Göran på triathlonläger. Dag 1, Överraskningarnas dag

Så var det då äntligen dags att förflytta sig till Mallorca för att för tredje året vara med på Team Snabbares träningsresa för triathleter. Eller såna som jag, triathlonwannabes.

Upp med tuppen, taxin var beställ till kl 04:45. Tusen miljarder människor ute på Arlanda. Långa köer.

Avgång kl 07:00. Men icke. En incheckad kvinna saknas. Då måste den väskan plockas av planet varpå vi missar den s.k. slottiden flighten har att lyfta. Piloten meddelar att nästa slottid som vi gått är kl 08:00. Men det ordnade nästan till sig ändå, vi fick lyfta kl 07:45.

Jag valde som vanligt att hyra cykel på plats i förväg, för att slippa strulet med att ha cykeln med. Prismässigt går det ändå ungefär på ett ut. Hade beställt en Mercks, en normahoj i 20-tusenkronorklassen.

När jag sitter i planet innan vi lyfter har jag den här sms-konversationen med min dotter Sofia som också är på samma läger, men hon åkte en dag tidigare.

Oj vad spännande det blev. GASA FÖR FAN snälla piloten, jag vill cykla.

Så småningom kommer vi till hotellet. Det blir allmän cykelfix för alla och därefter en kortare rundtur för att kolla att alla cyklar funkar som de ska inför veckans alla äventyr. Jag sprang nästan till cykelgaraget för att kolla min cykel.

Hade av okänd anledning blivit uppgraderad på cykelfronten. Det blev en BH Ultralight tror jag den heter. Bestyckad med Dura-Ace. Manuell. Visserligen skulle jag på Mercksen fått 11-32, dvs en extra växel, men den här maskinen har "bara" 11-28. Det får gå det också. Hjulen är Dura-Ace C24.

Enligt uppgift är det samma modell som två proffsteam kört Tour de France med. Hojens pris sades ligga på ca 70000:-. Sannolikt den dyraste av alla cyklar i cykelgaraget.

Och den är för mig. Helt galet ju. Ungefär som att jag skulle köra en nedcabbad Maserati. Nästan löjligt, men kul som attan såklart.

Vikten på cykeln är fjäderlätt, bara 6 kg. 

Ryttaren är tyvärr lite tyngre, han väger 101 kg.

Den är ju en smula rejsig i sin framtoning, det är den ju. Cykeln alltså, inte ryttaren. Dessvärre sabbade jag hela imagen genom att skruva på Shimanos 105-trampor, för trampor ingår inte i hyran.

Visst är den cool. Lite känslan att jag skulle vilja

smyga ner den i resväskan när jag åker hem.

När alla var klara skulle vi bara cykla en kortare runda för att kolla att allt funkgar som det ska. Några ville köra kortare för att hinna med ett yogapass, men jag och fyra andra ville cykla lite längre.

Rikard var ansvarig för vår lilla grupp. Vi tar det lilla lugna, vi ska ju bara testa, sa han när vi rullade iväg.  Okey, fick senare höra att Rikard tävlingscyklar, och då kan du ju räkna ut ett och annat.

Jag fick ligga i, det är lika bra att erkänna. Inte värdsamycket, men det var ingen pulszon2-cykling, merparten av turen låg pulsen betydligt högre. Hängde med kalasbra på platten, men så fort det börjar luta uppåt är jag rökt, stekt och friterad.

Jag trodde ju att det skulle bli max 3o minuter cykling så jag tog inte med någon vattenflaska. Big mistake. Big. Det var varmt, svetten rann om mig  och munnen var som en öken.

Med jämna mellanrum cyklade Mattias upp bredvid mig och räckte över sin flaska så jag fick dricka. Kändes lite proffsigt att göra så när vi ångade fram i typ 35.

Men fan va kul det var. Och så härlig cykeln kändes. Pigg som bara attsingen. Stabil. Svalde ojämnheter helt fantastiskt. Jag som trodde såna här maskiner var okomfortabla och stötiga. Icke så. Vill ha en en sån här nu. Vill vill vill.

Det är alltid kul att cykla lite fortare än man är van vid. Ingen lång runda, ganska precis 3 mil.

Här var vi dagens gäng.

Mr Ego, kommer inte ihåg namnet (f`låt), Rikard, Caroline, Mattias.

När vi kom hem var det infomöte där värdparet Pål och Marika berättade vad som kommer att hända under veckan.

Sen blev det middagsbuffé och som vanligt måste efterrättsbuffén provsmakas.

Glömde ju en grej, blev en smula uppgraderad även på rumfronten. Hade ursprungligen ett rum mot trädgården, dvs inte kul alls. Nu fick jag ett rum mot poolområdet, betydligt trevligare och dessutom så har jag nu eftermiddagssol. Najs.

Det var i stort sett första dagen. Nu är jag trött, ser inget vidare ut i morgon på väderfronten, så vi får se vad det blir för idrottsliga övningar. Grundprincipen för mig är cykling i alla fall förmiddagar. Måste ju få in löpning och simning också, det är ju ändå ett triathlonläger. Eller snarare vuxenkollo.

Hörs i morrn.

En månad sedan sist, men nu är jag tillbaka igen

23:e mars var senast jag skrev på min blogg, min dagbok. Mycket har såklart hänt sedan dess. Har dock drabbats lite av mental pyspunka. Men nu är det dags att köra igång igen.

Under vintern har vi i Team Rynkeby Godmorgon Stockholm tränat stenhårt. Vi avslutade innesäsongen 4:e april med ett episkt spinningpass.

För andra gången under säsongen sprängde jag min maxpuls och petade upp den ytterligare två slag. Alltså från en nivå som jag aldrig någonsin tidigare varit över, det är ju därför det heter maxpuls.

Lilla jag och teamets Fröken Spinn, Tina, som kört stentuffa

pass hela vintern igenom.

Några dagar senare var det dags för utepremiär med teamet. Såklart ett hårt pass. Well, designat av mig faktiskt, för jag är ju utsedd att vara teamets träningsansvarige.

Här ser man vad hård och målmedveten träning ger. 

Det är som ett slags föryngringskur. 21 år, jo jag bockar och tackar för det.

Självklart har jag löptränat och simtränat också. Man är väl en äkta triathlonwannabe.

Jag är inte snabb, det kan man inte beskylla mig för,

men jag tar mig fram. Förhoppningsvis i en fart som

räcker för att klara cut offen i tävlingen i september.

Se ovanstående bildtext. Inte snabb i löpning heller,

men förhoppningsvis kan jag stappla mig i mål

innan de drar något slags rep.

Så har vi, hustrun och jag, även hunnit med en lördag med barnbarnen. Då brukar vi ta med dom på något kulturellt. Den här gången blev det besök på Armémuseet och därefter en smarrig pizzalunch.

Oj, vilka minnen som kom upp vid besäket på museet.

Bara glada och positiva minnen.

Lumparåret är bland det roligaste jag varit med om. Klyschigt som attan, men jag klev in på regementet som en pojke och muckade som en man. 

Det kan man inte tro, men jag var rätt busig, Fick ofta s.k. kompaniförbud. Betydde att jag undernågra dygn aldrig fick lämna vår korridor förutom då jag fick äta på markan och delta i övningar. Berodde ofta på att jag kom för sent tillbaka till regementet efter våra onsdagsfester ute på stan. I Skövde. Det var där jag gjorde lumpen.

Även på den tiden hade jag kameran med mig överallt. Det här är nästan en selfie. Nästan alltså.

En väldigt ung Mr Ego, typ 19,5 år gammal.

Gjorde lumpen som Militärpolis. 

Inte jättesvårt att hitta mig i bilden.

Det där var allt länge sedan, typ 45 år tillbaka i tiden. Herrejesus säger jag, tiden går alldeles för fort. Lumpen var nästan lika kul som det är att vara med i Team Rynkeby.

Då var då, nu är nu. Livet går vidare. I morgon sätter jag mig på flyget till Mallorca. För tredje året ska jag vara med på ett triathlonläger med Team Snabbare. Absolut skitkul.

En av dagarna ska jag cykla till Formentor.

Nä, nu orkar jag inte hamra på tangenterna mer, nu ska jag strax hoppa i säng. Taxin kommer kl 04:45.

Kanske, eller snarare troligt, kommer jag framöver att skriva varje dag och berätta hur det går för mig på lägret typ Old man on training camp. Kommer bli så jäkla kul.

En vanlig torsdag bara

Ibland är det roligt att träna. Ibland känns det som jag är på väg till min egen avrättning.

Så kändes det inte igår även om torsdagsträning ofta är en smula jobbigt eftersom vi kör ett tufft spinningpass med Team Rynkeby på sena onsdagskvällar. I onsdags började nedräkningen. 100 dagar kvar till TdP, Team Rynkebys Tour de Paris.

Som lite extra pepp satte vi upp Eiffeltornet bredvid vår Spinningfröken.

Hursomhelst så hade jag ett pass igår med min coach Stina på eftermiddagen efter jobbet. Inte jättemycket traditionell styrka, vi fokuserade på core och balans.

Herrejävlar vad sned jag är i min kropp. Känns som hela vänstersidan saknar stabiliserande muskler. Fruktansvärt frustrerande. Vi analyserade lite och kom fram till att det måste ha uppkommit efter det att min vänstra hälsena smällde av för bortåt 10 år sedan.

Den läkte dessvärre inte ihop korrekt, vissa muskler försvann liksom i vänsterbenet och för att kompensera det så måste hela kroppen använda högersidan mer. Så nu måste jag träna lite mer på den saken också.

Efter det passet hem för intagning av lite energi för att en stund senare åka iväg till veckans simpass med Human Ambition.

Vi var bara fyra killar på det passet. Perfekt. Varsin bana. En av killarna körde rehabsim, han körde bara benspark i en timme. Respekt, säger jag.

En annan kille tränar för Ironman Kalmar, en snabb rackare. Den tredje killen tränar för swimrunloppet Engadin, ett brutal jobbigt lopp. Min dotter Sofia har kört det, så jag vet.

Dessutom hade den killen i somras kört Rockman. Även det ett swimrunlopp bland Norges fjordar. Kan vara det mest jobbiga och brutala swimrunlopp som finns.

Den fjärde killen var jag. Det är alltså den typen av simmare jag tränar med. Klart man blir inspirerad.

Jag nämnde Rockman. Min dotter Sofia har gjort det loppet också. Vill du läsa hennes race report från det loppet kan du göra det HÄR. Ta dig gärna tid och läs det, mycket läsvärt om man gillar utmaningar och hur man kan genomföra dom.

Jag vill så gärna tro att Sofia har fått sitt jävla-anamma och tjocka pannben från mig, men jag tror faktiskt det är tvärtom. Det är hon som inspirerat mig till att ge mig på svåra idrottsliga utmaningar.

Tillbaka till simbassängen. Har inte simmat på två veckor. Var lite oroligt hur mycket jag tappat. Men no danger on the roof, kan ha varit mitt bästa pass ever.

Lätt uppvärming 100 meter, direkt på det 4x25 i fart 1, 2, 3 resp 4. För dig som inte vet är fart 1 superlugnt och 4 är maxfart. 2 och 3 såklart däremellan. Kan ibland vara svårt att hålla ordning på farterna med det gick kalasbra. Helt perfekt om jag ska vara ärlig.

Sedan följde ett oändligt antal längder med bara benspark i Stålmannenposition i de olika farterna. Ni som vet, ni vet. Ni andra får gissa.

Sen följde något som jag aldrig gjort tidigare. Fyra hundringar i fart 1, 2, 3 och 4. Fyra stycken på raken. Jösses. Dessutom skulle det ju gå ganska fort och intensivt.

1:a 2:16, 2:a 2:04, 3:e 1:55, 4:e 1:59. Lite surt att jag tappade på sista, blev trött som bara fan, och gjorde världens sämsta vändning vid 75. Kändes som tiden skulle bli sämre än första, men det blev ju en helt okey tid för mig ändå. Hade jag satt vändningen hade ju det blivit den bästa hundringen av de fyra. Surt sa räven.

Okey för mig alltså, de andra killarna stog ju såklart och hängde vid bassängkanten när jag hade en längd kvar vid varje hundring. Sa ju att det är snabba killar. Och så jag.

En kul kväll, idag har jag träningsvärk i benen och på sidorna på magen. Båda träningarna tog rejält, en härlig känsla.

Idag helvila men i morgon blir det cykling och löpning direkt på det. Sannolikt vann hustrun kampen om vad vi ska göra, så det blir nog cykling på trainern på eftermiddagen.

Ser inte direkt fram mot det, coach Stina anbefaller nämligen två timmar på den och sen direkt ut på lite löpning efter det. Kvarvarande avsnitt av Solsidan räcker inte i två timmar, måste hitta något annan kul att titta på när jag trampar.

Livräddande kunskaper

Idag blev min bil klar. Som jag trodde. Inget fel kunde konstateras. Bedrövligt, men vad göra, felet kommer ju bara ibland och ger inte ifrån sig någon felkod i systemet. Ger mig fan på att något rasar totalt två dagar efter att garantin går ut.

Även idag blev det en frisk och lite krispig cykling, nu tillbaka till verkstaden. En skön tur även idag. Jätteskön faktiskt.

Igår blev det ju ingen bra bild på min cykel. Som kompensation blir det därför idag en renodlad bonusbild på den. Känns rättvist.

I går kväll hade vi kurs med Team Rynkeby-God Morgon Stockholm. Livsviktig kurs. HLR. Hjärt- och lungräddning.

Har vi i och för sig haft varje år, men det är alltid nyttigt med träning och återuppväckning av slumrande kunskaper. För en del nya i teamet var det ny kunskap.

Jennie och Erica gav oss viktiga kunskaper

Jennie är en av våra cyklister tillika med i vårt sjukvårdsteam. Hon har mångårig erfarenhet från diverse akutmottagningar. Vi har även några läkare i teamet. Känns jättetryggt att ha med viktig sjukvårdskompetens när vi är ute och cyklar.

Erica är fru till en av våra cyklister och hon jobbar dagligen med sådana här utbildningar i företaget Brandfast som ställde upp med både undervisningsmaterial som Erica själv. 

Cykling är en farlig sport, så vi pratade även hur vi ska bete oss om det händer något under våra cyklingar. Du vet, varna, larma, stänga av trafik osv osv. Viktigt att prata om det i förväg, för när saker händer är det lätt att det blir kaos om man inte har pratat om rutiner i förväg.

Under de tre år jag varit med i Rynkeby har det hänt saker. Vissa saker mer allvarliga än andra, så att ha med sig HLR-kunskap, oavsett om man cyklar eller går på gatan är jätteviktigt.

Inte nog med det, vi hade även en kortare kurs i cykelmeckning också. Eller rättare sagt, hur man gör när man får punka. Alla i teamet vet inte det, så det är ju lite spännande.

Vi har ju lyckan att i vårt team ha världens bästa cykelmeck, Christoffer Härling, mest benämd som Rille. Han jobbar till vardags hos Sportson i Farsta som fantastiskt nog upplät sina lokaler till oss efter stängningsdags.

Bilden har jag ogenerat snott av Anna Högman.

Någon har uppenbarligen en crush på Rille.

Vem kan det vara?

Nu är jag lite sen på bollen, men rätt vinnare i Mellofinalen skulle varit Jessica Andersson med hennes Party Voice.

Hörde den just på radion och jag gick igång direkt utan att först veta vilken låt det var.

Då är det nu officiellt  klarlagt, fel låt vann. Rätt låt skulle varit Party Voice. Tänk att man måste vara med och styra upp allting överallt.

Fuck off

Det ska börjas i tid. Cyklistogillandet.

Idag gjorde jag som många andra, som de riktiga hjältarna, de som cykelpendlar till och från jobbet i ur och skur.

Min VW mår inte riktigt bra tyvärr, så ett verkstadsbesök var nödd och tvunget. Den liksom hackar sig fram emellanåt. Riktigt obehagligt. Självklart är den helt symptomfri när verkstaden kollar. Finns heller ingen röd tråd när det uppstår. Kommer helt random.

Så nu vill de ha kärran i två dagar för att gå igenom rubbet.

Alltså. In med hojen i skuffen och iväg till verkstaden. Ur med hojen, på med hjälmen och sen cykla hem.

Fy vilken dålig bild. Man ser ju inte min fina cykel.

Precis som en vanlig pendelcyklist. Kände mig lite cool faktiskt. Skönt med dubbdäck, isiga cykelbanor här och där. Men lite kyligt om nosen, det måste erkännas.

Sträckan blev hela 5 km. Hade gärna cyklat betydligt längre, det var en härlig känsla att cykla på riktigt och inte på en spinningcykel eller på trainern.

Men så kom själva orsaken till det här blogginlägget. En liten snorunge ropade FUCK OFF till mig.

Cyklade förbi en skola, på en GC-bana med tydligt uppmärkt cykelsida och en gångsida. Kan inte ens missas av en blind.

Självklart vajade en liten snoris mitt i cykelbanan. Jag plingade och ropade TUT TUT, men ingen reaktion. När jag gled förbi sa jag "-du går mitt i cykelbanan".

När jag rullat typ 25-50 meter förbi hör jag honom ropa "-FUCK OFF". Fattade först inte vad han sa, men när jag gjorde det var jag så långt förbi så det var försent att tvärnita och tala tydligt med honom.

Redan där, i småskoleåldern, kör vi med det tuffa stajlen alltså, fuck off till alla. JAG är viktigast, ingen talar om för mig vad som är rätt eller fel.

Ungjävel, säger jag.

Fyra veckor med en coach

I mitt förra inlägg berättade jag om hur de första veckornas träning med en coach var. Vi kör i fyraveckorsperioder, där fjärde veckan var veckan som just varit. En vilovecka.

En vilovecka är inte bara att ligga på soffan, nej nej, en vilovecka innehåller träning om än i blygsam skala och med mindre intensitet.

Första dagens "vila", måndagen, bestog av en tennismatch (VINST) och rörlighetsträning.

Tisdagen var totalvila. De där förbestämda vilodagarna är lite jobbiga. Ibland skönt att så att säga luta sig mot, när kroppen är lite trött, men också ibland väldigt frustrerande när det spritter i benen och man bara vill göra något. Men inte får.

Onsdag undantaget som bekräftar regeln. Spinning med Rynkeby. Här går det inte att mesa, det är fullt ställ som gäller, från minut 1 till minut 90.

Mr Ego, Lovisa och Johan innan vi drog igång.

Efter passet var vi inte riktigt lika snygga och fräscha.

Ja alltså, Lovisa och Johan är ju förstås alltid

både snygga och fräscha.

Torsdag pulszon 2-cykling en timme innan frukost. Det var all träning den dagen. Saknade simpasset med Human Ambition som jag brukar köra torsdagskvällar.

Bilden ljuger lite. När jag cyklade hade jag Zwift bara i en liten

ruta. Som huvudattraktion kollade jag in tre avsnitt av Solsidan

På eftermiddagen blev det lite ångestshopping på Wiggle. Ett nytt 28-mmdäck. Lite energigrejs, och ett nytt däckjärn från Crankbrothers.

Däckjärnet från Crankbrothers

Såg en reklamsnutt om det här däckjärnet. Verkade smart så jag tänkte att en femtilapp kan man ju ändå offra för att testa. Och jodå, det funkade bättre än vanliga däckjärn, men absolut inte lika lätt som på reklamsnutten. Där hade de ett väldigt mjukt och slabbigt däck som elegant föll på plats. På mitt däck, ett vanligt däck, var den sista överkrängningen lika hårt som vanligt.

Men sammantaget får det mer än godkänt.

Så lite om 28 mm vs 25 mm. Förra våren testade jag att lägga på 28:or både fram och bak. Jag upplevde en märkbar skillnad i komfort. Behagligare och mjukare gång helt enkelt med 28:or.

Men problem uppstod lite då och då på bakdäcket. Grus fastnade ibland där det var som trängst. Inte mellan stagen ner till däcken, det var utrymmet mellan bromsen som blev för tight och där fastnade ibland gruskorn som låg och skavde. Så då bytte jag tillbaka till 25:or och problemet försvann. Men fram behöll jag 28 mm. Där blev det aldrig problem.

Saken är den att på den hojen har jag Ultegra, på nya Rynkebycykeln sitter Shimano 105. De är bredare vilket borde innebära att 28 mm får plats utan risk för att grus fastnar.

Det är där det blir lite trångt på Ultegrabromsarna

och gruskorn kan fastna. Bredare på 105-bromsen.

Vi får se ute i verkligheten, jag testar med 28 på bakdäcket igen och funkar det inte går jag såklart ner till 25 igen.

Fredagen totalvila igen. Kändes inte kul, hustrun och jag brukar ju köra ett pass på gymmet på lunchen. Men bara att bita ihop och följa coachens program.

Så dök lördagen lite plötsligt upp. Gissa vad. Jepp, vila och bara 15 minuters rörlighetsträning.

Varje morgon läser jag Dagens Nyheter till frukosten. På sportsidorna läser jag om Djurgården hockeys syn på sin spelidé. Rent makalöst. Vilket nytänkande. 

Det här kallar jag modernt tänkande. Måste vara trist att spela i något annat lag som ännu inte kommit på det här. Som inte vill vare sig åka skridskor eller ta tillbaka pucken när man tappat den. Och det där med anfall, är det inte det som är själva nyckeln till att göra mål, och därmed ha chansen att vinna? Eller tänker jag fel där? Visst är det härligt med idrottsliga floskuttalanden modell nonsens.

Söndag blev det ordning på torpet igen. På förmiddagen lugn löpbandslöpning 6 km. Som vanligt inte över pulszon 2. Den här gången blev det jobbigt. Redan efter 3,5 km så gick pulsen över gränsen. Då säger coachen att då får jag gå en stund så pulsen går ner till rätt nivå. Rätt trist, men jag gör som jag blir tillsagd.

På kvällen ett skivstångspass med Rynkeby.

Det var teamets sista gemensamma styrkepass, nu återstår bara fyra spinningpass innan vi är mogna att kasta oss ut i verkligheten. Dvs om snön behagat att smälta till den 8:e april då vi planerat vårt första pass. Eller rättare sagt, vi hade planerat första passet till den 1:a april, men pga vädret har vi skjutit på premiären en vecka.

Nu tänkte jag komma med en grej. Jag ska avslöja hur jag tänker inför säsongen. Lite ovanligt kanske, har inte läst om att någon tänker så logiskt och så genomtänkt, men min idé är att trampa utav helvete när jag cyklar. Vila lite i nerförsbackar, men i övrigt trampa på så gott det går. Min idé är att då kommer jag framåt och närmare dagens mål.

Likadant i simning och löpning, att hela tiden röra mig framåt. Känns lite spännande med den typen av nytänk i de grenarna. Det tror jag är nyckeln till att få min ironmanmedalj.  Hoppas jag tänker rätt där.

I veckan kom ett brev från Simförbundet. Till mig. Äsch då, visserligen tog det närmare två år för mig att lära mig crawla, men att bjuda in mig som hedersgäst bara för den sakens skull känns ändå som lite överkurs. Jag är säker på att förbundet hittar lite yngre förmågor som kan fortsätta Sveriges tradition att vinna guldmedaljer i diverse tävlingar. Jag börjar bli lite för gammal för det. Men tack ändå.

Fast egentligen, alltså sanningen, är nog att anledningen till brevet är att mitt företag StockholmsBuss för andra året fått förtroendet att sköta busstransporterna för simmarna.

Idag börjar jag en ny fyraveckors träningsperiod. Börjar lugnt, väldigt lugnt. Tennis ikväll, vila i morgon. Sedan är jag rädd att det blir två pass om dagen, men vi får se, i skrivande stund har jag inte fått hela veckoprogrammet.

Oavsett det, jag är redo. Och taggad till max. Dessutom väldigt nöjd med första månaden med en coach som säger vad jag ska göra. Och inte göra. Efter fyra veckor med rörlighetsträning går det nu t.ex lättare att få på mig strumporna på mornarna. Bara en sån sak.

Nu har jag blivit strukturerad. Äntligen.

Tre veckor har gått sedan jag började med en triathloncoach. Kan ju låta lite märkligt, tycker nästan det själv, att en snart 67-åring väljer att träna med en coach.

Fast det tycker jag egentligen inte. Har nämligen insett att jag behöver hjälp om jag ska få den där efterlängtade medaljen runt halsen.

Min coach heter Stina Jönsson och hon har tagit på sig den grannlaga uppgiften att få mig i mitt livs form. Hon lägger sig inte i detaljerna i min cykelträning och inte heller min simträning. Cykelträningen sker med Rynkeby och den är som den är.

En bättre simcoach, Micke Rosén på Human Ambition, är svår att slå. Förbundskapten och tränare för ett av Sveriges bästa och folkkäraste landslag, hrrrm, harkel, harkel, det i Open Watersimning.

Däremot kommer Stina att coacha mig i löpning som även det är en svag del hos mig. Och som sagt, lägga upp ett korrekt program som sakta men säkert tar mig mot målet att vara i mitt livs form den 9:e september. Dock med en viktig sak, nämligen att jag ska vara i fin form vid mina delmål, Halvvättern, Vätternrundan och såklart cyklingen till Paris.

Hursomhelst så började vi för tre veckor sedan. Föga överraskande var det Vecka 1 i mitt program, och vi börjar med en slags uppbyggnadsfas under några månader.

Veckan bestog av lugn träning förutom cykel- resp simpassen. Två vilodagar under veckan. Det kändes lite ovanligt och det kröp lite i kroppen de dagarna. Total träningstid den veckan blev 6,5 timmar.

Vecka 2 blev en aning tuffare intensitet och det blev 8 träningstimmar och fortfarande två vilodagar.

Avslutade veckan med en kulturdag med kära hustrun. Det blev ett besök på Fotografiska museet med bra utställningar av fantastiska fotografers lika fantastiska bilder.

Klart man måste se lite djup och tänkande

ut när man betraktar konst.

Vecka 3, där vi är just nu, är den tuffaste veckan, men likväl innehåller den två vilodagar.

I måndags, 3:e veckans första dag, började med träningsvila men med 30 minuters rörlighetsträning.

Man hinner en del på en lunch om man vill

På tisdagen var jag tvungen att sätta väckarklockan på ringning för programmet sa att jag skulle köra 60 minuter på trainern innan frukost. Hela timmen i pulszon 2. Frukosten efter passet smakade hur bra som helst.

Zwiftcykling är lite roligare än att titta in i en vägg när man kör på trainern.

Lyckades rätt bra att hålla mig inom pulszon 2.

Onsdagen innehöll rörlighetsträning 15 minuter plus lunchlöpning 20 minuter i pulszon 2. Dåligt väder, så det blev löpbandet på gymmet. På kvällen fullt ställ 90 minuter på Rynkebyspinningen.

Lyckades bra att hålla rätt nivå även på löppasset

Torsdagen simning 75 minuter. Fart och teknik. Ett kul pass som avslutades med en staffett 3x50 meter.

Självklart hade jag sämst tid, svårt att simma lika fort som triathlonkillar i 30 och 40-årsåldern. Inte ens simfenor räckte för att helt matcha de andra. Men kul var det i alla fall.

Fredag, ta-da, vila hela långa dagen. Kändes jätteskönt.

Idag lördag ett brickpass, dvs cykling på trainern direkt följt av 5 km löpning på löpbandet. Det här passet såg jag fram mot hela veckan med skräckblandad förtjusning, trodde det skulle bli ett fruktansvärt jobbigt pass.

Upplägget var att under cyklingen ligga på 70 % av mitt FTP under cyklingen och löpningen skulle ligga i pulszon 2 hela tiden. Funkade klockrent. Cyklingen kändes så lätt så jag undrar om inte mitt FTP är för lågt. Måste nog göra ett nytt test ganska snart.

Lördagens mest jobbiga pass, ett tredje, blev ett verkligt uthållighetspass, teaterbesök på Stadsteatern med bästa hustrun. Lyckligtvis var vi inbokade i en loge, där man kan slumra till lite lagom diskret om behov skulle uppstå.

Det behövdes inte, pjäsen var okey, men inte mycket mer. Kanske för att jag hade hög energihalt i kroppen under hela pjäsen.

Om några veckor ska vi göra ett maxpulstest för löpning. Du vet sånt där jobbigt kräktest, med lite blodprovsstick lite då och då. Det blir spännande.

Veckans sista dag, söndagen, kommer att bestå av rörlighet- och styrka 45 minuter och så kröner vi dagen med Rynkebyspinning igen, fast då "bara" ca 50 minuter.

Tredje veckan har nu bestått av 10 timmars träning men ändå med rätt mycket vila. Nästa vecka, nr 4 i schemat, är en vilovecka med begränsad träning och med begränsad intensitet förutom på Rynkebyträningarna.

Sen börjar vi om igen med en ny treveckorsperiod med stegrande nivåer innan nästa vilovecka. Så ska vi hålla på är det tänkt.

Det här känns superkul. Ålder är bara en siffra, alla kan om man bara vill. Och jag vill. På riktigt. Jag vill se om jag kan få min kropp att klara en Halv ironman.

Den här texten skrev min dotter Sofia på sin blogg för ett tag sedan. Det är precis så jag också känner.

Det kommer alltid att finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av Nutella och Dumlekola.

Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge.

Dags för ett sammandrag

Har inte skrivit något blogginlägg på flera veckor. Har väl haft någons slag mental pyspunka när det gäller skrivandet. Trots att det har hänt rätt många saker i mitt liv sedan sist.

Så här kommer helt enkelt ett sammandrag så du blir lite uppdaterad av mitt liv. För det är ju såklart av högsta intresse. Verkar så med tanke på antalet läsare av min blogg, som de senaste månaderna ökat lavinartat. Eller kanske inte lavinartat, men jäddrans många fler nu än för bara ett halvår sedan.

Okey, here we go, jag tar det grenvis, som man säger i idrottssammanhang:

Cykling
Vi i Team Rynkeby fortsätter vår cykelträning med både styrkepass och spinning. Vid spinning håller vi oss till Mattias Recks Giro 4. Nu har vi kommit till fas 4, som är sista delen av hela programmet.

Herrejävlar, den delen var inte att leka med. Absolut superjobbiga 90 minuter. Men om man härdar ut får man nog bra betalt ute på landsvägen längre fram i vår.

Ännu en gång har det blivit N+1. Ännu en cykel har landat hos mig. Nu har jag fem hojar. Måste sälja två i alla fall, använder de ändå aldrig.

Den här gången blev det en ny Rynkebyhoj. Min gamla är från 2015 och i aluminium. Inget fel på den, men nu tänkte jag att jag skulle belöna mig med en karbonhoj. Cyklarna vi får köpa är Bianchi Intrepida med Shimano 105-komponenter. Kommer dock att flytta över Ultegraprylarna som jag uppgraderade gamla hojen med.

Den nya väger in på 9,4 kg. Något lättare än min gamla, men ändå ingen utpräglad lättviktshoj. Vad spelar det för roll när jag själv väger in på 103 kg.

Hämtade cykeln i den fina butiken Velo & Oxygen i Sickla. Det är dom som fick Rynkebys förtroende att leverera både Team Stockholms och Team Täbys cyklar.

Lite oväntat påbörjades min nya karriär som fotomodell i butiken. De valde mig som objekt när de berättade om cykelutlämningen. Stort. Vad kan man tjäna som fotomodell? För mindre än 10 tusen går man väl inte ens upp ur sängen va?

Man kan inte gå in i en cykelaffär utan att köpa något. Sånt funkar inte. Cykeln har jag redan betalat för flera månader sedan, så den räknas inte som ett inköp.

Det blev ett par nya skor. Klart man behöver nya skor till en ny cykel. Kunde inte bestämma om de skulle vara vita eller svarta så det blev svart/vitt. Borde tillfredsställa alla falanger inom Stilpolisen.

Personligen anser jag att strumpskaften är några centimetrer

för höga. Kommer att åtgärdas lagom till utesäsongen.

Sen har jag varit ute några svängar på min nya cyclocross. Vilken succé. Riktigt nöjd med det köpet, ångrar mig inte en sekund.

Häromveckan fick jag en rätt schysst komplimang. Var på väg till Lunda livs, några mil norr om Sollentuna, för att fika. Trummade på rätt bra. Körde förbi tre killar som pausade lite vid vägkanten. Jag fortsatte mot mitt mål.

Vid ett tillfälle stannade jag för att fota. Tyckte den jättelånga raksträckan skulle få bli symbolbilden på ett Instainlägg. Jahadu, vilka kom där och förstörde bilden, om inte de tre killarna jag nyss hade kört förbi. Schyssta gossar, eftersom jag hade klivit av cykeln frågade de om allt var okey.  Sånt tycker jag värmer när man är ute själv och cyklar.

Tänkte hänga på, men de hade hunnit för långt innan jag hade satt mig på hojen igen.

När jag kom upp till fikat satt de tre redan där och fikade. Vi språkades vid lite, och då kom  komplimangen som jag sög åt mig. "-fan vad du pinnande på i motvinden, vi kom ju knappt ifatt dig".

Vadå motvind tänkte jag. Har jag haft motvind? Tyckte det stundtals gick lite trögt, men hade inte en tanke på vinden.

Sen frågade de om jag ville hänga på dom hemåt, men jag avböjde vänligt. Hade bestämt mig för samma väg tillbaka nämligen.

Då gick det lite lättare och när jag kom hem kollade jag pulskurvan, och tamigfan, det var ju viss skillnad på dit- resp hemvägen. Underligt att jag inte tänkte på det när jag cyklade.

Simning
Det flyter på kan man lite skämtsamt säga. Märkligt så roligt det blev när det äntligen släppte och jag kan crawla. Inte jättefort, men ändå, jag kan. Skitkul. Nu kör jag eget pass på tisdagsluncher och ett rejält fartpass med Human Ambition på torsdagskvällar.

Det händer även att dotter Sofia simmar samtidigt och då måste det ju tas bilder. Det är sen gammalt.

Löpning
Näe, här har jag slarvat skämmigt mycket. Inte mycket att orda om, det kommer bli bättre.

Vet du varför? Jo jag har engagerat en riktig triathloncoach som ska hjälpa och stötta mig ända fram till loppet i Ruegen i september. Kommer bli både sjukt kul som sjukt bra. Jag hatar för övrigt ordet sjukt som förstärkningsord, men det är så man säger har jag hört på TV, så då gör jag det också. Man vill ju liksom hänga med.

Min coach heter för övrigt Stina Jönsson och är specialiserad på uthållighetsidrotter. Som t.ex triathlon.

Jag har misslyckats i två år att hämta hem den efterlängtade Ironmanmedaljen, så nu går jag all in och tar all hjälp jag kan få. Kosta vad det kosta vill.

Vi började i måndags och den här veckan är således första veckan under hennes vingar. Vi kommer att köra i 4-veckorscykler, och det här är vecka 1, en hyfsat lugn vecka, även om jag just nu känner mig rätt urblåst, nästa vecka blir tuffare, veckan därpå grymt tuff, sedan blir fjärde veckan en vilovecka med bara blygsamma pass och mycket rörlighetsträning. Tror jag.

Det ska bli så förbaskat (obs, inte sjukt) kul att köra efter ett nogsamt uträknat program. Och yes, hon kommer att ta hänsyn till min ålder, jag kommer inte att få köra lika tuffa pass som kidsen. Tror jag.

Mitt privatliv
Livet består ju inte enbart av träning och idrott. Det finns ju annat i livet också. T.ex att resa med hustrun. Vi åkte häromveckan till La Palma, den västraste ön av Kanarieöarna.

Man kan säga att det var en slags kompensationsresa med hustrun för hennes stöttande av mig i min idrottsliga gärning. Skönt att komma bort ett tag till den härliga värmen.

Tjenare, de hade det sämsta vädret på 10 år.

De första dagarna var eländiga. Regn och kallt, fanns inte tillstymmelse till värmeelement på hotellet. Det var så kallt så jag gick omkring fullt påklädd och med morgonrocken utanpå. Och i tofflor.

Roade mig med att kolla filmer på datorn. Pulp fiction är ju bra, den kan man se flera gånger.

Jag sov också. Verkade som jag behövde det. Ca 10-11 timmar varje natt, och dessutom 1-2 timmar i soffan på eftermiddagen.

Ätit har vi också. Massor. Onödigt mycket för min del. Hotellet bjöd varje dag på en överdådig buffé. Jag siktade varje kväll in mig lite extra på efterrättsbuffén.

Träningen blev inte alls vad jag hade räknat med. I hemlighet hade jag planerat att både simma i poolen och ta en löptur varje dag. Funkade ju inte. Inte i början i alla fall.

Vågade inte ens tänka tanken att hyra en cykel. Då hade jag fått åka hem som en singelman och det ville jag inte.

Badade inte en enda gång. Sprang två gånger. Men hualigen så jobbig terräng. Knappt ett enda platt parti, bara uppför eller nerför. Men så fanns det en trappa mitt i alltihop. 250 steg. Jag räknade. Två gånger.

Rätt jobbigt att spinga uppför trappor. Andra löpturen sprang jag upp, vilade, sprang ner och sen fick jag väl hjärnsläpp, jag vände om och sprang upp en gång till. Fast med lite vila på mitten annars jag jag dött av utmattning.

Sen ner igen och upp 100 steg igen. Det blev ungefär 600 trappsteg. Uppför, och såklart lika många nerför. Sen var jag trött. Knappt jag orkade lyfta benen på sista kilometern till hotellet. Uppförsbacke såklart.

De sista två dagarna var helt okey vädermässigt, så vi fick smaka lite på värmen i alla fall, det var skönt.

Har haft lite tur i oturen också. Man gamla Garmin 810 gick sönder. Eftersom garantin hade gått ut fick jag betala 800:- i reparation, men de skickade en ny Garmin 1000 istället. Najs.

Dessvärre började den strula, visade helt galna höjdkurvor, och så kan man ju inte ha det. Ringde supporten och fick tips att återställa till fabriksinställning och börja om därifrån. Då pajade hela enheten, stängde ner efter 15 sekunder. Varje gång. Så kan man ju inte ha det.

Skickade in den och ser man på, bara fyra dagar senare landar en sprillans värsting Garmin 1030 i brevlådan. Man tackar och bockar. Garmin måste ha världens bästa kundsyn. Tror jag aldrig kommer att byta märke med en sådan service.

Ja, det var väl i korthet en del av vad som hänt de senaste veckorna. Men allt är inte skojsigt, kul, ansvarslöst och lattjolajban.

En sak till har nämligen hänt, en supertråkig sak som förmörkar tillvaron för oss ganska rejält. Fast det är så privat så det tänker jag inte berätta om. Lite intregritet har jag allt även om jag brukar berätta rätt mycket om mitt liv på bloggen.

Men man måste försöka gå vidare och inte låta deppiga saker förstöra det fina i livet. Eller bara sitta still och låta livet passera.

Nä, ska man ställa upp i veteran-VM år 2041 får man allt ligga i lite med träningen. Så är det bara, man måste även ha något långsiktigt mål också, när jag fyller 90 ska jag ta en guldmedalj.

Men först är det en Ironmedalj som ska bärgas. I september. Den 9:e. I Ruegen. Thats it.

En härlig cykeldag som kunde blivit min sista

En uberjobbig vecka är över. När jag skriver det här har en ny vecka börjat. Som den smarta person du är har du räknat ut att det är måndag. Fast just nu är klockan bara 03:30. Är båtvakt på båtklubben.

En gång om året är man vakt. Skittråkigt, men nödvändigt. Tiden går långsamt, så då kan man ju skriva lite på bloggen mellan rundorna bland båtarna för att hålla buset borta.

Veckan som var har nog varit en av de jobbigare på länge. Inte jobbmässigt, utan träningsmässigt.

Veckan började med en tennismatch. Lirade för en gångs skull helt formidabelt, blev vinst. Kul. Behövde det för självförtroendet som var i princip i fritt fall pga skitdålig tennisform.

Tisdagen som vanligt ett dubbelpass. Simning på lunchen, lite teknik och lite distans.

På kvällen pass nr 2, löpning. Blev ett hårt pass så jag var rejält trött när jag kom hem.

Stravas betyg på min löpinsats

På onsdagen spinning 90 minuter med Team Rynkeby. Var på uruselt humör, så jag trampade som bara fan för att få bort det där som skavde inombords.

Vad händer då? Jag trodde min maxpuls var 165, vilket det varit det senaste året. Toppar det med att nå upp till den himmelska höjden 172 som max. Inte undra på att jag fick släpa mig hem. Nästan svimmar av trötthet på kudden i min sköna säng.

Torsdag kväll simning igen. Fart och intervallträning med Human Ambition. Även denna kväll nästan svimmar jag av trötthet på kudden i min sköna säng när jag kommit hem.

Fredag som vanligt ett gympass på lunchen tillsammans med kära hustrun. Körde först löpning på löpbandet och sedan ett styrkepass, ett rätt hårt sånt för benen.

Lördag, en härlig dag. Hade tänkt vilodag, men se det gick inte. En härlig dag så nya cyclocrossen måste ju testas på långtur. Tänkte lågpulsträning.

Så jag gav mig iväg norrut fyra mil där jag tog en fika med tilltugg.

 Rena vårfeelingen, även om det var lite kallt och lite småhalt 

här och där.

Fikastället Lunda Livs

Nya vita cykeln i bakgrunden.

Sen tillbaka hemåt igen, men en annan väg en bit.

Nya cykeln var succé. Superhärligt att cykla på, och näst intill perfekt inställning av allting för min späda kropp.

På hemvägen kom så incidenten. Då kändes det som det kunde varit det sista som hände mig i livet.

Kom cyklande i ett lätt nedförslut med en svag sväng till vänster lite längre fram. Vägen låg i skugga. Plötsligt får jag möte av en bil mitt i svängen. Vägen är snorhal så han kommer med låsta bromsar rakt emot mig. Jag nyper mina bromsar så hårt jag kan, får en liten sladd på bakhjulet men lyckas hålla mig upprätt och svänga skarpt höger. Lyckligtvis är det gott om plats bredvid asfalten och när jag precis svängt undan nästan snuddar bilen mitt bakhjul.

Herrejävlar så nära det var. Stannar till med bultande hjärta men ingenting har trots allt hänt, svårt att skuldbelägga föraren, för vägen var trots allt blankis. Cyklar vidare för att inte fastna i obehagliga funderingar och har snart glömt det obehagliga. Det är ju ändå så fint väder och en kul cykel.

Det blev till slut en runda på åtta sköna mil precis i det lugna tempo jag tänkt mig.

Här hade jag inte ställt om min Garmin till min nya maxpuls,

vilket innebär att jag körde mer i zon 2 än vad grafen visar.

Däremot är det nog dags att köra ett nytt FTP-test på trainern. Det här kan ju inte stämma med tanke på pulsnivån på rundan. Eller så visar min wattmätare fel värden.

Trots en lugn tur så var jag supertrött när jag kom hem. Gick omkring som en zombie och låg mest i soffan och slökollade tv.

På söndagen blev det lite tårtätning och andra godsaker på ett litet födelsedagskalas och så veckans avslutning, ett cirkelpass med Team Rynkeby.

Usch och fy så jobbigt det var. Även det en nära-döden-upplevelse. Så trött i både kropp och själ så jag knappt visste vad jag hette. Inte så konstigt, det var mitt elfte träningspass sedan senaste vilodagen där de flesta passen varit rätt intensiva.

Vet, helt galet, man tränar inte så här. Det är bara superknäppt. Kontraproduktivt. Inser det, och ska såklart korrigera min träningsplan. Börjar med att träna lågintensivt hela den här veckan med några vilodagar inlagda så ska det nog ordna till sig.

Men trots allt, det är ju ändå rätt kul att hålla på såhär. Omväxlande träning är bra träning. Fast helst i lite mer normala doser, jag är trots allt inte en elitidrottare, bara en lätt åldrig gubbe, en triathlonwannabe. Som kanske överskattar sin egen förmåga.

Men du vet, Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.

(Citatet är från dikten Åkallan och löfte av Verner von Heidenstam, utgiven 1902. Dikten är skriven i en nationalistisk anda. I dag tolkar vi citatet mer som att våga göra saker, visa handlingskraft.)

Nu har klockan hunnit bli måndag 04:45 och det är strax dags för passets sista runda bland båtarna, sen får jag gå hem och av trötthet svimma på min kudde i min sköna säng.