Jaha, en DNF blev det. Det var inte kul.

Det här var ju ingen kul vecka. Det enda kuliga var väl mina simpass. Nä föresten, några grejer till var ju roligt också.

Måndag
Veckan började rätt hyfsat. Kändes säkert och bra så jag till och med fick en stämpel i pannan.

Skönt att vara godkänd

På kvällen tennismatch i gubbdubbelligan. Torsk. Fan. Inte mitt fel. Inte helt och hållet i alla fall.

Tisdag
Tisdagen började bra med ett bra morgonpass på gymmet. Senare, på lunchen, när StockholmsBuss Friskvårdsansvarige, Reka, tog med Sofia och mig på en hurtig lunchpromenad, bar det sig inte bättre än att en trädgren slog mig i huvudet. Hårt. Va fan, liksom.

Nästan blodvite

Men strunt samma, på kvällen blev det ändå lite löpintervaller.

Onsdag

Onsdagen blev kul. Ett morgonpass i simhallen resulterade i nytt distansrekord för Mr Ego. Coolt.

Ett PB piggar ju alltid upp tillvaron en smula

På kvällen tänkte jag köra ett pass på gymmet, men när jag kom dit var där överbefolkat av tjejer/kvinnor/damer/tanter som precis skulle köra en cirkelträning. Ingen plats för mig inte. 

Blev lite störd av den planeringsmissen, men jag bestämde lite hastigt och lustigt att springa backintervaller istället. Så blev det. Med andra ord ett träningspass som blev lite jobbigare än jag tänkt.

Torsdag

Började lite kul, fick medaljen från Stockholm Triathlon, som de lyckades slarva bort själva tävlingsdagen.

En medalj är ändå en medalj även om den delas

ut flera veckor i efterskott

Sen började eländet. Någon hade på något outgrundligt sätt fått fatt i mina kontokortsuppgifter och försökt sig på att handla något. Detta misslyckades som tur var så banken tvångsspärrade mina kort utan att jag visste det.

Inte nog med det, en faktura från OK/Q8 hade kommit bort på posten med innebörden att den inte blev betald i tid, vilket i sin tur innebar att de spärrade kortet.

Alltså, inte ett enda kort i min ägo går än idag att använda. När banken tvångsspärrade korten skickade de bums ut nya, men det tar ju några dagar innan de kommer. Så jag känner mig väldigt handlingsförlamad. Kan inte ens ångestkonsumera, vilket skapar ännu mer ångestkonsumtionsbehov. Får ta igen det senare. En wattmätare till cykeln kanske kan mildra mitt obehag?

Tog ut min frustration med ett gympass på kvällen.

Fredag

En lugn dag, bara ett träningspass. Simning. Ännu en halv ironmandistans men nu liiiite långsammare än senast. Va fan, är formen dalande?

Lördag

Vilodag från all form av fysisk träning. Åkte på förmiddagen till Millesgården med kära hustrun. En dag för kultur helt enkelt.

 Josef var en kul kille som gjorde allt möjligt fint.

Tygmönster och fina målningar.

Även kultur kräver en fikapaus. 

Precis som i cykling, fast då är det mer en kul tur.

Hela eftermiddagen tillbringades i soffan. Började känna mig lite mosig.

Söndag

Dags för cykling igen. Nu skulle jag köra Vikingarundan med start i Uppsala med ett gäng Fredrikshofvare, tolv stycken för att vara exakt.

Måste kanske skaffa mig en fetare bil

Vankades härligt cykelväder

På plats i god tid för uthämtning av startnummer. Klockan nio bar det iväg på gamla E4:an norrut. Fin bred väg och platt landskap, men en rätt bråkig motvind snett framifrån vilket innebar att endast innerledet hade vindskydd.

Kändes fint till en början, vinden tryckte ner farten, men wattuttaget i allas ben var desto högre. Efter nån halvtimme börjar jag flåsa och pulsen drar iväg trots i huvudsak platt väg. Känner i kroppen att det här kommer inte att hålla. Kändes skumt, så här tidigt har inte pulsen dragit iväg någon gång under säsongen.

Min uppmätta maxpuls är 173. Att ligga på den här

nivån under längre tid är omöjligt. I alla fall för mig.

Vid Björklinge kyrka, alltså redan efter bara 16 km, stänger hjärnan lite plötsligt ner all form av vilja och förmåga, så jag glider ur gruppen och släpper. Ganska omotiverat, jag fattar egentligen inte hur det gick till. Hinner inte ens säga till någon att jag släpper. Stannar och skickar ett sms till gruppledare Anders att jag bryter.

Lite lustigt. När jag vände och fick en trevlig medvind tillbaka så blev det så att jag cyklade fortare ensam lugnt och fint än med full press i klunga. Dessutom med en mer normal puls. Där ser man vad vinden kan ställa till med. Började skälla på hjärnan att den lurat mig att bryta.

En loserfika och en loserostmacka

När jag kom tillbaka till startplatsen och meddelade DNF så fick jag i alla fall en kopp kaffe och en macka. Satte mig ner och begrundade mitt öde. Kände mig helt misslyckad och undrade varför det blev som det blev. Är ju inte direkt otränad men ändå hände det här. 

Sen åkte jag hem, åt lunch med kära hustrun, och sen åkte vi och handlade. När vi kom hem förstod jag mer varför jag bröt loppet. Mosigheten i kroppen började kännas mer och mer och jag började förstå varför kroppen reagerade som den gjorde.

Kände mig trots allt nöjd med att jag tog ett korrekt beslut som bröt på ett tidigt stadium. Bra med tanke på att jag inte på något sätt vill riskera min start i Pula om bara två veckor.

Men ändå, en DNF i säsongens sista rejs är ju lite knäckande, oavsett skäl.

Choklad hjälper i alla lägen

Sen paxade jag för soffan hela eftermiddagen för mental rehab. Choklad och Vueltan a Espana på TV:n hjälper till att återställa både fysik och motivation, det är jag helt säker på.

I morgon börjar en ny vecka och då ska jag försöka montera ihop mig själv igen, för nu går jag verkligen in i slutfasen av tio månaders träning inför Pulaäventyret.

Roslagshösten. Min race report

Idag fick jag vara glad igen. Vilket race, vilket arrangemang, vilket team. Top notch rakt igenom.

Let me proudly present, TEAM MELLANMJÖÖÖÖÖÖÖLK.

Jag tar det från början igen då, ifall du inte läst mina tidigare inlägg.

Team Mellanmjölk startades av mig och en tjej som heter Tina. Det är hon som sitter på huk i mitten av bilden. Vi cyklade ihop i Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion. Vi skulle köra Roslagshösten 2014 och ville vara fler. Då blev vi 4 st.

Idag startade vi rejset med 17 glada cyklister. De kom från Hovet, Team Rynkeby Täby och Team Rynkeby Stockholm.

Under loppet tillkom en tjej som jag såklart glömt namnet på. Vi cyklade förbi henne och hon frågade om hon fick hänga på. Någon sa ja och plötsligt var hon med. Inga som helst problem, hon hade hojat med Hofet tidigare och var därmed en fullfjädrad gruppcyklist. Hon berättade att hon även läser min blogg. Bara en sån sak ger ju fribiljett in i teamet. (om du läser det här, messa mig så lägger jag till dig på vår teamlista för nästa rejs vi kör)

Lite kul, vid varje depå kom det fram för mig okända människor som berättade att de läser min blogg, och så säger de jättesnälla saker. Skitkul tycker jag, tack så mycket.

Nu börjar vi:

Starten var satt till kl 0930. Grupper släpptes iväg med några minuters mellanrum av en entusiastisk "konferencier". Team Mellanmjölk släpptes iväg runt 10-tiden efter en kort intervju med några av oss.

 Är det inte häftigt? En egen välkomstskylt

vid vår alldelses egna startfålla.

Team Mellanmjölks affärsidé är att ha kul och trevligt och cykla i ett behagligt 28-30 tempo. Blev det så? Nä, inte den här gången heller. Under sista milen flåsade Putte fram att han tänkte hoppa av vid första depån. Då hade vi cyklat 2 mil! Men Putte är en seg och kul kille som inte viker ner sig i första taget. Det vet jag för han var med i Rynkeby Stockholm till Paris i år.

Vid första depån bestämde jag enhälligt som kapten att stoppet fick vara max 60 sekunder. Efter typ 120 sekunder satt alla på cyklarna igen och vi fortsatte.

X

Här skulle en bild publiceras vid första depåstoppet.

Jag glömde i hastigheten att fota.

Sen tror jag nästa depåstopp kom i Rimbo efter ca 6 mil. Tror jag. Men vilken depå! Fullt i klass med Team Rynkebys mellandepåer på vägen till Paris. Här bestämde jag enhälligt att vi skulle stanna i fem minuter.

 Carina och Ser Inte Vem Det Är verkar väldigt hungriga.

Jonas Utan Hår (kapten Team Rynkeby Sthlm 2016) pratar med

Hon Jag Inte Kommer Ihåg Namnet På.

En del av depåbuffén

Nu följer oförskämt många selfies.

 Här har vi världens gladaste Putte.

 Vet Inte Namnet, Mr Ego, Daniel, John, Tina

Rille, världens bästa cykelmeck. 

T.ex under Team Stockholms tur till Paris i somras

 Mannen Utan Hår, Jonas 

visar en halväten smörgås vid Rimbodepån

 Ralph och Tina (igen)

Svärson Jonas. Ser inte ut sådär i verkligheten. Bara nästan.

En av Hofvets hjältar. 

En för mig okänd funktionär i Rimbodepån

Upp på hojarna igen efter några minuter och iväg. Efter någon eller några mil började landskapet att jävlas lite med oss. Nu kom ett jobbigt parti med en oändlig rad av småbackar och knixiga smala och krokiga vägar. Dragspelseffekten i klungan kom som ett brev på posten och det började svida rejält i många lår. Även i mina, och några dumma tankar började cirkulera i skallen, men jag slog bort dom direkt och började tänka positivt.

Här syns tydligt en första antydan till lite

uppsprickning av klungan.

(Foto: Micke Karmalm)

Nu började det också att strula till sig lite mekaniskt. Svärson Jonas fick kedjehopp där kedjan liksom slog knut på sig själv. Ett stökigt och smutsigt räddningsarbete genomfördes av Jonas och Mr Ego. Övriga vilade och tittade förstrött på. Mäster Anders delade dock vänligt ut savetter till oss så våra små handsingar blev rena igen.

X

Här skulle såklart en bild finnas på kedjan med knut på.

Var dock så upptagen att hjälpa till så jag glömde fota. Slarvigt.

Så dunkade vi på igen i ett fortsatt tufft tempo. Vi låg nu en bra bit över 30, närmare 31 i rullsnitt. Vi som skulle ta det lugnt.

Lite hastigt och lustigt dök nästa depå upp, den vid Malmens grustag. Ett snabbt och ett i stort sett demokratiskt beslut togs att köra förbi den depån. Kändes lite taskigt av två skäl. Det ena var att jag vid briefingen innan start sa att vi skulle stanna i alla depåer. Det andra var att det kändes kymigt att liksom oartigt bara blåsa förbi de funktionärer som helt ideellt stått hela dagen i den depån.

Om ni läser det här, f´låt.

Efter några mil dags för ett efterlängtad depåstopp, den i Brottby. Varm korv och lite annat stog på menyn. Absolut hur smarrigt och efterlängtat som helst.

 En för mig okänd Hofvethjälte serverar Lars och Christian.

Jag fick minsann inte ha min korv ifred.

Cyklister är duktiga på att mingla

Efter ytterligare två mil kom nästa depå, min favvodepå, godisdepån. Den ligger lämligt nog vid Skrattbacken. Men innan vi nådde dit fick svärson Jonas ännu ett sånt där jobbigt kedjehopp där kedjan liksom slog knut på sig själv. Fixades nu av Mr Ego, Jonas samt tillskyndande cykelmeck Rille. Övriga, ja du vet vad va. Vilade lite.

Här förbjöds nu Jonas att från och med nu inte växla ner till lilla klingan fram.Han respekterade lämpligt nog beslutet.

Godisdepån. En synnerligen populär depå

Rena godisaffären. Såååå smarrigt.

Jag åt lite för mycket. Erkännes.

 Så här galet glad blev Micke när han såg buffén.

Mr Ego och Lars var dock lite mer återhållsamma. Vi är vana vid godis.

Nu bara 1,5 mil kvar. Nu gavs det så kallade järnet. Kul som attan, för mina lår var nu helt återställda.

Äntligen i mål. Vi är lite oense om rullsnittiden, våra olika Garmins gav olika besked, allt från 30,3 till 30,7. Oavsett vilket, mitt snabbaste lopp någonsin och en otroligt härligt revanch för mitt Mälaren Runt-debacle. Jag är med i matchen igen.

Tack alla 18 som var med i dagens Team Mellanmjölk. Vi var alla helt grymma och inte en enda incident hade vi under loppet. Så jäddrans skönt att cykla med välutbildade cyklister.

Från nu har Tina och jag bestämt att det blir svårt att slå sig in i det här teamet. Vill man vara med måste man genomgå fysiska tester, genomgå tunga och svåra samtal med våra psykologer samt ge Tina och mig varsin fin muta. Svårare än så är det inte.

Nästa Mellanmjölksevent blir sannolikt Halvvättern 2017, jag har redan anmält teamet dit.

En kort sammanfattning av hela arrangemanget då. Ett fantastiskt arrangemang med superhärliga, glada och entusiastiska funktionärer.

Min uppfattning är att det här loppet måste absolut vara ett perfekt lopp för den som vill köra ett längre lopp för första gången. Bara 2-3 mil mellan varje depå. Man behöver ju inte stanna vid varje, men perfekt om man är lite trött. För den erfarne väntar fantastiska och omväxlande vägar, stundtals rejält utmanande.

Kör man hela rundan och avslutar med att cykla genom målbågen får man den här medaljen.

Min tredje Roslagshöstmedalj

Man får aldrig vara riktigt glad

Visst är det så. Man får aldrig vara glad för länge. Är man det så får man en snyting rätt vad det är.

I förrgår var hustrun och jag hundvakt till StockholmsBuss friskvårdsansvarige Reka. Matte Sofia var borta.

På natten hörde vi hur Reka plötsligt började må dåligt. Hela vardagsrummet var nedspytt med blodliknande kluttar.

På morgonen kom Sofia och hämtade Reka och körde henne direkt till djursjukhuset.

Diagnos: en tumör i rumpan som plötsligt och akut hade "aktiverats". En omgående och akut operation blev nödvändig.

Stackars lilla Reka strax innan operation

Operationen gick bra och idag är Reka frisk, pigg och glad igen. 

Nackdelen är att hon inom kort måste kastreras av säkerhetsskäl så inte tumören kommer tillbaka. Lite trist för Sofia som i vinter hade planerat att ta en sista kull av Reka. Reka har nämligen rätt unika och perfekta egenskaper, varför många redan står i kö för en valp från Reka.

Men huvudsaken är ju förstås att Reka mår bra, och hon själv struntar väl högaktningsfullt om hon skulle bli utan valpar en tredje gång.

Igår var KulturRallyt i farten igen. Kollade in Maratondansen på Stadsteatern. Succé. Nästan full poäng från Mr Ego. En fantastikt kul och oväntad föreställning.

 Sjävklart var pausunderhållningen, kaffe och morotskaka

i världklass. Tog ingen bild på den.

Till och med DN:s recencent tyckte det var en bra föreställning. Beskrevs med många svåra ord, kort sagt massa mumbojumbo. Märkligt att alla recencenter måste beskriva teater med så otroligt långsökta och djuplodande beskrivningar. Och med en massa svårstavade ord. 

Känns lite som recencenter vill verka lite väl intellektuella och djuptänkande filosofer. Larvigt.

Idag på eftermiddagen tyckte jag det var dags att röra lite på mig. Tog en cykelrunda på blygsamma 45 minuter i LUGNT tempo. Allt jag ville var att få igång kroppen lite, har inte cyklat på en vecka. Undvek nogsamt alla backar. Trots det gick pulsen bananas på slutet trots platt mark.

Anledningen var en busschaufför i en röd lokalbuss. Nobina kanske. Cyklade på vägen, fanns ingen cykelbana just där.

25 meter framåt fanns en busshållplats där det står några människor och väntar. Hör en buss bakom mig men tänker att han saktar in bakom mig och får en skön och bra inbromsning i lagom höjd med hållplatsen. Du som är cyklist vet redan va?

Exakt, han kör om mig, svänger in framför mig och tvärbromsar. Jag får bromsa hårt för att inte dänga in i bussens baksida.

Svänger ut och förbi bussen och i vredesmod dunkar jag näven på bussidan och smäller till hans vänstra backspegel så hårt jag kan. Eftersom de kör med okrossbara speglar gick den såklart inte sönder, men jag hoppas att han i alla fall fick öppna fönstret och ställa in rätt vinkel på den.

Barnsligt och dumt av mig, men man blir ju så jääääävla förbannad på vissa förare, oavsett om de är bilförare, lastbilsförare och/eller bussförare. Vissa fattar bara inte en del självklara saker i trafiken. En del fordonsframförare är helt enkelt dummare än genomsnittet.

Nåja, det förklarar i alla fall pulstoppningen, för jag blev så ohyggligt upprörd över den här bussförarens tilltag. Så otroligt klumpigt och onödigt.

Men hursomhelt, håll med om att de allra flesta är rätt schyssta i trafiken, det är i alla fall min uppfattning.

Nu ska jag ladda med en god middag, ett pyttelitet glas vin därtill och sedan tidigt i säng. I morgon är det ju rejsdags igen. 13,5 mil i härlig miljö och med härliga teamkamrater. Ska bli görkul.

Team Mellanmjölk on the road again

På söndag är det dags för det trevliga loppet Roslagshösten, arrat av Fredrikshof. Jag har cyklat loppet både 2014 och 2015 och båda rejsen har varit jättetrevliga arrangemang.

Så nu är det dags för tredje rundan. Som vanligt med Team Mellanmjölk. Teamet har en lite rolig historia som du kan läsa om HÄR.

Tina, Mr Ego, Lena, Gunnar

2014 var vi fyra i teamet. Tina och jag hade bestämt att vi skulle köra rejset båda två, men att det vore roligare om vi var några fler som körde ihop i "lagom" tempo. Det vill säga det vi tyckte var lagom för två år sedan. Så vi döpte oss till Team Mellanmjölk. Sen övertalades Lena att hänga med och sen tyckte även Gunnar att det verkade lite lagom lattjolajbans.

2015 startade vi med 11-12 stycken i ett störtregn som varade absolut hela loppet. Om du orkar kan du läsa om rejset HÄR.

I år cyklade Team Mellanmjölk Halvvättern med en snitthastighet strax över 30. Ett av mina roligaste lopp faktiskt. Kan läsas HÄR om intresse finnes.

Det där "lagom" förändras ju vartefter träningen fortskrider, det är kul. Numera är vi nog lite Mellanmjölk+ och vi siktar på en snittid runt 28-30.

Nu samlas vi igen för att köra RH och nu är vi bortåt 15 st, kanske några till, som vill köra med oss. Det är superkul.

"Affärsidén" med Team Mellanmjölk är att vi ska ha trevligt och inte jaga rekordtider, vi cyklar i en fart som dagsformen tillåter helt enkelt. Sluttiden är rätt ointressant.

Vem som helst får minsann inte plats i teamet. Nä nä, inga okända, bara dom som någon i teamet känner och kan få i god för som en bra cyklist och människa.

Veckan sen mitt senaste inlägg har bara varit en otrevlig stresshärd med massor av jobb. Min träning har blivit lidande, och det retar mig. Har inte tid att tvångsvila, min stora examen i Pula är ju bara tre veckor bort. Men lite har jag ändå hunnit med.

I måndags var det tennispremiär. Match i gubbdubbelligan. Spännande, eftersom jag inte hållit i mitt racket sen senaste fajten i mitten av maj.

Trots en otränad forehand vann jag och min partner matchen. Tyvärr inte särskilt ärofyllt, men en vinst är ändå en vinst. Vi vann på w.o.

Så det blev istället en perfekt timme för träning och för att försöka få tillbaka tajmingen i slagen.

Föreberedelserna inför ovan nämnda examen går nu in i slutfasen.

Nya triathlonshort var tvunget att inköpas. Du vet N+1

gäller även här. Superbra brallor. Snygga, snabba och

dessutom färgmatchade mot min skor.

26 sidor regler måste plöjas och inpräntas. Vill ju inte

göra bort mig. Som tur är behöver jag bara läsa

13 sidor eftersom jag ska köra en halv ironmen.

En del tycker jag tagit mig vatten över huvudet genom att köra en HIM, andra tycker det är coolt. Jag själv vill bara bevisa för mig själv att jag kan. Om jag vill. Och jag vill. 

Om jag inte försöker, så får jag ju aldrig veta om jag klarar en sån utmaning.

Ett rejält triathlonpass. Eller nästan i alla fall.

Idag avslutning på min egen Trosa Training Camp. Det är så jag kallar semestern i stugan nuförtiden. Det blir en del träning, det blir det.

Som avslutning tänkte jag köra ett fullskaligt triathlonträningspass med alla grenar involverade.

Bara ett problem. Östersjön behagade presentera en icke Göranvänlig vattentemperatur. Så därför förflyttades simmomentet till vår fina utomhusdusch. Eller rättare sagt, det är den enda dusch som huset har att erbjuda.

Hursomhelst ville jag göra träningspasset så lika en riktig tävling som möjligt, bara lite kortare distanser.

Simning
För att bli riktigt genomblöt ställde jag mig i duschen och utförde simliknande rörelser tills jag var genomblöt.

Hög koncentration är en viktig del i simning,

liksom färgmatchning av mössa och dräkt.

Sen en kort och intensiv löprunda på gräsmattan för att få upp pulsen lite.

Transition 1

Sen blev det full fart upp till transition 1 och ombyte till cykeluniform.

En kritisk del i stripmomentet är att få av ärmarna.

Bra att träna på att få på strumpor på blöta fossingar

innan dojorna monteras.

Och så iväg på cykelrundan

Den här rundan körde jag, 3,5 mil 

Pigga ben, pigg kropp, piggt även under hjälmen så jag brakade på. Jag körde i ett tempo ett par km över mitt tänkta racetempo i Pula.

Transition 2

Efter 1:18 var jag tillbaka och det var dags att beträda Transition 2. En intresserad och glad publik (=hustrun) applåderade entusiastiskt och kom med glada tillrop.

Bra val att ha strumpor på.

Mycket lättare att få på löpardojorna då.

 Ready for rock´n´roll. En mil skulle nu springas efter

att en gelenergibomb tryckts in.

Löpningen

Tänkte ta det lugnt och det gjorde jag. Lufsade på i ett tempo jag hoppas kunna hålla i Pula. Kändes hyfsat bra. Det tempot har jag rätt mycket marginal på om jag klarar simningen och det tänkta cykeltempot.

Men efter sådär 7 km kom jag in i en svacka, då blev det lite tungt men inte överjävligt tungt. Men tempot sjönk lite, kanske rätt marginellt, men ändå.

Efter 1:16 gick jag i mål, rätt så trött i benen.

En välförtjänt proteinshot efter ett bra träningspass.

Sammanfattning
Bortsett från att jag ju inte simmade på riktigt, vilket var jäddrans synd, så var det ett jättebra testpass. Har inte cyklat och löpt så här långa sträckor tillsammans tidigare.

Det var trots allt lite jobbigare än jag trott. Det viktigaste jag lärde var att jag M-Å-S-T-E hålla ett lägre cykeltempo. Det är ju sketasvårt när ben och kropp bara spritter av iver att trampa iväg.

Men trots allt ska man hoja 9 mil alldeles ensam i med- som motvind. Superviktigt känner jag att benen är pigga till den avslutande halvmaran, och då gäller det att hålla det tänkta racetempot på cykeln och inte köra för hårt.

Mitt mål i Pula är trots allt bara att ta mig igenom målbågen innan "repet" stoppar mig.

Det här vill jag inte missa för allt smör i hela Småland.

Avslutningsceremonin
Självklart tränade vi även på en avslutningsceremoni efter målgång. Hustrun hade dukat upp till rejäl fest. Champagne, löjrom och räkor, inte illa. Och Västerbottenpaj.

Nu är det bara 29 dagar kvar till race day. Känns läskigt, kul, spännande och pirrigt på en gång.