Det blev ett himla regelbryteri med att lyfta cykeln över hvududet,
det får man inte göra enligt reglerna.
Men lyckligtvis finns en ny regel som ger Rynkebycyklister
som cyklat till Paris dispens.
Sovmorgon. Avcykling kl 0930. Bara sju mil kvar in till Paris. En jäddrans tur att det inte var längre, kroppen min var ju rätt sliten från gårdagen. Men jag kände mig ändå i fin form.
Lite fakta. Av alla 28 cyklister var det bara 4 st som inte käkade Voltaren, Alvedon och liknande under turen. Kroppar blev slitna, ben, axlar, lår, knän, ryggar, ja allt som kan värka värkte lite här och var på folk.
Egentligen var vi då fem st, mitt Alvedonintag berodde på att jag hade ont i röven på grund av skavsår. Lite märkligt, jag har haft mina Rynkebybyxor, vi fick två var, sedan 1:a april och tyckt de varit suveräna. Inga skavsår alls, inte ens under misärrundan runt Vättern.
Så får jag jätteskavsår första dagen till Paris. Jättesår. Öppna sår. Ett på varje skinka. Ett rent helvete att sitta ner. Jag är nog den i teamet som stått upp och cyklat längst av alla.
Men sånt kan man ju inte träna bort. Men, och det är hit jag vill komma. Inte en enda smärta har uppkommit i min kropp under hela resan. Supernöjd att jag tränat så bra så kroppen höll för påfrestningen.
Klart man känner sig nöjd med en kropp som håller
Viktigt med rena cyklar. Det anbefalldes cykel- och materialvård
innan vi startade
Lotta
Sandra
Teamets ekonomichef Patrik
Coreteam samlar in rumscyklar övervakade av Eva
Som vanligt en morgonbriefing inför sista etappen
Sen var det dags att ge oss iväg till slutmålet Paris. Ingen brådska, vi hade gott om tid. Draglaget var sugna på att komma extra tidigt så de brände iväg ibland lite onödigt fort. Tyckte jag och många fler. De flesta var inställda på en relativ lugn tur och blev lite förvånade när vi brände på.
But no danger on the roof, ingen gnällde officiellt, så vi tuffade på och i sanningens namn så lugnade draglaget ner sig lite efter en stund.
Fler än jag som tar selfies. Här är det Lars.
Och jag råkade hamna på samma bild
Vi cyklade först genom fina landskap och ju närmre Paris vi kom desto fler förorter cyklade vi igenom.
I en av förorterna tog det stopp för kapten Jonas. Framhjulspunka.
Jag stannade och hjälpte till. Och dokumenterade såklart.
Öronsnäcksgänget
Den här bilden för inte historien framåt, men jag tycker
det är en cool selfie. Killen bakom glasögonen är Jörgen.
Paris hade utlyst en tyst minut kl 12:00 för offren i Nice och självklart deltog vi i den stunden med att stå på led efter kanten. Vi hade även valt att ha sorgband på våra armar och att inte cykla in i Paris med ballonger, flaggor och liknande. Flera andra team tog samma beslut.
Ett fint sätt att delta i den tysta minut Parisarna hade utlyst
Vi nådde till slut samlingsplatsen där alla 37 lag med nästan 1500 cyklister skulle samlas innan den gemensamma incyklingen till Paris.
Många cyklar och cyklister på samma ställe
Kl 14 startade processionen genom Paris. En mäktig upplevelse som är svår att fånga på bild. Det enda man såg både framför sig och bakom sig, var en enda lång gul orm. Det var stopp och start mest hela tiden, som en vanlig bilkö, om du förstår vad jag menar.
Kul men kanske lite onödigt lång, det tog 1,5 timmar.
Av 37 team fick vi vara bland de sista teamen i processionen.
Vårt fantastiska coreteam hade dukat upp ett festbord utan dess like till oss.
Världsklass. Ingen i teamet fattade hur vårt coreteam kunde
fixa alla dessa läckerheter.
Jag och min kompis Tina från Fredrikshofs CK firade att vi båda
cyklat till Paris. Inte bara en gång, utan två.
Tina cyklade med Team Täby och hon spöade mig inte uppför
Mur de Huy i år som hon gjorde 2015. Detaljer varför är oviktiga.
Självklart avslutade vi det hela med att ta en gruppbild av teamet. Då händer det. Det som Doctor Gabriella inte hade en aning om i går, som jag skrev om i förra blogginlägget.
Plötsligt går Ludwig ner på knä och under stort jubel
friar till vår doktor Gabriella.
Bella svarade lyckligtvis ja på Luddes fråga
När alla gädjetårar torkat så cyklade vi iväg till hotellet strax utanför city. Vi lastade våra cyklar på lastbilen som fraktar de tillbaka till Sverige. Sen var det dags att göra oss i ordning för kvällens avslutningsmiddag.
Där fick jag en medalj som jag värderar väldigt högt. Markus Abler, som tillsammans med sin pappa just genomfört cyklingen tillsammans till Paris höll ett väldigt fint tal till sin pappa.
Sen delade han även ut tre privata medaljer till några i teamet varav jag fick en. Marcus motiverade min medalj på ett otroligt rörande och vänligt vis. Kommer inte ihåg allt han sa, jo det gör jag, men slutsatsen jag drog var att jag trots allt verkar vara en rätt schysst gubbe. Tack snälla Marcus, medaljen, eller snarare motiveringen till den, betyder mer än du tror. Jag känner mig stolt över det du sa. Fast jag tror du överdrev en smula.
Även Carolin delade ut en medalj till alla i teamet. Tack Carolin, ett jättefint minne
Team Rynkeby Stockholm 2016.
Nu återstår bara en sak. Att ta det svåra beslutet om jag vill vara med även 2017. Är nämligen inte säker på om jag vill eller inte. Det är en fantastisk upplevelse, men som tar både tid och energi. Vi får se hur det blir, jag funderar lite till helt enkelt.
Hoppas jag lyckats förmedla hur fantastiskt det är att var med i Team Rynkeby. HÄR kan du fylla i din ansökan till 2017 år team. Tänk om vi ses i Paris 2017, det vore väl kul.
Till sista, min allra sista selfie med team 2016. Tack alla, ingen nämnd, ingen glömd, vi har haft ett helt fantastiskt år tillsammans och som alltid kommer att finnas i min minnesbank.
PS, jag lider idag av separationsångest.
Här hittar du de tidigare dagarna:
Dag 7 fredag