Mot Paris. Torsdag. Liege -> Liboichant. Torskade titelfajten.

Nu är jag hemma i Stockholm igen och kan berätta om de dagar jag inte kunnat blogga och berätta om. Nu har vi kommit till torsdagen och Mur de Huy-dagen.

Sa ju det.

1,1 km med den här snittlutningen är svår

Dagen började som vanligt med de vanliga morgonbestyren och tiderna vet du redan.

Innan avfärd blev det till att smeta in min rumpas bästa vänner. Den hade blivit grymt osams med sadeln.

Inte så himla kul start idag. Regn redan från början. Blev till att cykelfixa i vårt fina hotells environger.

Eva förbereder sig för ruskväder. 

Claes, Lotta och Jörgen tar skydd i väntan på

morgonbriefingen

Morgonbriefingen innan start. De flesta tog skydd lite här och där.

En rent uschlig start på dagen. Men den skulle bli bättre

Sen drog vi iväg. Tuff start. Vi började med en lång och seg uppförsbacke genom Liege som aldrig tog slut kändes det som.

Vi tuffade på ca 45 km innan vi började närma oss den mytomspunna onödigt branta backen Mur de Huy. Förväntningarna i teamet var skyhöga. Några supertaggade, några jättenervösa.

Inte nervös, bara realist. Korrekt skylt. Rätt upp i himlen.

Hela backen avstängd idag pga Rynkebys alla lag skulle klämma den.

Mr Ego ger en lugnande klapp på axeln till förstagångaren Ludde.

"Starten" är vid den blå skylten till höger

Ett laddad gäng beredda till stordåd

Så var det dags för mig att kasta mig uppför.  Eller snarare sakta trampa mig uppför. 

Helvetes jävlar så brand backen är. Jag kom till första svängen, där tog det bara stopp. Gick inte längre. Låren brann så det slog ut eldslågor.

Blev till att promenera uppför, men 100 meter nedanför torget och kyrkan där ”målet” är, stog en stor målbåge. Den ska jag i alla fall cykla igenom tänkte jag och äntrade hojen och trampade resten. Ångrade omgående att jag inte började cykla längre ner i backen.

Men men, jag visste redan förra året att jag inte under hela min livstid kommer att kunna cykla uppför den här backen. Det är helt enkelt fysiskt omöjligt för mig. Mitt bäst-före-datum för det har passerats för länge sedan. Men det är kul att försöka i alla fall, för hela grejen är ett enda stort spektakel. Skitkul trots allt.

Hade ju varit superkul att klara hela backen, men de

sista 100 metrarna är inte heller fy skam. Lotta "fuskade" också,

vill bara nämna det. 

Sen cyklade vid vidare. I en  korsning "in the middle of nowhere" stog plötsligt två svenskar och fotograferade och vinkade. Det var Carolins föräldrar, som kört hundratals mil enbart för att se sin dotter cykla till Paris. Hur gulligt som helst.

Vi stannade och hälsade såklart. Carolin själv närmast kameran

Efter 16 absolut stentuffa mil nådde vi vårt hotell. 

Det här var den utan tvekan den hittills tuffaste dagen med massor av backar att klättra i. Ordet jobbigt räcker inte. Så jobbigt att fyra cyklister under dagen gav upp av olika skäl och fick sätta sig i följebilen. Icke jag. Du förstår kanske det när du ser höjdkurvorna.

Till slut nådde vi ändå fram till vårt hotell. Jättegulligt men utan vettigt fungerande internet.

Vi hade vår sedvanliga after bike och satt och pratade om t.ex dagens svettiga etapp.

Claes (Klasse Lillklinga), Marcus, Elin, Mr Ego.

En ser mer galen ut än övriga. Välj själv.

Självklart hade vi även cykelvård.

 Vår sjungande cyklist Janica kan både

sjunga och tvätta cykel. Samtidigt.

Dagens superjobbiga rutt 155 km 

som inte skulle bli resans jobbigaste etapp. 

En s.k. cliffhanger till nästa blogginlägg.

Vi avslutade dagen med middag och förbannelse över ett internet som bara var en aning bättre än på modemens tid. Du som var med då fattar. Ni övriga kan fråga mamma och pappa.

Fortsatt väntan

Inte heller detta hotell hade tillräckligt med internetkapacitet för att kunna blogga. Återkommer inom kort med rapporterna från mina cyklingsdagar. 

Finns nämligen en hel del att berätta och massor av bilder att visa. 

Bloggen tar vilodag

Ingen vettig internetuppkoppling på hotellet. Men håll ut. Även denna dag kommer att redovisas. 

Mot Paris. Wuppertal -> Liege. Seger i första fajten

Äsch, du vet ju nu hur dags klockan ringer och hur dags jag äter frulle. Eller hur? Det blev nämligen ungefär samma grej idag. Förutom att jag åt redan klockan 06. Ha ha, där lurade jag dig allt.

Idag blir det mest en bildberättelse hur dagen varit. Orkar inte skriva så mycket, vi kom till hotellet kl 19:35 och middagen serverades kl 20:00. Blev lite stressigt plus att man måste sköta både kropp och klädtvätt också.

Lite tröttare, lite slitnare, lite rynkigare, men en jäddrans god frukost

Den dagliga morgonbriefingen.

Klicka på bilden och kolla in Jonas huvudbonad. Najs.

Så här kan man också ta med energitillskott

Vi cyklade bl.a genom Dusseldorf. Det tog tid.

Vi var tvungna att dela upp oss i två separata klungor.

På andra sidan järnvägen väntade vårt coreteam med lunch.

Vissa med lite mer tävlingsinstink laddade och väntade på

startsignalen inför spurten dit.

Jossan och Klasse Lillklinga visar några udda sätt att äta lunch

Tantligan.

Bella The Doctor, Monica, vice kapten Elin, Janica och Lotta.

Alla kan väl kanske inte rubriceras som tanter, men en

vacker dag är dom där.

Det är Mr Ego i bakgrunden. Elegant och kraftfull cykling 

med lätt böjda armar. Föredömligt, om jag får säga det själv. 

Men jag tycker det är lite taskigt av Carolin att göra mig suddig.

Vädergudarna var inte riktigt med oss idag heller.

Det blev regn, modell störtregn. Fick lite Vätternrundevibbar.

Som sagt, regn, regn och regn. Det blev lite trångt i "tältet"

vid eftermiddagsdepån.

HÄR kan du kolla en videosnutt hur vi hade det under taket.

Så småningom kom vi till vårt fina hotell i Liege.

Coreteam hade dukat upp allehanda godsaker för en 

kort after bike.

Men innan det körde vi nerför en sjuhelvetes brant

backe med kullersten. Backen var 700 meter och det 

var första gången jag verkligen funderade på att

stanna för att ta en paus i en nedförsbacke. 

Vi fick kramper i både bromsfingrar

som underarmar. Backen var ohyggligt brant.

Hotel Crown Plaza. 5 stjärnor. Endast det bästa är gott nog.

Ett skapligt enkelrum skulle jag vilja säga.

Innan middagen, en snabb blötläggning av kläderna för 

senare tvätt. 

Tänka sig. Man fick ha med sig egen tvättlina trots

ett 5-stjärnigt hotell.

Så här rena och fina ben och strumpor hade jag

när vi startade. Såren på benen får man när man går

in i taggbuskar för att kissa. Bara så du vet.

Inga skador uppkom på andra delar av kroppen.

Så här såg de ut när vi kom fram. Sa ju det, vädergudarna

var inte med oss idag heller.

En bild tagen av en övervakningskamera i hissen efter middagen.

Strax efteråt blev jag brutalt nedslagen av de båda kvinnorna

för att jag kallade dom tanter.

Om du ser dom, kontakta din närmsta polisstation.

 Dagens höjdkurva. Minst sagt lite småjobbigt.

Kommer du ihåg dagens rubik? Seger i första fajten.

Idag klarade jag minst två backar som jag förra året

fick ge upp och promenera uppför.

Du begriper känslan jag har nu va?

 I morgon är det en titelmatch, Göran vs Mur de Huy.

Vi går egentligen i olika viktklasser, men eftersom jag blev

utmanad så får jag väl göra ett försök att en gång för alla

knäppa Huyen på näsan. Fast i ärlighetens namn har jag 

inga stora förhoppningar, även om dagens segrar var mot nästan

lika tuffa motståndare.

Här nedanför ser du sträckan vi cyklade idag, 184 km.

Mer än så hände inte idag, nu ska jag sova innan onsdag blir torsdag och det är dags för titelmatchen.

Hörs i morrn. Fan, han inte publicera innan onsdag blev torsdag. Okey då, hörs senare idag då, får jag väl avsluta med.

Mot Paris. Osnabruck -> Wuppertal. Sååå jäääävla kul.

Läs rubriken en gång till. Så jämför vi den med förra årets rubrik på samma sträcka:

Dag 4 till Paris. De vidrigaste cykelmilen i min karriär

Men vi gör väl som brukligt är, tar det från början. Klockan ringer 05:30, känns det igen? Fulle 06:30 igen. Känns det månne också igen. Japp, rutiner är framgångens moder.

Jag själv var redo och klar i god tid.

Öronmusslan monterad, kedjan pumpad 

och däcken smorda. Ready for rock´n´roll.

Uppteamning kl 07:45 för briefing av dagens etapp 15,9 mil blev det. Kände mig lite lurad, trodde det skulle vara 17 mil.

Jonas och Elin briefar teamet, dvs berättar hur etappen kommer

att se ut, när depåstoppen kommer, och hur vädret förväntas bli.

Första mikropausen som inte är längre än 2-3 minuter kom efter ungefär 1 timme. Plötsligt har jag blivit en självpåtagen energirådgivare. Vid varje mikropaus skriker jag till alla att det är obligatorisk inmundigande av en bars eller gel som nedsköljes med några deciliter vätska. Inga undantag medges.

Eftersom jag den hårda vägen lärt mig att i princip vad man än äter så räcker den energin inte längre än ca 60 minuter, sen slår reservtanken på. Inte bra om man ska cykla så länge som vi gör.

Det visade sig att damernas toalett var väldigt stor.

Sanningen är att vi inte vet här hur många som sitter i fältet.

Cykelmässigt då? Tja, om du frågar mig, boring boring boring. Ingenting händer, blåst fortsatt rätt i nosen, oändliga spikraka vägar, men efter lunchen börjar det hända saker igen. Vi passerer genom supermysiga byar, mindre städer och passerar vyer som är jättevackra. Det gäller också att se sig omkring och verkligen njuta av det vi får vara med om.

Sen händer en underlig grej. Plötsligt får jag en dipp. Trots platta vägar, drar pulsen upp lite väl mycket och livet känns tungt. Känner mig orkeslös.

Jag ska sluta cykla när det här är över, bestämmer jag då. Helt klart definitivt. Ett mycket genomtänkt beslut känner jag då. Värdelös hobby. Idioti helt enkelt. Kostar massa pengar dessutom.

Rumpan värkte också, det var som att sitta på ett rivjärn, så det var fan i mig inte långt till tårar. Jag är ju en liten känslig pojke, det vet du ju. Cykling, f*** off. Nä, nu är det slut med min cykling, sätter ut hojen på Blocket när jag kommer hem. Eller sänker den i djupet utanför Landsort. Så får det bli.

Det är här Gabrilla, eller Bella som hon kallas. 

En av teamets två läkare.

Vid sista depåstoppet tog jag ett snack med vår teamläkare Bella. Vi kom fram till att det bästa är att ta två Alvedon för att lindra smärtan. Alternativet var att hon opererade bort hela rumpan. Kändes mindre lockande.

Helt otippat kändes livet lattjolajbans igen. Tänk vad två Alvedon kan göra. Jag kom fram till att jag älskar min cykel. Fast såklart inte lika mycket som jag älskar min fru. (en s.k. poängräddande kommentar, hon läser det här)

Efter lite drygt två år har jag äntligen fått min cykel att kännas som en riktig cykel. Sista pusselbiten var att jag bytte till helt nya bromklossar av ny modell och vips så funkar bromsarna precis som bromsar ska fungera.

Nu, äntligen börjar själva cyklingen, nu kommer backarna. Men jag upptäckte en märklig sak. De Tyska myndigheterna har hyvlat av alla backar, så de är inte lika branta och jobbiga som förra året, bara otroligt häftiga att cykla uppför eftersom det inte längre är så branta. Är inte det lite märkligt?

Det var så kul, det var så inihelvete kul att köra de här backarna igen. I år var jag inte ens i närheten av maxpuls ens i de värsta stigningarna. Efter vi passerat krönen och belönades med motsvarande nedförskörningar, kände jag mig nästa euforisk av glädje. Tänk vad träning kan förbättra både humör och fysik.

Vi nådde vårt hotell strax före kl 16, så idag fick vi gott om tid att fixa, mecka, tvätta kläder och bara softa. Kan tänka mig att det yngre gardet även besökte hotellets bar. För att dricka energidryck såklart.

Så här glad blir man av cykling. Ibland i alla fall.

Tack ICA som sponsar oss med både det ena och det andra.

Om du vill jämföra min beskrivning av dagens etapp med motsvarande etapp förra året så kan du göra det HÄR. Om du frågar mig är det hyfsat stor skillnad på upplevelse.

Dagens etapp som blev 159 km.

Vi avslutade med middag, men hur den avlöpte har jag ingen aning om, för när jag skriver det är här det 1 timme kvar dit. Och jag tänker ta ett tidigt snack med John Blund idag. I morgon blir det nämligen mer kul cykling.

Du glömmer väl inte att kolla teamets Facebooksida. Intervjuer varje dag av en viss stjärnreporter.

Det pågår även en tävling i bästa cykelbränna.

I deltävlingen armar, har Jörgen tagit ledningen

 Men jag kom igen starkt i deltävlingen lår.

Som du förstår är mitt lår till höger i bild.

Mer än så har inte hänt idag.

Hörs i morrn.

Mot Paris. Måndag. Uelzen -> Osnabruck. Skavsår överallt.

Klockan på ringning 05:30. Som vanligt den här veckan. God och nyttig frukost och sedvanlig uppteamning kl 07:45 för start kl 08:00.

Dagens lilla nätta etapp på nästan 23 mil

Jonas briefar oss om dagens rutt

Jag startade dagen men en lite nervös känsla med tanke på gårdagens DNF. Kändes först lite som vått krut i kanonerna, men efter första depåstoppet torkade krutet och båda kanoner mullrade sedan på som de skulle. En superhärlig känsla.

Svalare väder idag, vilket jag nogsamt tackade vädergudarn för. Men blåsten, det blåste motvind från Helvetet alla 23 mil. Blåste det inte motvind så blåste det kantvind. Inte en enda meter bakifrån. 

Våra draglag fick kämpa stenhårt idag. Draglagen byttes ut ungeför var 5:e mil. En av få som låg i draglaget hela dagen var vår kapten Jonas. En urstark kille som verkar orka hur mycket som helst.

En annan urstark cyklist som jag tror låg där hela dagen var Jossan. Men så klippte hon Vättern i år på 8:43.

 Så småningom dags för första depåstoppet.

 Vår coreteamchef Eva fixar fantastiska depåstopp ihop

med sin lika fantastiska medarbetare. Vi kallar dom med viss rätt

för Världens Bästa Coreteam

Bara en del av dagens första depåstopp

Vi tuffade vidare och fler och fler upplevde dagen som slitigare och slitigare. Vinden bet tag i varenda cyklist oavsett var i klungan man cyklade. Riktigt riktigt jobbigt var det.

 Sista depåstoppet 5 mil kvar.

Utslagna hjältar vilar i några minuter.

Rynke hakade på och ville liksom vara en i gänget.

Fast han åker följebil varje sträcka. Löjligt.

Idag var det så tufft så några valde att åka följebil vissa sträckor.

Men det som kändes så ohyggligt skönt idag var att jag återigen kände mig som Göran, dvs stark och uthållig. Trots en stundtals vidrig dag, så kände jag mig hela tiden stark och med krafter kvar i kroppen. Faktiskt en härlig känsla att få betalt för all träningsslit jag gjort under vintern.

Men cyklingen rent allmänt idag var rätt tråkig. Evighetslånga raksträckor t,ex, Ibland var det så tråkigt så jag satt och tänkte att gud så trist det är att cykla. Men så plötsligt händer det grejer. Vi stötte på vår första riktiga backe. Kul som sjutton att få kämpa lite uppför. 

Ingen jättebacke, bara en försmak vad som väntar framöver. Men det vet inte dom som inte cyklade förra året. Så berätta inget för dom, då kanske de blir nervösa.

På bilden syns det inget vidare, men det var ändå en

hyggligt brant upphöjning i vägbanan.

Vi landade på hotellet ungeför kl 18:30, så det blev en lång dag. En smula stressigt, för maten serverades kl 19:30.

Vi avslutar varje dags cykling med en gruppkram

Det bjöds på stor buffé, och efterrättsbuffen gick inte av för hackor.

Nu ska jag berätta om en vardashjälte. Han heter Jörgen. Det är ju så här  att alla pengar vi samlar in går direkt till Barncancerfonden. Alla kostnader för vår resa, typ färjor, drivmedel, mat osv, betalar vi själva för. Till viss del genom snälla sponsorer. 

Men det räckte inte. Då utmanade Jörgen alla i teamet att raka benen, som cyklister ska göra. För varje teammedlem som rakade benen skänkte Jörgen 1000 kr till vår teamkassa. Han fick ihop 15000 kr som han skänkte till lagkassan. Tack Jörgen, respekt fan, respekt, som vi tonåringar säger.

Jörgen. Med rätt att vila medan någon annan

fixar hans cykel efter dagens slit.

Ludde fixar sin egen cyklel, inte Jörgens, innan middagen.

Så det här med skavsår. Jag har nästan skavsår bakom örat pga den supercoola öronsnäckan som jag har på mig hela dagen.

Men det värsta, som jag av förklarliga skäl inte tänker visa bild på. Förra året la jag ut en nakenchocksbild på lilla mig. Det gör jag inte i år. Har blivit för gammal. Förra året var jag både ung och vacker. I år är det bara och kvar.

Ja, det värsta då. Min rumpa ser ut som en babianrumpa. Jag har fått skvavsår på absolut hela sittdelen av rumpan. Inte bara runt ljumskarna där man bruka bli irriterad, idag blev hela rumpan illa åtgången. Jag kan svårligen sätta mig på en vanligt stol. Vetetusan hur det kommer att funka i morgon. Det blir att smeta in med Inytinol och sova med rumpan bar och hoppas på det bästa.

Du hittar säkert flera stavfel i texten, men nu är jag så trött så ögonen går i kors och jag orkar inte kolla texten. Dags att sova.

Hörs i morrn.