Klockan är 06. 7 grader i luften och dimma.
En rejäl tuff start på dagen. Vi började med en backe som man inte leker med hur som helst. Fin uppvärmning, eller hur?
En rätt vidrig cykeldag på 225 km. Inte många platta och enkla mil inte.
Men ändå jäkligt kul.
Men ändå jäkligt kul.
Men så är jag medlem i DPR-klubben också.
(DPR=Dum På Riktigt)
Vi skvätte till och med vackert i morgonsolen.
En måltidsförstärkt mikropaus
Efter svåra umbäranden nådde vi ändå till slut Champangedistriktet där Världens Bästa Coreteam hade hittat en helt underbar plats för lunchdepån.
Å ena sidan...
.. å andra sidan.
Mr Ego och Carolin njuter av både lunch och utsikt.
Kapten Jonas snett bakom verkar överhungrig, mycket mat
skulle stoppas in i munnen på bara 30 minuter.
The Doctor Gabriella, i detta läge lyckligt ovetandes vad som kommer
att hända kommande dag. (cliff hanger). Och Eva till höger.
Vi som var med även i 2015 års team.
Jag, Claes, Lotta, Jörgen, Elin, Jonas, Janica
De är rätt små i storlekarna dom där andra. Men de är stora inuti.
Efter en alldeles för kort lunch var det dags att åter äntra hojarna och ge oss iväg igen.
Snyggt enkelled på smala vägar.
Gissa vem som ligger sist som värsta hönsmamman?
Gissa vem som ligger sist som värsta hönsmamman?
Champagneområdet bjuder på backar, backar och ännu mer backar. Den ena jävligare än den andra. Det var ett himla sjå att tugga sig vidare genom landskapet. Men det som går upp, går också ner. Självklart hade vi lika många absolut underbara nedförskörningar också. Allt var inte jobbigt minsann.
Men till slut hade vi ändå bara fem mil kvar och det var dags för eftermiddagsdepån.
Me and my friend Kjell, teamets båda lite äldre tonåringar.
Mr Dubbelhaka och Carolin.
Det är tufft att ligga i draglaget. Jossan får välbehövlig massage.
Mr Ducklips och urstarke göteborgaren Micke som innehar
teamet vassaste cykel. Han har uppgraderat precis allt till
det bästa av det bästa. Den enda med elektriska växlar t.ex
Här har vi världens bästa coreteamback, Jeanette Back, och Lotta, alltid lika glad
Jag låg aldrig i draglaget. Min uppgift var att ligga i sjunde led, dvs precis i mitten av klungan och hålla ordning och reda på främre gruppen.
Lotta som du ser på bilden ovan, är inte jättestor. Hon låg ofta framför mig. Som du förstår erbjöds inte mycket till vindskydd där inte. Så egentligen har jag legat i draglaget för bakre delen av klungan. Så kan man kanske säga. Men Lotta är en fin och härlig människa med stort hjärta så det gjorde ingenting. Dessutom är hon smart, lika ofta valde hon platsen bakom mig, lite lagom skyddad från vinddrag.
Lina och Rille, Världens Bästa Cykelmeck.
Två trötta hjältar, varav den ene är Jörgen
Det är nu det händer. Det som jag hatar mig själv för. Jag är nu så trött och sliten att jag precis innan vi ska hoppa upp på hojarna får ett mindre psykbryt av trötthet och går iväg bakom några buskar för att inte visa för de andra att trötthetstårarna rinner bakom mina glasögon. Gårdagens också rätt tuffa etapp påverkar också såklart.
Kapten Jonas och jag har kört ihop så många gånger nu i olika sammanhang, så han vet hur jag reagerar när tröttheten är på väg att besegra mig. Han kommer fram och kramar om mig och frågar om jag vill åka i följebilen, som vi kallar biktbilen, sista biten till hotellet. Nej, säger jag och hoppar upp på cykeln.
Biktbilsbenämningen, där Emilia, vår andra läkare och Rille, vår cykelmeck sitter i, har den regeln att allt som sägs i den bilen stannar i bilen. Där kan man snacka om vad som helst och om vem som helst. Därav namnet Biktbilen.
Biktbilsbenämningen, där Emilia, vår andra läkare och Rille, vår cykelmeck sitter i, har den regeln att allt som sägs i den bilen stannar i bilen. Där kan man snacka om vad som helst och om vem som helst. Därav namnet Biktbilen.
Så vi kör vidare både uppåt och nedåt men jag hänger i och kämpar och det enda jag tänker på är att inte släppa hjulet framför mig. Jag tittar hela tiden på min Garmin och räknar ner kilometrarna till hotellet. De sista milen kommer jag inte ihåg, det är som ett tomt hål i huvet på mig. Det enda som gäller är att inte ge upp. Jag ska cykla hela vägen, jag ska det.
När vi kommer fram till hotellet halvslänger jag cykeln mot en vägg och går bort till en grässlänt och lägger mig ner och får ett psykbryt modell större. Efter en stund börjar världen att snurra och jag kan inte ens stå upp. Känns som jag ska svimma vilken sekund som helst.
Teamets båda läkare kommer till undsättning och trycker i mig energi och vätskeersättning. De hjälper mig upp och vi tar några steg till en av följebilarna där jag får halvlägga mig.
Teamets båda läkare kommer till undsättning och trycker i mig energi och vätskeersättning. De hjälper mig upp och vi tar några steg till en av följebilarna där jag får halvlägga mig.
Där ligger jag som det känns i en evighet. Orkar inte prata, kan inte prata, kan inte ens resa mig upp. Till sist får jag tillbaka lite krafter och kan med stöttande kamrater stappla bort till de andra som sitter i en ring på asfalten och dricker champagne.
När de börjar skandera Göran, Göran, Göran, blir jag så rörd, eller vad det nu är, så jag bryter ihop igen. Sicken jäla tuffing man är va?
Fler än jag som var trötta efter det här tuffa dagen.
Ludde häller ju dyrbar champagne bredvid Monicas glas.
Hon blev helt bestört.
Fick hjälp att ta mig upp till mitt rum och de tvingade i mig ännu mer vätskeersättning och energi. Jag hade tömt kroppen på all energi som överhuvudtaget fanns i kroppen, jag var tom. Trots att jag druckit flera liter sportdryck och vatten hela dagen och föredömligt ätit energibarer. Vi kallade dom barkbåtar efter några dagar. En lite läskig känsla faktiskt att känna att kroppen bara med största besvär kunde göra någonting överhuvudtaget.
Men vet du, jag är ju ändå med i DPR-klubben, jag älskar (!) det här tillståndet, då vet jag med säkerhet att jag gett precis allt jag har.
Till middagen hade jag återfått krafterna hyfsat igen. Där fick jag en en present av Mats som tack för mitt stöd till honom under hans stora resa. Han är 50+ och helt nybörjare och hade även sin son Marcus med i teamet, deras mål var att cykla tillsammans till Paris. Och de lyckades. En fantastisk prestation. Den blir inte mindre av att Mats tillhör teamets mest engagerade i att samla in pengar till Barncancerfonden, vilket är huvudsyftet med det här projektet.
Far och Son, Mats och Marcus
Dagens etapp, 225 apjobbiga kilometrar. Men samtidigt underbara.
Nu är slutmålet Paris nära. Bara ett stenkast i det här sammanhanget. Bara 7 mil.
Den etappen berätta jag om inom kort.
Visserligen en jobbig dag, men definitivt ett minne för livet