Inte trött, inte utmattad, ingen träningsvärk. Bara besviken. Jag räckte inte till den här gången heller.
Det började så bra redan under racebriefingen. Humöret på topp och allt kändes kalasbra.
Mr Ego, dotter Ego som körde stafett, och Elin som skulle köra hela.
Men trots besvikelsen att det blev ännu en DNF är jag ändå jättenöjd med min insats. Jag överträffade mig själv ända tills jag fick svart flagg på cykelbanan och blev avplockad och fick åka "bus of shame" tillbaka till målområdet.
Simningen, som jag våndats över, gick kalasbra. Kom in på 64 minuter vilket var ungefär enligt plan. Om jag orkade ända in i mål alltså. Vilket jag gjorde. Har aldrig simmat crawl så långt och länge. Bara för några månader sedan kunde jag ju inte ens crawla 100 meter.
Starten var lite bökig, stog nästan 50 minuter i kö i våtdräkt och i brännande sol närmare 30 grader. Men det gick bra det också. Plötsligt var det min tur att kliva i vattnet och jag är glad att jag körde Try Tri som träning veckan innan med tanke på stöket och böket i starten.
Hittade i alla fall fritt vatten och började crawla. Efter 75 meter blev det superjobbigt och jag tog ungefär 10 bröstsimtag innan jag tänkte "för helvete Göran, nu ska du simma crawl ända in i kaklet". Då gick jag över till crawl och kan du fatta, efter 200 meter kom jag in i min bubbla och armarna bara vevade på och andningen satt som en smäck. Stannade inte en enda gång för att vila eller hämta en tappad anda.
Men det var ju skitlångt bort till första bojen att runda efter ca 900 meter. Tog en evig tid kändes det som. Sen rundade jag andra bojen och därifrån 900 meter raka spåret in mot mål. Den biten kändes som den gick superfort. Hade ett tjugotal simmare bakom mig och tomt långt fram till de före mig.
Stökigt och bökigt, men inte för mig. I det här läget bör jag
vara någonstans längst bort vid den snea fyrkantiga bojen.
Det var så kul att simma när allt funkade utan några som helst andningsproblem.
Här är jag strax i mål. Bara lite drygt 50 meter kvar till mål.
I den här stunden kände jag en nästan obeskrivlig lycka. Jag klarade det.
Massor av "räddningsbåtar" efter hela banan. Kändes tryggt.
Bara några armdrag kvar. Som synes kom jag inte sist, bara en sån sak.
Det var ett tjugotal kvar i vattnet när jag var klar.
Kände mig lite gubbig när jag, i och för sig precis som alla andra är det bäst att tillägga, fick hjälp upp från vattnet. Om du inte vet, så rubbas balanssinnet när man simmar så länge, så de första metrarna i land vacklar man som värsta fyllot.
Ta det lugnt, vi hjälper farbror upp
Oj, vilken härlig känsla att springa upp till
växlingen påhejad av massor av folk efter kanten.
Vid växlingsområdet stog Sofia och väntade. Hon grät av lycka när jag kom. Hon vet hur mycket jag kämpat med simningen. Så då började jag också att gråta och så stog vi och kramades en stund. Och jag tappade viktig tid inför cyklingen. Men det var kramen värd.
När vi kramats färdigt sprang Sofia iväg och filmade
mig på väg till ombytestältet
Tog gott om tid att byta om. Strax över 10 minuter. Åt h-e för lång tid skulle det visa sig. Borde ha skyndat mig istället skulle det visa sig.
Men upp på hojen och iväg. Så gott som ensam. En magisk känsla att cykla helt ensam på en Österrikisk landsväg omgiven av ett fantastiskt alplandskap på en helt avstängd väg för alla sorters fordon förutom Ironmancyklister. Här och var satt människor och skrek, hojtade och peppade när jag cyklar förbi. Och efter varje sån passage, så cyklade jag lite fortare en stund. Sån pepp betyder massor.
Höll igen lite för att inte bränna ut benen inför den avslutande löpningen. Trots det hade jag närmare 30 i snitt när jag närmade mig det där berget man måste över. Ganska lätt cykling, men ändå, det är inte varje dag jag har ett sånt snitt när jag hojar ensam.
Som kom backeländet, 12 km pina, misär och elände. Stannade till en kort stund vid depån innan stigningen och tryckte i mig lite gel och energidricka. Borde jag inte ha gjort skulle det visa sig.
Nu bara uppför, allt mellan 5 och 12 % lutning.
Någonstans i mitten stannade jag några minuter för att pinka bakom en buske. Borde jag inte gjort skulle det visa sig.
Men jag kämpade mig uppför en mil och kom till de sista 2 km där det blev ännu jävligare.
Här börjar det bli överjävligt jobbigt.
Bilden tog vi dagen när vi med bil rekade banan.
Började i stor stil men kom inte längre än några hundra meter, sen sa benen ifrån. För brant, så jag började promenera. Efter en stund provade jag att cykla igen men kom bara några hundratal meter innan det inte gick längre. Sen gick jag resten av backen upp.
Cyklade över krönet och där började serpentinvägen ner med nu 15% lutning. Det är brant. Skitbrant för att prata svenska.
Men även här kände jag en härlig lycka och jag skrek rätt ut av glädje att nu kommer jag att klara cyklingen också.
Sen bombade jag på nerför några kilometer och kom ut på lite flackare mark. Plötsligt, efter 4,6 mil, står en gubbe mitt i vägen och håller upp en svart flagga. Det betyder att loppet är slut. Det pratade de om på racebriefingen att om man ser en svart flagg är loppet avblåst.
Jag fattade först ingenting. Min första tanke var att det hänt något hemskt terrordåd. Min andra tanke var att det hänt någon cykelkrach med dödsfall, för jag blev passerad av några ambulanser med blåljusen på.
Frågade storögt vad som hänt och fick svaret -"cut off-time. Its over for you. Please take the bus there", och så pekade hapå en buss som stog vid sidan. Sen ryckte de cykeln ifrån mig och hängde in den i cykelsläpet efter bussen.
Där stog jag, med fyra andra, och kände besvikelsen skölja genom kroppen. Det här är ju min paradgren, inte fan missar jag en cut off på den inte. Finns inte en chans.
Så det blev att åka buss tillbaka til Zell.
På kvällen kollade jag tiderna och insåg att jag missade cut offen med mindre än 5 minuter. Fatta, mindre än fem jävla minuter. Hade jag skyndat mig vi växlingen, hade jag struntat i att pinka, hade jag strunta i att stanna och pusta två gånger i backen hade jag ju klarat det. Faaaaaaaan.
Hade jag klarat den här passagen hade jag enkelt klarat mig förbi kommande spärrar, för kvar var bara lätt cykling.
Monsterbacken enligt min Garmin.
Vi punkten till höger tog loppet slut för mig. Trist, för
resten av banan var enkel och superfin. Som att cykla
genom ett vykort. Det vet jag, för bussen körde hela cykelvägen.
Högst upp i mitten ser du en cut off-tid vid Maria Alm.
Där plockade de mig. Uslingarna. Du ser också på banskissen
uppe till vänster att det nu bara var plattcykling till målet.
Bara att bryta ihop och ta nya tag. Trots allt kan jag inte vara missnöjd med min insats. Jag gjorde mitt absolut bästa, simmade mitt längsta crawl någonsin, cyklade hyfsat fort på platten, kämpade så gott det gick uppför och bombade nerför så fort jag vågade.
Min Garmin belönade mig med att höja mitt FTP-värde med inte mindre än 12%, så det bevisar i alla fall för mig att jag satsade allt jag kunde. Men det räckte ändå inte.
I morse hade vi familjeråd vid frukosten.
Det här är inte frukost, det var gårdagens middag, men
bilden får symbolisera frukostmötet.
Vi enades om att jag måste ta hämnd på Mr Ironman. Nu är det en personlig sak. Han ska inte få hindra mig från att nå min dröm, att springa under en Ironmanmålbåge.
Kanske kommer jag tillbaka hit igen nästa år, kanske jag kör någon annanstans i Europa. Jönköping hade varit kul, men den krockar med min Rynkebycykling till Paris.
Kanske en HIM är för svårt för oss äldre. Kanske jag tar mig vatten över huvudet. Det kanske finns ett skäl till att bara 11 gubbar äldre än 65 år anmälde sig och att bara tre passerade mållinjen.
Men jag vill i så fall vara en av tre nästa år. För då jävlar ska jag springa under målbågen och få min efterlängtade Ironmanmedalj. Då är jag nästan 67 år och det blir väl ännu svårare kan jag tänka, men jag vill inte ge upp min dröm ännu.
Han är ju ändå väldigt peppande, han den mystiske Mr Ironman
Summa summarum: jag är således fortfarande en smula åldrig triathlonwannabe, men jag fick i alla fall en fin tribränna.
Ett jättestort tack för alla otroligt snälla, peppande och tröstande kommentarer jag fått på sociala medier. Jag blir rörd av alla fina ord, och det verkar som jag trots allt inspirerar en och annan. Det känns stort.
Särskilt tack till Stina, min andra simpis, tillika Rynkebyteamkompis 2015. Även hon skulle köra det här racet men av olika skäl körde hon inte utan var istället hejarklack. Det är underbart med hängivna supportrar och det är underbart när Stina nästan går helt bananas när jag kommer upp från simningen. Även hon vet hur mycket jag kämpat med simningen.
Som bonusläsning får du nu ytterligare två race reports från loppet.
HÄR hittar du Dotter Ego´s race report. Hon är grym. I det omdömet är jag såklart helt opartisk, har ingenting med familjeförhållanden att göra.
Även min simpis Elin Sällström har lite att berätta om sitt lopp. Även teamkompis i Rynkeby Stockholm 2015 och 2016.
Till saken hör att hon vid resan hit ner, vid flightbytet i Berlin, blev av med sin cykelväska innehållande en superfin tempohoj. Detta var i torsdags, och ännu denna dag har Air Berlin inte hittat väskan. I sista stund kunde hon hyra en enklare cykel så hon i alla fall kunde köra racet.
Höll på att bryta simningen efter 100 m. Fick andnöd och var tvungen att stanna i vattnet. Det höll i sig ett tag. Och det tog lång tid innan jag hittade ngn rytm. Navigerade också väldigt väldigt dåligt
På cykeln kändes det väl helt okej med tanke på att det var en instegsracer och inte en rätt bra tempohoj med zipphjul de första 2 milen som var Lätt cyklade. Även första delen av backen var bra och jag tog placeringar men insåg rätt snart att jag redan tidigt vad på lättaste växeln.. Och det är mot slutet av backen som det blir riktig brant. Så när jag är där I 14-16% lutning så är min lättaste växeln så himla tung. Jag cyklar om alla bara jag trampar men måste stanna 2 ggr för att orka med. Kändes rätt tufft iom att jag känner mig väldigt trygg med min kapacitet uppför annars.. Var rätt förbannad
Sen kom löpningen och magen krampar. Känner mig sjukt tung och försöker tänka bort magen. Det är uppåtlut på väg ut och jag är inne i en negativ bubbla och tänker bryta för att det intr känns kul.. Men springer till depån. Där kommer jag på att det är ju exakt samma som mina andra ironman. Jag tål inte sportdrycken. Så när jah slutar dricka den känns det bättre med ca 10 km kvar. Kan öka tempot igen och får iaf en negativ split. Vaden krånglar också som den gjort hela veckan (försökte springa igår men bröt efter 400 m..)
Trots dessa svårigheter simmade hon på 44 minuter, cyklade på 2:55 och sprang på 1:51.
Om du orkade läsa ända hit, tack för visat intresse. Nu börjar jag satsningen mot något lopp 2018.