Mitt (tränings-) år 2021

Mitt träningsår 2021 är nu avslutat. Det blev totalt 327 pass fördelat på cykling, spinning, trainer, simning, löpning och styrka. I snitt alltså ca 6,5 pass varje vecka. Jag har tränat på att vila också, icke mindre än 85 vilodagar plus 30 sjuk/skadad/operationsrehabdagar. Missade dessvärre ca 25 pass pga pacemakerbytet i höstas, men det är sånt man får ta vart 10:e år.

Känner mig som ett heltidsproffs. Kanske en smula udda för en 70-åring, men det är ju helt enkelt jättekul det jag håller på med. Hellre det än att sitta still i en tv-soffa och dricka öl och tugga chips. Bättre att ha ett chip kring vaden och köra triathlontävlingar. Tycker jag.

Årets höjdpunkt var trots allt Ironman 70.3 på Mallorca i höstas. Ingen äkta tritävling för mig, körde bara Bike & run, men på det sätt som det blev så är jag mer än nöjd med min insats. Pannbenet sitter kvar och funkar, det bevisade den tävlingen. Skam den som ger sig, 2022 ska jag köra hela rejset, dvs även med simdelen inblandad. Det blir kul.

Årets näst bästa höjdpunkt var sommarens avslutningscykling med Team Rynkeby Stockholm. Från Malmö via Halmstad-Göteborg-Jönköping-Linköping-Nyköping och med målgång i Stockholm. En fantastisk upplevelse det också. Nu håller vi tummarna för att vi med Team 2022 kan cykla det som är meningen, från Malmö till Paris kommande sommar.

Utöver det idrottsliga så har året varit ett bra år. Jag trivs som heltidsproffs, kan rekommenderas när du uppnått lämplig ålder. Har ju även sedan snart fyra år jobbat ihop med min coach Stina Jönsson, @stina8837. Utan hennes träningsupplägg hade jag aldrig klarat av det jag gjort. Det bästa av allt är att vi kör ihop även 2022. Vi SKA ha ännu en triathlonmedalj.

Även kära hustrun säger sig trivas i rollen som Det Frivilliga Serviceteamet till Heltidsproffset. Våra barn trivs med sina resp liv och ingenting kan väl göra föräldrar mer glada och stolta än det.

Gott Nytt År till dig som följer mig och mitt liv, i huvudsak mitt idrottsliga liv som jag berättar om på Insta och Fejan. Min förhoppning är att en eller annan blir inspirerad och inser att idrottslivet inte tar slut vid 65. Eller vid 50. Jag började träna lite smått först när jag var 58 år, började cykla, simma och löpträna när jag var 62 resp 64 år. 

Det är aldrig försent att börja. 2022, here we come.

Vill du följa mig på Instagram så heter mitt konto gorandemnert.

#mallorca1406 #triathlontraining #agegroup70+ #triathlon #heltidsproffs #jaggerinteupp #cykling #cycling #löpning #running #swimming #simning #sigr #garmin #gammalmangörsågotthankan #battre_med_aren #pensionärsliv #pensionär #teamrynkebygodmorgonsthlm @stina8837

Om du inte orkar läsa min race report

Här kommer en fin liten film som Det Frivilliga Serviceteamets ena deltagare, Sofia gjort. Det är en muntlig liten race report i intervjuform. En fullständig och skriftlig beskrivning finns på inlägget efter det här.

Ironman Mallorca 70.3 Min race report

Här kommer min långrandiga race report. Först ska jag göra klart att jag bara körde Bike & Run som i år erbjöds alla deltagare på alla Ironmanrejs pga pandemin och brist på träningsmöjligheter i simhallar världen över.

Det var ett av skälen till mitt val, har inte tränat sim på nästan 1,5 år. Det andra skälet var att jag skulle opereras för att byta ut min pacemaker någon månad före rejset, men pga just rejset så valde min läkare att skjuta upp det till efter loppet. Det var ju minst sagt snällt gjort. Och nej, min pacemaker har ingenting med min ork att göra. Se nedanstående avsnitt om löpning.

Okey, here we go:

Cyklingen

Vi som körde Bike & Run hade samling för start kl 09 vid utfarten för cyklingen. Vilken tur att Det Frivilliga Serviceteamet kom och sa hej utanför stängslet. ”-DU HAR GLÖMT HJÄLMEN” skrek de. Oups, man är ju inte så smart när man är stressad, så en rask löppromenad till mitt ställe och hämta den. För övrigt lär cykeluppställningen vara Europas längsta, i Ironmansammanhang i alla fall.

Kl 09:05 släpptes jag iväg på niomilaturen. Kände rätt omgående att idag är mina ben med mig. Bombade nytt pers första milen utefter Pollencabukten. Där, i första rondellen, stod delar av fancluben, Tina och Mattias, och hejade och skrek som galningar. Kanske mest Tina. Om du sätter på ljudet så förstår du.

Sedan kom backen jag var livrädd för och som för mig är en rejäl utmaning. Har kört den tre gånger tidigare med bästa tid 1:15. Nu bombade jag även där in ett nytt pers, 1:08. Och jag var inte ens särskilt trött på toppen. Sedan bombade jag nytt pers nerför hela berget också när jag ändå höll på.

Ner på platten och det kändes fortfarande kalasbra i benen så jag tryckte på så mycket jag orkade och det var så jäkla kul, det var så häftigt, det var overkligt. Ett slags Runners High på cykel översköljde mig. Inte ens den ruggiga plötsliga väggen inne i Muro skrämde mig, även om den sög luften ur mina lungor.

Sen trummade jag på och kom till slut in på 3:48. Mitt tidigare pers låg på 4:15. Ingen pjåkig förbättring tycker jag. Det Frivilliga Serviceteamet var förberedd på att jag sannolikt dyker upp absolut tidigast några minuter efter fyra timmar, så de fick lite brått till att hinna till hejningen vid ingången till T2.

Det nästan mest roliga var att dotter Sofia körde det här rejset 2015. Då cyklade hon på 3:36. Då var hon 30 år, jag är 70 och ”bara” 12 minuter sämre. Känner mig lite stolt över det. Räknade in 53 nya pers på diverse segment på rundan. Svårslagna av mig hädanefter tror jag.

Enligt mig själv nog mitt livs bästa solorunda över så lång sträcka och ett sånt berg att cykla över. Så himla nöjd med det. Liksom bäst när det gäller.

Löpningen

Tog god tid på mig i Transition, dvs växlingen från cykling till löpning, hade ju gett mig gott om tid efter min monstercykling kände jag. Kände mig stark och nu skulle jag bara ut och sladda runt 21 km. Enkel match med min goda dagsform. Visserligen har jag bara sprungit 21 km en endaste gång i hela mitt liv, 2018, men hur svårt kan det va liksom.

Det var kul i 200 meter. Då kände jag att det här kommer aldrig funka i två mil. Kroppen kändes plötsligt tung och orörlig som en gravid elefant och benen som två telefonstolpar.

Jag tuffade på men det gick långsammare och långsammare. Vid 3 km stod Det Frivilliga Serviceteamet och hejade. Jag sa att jag nog kommer att lägga ner de här dumheterna nu, orkar inte. De körde iväg mig ändå, no mercy liksom, och jag lufsade vidare tröttare och tröttare.

Efter ungefär en halvmil stod de där igen, Den Frivilliga Serviceteamet. Där gav jag upp. Det var varmt som i en bastu, jag var trött, jag orkade inte springa en meter till. Ramlade i princip ihop på en gräsplätt, kändes nästan som en knockout, och var enligt Sofia icke kontaktbar en liten stund. Men jag svimmade inte, var bara så in i döden trött. Helt tom på kraft och energi.

På Workout Analysis syns rätt tydligt hur orken tröt och jag

så gott som gav upp vid ungefär 6 km och hur jag återuppstod.

Dessutom ser man att jag hade lite brådis de sista 4 km.

Här börjar det magiska, det nästan overkliga. Hon snackar upp mig på benen, säger åt mig att äta en gel jag hade i bakfickan och peppar mig som en tok. Vi börjar gå tillsammans mot nästa depå. Jag säger att där ger jag definitivt upp, lämnar in mitt chip, jag orkar inte mer.

Den avgörande promenaden som Zoombie och 

där jag strax kommer att återuppstå som Vanlig människa.

Vid depån häller jag i mig vatten och Cola och äter en banan, kanske trycker jag in en energigel också, minns inte. Häller två flaskor iskallt vatten över ryggen, över huvudet och över bröstet. Där och då förvandlas jag från Zoombie till en Vanlig människa som inte vill ge upp, som vill kämpa ända in i kaklet, som vill springa genom målbågen och få en medalj. Tänker också på alla som peppat mig och sagt och skrivit att jag kommer att klara det här. Då måste jag ju såklart göra det tänker jag. Så till alla er som peppat och stått i, det hjälper till så jäkla mycket, man får en extra boost av det. Jättemycket tack till alla.

Stannar vid varje depå och gör samma rutin igen, vid varenda depå, de kom ungefär var 3:e km. Får info av Sofia att om jag fortsätter i samma tempo så kommer jag klara maxtiden. I verkligheten visste hon att det var på håret, men det ville hon inte oroa mig med. 

Lufsar på, Tina och Mattias möter upp när det är 2-3 km kvar och Tina ger mig en gel att trycka i mig så jag klarar sista biten.

Kollar klockan och inser att jag bör klara maxtiden om jag inte börjar gå för ofta. När jag närmar mig sista svängen in mot målområden kommer de, tårarna, lättnaden att jag trots allt lyckades övervinna mig själv och fortsätta även om det tog emot. Tack Sofia.

Målgången

Svänger äntligen in på röda mattan, målrakan, och möts av ett stort jättejubel av publiken, är nästan ensam på rakan, så övermäktigt glad och lycklig så jag ser inte ens Det Frivilliga Serviceteamet och ett helt gäng med folk jag både känner och inte känner, som står där och hejar allt vad de orkar bland alla andra. Hör de bara. Blir så glad att jag till och med tar några stappliga danssteg.

Efter målgången är jag tvungen att gå åt sidan i min ensamhet för då bryter jag ihop lite. Livet känns plötsligt så oerhört mäktigt. Jag gjorde det. Jag visste att jag var tvungen att ge allt jag har för att klara maxtiden, jag är ju inte ung längre. Och jag gjorde det. Det är rent av en obeskrivlig känsla att klara något som ligger på gränsen till vad man tror sig klara.

Maxtiden var 7:30, jag slirade in på 7:21. Utan Sofias peppande under löpningen hade jag inte klarat det.

Firade med Det Frivilliga Serviceteamet, hustru Kristina och dotter Sofia, och den cykelambulerande hejarklacken/fancluben Tina och Mattias med att bada. Så himmelsk skönt var det.

Som avslutning på den här fantastiska Race week på Mallis så hade vi på söndagskvällen en liten avslutningsmiddag med alla involverade dvs, The Main Attraction (jag), Det Frivilliga Serviceteamet dvs hustru Kristina och dotter Sofia samt Den Cykelambulerande Hejarklacken Tina och Mattias.

Tack till alla

Tack alla fantastiska människor som hejat och peppat på alla möjliga och omöjliga sätt, det värmer mitt hjärta alldeles jättemycket.

Självklart ett uberjättestort tack till min coach Stina Jönsson, utan hennes hjälp hade jag inte varit i den form jag faktiskt är i nu. Hon hade rätt, min kropp höll, att jag inte orkade var ju inte hennes fel, det var ju jag som misskötte mitt energiintag under cyklingen.

Hör här, drack bara 750 ml sportdryck, dvs bara en flaska, under nästan fyra timmars hård ansträngning och stundtals i rejäl värme. Crazy me liksom, men jag har svårt att dricka när jag inte är törstig. Fick dock i mig några gel, men sannolikt för få. Där har vi säkert svaret varför löpningen blev en misärupplevelse.

Idag, dagen efter rejset, är jag lite stel i benen, såklart, men i övrigt känner jag mig väldigt fräsch.

Å nu då?

Så frågan om jag vill göra det här igen. Igår var svaret såklart aldrig mer. Men redan nu börjar suget komma känner jag. Älskar träningen, utan ett rejält och lagom svårt mål har jag svårt att träna bra. Så kanske jag kör något igen 2022, men då lägger jag till simningen så det blir en ”äkta” Ironmanmedalj.

Kanske kanske kanske jag har inspirerat någon, oavsett ålder, att det är precis så här det är. Han har rätt Mr Ironman, Anything Is Possible. Jag har nyss fyllt 70, kan jag kan du.

En återträff att minnas

Vilka trevliga dagar jag har haft. Gubbträff. Vi är ett gäng på sju snubbar som träffades när vi har tolv tretton år sådär. Samma skola, lirade hockey och fotboll i samma lag, Karlbergs BK. 

Senast vi träffades alla på en gång var 2014. Nu var det dags för i år fyller alla i gänget 70 år förutom en som fyller i början av nästa år. Om du känner någon av dem på bilderna, så säg inget, men jäklar så gamla alla blivit. Men bara skalen, för insidan, den s.k. personligheten, var precis lika kul som förr. En och annan kroppslig skavank på några såklart. En av killarna, Lasse, hade tyvärr ingen möjlighet att vara med den här gången.

Otto, Pierre

Lars-Ove

Clarence , Lars-Erik

Vi åkte ut till Skytteholms Herrgård igår onsdag för middag och övernattning. Såna här träffar får man ju inte slarva bort hur som helst.

Sååå många minnen vi pratade om. Såååå jäddrans kul det var att vandra tillbaka 40-50-60 år tillbaka i tiden för att minnas. Vi kollade många bilder som vi tagit med oss. Nedanstående två bilder tror vi är tagna 1963 eller därikring. Det är lilla jag som är målvakten på båda bilderna. Tröjor och byxor fick vi "ärva" från de äldre lagen. Vet inte om man gör så idag, men då gjorde man så.

Vi följdes sedan åt under många år framöver, både i sporten och "privat". Lite unikt är det också att alla utom en av oss fortfarande är gifta med de tjejer vi träffade i tjugoårsåldern och strax däröver.

Efter en god trerättersmiddag fortsatte vi prata och vid midnatt kom kortspelet fram, precis som den gjorde för typ 55 år sedan. Vi skulle lira 21 och poker. Problemet var att ingen riktigt kom ihåg reglerna, men vi körde som vi trodde vi gjorde förr. Det funkade fint också. 

Då började min attack för att utöka min samlade förmögenhet. Tänkte att det här är killar som jobbat färdigt och har samlat på sig lite stålar. Som så att säga gärna fick hamna hos mig istället. Började med två tomma händer men fick låna 50 kr för insatser. När kvällen var slut och skulden återbetald satt jag med 60 spänn kvar i handen. Inte illa. 

Så här långt in på natten var det längesedan jag var vaken och uppe. Såklart får man inte sova bort sin ungdom, så kl 07:00 åt Lars-Erik, Clarence och jag frukost. De andra sov vidare ytterligare någon timme.

Sammantaget två fina dagar som jag kommer ha kvar i mitt minne lång tid framöver. 

PS: Om du vill hänga med i min träning och vardag inför för Ironman 70.3 i oktober och cykling till Paris sommaren 2022 så uppdaterar jag nästan dagligen på Instagram där mitt konto föga överraskande heter gorandemnert.

Nu finns jag mest på Instagram och Facebook

Om du vill hänga med mig i min träning mot nya Ironmanmedaljer och min cykling till Paris 2020 med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm så kan du följa med på Instagram, där heter mitt konto - föga förvånande - gorandemnert

Ironman 70.3 Zell-am-See, min race report. Jag blev bestulen.

Måste väl skriva min race report även den här gången. Trots att det blev ännu en DNF. Den här gången känner jag mig nästan bestulen på en medalj.

Får väl se den här bilden som ett slags konstverk. Jag kallar den för "Broken dreams".

Torsdag
Vi, mitt service/hejarklackteam, dvs hustru Kristina och dotter Sofia, flög ner till Zell-am-See redan på torsdagen via ett flightbyte i Frankfurt. Absolut självklart blev våra väskor inte överflyttade till vår nya flight. Levererades till vårt hotell senare på kvällen.

Man blir inte glad när väskor försvinner, det blir man inte.

Märkligt nog, och turligt nog, kom min cykel med på planet.

Raskt iväg för att hämta ut hyrbilen för vidare resa till kommande slagfält.

Serviceteamet nöjd med mitt hotellval. Bara några fjuttiga 

minuters promenad till målområdet.

Fredag

På fredagen gick jag till incheckningen och fick armbandsbeviset på armen.

Självklart köpte jag en tischa och kollade att mitt namn fanns med.

Sen äntrade jag och service/hejarklackteamet bilen för att kolla hela cykelrutten. 

Den backen, 1,1 km, leker man sig inte uppför.

Märkligt, i bil känns inte backar särskilt jobbiga, eller hur? Men oj så vacker rutten är. Fina vägar och magiska utsikter hela tiden.

Vi avslutade rekognoseringsturen med att

inspektera målgången.

Dags att skruva ihop cykeln och ser man på, fick ihop allt som tänkt. Cyklade en sväng för att kolla att allt satt på plats. Fiffigt nog cyklade jag längs med löpbanan för att inspektera även den. Vacker. Runt hela viken av sjön.

Avslutade dagen med god middag.

Lördag

Började dagen med den obligatoriska race briefingen.

Därefter dags för att kolla vattentemperaturen och simma lite i sjön. 20 grader i vattnet kändes lagom.

Till och med simningen är vacker.

Alltså vyerna, inte min simteknik.

Men aj aj aj, en liten olycka händer så lätt. En sten vid stranden orsakade blodvite.

Efter omvårdnad av tån av service/hejarklacksteamet blev det en lätt middag och tidigt i säng.

Söndag. RACE DAY

Äntligen race day. Dagen jag sett fram mot så länge. Idag ska kroppen liksom explodera. Få ut allt som jag kämpat för sedan 1:a oktober då träningen inför det här rejset började.

Få ut allt jag samlat ihop under drygt 300 träningspass, 8,5 timmars svett och slit i snitt varje vecka. Har följt min coach Stina Jönssons träningsschema till punkt och pricka. Inga skräppass, vartenda pass har haft mål och mening. Jag har kämpat och slitit och ändå haft superkul. Precis som träning ska vara.

Sov fantastiskt gott under natten, faktiskt den bästa sömnen på flera veckor. Märkligt. Men skönt.

En härlig hälsning vid frukosten.

Starten för alla agegroups är kl 11:10 och jag beräknar att jag kliver i vattnet ca kl 11:30.

Kl 09:15 började vi vår 30-minuterspromenad till starten.

Går igenom T1 och memorerar en gång till, och kollar även så däcken har rätt tryck. Får pumpa upp framdäcket lite, och ska även kolla bakdäcket. När jag sätter fast pumpventilen pyser det bara ut luft. Hur jag än gör så blir däcket tommare och tommare. Panik. Inte nu. Det här händer inte. Får inte hända.

Lyckas få låna en pump från en annan deltagare och yes, den funkar som den ska. Pulsen sjunker till normalnivå. Slänger min pump i en container på väg ut.

Försöker softa lite innan det är dags att dra på våtisen och sedan värma upp i vattnet. Börjar bli en smula nervös.

Vet att jag lite då och då får en dipp under så lång påfrestning som ett sånt här rejs. Skrev några peppande ord på mina händer och armar att kolla på när det börjar gå tungt.

På ett finger skrev jag Stina som är min coach. Ville tänka på vilket jobb hon lagt ner på mina scheman, ville inte svika henne.

Det andra namnet är Miro. Min "bodyguard" under sommarens cykling till Paris med Team Rynkeby. En f.d elitidrottare som under cyklingen peppade mig som bara den när jag hade det tungt i de långa hemska uppförsbackarna. Han skrev dagen innan rejset ett långt och fantastiskt meddelande till mig med tips och pepp inför loppet. Ville tänka på det när mjölksyran kokade.

Plumsar i vattnet och värmer upp i ca 10-15 minuter. Känns kalasbra. Ska nog gå bra det här.

Tänker lite smart och ställer mig i en fålla med lite snabbare simmare än jag. Hoppas simma in på 50 minuter, max 55. Med lite tur bakom några fötter kanske till och med runt 45 minuter. Min simform har varit klart stigande senaste månaden.

Koncentrerad. Laddad till tusen. Det här ska bli kul.

BÄÄÄM, nu är det min tur att kliva ner i vattnet. Börjar veva och det känns bra. Lite trångt och stökigt men ingen fara. Blir såklart omsimmad och knuffad på lite då och då, men jag simmar superbra. Snabbt och spikrakt.

Vänder runt vid 950-metersbojen och ska bara defilera in på max 50 minuter för jag känner att jag simmar superbra och spikrakt mot målet. 

Vid ca 300 meter kvar, nästan framme, blir jag plötsligt trött. Blir omsimmad av många, orkar inte hänga på. Känner det inte då, men min hejarklack säger att jag då började simma lite i zicksack.

Sista 75 känns det som jag ska drunkna, det går långsamt och jag får kämpa för varenda meter och kommer fullständigt ur kurs. Siktar uppenbarligen på helt fel ställe. Säkerhetsbåtar försöker liksom putta mig rätt.

Jag trodde inte på min familj när de sa jag simmade snett och vint.

Svårt att säga emot med det här bildbeviset. 

Kolla bilden igen. Jag kommer alltså uppifrån vänstra hörnet av bilden och ska  ha den oranga bojen på min vänstra sida. Här är jag ju fullständigt ur kurs, och jag märkte först ingenting av det.

Kommer i alla fall fram till målet på 1 timme, 9 minuter och 19 sekunder. Vad hände? Jag skulle ju sladda in på 50 minuter. Får en riktigt chock när jag kollade klockan när jag klev upp. Såg senare att klockan visade att jag simmade 2200 meter.

Cut off-tiden för simningen var 70 minuter. Bara 41 sekunder tillgodo. Lite halvspännande för de som hade koll på mig.

T1-tiden är helt okey och jag är igång med cyklingen. Bombar på så gott det går med mina kycklingben. Så gott som ensam på de vackra för bilar avstängda vägar. Kör förbi två stycken och blir omcyklad av en eller två.

Ligger på snittet 30,3 när jag kommer till BACKEN. En för mig ruggig historia på 13 km oavbrutet klättrande och med 14 % sista kilometern innan toppen.

Felaktiga uppgifter om lutninen enligt min Garmin.

Min bästis Garmin tyckte det väldigt ofta var

stigningar på mellan 6-10 % långa sträckor

av den blå sträckan på bilden. Mina lår höll med om det.

Nåja, jag kämpade mig uppför hela den blå sträckan som således var 1 mil lång. Stannade inte en enda gång för att vila, vilket var lite överraskande. 

Efter backen fram till 57 kilometer bombar jag på och på den sträckan har jag 29,9 i snitt.

Äter och dricker föredömligt hela tiden. Vid 57 km står en gubbe mitt i vägen och säger stopp. Du kommer för sent till den här cutoffen, säger han. Ridå. Bryter ihop, jag är en känslig pojke.

Det här loppet har en extra cutoff som inget annat lopp har. Vet inte varför. Polistillstånd sas det.

Ett väldigt underligt ställe för en cutoff. Hade den inte funnits hade jag sannolikt hunnit till T2 innan den cutoffen och kanske fått min medalj om jag sprungit som tänkte. Kände mig lite bestulen på den faktiskt.

Kände mig rätt knäckt i flera dagar och tänkte att nu är min triahtlonkarriär över. Har startat fyra gånger men bara lyckats en gång.

Efter loppet var jag både ledsen och fruktansvärt besviken.

På måndagen spöregnade det så det blev mest softande på hotellet och packning av både ditten och datten. Tisdag morgon tog vi flyget hem igen och den här gången kom allt bagage med.

Väl hemma igen började suget komma tillbaka. Det blir revansch om ett år. Men inte i Zell-am-See. Finns inte jättemånga alternativ pga min cykling till Paris för sjätte gången 2020. 

Men en Ironman 70.3 blir det någonstans nere i Europa även 2020. Om några dagar fyller jag 68, men än ger jag inte upp, älskar att ha en träning mot ett bestämt mål. Gärna ett svårt mål, det kittlar lite extra. Jag kommer alltid sist eller bland de sista, men det spelar ingen större roll. Huvudsaken är att jag har kul och mår bra. 

Men ändå, en medalj om halsen är ändå betydligt roligare än att inte få en medalj om halsen.

Raceday -2, en slags pre race report

Nu börjar det hända saker som jag tycker är spännande såhär två dagar före rejset, alltså Ironman 70.3 i Zell-am-See. Det handlar om revanch. Revanch för min DNF 2017 här i Zell. Vill du läsa om det debaclet kan du göra det HÄR.

Nu handlar det i huvudsak om att reducera i matchen Göran vs Ironman. Det här är matchserien så här långt.

2016 Pula. DNF. Göran vs Ironamn 0-1
2017 Zell-am-See. DNF. Göran vs Ironman 0-1 (sammanlagt 0-2)
2018 Ruegen. Medalj. Göran vs Ironman 1-0 (sammanlagt 1-2)
2019 Zell-am-See. Göran vs Ironman ????

Vi kom hit ner till Zell-am-See i går. Började inte bra, tre av fyra kollin fastnade i Frankfurt när vi bytte flight, bara cykeln kom med. Det var ju fint. Övrigt bagage kom till hotellet sent på kvällen.

Vill du följa mitt revanschlopp live och följa varenda meter jag förflyttar mig på söndag kan du göra det i appen Ironman Tracker som finns på App store. Mitt startnummer är 2634. Ladda hem och häng med vettja, det blir stenkul.

Vi är blott 10 gentlemen i min agegroup 65-69 av ca 2700 anmälda. 

Svårt att komma ihåg alla känslor, men i år känner jag mig mer förväntansfull än nervös. Känner mig betydligt mer trygg med både simning och löpning än tidigare år.  Det liksom spritter i kroppen av längtan att få kasta mig iväg och börja tävla.

Känner mig så himla nöjd med den träning som coach Stina Jönsson försett mig med under det senaste året.

Sedan 1:a oktober förra året har jag gjort strax över 300 träningspass och i genomsnitt ägnat 8,5 timmar i veckan på träning.

Idag fredag började de slutliga förberedelserna inför rejset.

En härlig frukost är alltid en bra start på dagen.

Sedan iväg för att registera mig för loppet.

Här blir jag taggad och registrerad som fullvärdig deltagare.

Så här ser det ut nu på armen. Det smala armbandet inköptes för

att bringa lycka på söndag.

Sedan blev det shoppingtime i det minst sagt kommersiella tältet. Det blev den vanliga tischan från årets race. Tycker loggan som är tryckt är supercool med alla startandes namn trycka i själva loggan.

 Om man letar noga finner man det man söker.

Yes, där finns även jag med.

Nu dags att inspektera målgången. När jag såg den så mindes jag förra årets upplopp och den magiskt otroliga och obeskrivbara lyckan att äntligen få upp fötterna och springa på den röda mattan igenom målbågen. Fick rysningar när jag stog där och kollade.

Min egna hejarklack/sereviceteam.

Dotter Sofia,. lilla jag, hustru Kristina.

När pengarna var spenderade och inspektionen klar var det dags att kolla cykelbanan men med bil. 

Alltså, det är nog den vackraste cykelrutt jag åkt i hela min cykelkarriär. Har ju och för sig bara cyklat halva, men i år tänker jag cykla hela. Men med bil är det jätteläckert.

Alltså om man tänker bort 13 km av elände och misär när man ska över det där berget.

Om du klickar på bilden så syns det bättre.

 Blir en svettig sista kilometer upp till toppen.

Behind the scenes.

 Nio mil i bil går fort. Väl tillbaka på hotellet dags att skruva ihop cykeln.

Lite pyssel att få allt på plats igen.

När allt var klart dags för en liten provtur som jag lite fiffigt cyklade längs med men bredvid löprutten. Lika härliga miljöer där som på cyklingen, men löpet är nästan helt platt, och i princip bara på en fin grusväg.

På kvällen middag på hotellet som hade en bargequafton.

Ja, det var väl i det stora hela vad som hände denna dag, två dagar före det  stora rejset.

I morgon är det racebriefing och testsimning av simbanan. Det blir också ett kortare cykelpass och ett kortare löppass. Bara för att hålla igång så jag inte beckar igen. Stundtals känns min kropp inte alls mogen för att köra ett triatlonlopp, på mornarna känns kroppen lika rörligt och spänstigt som ett kylskåp.

Du vet väl att det går att följa mig på Instagram också va? Där heter jag gorandemnert.