Sa ju det.
1,1 km med den här snittlutningen är svår
Dagen började som vanligt med de vanliga morgonbestyren och tiderna vet du redan.
Innan avfärd blev det till att smeta in min rumpas bästa
vänner. Den hade blivit grymt osams med sadeln.
Inte så himla kul start idag. Regn redan från början. Blev
till att cykelfixa i vårt fina hotells environger.
Eva förbereder sig för ruskväder.
Claes, Lotta och Jörgen tar skydd i väntan på
morgonbriefingen
Morgonbriefingen innan start. De flesta tog skydd lite här och där.
En rent uschlig start på dagen. Men den skulle bli bättre
Sen drog vi iväg. Tuff start. Vi började med en lång och seg uppförsbacke
genom Liege som aldrig tog slut kändes det som.
Vi tuffade på ca 45 km innan vi började närma oss den
mytomspunna onödigt branta backen Mur de Huy. Förväntningarna i teamet var
skyhöga. Några supertaggade, några jättenervösa.
Inte nervös, bara realist. Korrekt skylt. Rätt upp i himlen.
Hela backen avstängd idag pga Rynkebys alla lag skulle
klämma den.
Mr Ego ger en lugnande klapp på axeln till förstagångaren Ludde.
"Starten" är vid den blå skylten till höger
Ett laddad gäng beredda till stordåd
Så var det dags för mig att kasta mig uppför. Eller snarare sakta trampa mig uppför.
Helvetes jävlar så brand backen är. Jag kom till första svängen, där tog det
bara stopp. Gick inte längre. Låren brann så det slog ut eldslågor.
Blev till att promenera uppför, men 100 meter nedanför torget och
kyrkan där ”målet” är, stog en stor målbåge. Den ska jag i alla fall cykla
igenom tänkte jag och äntrade hojen och trampade resten. Ångrade omgående att
jag inte började cykla längre ner i backen.
Men men, jag visste redan förra året att jag inte under hela
min livstid kommer att kunna cykla uppför den här backen. Det är helt enkelt fysiskt
omöjligt för mig. Mitt bäst-före-datum för det har passerats för länge sedan.
Men det är kul att försöka i alla fall, för hela grejen är ett enda stort spektakel. Skitkul trots allt.
Hade ju varit superkul att klara hela backen, men de
sista 100 metrarna är inte heller fy skam. Lotta "fuskade" också,
vill bara nämna det.
Sen cyklade vid vidare. I en korsning "in the middle of nowhere" stog
plötsligt två svenskar och fotograferade och vinkade. Det var Carolins
föräldrar, som kört hundratals mil enbart för att se sin dotter cykla till
Paris. Hur gulligt som helst.
Vi stannade och hälsade såklart. Carolin själv närmast kameran
Efter 16 absolut stentuffa mil nådde vi vårt hotell.
Det här
var den utan tvekan den hittills tuffaste dagen med massor av backar att klättra
i. Ordet jobbigt räcker inte. Så jobbigt att fyra cyklister under dagen gav upp
av olika skäl och fick sätta sig i följebilen. Icke jag. Du förstår kanske det när du ser höjdkurvorna.
Till slut nådde vi ändå fram till vårt hotell. Jättegulligt
men utan vettigt fungerande internet.
Vi hade vår sedvanliga after bike och satt och pratade om
t.ex dagens svettiga etapp.
Claes (Klasse Lillklinga), Marcus, Elin, Mr Ego.
En ser mer galen ut än övriga. Välj själv.
Självklart hade vi även cykelvård.
Vår sjungande cyklist Janica kan både
sjunga och tvätta cykel. Samtidigt.
Dagens superjobbiga rutt 155 km
som inte skulle bli resans jobbigaste etapp.
En s.k. cliffhanger till nästa blogginlägg.
Vi avslutade dagen med middag och förbannelse över ett internet som bara var en aning bättre än på modemens tid. Du som var med då fattar. Ni övriga kan fråga mamma och pappa.