Just så, inte ett enda pass har jag genomfört. En planerad vila. Min kropp behövde definitivt en rejäl tid för återhämting. Att cykla till Paris är en oerhörd påfrestning på kroppen, särskilt på en kropp som snart ska pensioneras. Visserligen en vältränad sådan, men ändå, det är slitigt.
Men jag längtar som f** att börja röra mig igen. Men cykeln lär få stå några dagar till så sårskorporna på rumpan trillar bort av sig själva. Jo, så illa var det, det blev öppna sår redan under andra etappen.
Inte jättemånga som läser det här har cyklat till Paris och därför inte vet hur det känns. Däremot har rätt många en relation till Vätternrundan.
Tänk dig att varje dag i en vecka starta varje morgon kl 08 och cykla till typ Karlsborg. Vissa dagar några mil längre, några dagar lite kortare. Oavsett väder och vind. Sen äta, vårda cykeln, tvätta kläder, sova och så upp i sadeln igen och vara startklar kl 08 morgon därpå.
De första tre dagarna i grym motvind, de sista dagarna över jätteberg, med som värst 2350 höjdmeter på en etapp. Totalt närmare 10000 höjdmeter under veckan.
Inte undra på att våra läkare fick åka och fylla på lagret av Alvedon och Voltaren efter några dagar.
Om du tänker dig en sån cykling kanske du får en aning om hur det känns i kroppen när vi väl nådde Paris. Men jag är säker på att du även förstår den oerhörda lyckokänslan att ha klarat det. Den är obeskrivlig och nästan vanebildande.
Beroendeframkallande, sa vår kapten Jonas. Som omedelbart tackade ja när han fick frågan från Team Rynkeby om han ville vara kapten även 2017 för Team Stockholm. Grattis till det teamet säger jag. Jonas är i mina ögon en suverän kapten.
Men nu är det över. Nu återstår bara det otroligt svåra beslutet om jag ska göra det igen 2017. Om jag blir antagen alltså.
Glömde berätta en grej tidigare. Vid näst sista middagen, efter den där härligt vidriga långa cyklingen, fick jag Tumme-upp-priset.
Jag blev glad för utmärkelsen, jag blev faktiskt det trots att jag
ser en smula förbryllad ut. Beror på beslutsångest om nästa
års deltagande. Men vänta, tänk om riktningen av tummen
är ett tecken på hur jag ska göra? Scary thing.
Juryn bestog av vice kapten Elin och hon beslutade enhälligt att jag skulle få utmärkelsen.
Motiveringen var två:
A/ att jag smällde ända in i kaklet näst sista dagen.
B/ för förtjänstfull insats i mitten av klungan under hela rejset.
Om du vill söka gör du det HÄR. Det finns många team att söka till lite varstans i landet.
I morgon börjar min hårdträning igen. Nästa delmål är Mälaren Runt, 32 mil den 13/8. Andra delmålet är Roslagshösten 28/8.
Båda loppet är superroliga. Anmäld dig du också. HÄR för MR och HÄR för RH.
Sen är det dags att tokfokusera på säsongens huvudmål, att klara en Halv ironman 18/9. Jag darrar redan, bara jag tänker på det.