Göran på triathlonläger. Dag 6. En magisk dag.

Idag var det dags för Team Snabbares legendariska Stora Bergsturen. För mig är det här det tredje året jag är med på resan, och således den tredje gången jag kör Bergsturen.

Jag och min nya kärlek nöjda över vår insats upp till Puig de Major, "Piggen".

Bäst att börja från början.

Vi rullade iväg i buss kl 08:15 till Santa Maria där turen startade.

Genomgång och uppdelning i fartgrupper

Jag körde med gruppen "inte riktigt så snabba som snabbgruppen". Vi blev åtta i den gruppen. 75 % kvinnor, 12,5 % män och 12,5 % gubbe. En utmärkt fördelning tycker jag.

Vi hade tur med vädret. Klarblå himmel och absolut perfekt

temperatur för cykling.

Första etappmålet efter en stunds plattcykling var Valdemossa, en stigning på 5.5 km, snittlutning 5 % och det värsta partiet 12 %.

När det började knepa till sig kom jag på ett mantra. Jag räknade i takt med bentagen, från ett till tio. Sedan började jag om att räkna. Igen och igen och igen. Hela tiden när det kändes jobbigt. Ett till tio. Funkade absolut klockrent. En mental grej som tog bort fokus på jobbigheten.

Förra året tog jag bergströjan upp till Valldemossa. Om den bedriften kan du läsa HÄR.

I år kom jag på en sån där förnedrande fjärdeplats. Trots att jag cyklade upp snabbare än båda åren innan. Det var kul, men räckte ändå inte upp till pallplats i år. Trist.

Men jag överlämnade med glädje äran till Kristina som var först upp.

Kristina är en värdig vinnare av Bergströjan Valdemossa 2018.

Några i vår åttagrupp var en aning långsammare, så vi väntade in dem innan vi fortsatte.

Fick delvis rollen att som kycklingpappa ligga sist. Fast det egentliga skälet var att ingen ville ligga bakom mig, för då såg de ingenting framåt.

Hursomhelst så krånglade vi oss upp och fram till den lilla byn Fornalutx där lunch intogs på det lilla mysiga torget.

Fornalutx. Den idylliska byn Fornalutx med mindre än 1000 invånare, är belägen i bergen ovanför Soller, på nordvästra Mallorca. Denna lilla by kallar sig den vackraste byn i Spanien och det är svårt att inte hålla med.

Här har vi vår lilla grupp vid lunchstoppet:

Johan (ledare), Lotta, Kristina, Susanne (ledare), Anna, Åsa (ledare) Johanna.

Efter ett lagom långt stopp dags att hoppa upp och cykla. Nu började det riktiga episka lidandet, nu ska vi uppför Piggen. Några hundratal meter upp till stora vägen och därifrån är det 1 mil uppför med en snittlutning på lite drygt 6 %. På min bedömningsskala för en kille som mig är det tufft, väldigt tufft.

Nu delade vi upp gruppen i två. De lite snabbare och de nästan lika snabba. Jag placerades i den lite snabbare gruppen. Halleluja. Den bestod av Kristina, Susanna och Anna. Och så jag.

Tjejerna pep ju iväg direkt, jag stängde in mig i min bubbla och började räkna. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Så räknade jag i princip hela vägen upp under drygt en  timme. Måste ha räknat till en miljon bergis om jag forsatt att räkna från 11 och vidare.

Kom i alla fall till slut upp på timmen och några fjuttiga minuter. Mosade mitt tidigare rekord med fem minuter. 

Inte illa pinkat om man betänker att jag hade utväxlingen 11-32 de tidigare åren, men "bara" 11-28 i år. Visserligen hade jag nu en två-tre kilo lättare cykel jämfört med de andra, men ändå, jag har blivit starkare.

Från toppen full fart ner till Café Como, dvs vid nerfarten till Sa Calobra. Där fanns vår eminenta arrangör Marika med en liten depå med vatten, godis, kakor och chips. Fantastiskt.

Därifrån for vi nu vidare med en liten fin grupp bestående av 75 % kvinnor och 25 % gubbe. En utmärkt fördelning även denna dag tycker jag.

Det blev lite mer klättring, lite mer nerför, lite uppför unt så vajter utefter stundtals makalöst vackra vyer. Vi bestämde oss för att stanna och dokumentera detta.

Denna bild är beställd av Sveriges Tandläkareförbund som ville

ha en bild med vackra leende människor som visar sina tänder.

Dessa utomordentligt snygga fotomodeller är:

Lilla jag, Anna, Kristina

Susanne

Sedan du, då hände det grejer. Trots tuffa stigningar upp i bergen kändes mina ben lika pigga som de gjorde när vi klev av bussen. Kände mig ohyggligt stark. Galet stark. Om jag jämför med mig själv alltså. Så. Härlig. Känsla.

Efter några mil kom vi till ett millångt avsnitt med mellan 0 och 1 % nedåtlutning. Det var där jag hade ett Halleluja moment häromdagen.

Strax innan det avsnittet frågade jag Kristina, som hade legat och dragit gruppen i flera mil, om hon ville att jag skulle gå upp och dra. Ja tack gärna,sa hon.

Då gjorde jag det. Som sagt, benen var hur friska som helst, så jag bombade på i typ 40-45 och var helt säker på att Kristina låg bakom. Det gick så fort att jag inte vågade vända mig om för att kolla.

När vi kom till slutet av vägen, stannade jag upp för att kolla hur vi skulle svänga. Men vafalls, ingen bakom. Helt tomt flera hundra meter bakåt. Blev orolig att jag missat någon avfart, men så dök tjejerna upp. 

Frågade Kristina vad som hände och fick svaret att hon inte hade en chans att hänga med mig. Fasen vad kul det kändes kan jag säga. Och benen mina, de var fortfarande lika opåverkade. Superhärlig känsla.

Sen cyklade vi resten av turen ihop som en grupp och kom så småningom tillbaka till hotellet. Exakt 11 mil blev det.

Sammantaget blev det här den häftigaste och roligaste cykeldagen på jättelänge. Inte den bästa, att cykla genom det backiga Champagnedistriktet med Team Rynkeby på vägen till Paris är en svårslagen upplevelse.

Trots en helt igenom magisk dag, så blev det ändå en liten besvikelse. Ännu en fjärdeplats. Nu i dagens tävling i min åldersklass snabbast uppför berget.

Lite svårt att läsa, men om du klickar på bilden är det lättare.

Dagen avslutades med middag på hotellet. Dagens efterrättstallrik blev lite mer modest idag.

Det var nog allt jag hade att berätta om denna fanstastiska dag.

Hörs i morrn.

Göran på triathlonläger. Dag 5. En härlig fikatur.

Härligt att vakna och se en klarblå himmel. Började dagen med att promenera bort till simhallen för en timmes teknikpass innan frukost.

Totalt var vi 15 st som ville simma innan frukosten.

Här är några av dem.

Ett kul pass med för mig ovanliga övningar. Dotter Sofia var en av instruktörerna. Den andra var Ulf Hausman (undrar om jag stavade hans namn rätt). 

Kände mig lite som en elefant i vattnet, men Sofia sa att det såg bra ut. Det kändes ju kul. Dessutom gav hon mig ett tips som ingen av mina tidigare minst 200 instruktörer som försökt lära mig crawla berättat. Tipset kändes bra, nu gäller att komma ihåg det till nästa gång.

Efter passet raskt iväg tillbaka, äta frukost, göra i ordning cykelkläderna och kl 09:30 var det dags för dagens cykeltur.

Kunde välja på en11-milatur eller en 7-mila. Ställde mig i 11-milagruppen. Tittade mig omkring och såg bara såna däringa snabbisar. Du vet dom som säger att idag tar vi det jäkligt lugnt och så slutar rullsnittet på 32.

Fick kalla fötter och smög över till 7-milagruppen som bestod av ett gäng mindre erfarna cyklister som inte cyklar jättefort.

Från början var vi ett rätt stort gäng, men efter några mil delade vi upp oss i ett fikagäng, som skulle stanna någonstans för att fika. Det andra gänget hade lite mer bråttom hem för att hinna med ett simworkoutpass. Fikagänget blev hela sex personer stor.

Det blev en skön och behaglig tur för mig. Precis exakt det jag ville ha ut av dagen, för i morgon kör vi det som kallas Stora Bergturen. En jobbig historia och då vill jag inte ha slutkörda ben.

Dagens tur var nog den långsammaste jag gjort på år och dag. 75 % av tiden låg jag i pulszon 1. Några andra hade det lite jobbigare. Ledare för gruppen var Åsa Schwieler, en teamkompis från Team Rynkeby 2017. Hon låg först och höll farten så alla kunde hänga med, och jag låg sist och såg till att vi inte tappade bort någon.

Det här är Åsa.

Kul att kunna delge lite tips och råd till de som inte cyklat så mycket, vilket de mottog med glädje. Sa dom i alla fall.

Vi cyklade i huvudsak på mindre jättevackra vägar, och bara ibland på de lite större.

Fina mysiga vägar i ett helt perfekt cykelväder

Efter ca 4 mil kom vi till ett superläckert genuint cykelfikaställe. Ingen aning om var, men det spelar ingen roll. 

Tjejen och det lilla knytet tillhörde inte vårt gäng.

Linnea och lilla jag. Jag åt såklart någon form av chokladkaka.

(Foto: Åsa Schwieler)

Linnea på bilden ovanför träffade jag första gången på våren 2015. Tror det var den dagen då jag blev religiös. Cykelreligiös. Det var då jag upptäckte tjusningen med gruppcykling hos Fredrikshofs CK.

Sen for vi mot hotellet och vår lilla grupp hade en egen liten briefing om hur vi tyckte dagens cykling var. Alla var nöjda och glada och nu laddade till tusen inför morgondagens bergstur.

Gruppen bestod av 67 % kvinnor, 16,5 % män samt 16,5 % gubbe. 

En utmärkt fördelning.

Lite senare var det dags för den dagliga sammanfattningen av Pål och Marika.

Sa ju att det är som värsta vuxenkollot. Då sitter man i ring

och lyssnar.

Och sen då. Middag såklart. Vi gick ner på stan och olika konstellationer gick till olika restauranger.

Jag laddade in med en Irisch Angus entrecot med pommes frites, bernaisås och två glas Sangria. Plus en halv liter vatten.

Dagens middagsgäng.

Lilla jag, Mattias aka The Photo Bomber, Sofia. Caroline, Åsa

Nu dags att sova. Lite osis. Aircondition i rummet gick sönder när vi åt middag. Sprutar bara varmluft så nu är det bastuhetta i rummet. Får lösas med öppen balkongdörr i natt.

Mer än så hände inte idag, ett simpass och ett cykelpass. Det känner jag mig nöjd med.

I morgon kommer jag att berätta om Stora  Bergsturen, upp till Valdemossa, uppför Puig de Major, aka Piggen. Den sistnämnda öns längsta backe. 14 km episkt lidande utan något platt avsnitt om jag kommer ihåg rätt. Trampa trampa trampa. Bara en liten bit till, bara en liten bit till, bara en liten bit till. Det kommer bli mitt mantra.

Hörs i morrn.

Göran på triathlonläger. Dag 4. Blött.

Hoppade över morgonyogan ännu en gång. Valde istället havssimningspasset innan frukosten.

Samling kl 06:55 för gemensam promenad ner till stranden. Vår eminente ledare Pål varnade för kallt vatten, men när vi klev i tyckte jag det kändes varmt.

Vi började med att simma ut 200 meter till en boj där vi liksom skulle starta övningarna. Blev rätt snabbt frånsimmad av alla, men tog mig ändå fram med hedern i behåll tycker jag.

Där körde vi navigeringsövningar för att hålla koll på simriktningen. För dig som aldrig simmat utomhus, med crawl, så kan jag avslöja att det är näst intill omöjligt att simma rakt. Man måste hela tiden titta upp för att korrigera riktningen. När man simmar i bassäng har man ju en linje målad på botten. Några sådana linjer finns ju inte i havet.

Efter kanske 20 minuter kände jag  att jag hade fått nog, så jag avbröt och simmade in mot land igen. Men fick i alla fall ihop lite drygt 700 meter ow-simning. En helt okey och godkänd årspremiär.

Men rackarns så salt vattner är här nere. Vidrigt. Det svider liksom i halsen, för det går inte att undvika att få in vatten i munnen.

Satte mig i en solstol, fast det var mulet och lite kyligt, för att vänta in de som körde vidare därute.

Pratade en stund med en tysk som också höll på att träna för ett Ironmanlopp han skulle göra.

Sen kom jag på att jag borde träna något mer eftersom simningen inte tog jättelång tid. Så jag bestämde mig för att löpträna lite i strandkanten.

Började springa, barfota och med våtdräkten på, i sanden som var hårt packad. Kom tillbaka till min stol, konstaterade att jag sprungit 1,6 kilometer. En dum siffra, så jag fortsatte så det blev 2 km.

Inte ofta jag känner en njutning av att springa, tycker oftast att det bara är jobbigt och inte härligt.

Den här korta löpningen gav mig faktiskt en känsla av njutning. Det var superskönt.Vem kunde ana det, att jag skulle njuta av att springa barfota på en sandstrand iförd våtdräkt. Det kanske är det ultimata beviset att jag är lite halvknäpp.

Kort sagt, en härlig start på dagen. Blev ännu bättre efter den supersmarriga frukostbuffén.

Pga dålig väderprognos ställdes cyklingen in. Trist. Så jag tog en promenad på stan. Passerade en cykelbutik. Gick in. Måste köpa något såklart. Man gör så när man är i en cykelbutik. Ibland blir det dyrt, ibland blir det billigt.

En snabb tanke for igenom mitt huvud att jag till kära hustrun skulle köpa en jättejättefin cykel, typ en sån som jag har som hyrcykel nu,  men en aning för stor för henne, (blink blink), men jag sansade mig så det blev bara två gula vattenflaskor till gula Rynkebyhojen hemma.

Lunch med dotter Sofia. Lotten föll på mig att betala för båda. Trist. Tror lottningen var riggad.

Sen kände jag mig lite rastlös och med myror i brallan, så jag bestämde att jag ville ut och springa så att säga på riktigt, med skor och vanliga löparkläder.

Sagt och gjort. Efter 500 meter kom regnet. Efter ytterligare några hundra meter ökade regnet och det blev som man säger spöregn. Man kan ställa in cykling vid regn på Mallis, det är av säkerhetsskäl, men man ger inte upp en löpning för att det regnar. Icke, sånt håller vi inte på med i Team Rynkeby Stockholm, vi cyklar i alla väder.

Eftersom jag är träningsansvarig för vårt team kunde jag ju inte sluta springa bara för att det kom blött från himlen, hur skulle mina teamkompisar ta en sån grej. Jag skulle bli avsatt direkt för olämpligt uppträdande.

De har redan straffat mig med böter 200 kr till Barncancerfonden för felaktig cykeluniform. Råkade av misstag en söndag ta byxor från 2017 års team. De får man ju inte ha 2018.

Jag sprang i alla fall ihop 5 km, det kände jag mig otroligt nöjd med. Det var inte en lika stor njutning som morgonlöpningen, men inte jättelångt ifrån. Trots regnet.

När jag såg mig själv i en spegelbild insåg jag att jag kanske ska ställa upp i Mr Wet T-shirt, seniorklassen. Om jag håller in magen under själva bedömningsfasen kanske jag kan undvika sistaplatsen.

Dagen avslutades som vanligt med middag. Gick absolut all in på efterrättsbuffén. Tog TVÅ (2) tallrikar med godsaker. Fick faktiskt kämpa rejält för att klara slutet på den andra tallriken. But I did it.

 Efterrättstallrik nr 1

Efterrättstallrik nr 2

I morgon blir det fint väder och en 11-milatur på cykel. Det kommer bli kalaskul.

G´natt, hörs i morrn.

Göran på triathlonläger. Dag 3. Sa Calobra.

Idag var det dags att utmana den legendariska backen Sa Calobra. 9,5 km och med en snittlutning på 7 %. Brantaste partierna ligger runt 13 % har jag hört. Och såg på min Garmin.

Idag var vi bara åtta glada cyklister som skulle ta oss an utmaningen. Några, bla jag, för första gången.

Avresa med buss kl 09:30 för att slippa en lång och mödosam cykling för att komma till själva utmaningen.

 Vår spanske matador, f´låt busschaufför, lastar våra 

cyklar i bussens släpkärra.

 Efter ca en timmes bussfärd blir vi avsläppta. Om du inte vet konstruktionen av den här backen så är det så att den börjar med ca 2,5 km klättring med gissningsvis ca 5-7 % lutning i snitt.

Sedan bär det utför i nästan 1 mil. Det går fort, det är skithäftigt. Bara serpentinvägar/svängar. Men om man är farträdd är nerresan ett elände.

Till slut var alla nere och laddade för tillbakacyklingen. Det finns nämligen ingen annan väg därifrån utom att cykla tillbaka uppför hela berget.

Mr Ego laddad upp över öronen. 

In med en energigel och sen var jag ready for take off.

 Jag stack iväg först. Kändes helt okey och kände att det här ska nog funka hela vägen.

Blev inte riktigt så. Vet inte hur långt jag hade kommit men låren började skrika och bära sig åt och ville stanna till lite. Jag är ju inte den som är den utan jag gjorde som benen ville.

Jobbigt och lite varmt. Men jag hade i alla fall kommit en bra

bit på väg.

Stannade max 1 minut och sen "påt igen". Herrejesus vad jag saknade bakväxelkassetten 11-32 och inte den som satt på cykeln, 11-28. Väger man 100 kg är en extra växel guld värd. Men inget att gråta för, det var som det var.

Kämpade vidare och det blev jobbigare och jobbigare. Inte för pulsen, den låg så fint i zon 2, men mina kycklingben fick kämpa så det nästan rök om dom.

Fick stanna till ytterligare några gånger, och varje gång skakade benen när jag klev av cykeln för att mjölksyran kokade i låren.

I två branta serpentinsvängar gav jag upp, funkar bara inte att trampa, då promenerade jag lite nonchalant och världsvant runt svängarna. Sen upp igen och trampade på. Det är ju trots allt en liten extra utmaning att börja cykla igen i en 10 %-ig lutning. Men det funkade och därmed "kvittade" jag den korta promenaden mot svårigheten att starta igen. Helt klart en fair deal.

Hursomhelst så bestämde jag ännu en gång att cykling är en jävla skitsport och jag ska omedelbart vid hemkomst sluta med den fåniga sporten. Cykla till Paris med Rynkeby i sommar tänker jag definitivt inte göra.

Till slut och äntligen nådde jag toppen och kunde pusta ut. Glad och lycklig men ändå väldigt besviken på mig själv. Jag hade som mål att trampa hela vägen, men det funkade bara inte.

Men som Marika, en av resans arrangörer, sa till mig under eftermiddagens genomgång, jag försökte i alla fall. Det inte alla som ens gör det. Så hänvisade hon till både min ålder och vikt och jämförde det med de andra i gruppen som studsade uppför backen utan synbara problem. Då kände jag mig lite bättre till mods för hon har ju helt rätt. Måste sluta jämföra mig med andra.

Väl uppe intogs en fika och lite vila. Väldigt väldigt gott kan jag säga.

Därefter fortsatte vi hemåt via ytterligare några stigningar. Med därpå följande underbara utförslöpor.

I någon av stigningarna på slutet på hemvägen. Som synes hänger

jag med fint, så helt värdo på cykling är jag väl inte.

(Foto:Rickard Schuber)

Vi hade även idag ett riktigt härligt Halleluja moment i form av en sanslös härlig utförslöpa med bara någon pytteprocent lutning neråt. Där gick det undan och  där och då bestämde jag mig för att cykling trots allt är en jäkligt rolig sport som jag absolut vill hålla på med. Klart jag ska cykla till Paris med Rynkeby i sommar. Har jag gjort det tre gånger är ju den fjärde den roligaste. Helt klart. Gud vad kul det ska bli.

När vi väl kommit ner på platt mark körde vi på små fina vackra vägar mot hotellet.

Ser jag verkligen så där stor ut i verkligheten?

Eller är de andra ovanligt små?
(Foto: Åsa Schwieler)

Dagens grymma Sa Calobragäng.

(Foto:Rickard Schuber)

Dagen avslutades med en pappa-dotter-middag. Det var Sofia som ville äta middag med bara mig idag. Det kändes stort. Vi valde båda två varsin pizza Hawai, måste ha varit Alcudias godaste.

 Måste såklart avsluta med dagens åldersrapport. Har inte blivit yngre idag, men ändå snäppet bättre än igår faktiskt.

Igår var min konditionsålder "bara" 20 år och bland de 10 % bästa bland männen i min åldersklass. Idag bedömdes jag vara en UTMÄRKT 20-åring och bland de FEM % högsta i min kategori. Joråsåattliksom.

Det stora problemet är att mina ben är som en 90-årings. I alla fall när det ska till att klättras i berg. Vad sägs om att försöka banta bort 30 kilo och sen lägga på mig 5 kg benmuskler, då jäklar ska du få se på grejer.

 Mer än så hände väl inte idag tror jag.

Hörs i morrn.

Göran på triathlonläger. Dag 2. Rekord. Igen.

Ny dag nya möjligheter. Och en underbar natt. För första gången på flera månader sov jag obrutet en hel natt. Så jäkla skönt.

Hade satt klockan på väckning till 06:30 för kl 07 är det antingen yoga, simning i havet eller löpning på programmet. Innan frukost alltså.

När klockan ringde tänkte jag omedelbart, näää, jag hoppar över allt och somnar om. Så då gjorde jag det. Superskönt men sen kände jag mig ändå som en looser som vek ner mig. Varför kände jag så? Det var ju jättebra att verkligen få sova ut.

Nåväl, det blev frukost och kl 09:30 skulle cyklingen starta. Gick ner i god tid för att pyssla om min nya kärlek, cykeln. Den är helt enkelt underbar att cykla på, måste bara säga det.

Känns lite taskigt mot cykeln, ramväskan ser ju helt malplacerad ut på en sån här maskin. Flaskorna är som en enda stor skämskudde. Måste nästan investera i två svarta flaskor, åtminstone två i samma färg.

Kl 9 kom regnet. Cyklingen blev därmed uppskjutet en timme.

När klockan var 10:30 sken solen och himlen var blå. Men det blåste. Rätt hårt.

Samling och uppdelning i fartgrupper. Jag valde den lugna gruppen. Har under de här åren lärt mig att den lugna gruppen i den här församlingen är jämförbart med t.ex Fredrikshofs mellangrupp på gränsen till snabbgrupp.

Samling och genomgång innan take off.

Så for vi iväg mot Petra och lunch. Gick utmärkt. Hängde med fint ända tills det började gå uppför någon mil innan Petra. Då blev jag avhängd. Men det gjorde ingenting för det var anbefallt fri fart för att alla skulle kunna köra i sitt egna tempo, för det gick nu konstant uppför.

Inte nog med det. Stundtals våldsam motvind. Uppför i motvind är inte min starkaste gren. Om man säger så.

Men jag tuggade på så gott det gick. Kändes bra och jag kände mig hyfsat stark. I jämförelse med versionen av mig själv, Göran.2 alltså. Numera är jag en uppgraderad version, Göran.3. Något bättre prestanda faktiskt än 2:an.

Version 4 verkar vara på G, släpps förmodligen om några månader lagom till cyklingen till Paris. Blir spännande att köra den uppdateringen.

En liten men god lunch i Petra. Dock ingen cheesecake vilket nu retar mig ofantligt.

Jag ser allvarlig ut, men inombords var jag på ett strålande humör.

I bakgrunden cykelversionen av Snillen spekulerar.

För dig som funderar på min frisyr, ja, jag har klippt mig.

Sen körde vi hemåt. Som sig bör. Nu stundtals ruggig sidvind.

Bilden här ovanför ska egentligen visa vinden som får flaggorna uppe i bilden att stå rätt ut. Kulingstyrkor i vindbyarna. Kändes dock mer som en konstant vindby. 

Plötsligt när jag tar bilden blir jag utsatt för en Alien Attack från yttre rymden. Läskiga grejer.

När vi närmade oss Alcudia valde Pål den s.k. Vassvägen, för då skulle vi få medvind. Så blev det och jäklar var det gick undan i ungefär 1 mil. Vettetusan om jag cyklat en mil så snabbt någon gång. Vi körde enskilt så ingen draghjälp. Dagens roligaste sträcka. Mer sånt.

Dagens cykling var jobbig men inte jättetuff, var uppe i pulszon 4 i bara 1 minut, resten i 3 resp 2. Men den kändes ändå stundtals som rejält jobbig framförallt i benen. Mina eländiga kycklingben är inte tillräckligt starka. Skitjobbigt.

Men likväl höjdes mitt FTP-värde med ytterligare några snäpp, det känns kul att få ett kvitto på att träning lönar sig. Men jag vill ha upp FTP-nuffran ännu bit innan jag känner mig nöjd.

Mer roliga grejer. Om mig såklart. Det här med VO2-max t.ex. Kul utveckling det senaste halvåret.

Garmins bedömning kan man väl ta med ett stor portion nypa salt, men den borde i alla fall visa utvecklingen hyfsat bra eftersom dom använder samma formel hela tiden.

Men nu börjar jag bli lite orolig. Häromdagen var min konditionsålder 21 år. Idag blev jag ett år yngre. Det kanske är en effekt av att åka på träningsresa med Team Snabbare. (OBS, ej reklamfinansierad åsikt)

Snart är jag nere på min mentala och intellektuella nivå, typ 10-årsåldern.

Träningsdagen avslutades med ett yogapass. Kunde inte ta någon bild, hade fullt sjå att hålla ordning på alla armar och ben. Gud i himmelen så stel jag är. Usch och fy.

Efter passet den dagliga genomgången av Pål och Marika, kollots Pappi och Mammi. Där kunde jag ta en bild. Rätt mysigt och trevligt med den dagliga sammanfattningen i gröngräset.

Hela dagen avslutades med middag på restaurang med delar av gänget.

Tjejen till höger i bild, alltså inte jag, utan hon bredvid, det är Sofia, min dotter. Hon cyklar inte, bara springer, vandrar och för det mesta simmar. Hon är en av simledarna på lägret. Sade han lite stolt.

Han som fotobombar till vänster i bild heter Mattias och han är ansvarig för löpträningen.

Nu dags att sova. I morgon blir det en för mig stor utmaning, Sa Calobra. Hualigen.

Hörs i morrn.

Göran på triathlonläger. Dag 1, Överraskningarnas dag

Så var det då äntligen dags att förflytta sig till Mallorca för att för tredje året vara med på Team Snabbares träningsresa för triathleter. Eller såna som jag, triathlonwannabes.

Upp med tuppen, taxin var beställ till kl 04:45. Tusen miljarder människor ute på Arlanda. Långa köer.

Avgång kl 07:00. Men icke. En incheckad kvinna saknas. Då måste den väskan plockas av planet varpå vi missar den s.k. slottiden flighten har att lyfta. Piloten meddelar att nästa slottid som vi gått är kl 08:00. Men det ordnade nästan till sig ändå, vi fick lyfta kl 07:45.

Jag valde som vanligt att hyra cykel på plats i förväg, för att slippa strulet med att ha cykeln med. Prismässigt går det ändå ungefär på ett ut. Hade beställt en Mercks, en normahoj i 20-tusenkronorklassen.

När jag sitter i planet innan vi lyfter har jag den här sms-konversationen med min dotter Sofia som också är på samma läger, men hon åkte en dag tidigare.

Oj vad spännande det blev. GASA FÖR FAN snälla piloten, jag vill cykla.

Så småningom kommer vi till hotellet. Det blir allmän cykelfix för alla och därefter en kortare rundtur för att kolla att alla cyklar funkar som de ska inför veckans alla äventyr. Jag sprang nästan till cykelgaraget för att kolla min cykel.

Hade av okänd anledning blivit uppgraderad på cykelfronten. Det blev en BH Ultralight tror jag den heter. Bestyckad med Dura-Ace. Manuell. Visserligen skulle jag på Mercksen fått 11-32, dvs en extra växel, men den här maskinen har "bara" 11-28. Det får gå det också. Hjulen är Dura-Ace C24.

Enligt uppgift är det samma modell som två proffsteam kört Tour de France med. Hojens pris sades ligga på ca 70000:-. Sannolikt den dyraste av alla cyklar i cykelgaraget.

Och den är för mig. Helt galet ju. Ungefär som att jag skulle köra en nedcabbad Maserati. Nästan löjligt, men kul som attan såklart.

Vikten på cykeln är fjäderlätt, bara 6 kg. 

Ryttaren är tyvärr lite tyngre, han väger 101 kg.

Den är ju en smula rejsig i sin framtoning, det är den ju. Cykeln alltså, inte ryttaren. Dessvärre sabbade jag hela imagen genom att skruva på Shimanos 105-trampor, för trampor ingår inte i hyran.

Visst är den cool. Lite känslan att jag skulle vilja

smyga ner den i resväskan när jag åker hem.

När alla var klara skulle vi bara cykla en kortare runda för att kolla att allt funkgar som det ska. Några ville köra kortare för att hinna med ett yogapass, men jag och fyra andra ville cykla lite längre.

Rikard var ansvarig för vår lilla grupp. Vi tar det lilla lugna, vi ska ju bara testa, sa han när vi rullade iväg.  Okey, fick senare höra att Rikard tävlingscyklar, och då kan du ju räkna ut ett och annat.

Jag fick ligga i, det är lika bra att erkänna. Inte värdsamycket, men det var ingen pulszon2-cykling, merparten av turen låg pulsen betydligt högre. Hängde med kalasbra på platten, men så fort det börjar luta uppåt är jag rökt, stekt och friterad.

Jag trodde ju att det skulle bli max 3o minuter cykling så jag tog inte med någon vattenflaska. Big mistake. Big. Det var varmt, svetten rann om mig  och munnen var som en öken.

Med jämna mellanrum cyklade Mattias upp bredvid mig och räckte över sin flaska så jag fick dricka. Kändes lite proffsigt att göra så när vi ångade fram i typ 35.

Men fan va kul det var. Och så härlig cykeln kändes. Pigg som bara attsingen. Stabil. Svalde ojämnheter helt fantastiskt. Jag som trodde såna här maskiner var okomfortabla och stötiga. Icke så. Vill ha en en sån här nu. Vill vill vill.

Det är alltid kul att cykla lite fortare än man är van vid. Ingen lång runda, ganska precis 3 mil.

Här var vi dagens gäng.

Mr Ego, kommer inte ihåg namnet (f`låt), Rikard, Caroline, Mattias.

När vi kom hem var det infomöte där värdparet Pål och Marika berättade vad som kommer att hända under veckan.

Sen blev det middagsbuffé och som vanligt måste efterrättsbuffén provsmakas.

Glömde ju en grej, blev en smula uppgraderad även på rumfronten. Hade ursprungligen ett rum mot trädgården, dvs inte kul alls. Nu fick jag ett rum mot poolområdet, betydligt trevligare och dessutom så har jag nu eftermiddagssol. Najs.

Det var i stort sett första dagen. Nu är jag trött, ser inget vidare ut i morgon på väderfronten, så vi får se vad det blir för idrottsliga övningar. Grundprincipen för mig är cykling i alla fall förmiddagar. Måste ju få in löpning och simning också, det är ju ändå ett triathlonläger. Eller snarare vuxenkollo.

Hörs i morrn.

En månad sedan sist, men nu är jag tillbaka igen

23:e mars var senast jag skrev på min blogg, min dagbok. Mycket har såklart hänt sedan dess. Har dock drabbats lite av mental pyspunka. Men nu är det dags att köra igång igen.

Under vintern har vi i Team Rynkeby Godmorgon Stockholm tränat stenhårt. Vi avslutade innesäsongen 4:e april med ett episkt spinningpass.

För andra gången under säsongen sprängde jag min maxpuls och petade upp den ytterligare två slag. Alltså från en nivå som jag aldrig någonsin tidigare varit över, det är ju därför det heter maxpuls.

Lilla jag och teamets Fröken Spinn, Tina, som kört stentuffa

pass hela vintern igenom.

Några dagar senare var det dags för utepremiär med teamet. Såklart ett hårt pass. Well, designat av mig faktiskt, för jag är ju utsedd att vara teamets träningsansvarige.

Här ser man vad hård och målmedveten träning ger. 

Det är som ett slags föryngringskur. 21 år, jo jag bockar och tackar för det.

Självklart har jag löptränat och simtränat också. Man är väl en äkta triathlonwannabe.

Jag är inte snabb, det kan man inte beskylla mig för,

men jag tar mig fram. Förhoppningsvis i en fart som

räcker för att klara cut offen i tävlingen i september.

Se ovanstående bildtext. Inte snabb i löpning heller,

men förhoppningsvis kan jag stappla mig i mål

innan de drar något slags rep.

Så har vi, hustrun och jag, även hunnit med en lördag med barnbarnen. Då brukar vi ta med dom på något kulturellt. Den här gången blev det besök på Armémuseet och därefter en smarrig pizzalunch.

Oj, vilka minnen som kom upp vid besäket på museet.

Bara glada och positiva minnen.

Lumparåret är bland det roligaste jag varit med om. Klyschigt som attan, men jag klev in på regementet som en pojke och muckade som en man. 

Det kan man inte tro, men jag var rätt busig, Fick ofta s.k. kompaniförbud. Betydde att jag undernågra dygn aldrig fick lämna vår korridor förutom då jag fick äta på markan och delta i övningar. Berodde ofta på att jag kom för sent tillbaka till regementet efter våra onsdagsfester ute på stan. I Skövde. Det var där jag gjorde lumpen.

Även på den tiden hade jag kameran med mig överallt. Det här är nästan en selfie. Nästan alltså.

En väldigt ung Mr Ego, typ 19,5 år gammal.

Gjorde lumpen som Militärpolis. 

Inte jättesvårt att hitta mig i bilden.

Det där var allt länge sedan, typ 45 år tillbaka i tiden. Herrejesus säger jag, tiden går alldeles för fort. Lumpen var nästan lika kul som det är att vara med i Team Rynkeby.

Då var då, nu är nu. Livet går vidare. I morgon sätter jag mig på flyget till Mallorca. För tredje året ska jag vara med på ett triathlonläger med Team Snabbare. Absolut skitkul.

En av dagarna ska jag cykla till Formentor.

Nä, nu orkar jag inte hamra på tangenterna mer, nu ska jag strax hoppa i säng. Taxin kommer kl 04:45.

Kanske, eller snarare troligt, kommer jag framöver att skriva varje dag och berätta hur det går för mig på lägret typ Old man on training camp. Kommer bli så jäkla kul.