På Riktigt. Lika bra att lägga upp en kampanj direkt. Jag skulle passa utmärkt.

Varför skulle jag annars t.ex hålla på och försöka ge mig på Triathlon? Varför annars ge mig på att testa en Halv ironman? Jag som varken kan simma eller springa ordentligt. Jag måste helt enkelt vara dum i hövve.

Men vissa former av utmaningar måste man bara anta innan det är för sent. Tiden rinner liksom iväg. Fort. Alldeles för fort.

Igår säsongspremiär för mig att köra träning inför tävling, dvs Try Tri vid Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Det gäller att ge allt på träning. Ner i bocken och kööööör.

Måste lära mig le mer när en fotograf står vid kanten.

Herrejösses vad många människor som gillar sånt här. Inte lika många i min åldersklass, såg ingen faktiskt, men jag kan ha missat någon i vimlet. 

Jag valde att lyssna och lära lite mer om ow-simning

Först genomgång av olika delar av en tritävling med massar av tips- o trixinformation.

Även 2015 års Rynkeby Stockholm-sponsorer fick sig

lite exponering eftersom 2016 års tröja låg i tvätten

Sen började själva träningstävlingen. Med simning såklart.

Trångt i starten. 

Mr Ego taktisk placerad längst bort i slutet av bryggan.

Körde efter ett tips, tio armtag bröstsim, 10 crawltag, 10 bröstsim, 10 crawl osv osv. Gick väl sådär, men jag tog mig framåt. Men inte fort.

Mr Ego i orange mössa. 
Jag ser nog mer ut som ett drunkningstillbud än som simmare. 

Jag tog mig framåt, men inte fort. Vi strandkänningen hade jag bara några enstaka själar strax bakom.

Man känner sig som ett fyllo vid uppstigningen från vattnet.

Världen liksom snurrar och balansen är vinglig.

Sen blev det småjogg upp till växlingsområdet där cykeln väntade och det var dags för min paradgren.

Kan man kanske inte tro, men just här låg jag och pumpade i 40+

För långt efter den stora massan efter simdelen, men några andra cyklade jag rejält förbi. Fort.

Cykeldojor av, löpardojor på. Inte lätt med genomblöta fossingar

Sen var det dags för sista grenen, löpning lite drygt 2 km. Trots att jag sprang i för mig rekordfart, blev jag såklart omsprungen av de som jag hade cyklat förbi.

Snygg tävlingsuniform i alla fall. 

Genomgående svart. Genomtänkt, 

för tänk om det stog en fotograf där.

Kompressionstrumpor var en höjdare.

Under löpdelen tänkte jag hela tiden på den teknik som jag lärde mig av vår instruktör under Mallorcalägret i våras, Mattias, men av bilden att döma lyckades jag inte helt. Sådär ska armarna inte pendla.

Sist i mål i hela träningstävlingen, orförandekandidaten Mr Ego. Ändå både glad och nöjd över insatsen. En trolig förstaplacering i seniorklassen kan ju ändå inte betraktas som dåligt, eller hur? Och skulle det funnits nån mer i den klassen så blev det i alla fall ett silver eller i sämsta fall et brons. Fan i mig lika härligt det också.

Här lite info över min insats för dig som är kalenderbitare:

En mycket viktig information är  att jag simmade snabbare i verkligheten, slog av klockan först när jag satt uppe i växlingsområdet och svitschade om till cykling, glömde att trycka av när jag klev ur vattnet.

Bevismaterial A. Borde slagit av klockan vid strandkanten.

Sammantaget ett superkul arrangemang och jag kommer helt klart att köra även nästa tisdag som är den sista innan den riktigt tävlingen Stockholm Triathlon den 3:e juli. 

Har jag sagt att jag är anmäld dit? Jo, tänkte köra supersprinten även i år. Har ju en tid från förra året som jag bara måste spöa.

Fotograf: Svärsonen Jonas Demnert

Vätternrundan 2016. Himmel och helvete. Fast tvärtom.

Som vanligt blir Vätternrapporten lång och med med många bilder. Det är ju ändå 30 mil som ska redovisas.

Vi börjar med slutet, medaljutdelningen. Min tredje medalj, men också den mest lättfångade. Mer om det lite senare.

Min tredje. 

Vem kunde ana det för tre år sedan? Ingen. Inte ens jag.

På väg
Samling i Stockholm kl 18:30 för ilastning av cyklar och människor i den fina bussen från StockholmsBuss. Ett bra bussbolag som jag starkt rekommenderar för allehanda persontransporter.

Specialcykelsläpet hade vi fått låna av CykelTours . Blev du sugen på mer fantastisk cykling, kika in på deras websida.

Jäddrar vad med reklam jag fick in här.

Vi samåkte med Team Rynkeby Täby.

Ända sedan i höstas har jag innehaft tjänsten som teamets GMLV, General Manager Lake Vattern. I mina arbetsuppgifter har ingått att arrangera allt runtomkring vår start i VR plus samordna transporten med Team Täby. Ett mycket prestigefyllt uppdrag. Det bästa man kan ha faktiskt.

Äntligen på väg. Att vara GMLV tar på krafterna.

Att vara kapten tillika Road Captain verkar inte

vara särskilt påfrestande i jämförelse.

Som du ser på bilden ovanför så tar det på krafterna att vara GMLV. Klar man slocknar så fort bussen börjat rulla. Närmast i bild är Jonas, Team Stockholms kapten tillika dagens Road Captain. Jag var för övrigt dagens Vice Sheriff tillika lagets Grindvakt också, det glömde jag lite diskret att nämna.

Motala
Jag tycker det är en helt fantastisk känsla att komma till Motala och Vätternrundan. Massor av folk och en superhärlig stämning.

Vi anlände strax före kl 22 och som vanligt var det vår chaufför Roffe, hans tredje Vätternrunda som busschaufför, som med lite tips, trix och charm lyckades parkera typ 100 meter från startområdet.

Vi började med att hämta ut våra startkit och sen gick vi till en lokal pizzeria och vräkte i oss pasta och lite annan laddmat.

Marcus A tyckte att att den här "lilla" portionen Kebab

var ett lagom intag före rejset. 

Maria föredrog den hemlagade maten som hon

intog utanför bussen.

Kl 24 samling vid bussen för urlastning av cyklar, iordningsställande av kläder och allmän mental laddning.

Då kom diskusstionen om lämplig klädser. Vi kollade alla vädersajter som finns att tillgå. Blir bra, rätt varmt men sannolikt lätt regn, max lätt duggregn lite här och var på ostsidan av sjön.

 Ska jag välja den tröjan, eller kanske den. 

Långärmat? Kortärmat? Långa benvärmare?

 I mörket men i bussens strålkastarsken fixades cyklarna.

Till saken hör att för att få plats med alla cyklar i släpet måste pedalerna tas bort. Inga problem att skruva tillbaka dom nu.

Blev bara en smula pinsamt för någon. Precis när vi skulle börja rulla bort mot starten upptäckte Mr Ego att han hade glömt att skruva tillbaka sina pedaler. Men det var snabbt gjort så det var ingen big deal. Knappt värt att nämna ens tycker jag. Förutom att givaren till kadensmätaren råkade ramla av. Lite trist men inte heller det någon big deal.

Vid starten kändes spänningen och några var mer nervösa än andra. Jag kände mig lugn och trygg för jag visste vad som väntade, och jag visste att jag hade förberett mig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt. Jag var redo.

Starten
Detta fantastiska ögonblick. Nästan det häftigaste på hela VR. Att äntligen få rulla in i startboxen och se nedräkningen på den stora lysande displayen till starten av gruppen. Att ha 300 tusen orullade cykelmetrar framför sig. Häftigt.

Mr Ego sammanbiten, laddad och förväntansfull.

Som vanligt alltså inför ett VR. 

Nu bara någon minut kvar till vår start kl 01:58.

Plötsligt hör jag "-are you Bjorn" från en man bakom mig. "-No, my name is Göran" svarar jag ärligt.

Sen pratade vi vidare lite och redde ut det här med namnet. Det visade sig att det var en grupp från England som hade bokat StockholmBuss att köra de från Arlanda till Motala. Och tillbaka på söndagen. De frågade en hel del om rejset, för det här var första gången de körde Vätternrundan.

Min nya engelska vänner och kunder

Motala - Ödeshög
Så bar det det iväg. Som vanligt hade draglaget lite "överskottskadens" i benen, så hastighetsmässigt låg vi lite över planerad fart.

Sen började det duggregna. Sen övergick duggregnet till vanligt regn. Vi stannade vid en vägkant och korrigerade klädseln lite, drog på regnjackor dvs de som inte redan gjort det från början. Som jag t,ex. Det skulle ju inte regna särskilt mycket.

Sen övergick regnet till hällregn. Sen blev det lite motvind och regnet övergick till stora hårda iskalla regndroppar som obarmhärtigt pepprade oss. Att kalla regnjackan för regnjacka är ju ren lögn. Allt jag hade på mig blev på kort tid absolut genomblött.

I Ödeshög stannade vi för att kunna dricka något varmt, kaffe eller blåbärssoppa. Vi frös så vi skakade.

Jörgen och jag var de enda som lite coolt och manligt körde med kortbyxor och med kortfingrade handskar. Övriga föredömligt klädda med t.ex värmande benklädsel. Jörgen och jag kände här att segern i tävlingen "korrekt klädsel runt Vättern" var på väg att rinna bort. Här kände vi oss lite som losers, frusna losers. Men ändå som rätt coola och balla trots allt. Vi gav inte upp utan fortsatte kämpa i vår sommaruniform.

Men iväg igen, ännu ett stopp kort stopp i Ölmestad för intag av värmande dryck. Fortfarande ihållande iskallt regn och frosskakande kroppar.

I Jönköping äntligen en depå inomhus. Skönt att tina upp lite med varm och god mat. Köttbullar med mos och en varm kopp kaffe kändes som balsam på en genomfrusen och en alltigenom genomblöt kropp.

Ludde och Maria visar på ett föredömligt och pedagogiskt sätt

hur vi alla kände oss inombords. Loj, hjärndöd och utom allt hopp.

Jönköping - Fagerhult
Minnet sviktar här av frostskador. Kommer inte ihåg om vi gick in här, men jag tror det. Inga bilder, frös för mycket.

Fagerhult - Hjo
Regnet upphör plötsligt och Jörgen och jag får segervittring. Med ca 2 mil kvar till Hjo får Markus H problem med sin bakbroms, den tar inte alls. Han och jag stannar medan övriga trampar vidare. Vi löser problemet, samt skvätter ner varsin buske när vi ändå står efter en vägkant.

Lite märkligt tycker både han och jag, vi har inte druckit särskilt mycket ut våra flaskor, men har under hela loppet pinkat ut oerhörda mängder vätska. Kroppen måste ha absorberat flera liter regnvatten. Bara man hade munnen öppen fick man en rejäl klunk regnvatten.

Hursomhelst skulle vi nu jaga ikapp klungan. Markus drog som ett järnvägslok, men så jobbar han också på SJ. Han är stark, låg och pumpade i runda slängar 35-40 hela tiden. Jag gled med bakom.

Plötsligt blir vi omkörda av en snabbgrupp. "-vi hänger på", skrek jag till Markus som gladeligen la sig i svansen efter. Och jag på hjul efter honom. Och jäddrar i min lilla låda vad det gick undan. Herrejösses. Men vi hängde med båda två rätt bra i lite drygt en mil och vips så var vi ikapp vår egna klunga precis innan Hjodepån.

Där stannade vi igen för nu började några bli lite trötta i ben och kropp.

Kapten Jonas, Christoffer och Mr Ego käkar en smarrig Lasagne

i Hjodepån.

Hjo - Karlsborg

Inte mycket att orda om.Vi trampade helt enkelt på. Inte mycket prat i klungan längre.

Markus A, Monica och Jörgen.

Se bara på bilden här ovanför hur positiv Jörgen kände sig här, för nu kände både Jörgen och jag att segern i tävligen "korrekt klädsel runt Vättern" nu är nära. I vår enkla klädsel mådde vi fint medan t.ex Markus H svettade oerhört. Han var ju nu i princip vinterklädd, vilket framgår av bilden ovan. Det ser dock ut som Monica hejade lite på Markus.

Eftersom jag kände mig oerhört pigg och stark och inte ett dugg trött, erbjöd jag mig nu mina tjänster till draglaget, som bestog av sex personer som roterade sinsemellan. Detta emottogs tacksamt.

Rätt kul trots allt att ligga därframme och dra. Bra utsikt, man kör i nästan eget tempo, behöver inte intervallköra för att att inte tappa hjul osv.

Karlsborg - Hammarsundet

Vi tuggar vidare, gör ett snabbstopp i Boviken och når till slut Hammarsundet. Mycket pust och stön och "LUCKA-rop" nu.

Maria och Ludde pustar ut lite. 

Tror jag det, så mycket kläder dom har på sig i värmen.

Eller sträcker på ryggarna bara, 

för trötta det var de ju inte. Egentligen. Sa dom.

Nu byts jag ut i draglaget. Efter bara 5 mil. Gjorde jag något fel? Var jag för snabb? Var jag för långsam? Körde jag ojämnt?

Nejdå, Markus A hade överskottskadens i benen längre bak i klungan och han ville skaka om kroppen lite så han frågade om jag ville byta, och det är klart att som Vice Sheriff ville jag att alla skulle må bra, så jag godtog såklart förslaget.

Hammarsundet - Motala
Vi hoppar över Medevidepån och siktar rakt mot Motala. Lite kul ändå, de backar runt Medevi, och för all del även de i Bankeryd och Fagerhult, som jag för två år sedan beskrev som mördarbackar, kändes nu bara som små trevliga upphöjningar i vägbanan. Inget att bry som om. Inte en enda backe fick jag liksom kämpa mig uppför. Alla tog jag hyfsat lätt och utan maxpuls. Nu körde vi inte jättefort, men ändå.

På den här sträckan funderade jag rätt mycket på en sak. Det kan inte dröja många år innan första dödskraschen sker här på Vätternrundan. På den här sträckan finns många smala passager, många sträckor där vi delar vägbanan med mötande trafik.

Hur tänker folk i snabbgrupperna, för det är i dom som olyckorna oftas sker i. De ligger i hög fart mitt på vägbanans mittlinje eller till och med på mötande väghalva under omkörning av andra grupper, oavsett om det är fritt från bilar eller om det kommer långa tunga långtradare.

Såg massor av exempel där de hade bara någon meter ut till en förbipasserande långtradare och några decimeter tillgodo åt höger till andra cyklister. Läskigt är bara förnamnet. Här har tävlingskommitten en hel del att fundera kring. Ännu mer än vad de sannolikt redan gör.

Men så var det också åtminstone en krasch på den sträckan. Vi passerade strax efter en av dom och den stackarn som låg på vägen såg inte trevlig ut i ansiktet.

Men vårt team klarade loppet helt utan minsta incident. Vi körde inte på någon rekordtid, 13.22 nånting tror jag. Men vår cyklade tid var inte jättemycket sämre än förra året fina runda. I år ställde vädret till det så vi tog många många fler stopp än tänkt.

Vi hade också många nybörjare i teamet och vi hade inte satt någon måltid, vi skulle bara ta oss runt med glädje, för det är det Team Rynkeby handlar om, allt vi gör ska vi göra med glädje.

Äntligen i målfållan. Claes till höger ser lite gramse ut,

men han var glad som en lärka.

På bara två år har en del förändrats på VR. 2014, mitt första race, var målgången magisk. Rullade genom målbågen utan trängsel och fick min medalj direkt efter det.

Numera tas tiden långt innan mål och man upplever inte att man skär mållinjen sådär magiskt som man vill. Och så får man köa oändlig tid innan medaljen hängs om halsen.

Det är så här det ska vara, att få gå i mål på ett traditionellt sätt och känna sig som en vinnare oavsett tid runt sjön.

Mitt första VR. En helt igen fantastisk känsla.

The amazing Team Rynkeby Stockholm 2016

Sammanfattning

Mitt tredje race, mitt andra med Team Rynkeby. Vår snitthastighet hamnade på strax under 28. Kände mig otroligt pigg och stark under hela rundan. Stundtals var min puls ner på typ strax över vilopuls trots att vi cyklade. Inte någonstans upplevde jag fysisk trötthet. 

Inte någonstans brände mjölksyran i benen. Visst, lite i nån seg backe när jag låg i draglaget, men knappt kännbart. Lite ont i rumpan på slutet, men hör och häpna, inga skavsår någonstans.

Måste bara säga det, den bikefit jag gjorde vid årsskiftet hos Sportson Kungens Kurva, har verkligen betytt jättemycket för min cykelkomfort. Kanske till och med hjälpt mig att cykla både fortare och samtidigt bekvämare. Sorry, där blev det lite reklam igen. (Kanske ska passa på att nämna att jag gärna vill ha en bra och mycket lättare cykel till nästa år. Obetald reklamplats är dyrt.)

Måste väl nämna en grej till då. Fast det svider.

Förra året hade jag och två tjejer en tävling vem som rundade pölen snabbast. Jag vann över Tina med 9 minuter och över Lena med 10 minuter. Jag cyklade för Team Stockholm, Tina för Team Täby och Lena med Sky Blue.

I år körde de båda lite snabbare än mig. Båda två. Tidskillnaden är helt ointressant tycker jag, men Lena, som i år körde med Fredrikshof var snabbast av oss tre.

Inte så konstigt att de båda hade en smula bättre tid än jag, det är det enda dom tränat för i tolv månader, att spöa mig runt sjön. 

De hade till och med egna team med hjälpryttare för att kunna spöa mig. Jag körde lojalt och diciplinerat som vem som helst i mitt team. Inte undra på att dom var en smula snabbare med dom förutsättningarna. Men visst, grattis Tina och Lena. Men jag är inte bitter. Inte alls. See you next year. Då ska jag också betala för att ha hjälpryttare.

Nu är jag nästan klar.

Den här bloggen av min dotter tillika medarbetare Sofia måste du bara läsa. Det är lag på det från idag. Hon var klart tuffast i vår familj den här gången.

Dagen efter
Trots att jag under loppet kände mig tämligen pigg och fräsch, så känns det i dag ungefär som en baksmälla. Stel i hela kroppen, ryggen värker lite, låren känns lite när jag reser mig från sittande, stora påsar hänger under ögonen och spegelbilden skrämmer nog alla barn.

Jag väljer här en liten bild så jag inte skrämmer dig också.

Allra allra sist, jag lovar

Tycker du det verkar vara lattjolajbans att vara med i Team Rynkeby? Varför inte söka? Det kommer att finnas många team 2017. Du hittar ansökan  HÄR.

Jag ljög lite. En grej till bara

Stort grattis till Team Rynkeby Täby med Jan Aronsson som kapten. Det var första gången på flera år som dom var snabbare runt pölen än Team Stockholm. Men vi tävlar inte, ville bara nämna det lite anspråkslöst.

NU är min race report klar.

Vätternrundan och Isle of Scilly

Kommer du ihåg gårdagens blogg om Familjen Trötter? Nu siktar vi på att bli Famljen Blöter.

Snart dags för Vätternrundan. Min tredje runda och den andra med Team Rynkeby Stockholm. Ska bli så himla kul. Vet inte varför det känns kul att plåga sig i 30 mil. Lika korkat som att cykla från Sverige till Paris kan man tycka.

Men det är ju så oemotståndliga utmaningar så det går ju inte att undvika dom.

Årets VR har jag bara betraktat som ett delmål under säsongen, men likväl har jag förberedd mig och min kropp så mycket jag förmått. Har förmått rätt mycket, om jag får säga det själv.

Idag blev det persedelvård.

 Naturligtvis måste man komma med rena kläder till Motala

Det lär bli en blöt runda. Bästa att täppa till alla hål.

Planen under fredag är att smita från jobbet vid lunch, vila hela eftermiddagen och sedan bussresa ner till Motala.

Även dotter tillika medarbetare Sofia satsar på en blöt runda. Men hon gör det på en ögrupp som heter Isle of Scilly, som ligger i havet utanför England. Hon tävlar på lördag i en swinruntävling.

Enklast och bäst är om hon själv får berätta. Det gör hon HÄR på sin blogg.

Ja, det var väl allt just nu. Nu köööör vi.

Oj, glömde nästan; May The Force Be With Me.

Familjen Trötter

Igår var det tisdag. Morgonpass på gymmet står det på veckoschemat. Kändes inte särskilt lockande, men du vet, om man bara tränar när man har lust så blir det inte många pass gjorda.

 Kände mig inte särskilt inspirerad

Inte heller dotter tillika medarbetare Sofia kände sig inspirerad

Men det tog sig, blev ett riktigt bra och fokuserat pass. Lite ben, mycket axlar, lite mage och lite mer axlar. Lärde mig redan i början av min cykelkarriär att förutom starka ben är bål och axlar viktiga att trimma in. Många av mina teamkamrater i Rynkeby har missat den delen och klagar ofta över värkande axlar trots en i övrigt vältränad cykelkropp.

Dessutom är det lika viktigt med starka axlar och bål i simning.

Sofia lallade runt lite oinspirerat och bollade med några fåniga enkilosvikter, svingade nån rörlighetspinne och Instagrammade lite mellan varven. Hon stretschade också, det gjorde inte jag.

På kvällen simträning igen. Näst sista gången för i vår. Börjar mer och mer tro att jag är den ende mannen i hela Svealand som inte kommer att kunna lära sig crawla.

Det går så ini-....vete segt. Visserligen kan jag simma längre och längre för varje gång, men ändå. Att få kämpa som djävul sista metrarna för att nå 50-meterskaklet känns inte okey. Jag borde kunna klämma hundringar hur lätt som helst numera. Men det kan jag inte. Det kanske är ett fabrikationsfel på mina lungor?

Nejdå, jag var inte ensam i bassängen. Till vänster om mig

fanns ytterligare typ 20 elever.

Måste ju även visa min busbild, när jag cyklar i en "rulltrappa" på ICA Maxi Lindhagen i samband med vår prolog häromdagen. Sannolikt första och sista gången jag cyklar sådär. Kändes crazy och lite busigt.

Snart Vätternrunda. Nu har laddningen av både det ena och det andra påbörjats. Satsar även i år på Enervits Carbo Flow ihop med min goda frukost. Funkade jättebra förra året och jag kör vidare på det vinnande receptet.

Har också påbörjat inventeringen av lämpliga regnkläder inför helgens stora utmaning. Blir nog rätt blygsam regnklädsel trots allt. Man blir ändå dyngsur. Antingen utifrån eller inifrån och kör man med för mycket regnkläder så blir det dyngsurt från båda håll.

Men va fasen, regnar det så regnar det. Jag tänker så här. Om det regnar på vägen till Paris så tar vi inte precis sovmorgon, vi måste helt enkelt vidare oavsett väder. Vätternpölen måste rundas oavsett väder på lördag, så är det bara.

Vi kanske ses där?

Halvvättern, min race report. Ingen lyssnade på mig.

Halvvättern körde jag i år jag med mitt "egna" team, Team Mellanmjölk. En lös blandning av folk från Team Rynkeby Stockholm, Team Rynkeby Täby, Fredrikshof och faktiskt även en från Team Rynkeby Värmland. Hon blev  blixtrekryterad strax utanför startfållan för hon hade ingen att åka med.

Starten

1:22 kvar till start. Alla taggade och på ett härligt humör.

Så även Mr Ego.

Vädret var fantastiskt. Helt perfekt för mig. Jag hade dessutom också  lyckats ekipera mig helt korrekt, jag blev aldrig för varm och aldrig för kall. Lite Mellanmjölk sådär.

Grundtanken var en rullsnitt typ 28-30, lite mellanmjölk sådär. I startfållan gav jag tydliga instruktioner att vi de första milen skulle ta det väldigt lugnt som uppvärmning för att sedan se hur vi rent allmänt känner oss i teamet. Vi körde hela tiden med rullande tvåpar.

Ingen lyssnade. Efter 3 mil hade vi ett rullsnitt på 32,7.

"-vi kanske gått ut lite för hårt", sa jag till Jonas och Jannica som då låg i täten.

"-Mm, svarade dom och fortsatte i samma envist hårda tempo".

Häftigt, tänkte jag, det här blir en rekordrunda, för jag kände mig också stark och hade inga som helst problem att hänga med. Faktum är att större delen av loppet så låg jag mest i pulszon 2 och 3. Lite Mellanmjölk sådär. Trots för gruppens relativt höga hastighet.

Återkommer med förklaring av pulsökningen på slutet

I Ombergsbacken bestämde vi fri fart och återsamling några kilometer efter backen. Backen är rätt grym men den klarade jag galant. För att vara lite blygsam kändes den rätt platt jämfört med förra årets känsla. Men men, såklart näst sist upp i gruppen, men sånt stör mig inte längre.

Vi hoppade över första depån som ligger i början av Ombergsbacken. Värdelöst att starta efter paus med en grym uppförskörning.

Så vi körde på i samma goda tempo och tog första depåstoppet i Ödeshög.

Som man sa i lumpen, rast vila i fem. 

Och som man gjorde i lumpen,man lät det bli tio.

Några i gruppen drack kaffe, några gick på toa, några kollade Facebook, några käkade bulle, banan och saltgurkor, nån fixade en snabb bikefit i servicetältet och nån fixade gnisslande bromsar i samma servicetält.

Kraschen

Efter 8 mil hände det som inte får hända. Klungkrasch. Åtta av våra tolv cyklister smackade ner i backen. Jag var en av dom som lyckades väja undan i sista sekund.

Lyckligtvis blev det inga allvarliga personskador, bara blåmärken och lätta skrapsår. Men tre fick bryta. Värmländskan pga att hennes bakhjul blev mosat, Jonas för att hans styre gick helt åt fanders och Lotta för att hon tyckte att hon kraschat färdigt. Hon var med om en annan klungkrasch för några veckor sen och kände att det blev för mentalt jobbigt att köra ytterligare sju mil. Helt förståeligt.

Jonas lätt demolerade styre

Vad orskade då den här kraschen? Enligt mig var det en enskild ensam cyklist som orsakade kraschen.

Vi var mitt uppe i en omkörning av denne ensamma och enskilda cyklist. Istället för att släppa lite på farten ökade han och la sig på insidan som tredje led. Plötsligt fick han för sig att han skulle IN i vår klunga och lika plötsligt for människor och cyklar runt i luften och kraschen var ett faktum. Det är min version och uppfattning vad som hände.

Han själv slogs blodig på näsan och hans hjälm sprack, så han måste fått sig en riktig smäll. Han brydde sig inte särkilt mycket över vad han ställde till med utan satte sig ganska fort på sin cykel och hojade vidare mot fjärran med sin spräckta hjälm och blodiga näsa. Vi såg honom aldrig mer.

Efter ca 15-20 minuter kom en servicebil och plockade upp de tre som nu bröt loppet. Vi andra fortsatte men i ett lite lugnare tempo. Men efter bara någon kilometer var tempot uppskruvat igen till dagens "normalhastighet".

Avslutningen
Det var en sån härlig grupp att cykla med. Duktiga, starka och stabila cyklister. Inte en enda hastig inbromsning. Varenda uppförsbacke enligt skolboken. Inga som helst problem att glida med bakom framförfarande bakhjul med bara några decimeter mellan.

Next stop blev depå Rök efter 10 mil. Nu började folk trots allt bli en smula slitna. Claes från Team Stockholm, aj aj aj, nu kom fakturan med omedelbar betalning. Han hade slarvat med att dricka sportdryck och äta riktiga energistuff, så nu hade han det lite tufft med kramp i båda benen. Men Claes är en tuffing som på vintern kör Enduro, så att ge upp? Never.

Några började bli slitna i Depå Rök. 

Carina, Janica och Mr Ego lojalitetsvilade lite också 

medan Claes kämpade mot krampen.

Upp på hästarna igen för att klämma de sista fem milen. Janica och jag kände att urkraften hade landat i våra ben, så vi tog ett rätt stort ansvar genom att ligga på förning väldigt långa stunder och sträckor. Det var hur kul som helst att ligga där framme och bara trycka på så mycket benen orkade, för orkade, det gjorde dom. Men allt har sitt pris, nu steg pulsen, som du såg på pulsbilden här ovanför. Men inga konstigheter, rätt långt kvar ändå till maxpuls.

Och alla hängde med bakom oss. Bara något enstaka flämtande "-LUCKA" hördes då och då. Självklart tog alla sitt ansvar och var uppe och drog lite olika sträckor. Sista milen låg Janica och jag i täten igen och jäddrar vad vi tryckte på då.

Då hade tävlingsjävulen slagit rot i mig. Större delen av loppet låg snittet på 30,7 men på sluten sjönk snittet sakta men säkert. Nu ville jag inte för allt smör i småland att vår snittrulltid skulle under 30,3, så därför körde vi på som bara fan de sista milen. Och alla hängde med, med mer eller mindre olika frustande ljud.

Till sist rullade vi över mållinjen med en sluttid på 5:46. Förra året rullade jag in på 5:43, men då hade vi inget kraschstopp som tog kanske 15-20 minuter. Inte heller hade vi då en broöppning som stal kanske fem minuter av vår tid. Cyklad tid i år var 4:58 mot förra årets 5:08.

Förra året hade jag som målsättning att köra ett lopp på minst 10 mil med minst 30 i snitt. Klarade inte den målsättning 2015. Visserligen rätt nära, 29 komma nånting på Halvvättern, hade 32,7 in snitt på de sista 8 milen då, men totalsnittet blev under 30. 29,7 på Vätterrundan.

Men ingen gång 30 i snitt från start till mål. Nu hände det och jag känner mig både glad och stolt att jag äntligen klarade den målsättningen. Det tog tre år, exakt det antal år det tar innan man är en riktig cyklist enligt min läromästare Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshofs CK. Han fick rätt i det också.

Lite rock-star-feeling också
Jag tycker att en grej är rätt fantastiskt kul. Vid nästan alla cykelevenemang jag är med på kommer det fram för mig okända människor och säger att de följer mig på min blogg. Det är superkul.

I år när jag låg i gräset vid Depå Ödeshög och tog fotot du ser här ovanför, kom en funktionär fram och frågade om bilden kommer på bloggen. Då berättade han att han brukar läsa mig blogg och att han tycker den är kul.

Vid startfållan gick en tjej förbi och ropade "-lycka till Göran". Jag blev en smula förvånad för jag visste inte vem det var. "-jag läser din blogg" ropade hon.

Vad kul det är med såna reaktioner. Lite senare skrev nämnda tjej följande på Instagram vid en bild jag la ut där:

Tack så hemskt mycket för de snälla orden.

Det här är "mitt" fantastiska Team Mellanmjölk. Tre stycken saknas på bilden, de tre som bröt pga kraschen, Jonas (Kapten i Team Stockholm), Lotta R och Värmländskan som jag inte vet namnet på.

 Claes, Lars, Tina, Lena, Mr Ego

Patrik, Janica, Cecilia, Carina

Nu har min prestation hamnat lite i skymundan i vår familj. Dotter tillika medarbetare Sofia vann samma dag damklassen i swimruntävlingen Stockholm swimrun. Du kan läsa hennes berättelse HÄR.

Sammantaget kan man väl säga att min familj är en sjuhelsikes awesome family. Utan att skryta alltså.

Nu börjar laddningen inför nästa veckas Vätternrunda med Team Rynkeby Stockholm. Kommer bli superkul det också.