Låter kanske lite märklig, men det känns som det loppet just nu är det viktigaste som finns. Eller kanske inte så märkligt, har ju tränat så hårt och mycket jag bara kan i alla tre diciplinerna för att äntligen få springa genom en Ironmanmålbåge.
Förra veckans semester, eller som jag hellre kallade det, Trosa Training Camp, var verkligen en bra träning. Jag sprang, cyklade men framförallt simmade jag mycket ow och äntligen släppte det. Det kändes, och känns, ohyggligt fint.
En av många fantastiska morgnar. Såg nästan ut som viken
var isbelagd, men det var behagliga 20 grader.
Men allt har ju ändå sitt slut och vardagen kom tillbaka lite snabbare än en blixt kändes det som.
Trots allt hann vi även med lite kultur också, enligt hustruns program. Ganska rättvist ändå, att hon fick bestämma programmet och inte bara jag som styrde med mina träningar.
En gammal gubbe och en ännu äldre gubbe
markerat som en gravsten.
En sån fin vill jag också ha när den dagen kommer.
Det gäller att passa på när tillfälle ges till
att äta godsaker.
Hur gärna jag än ville fortsätta ledigheten så fanns det till slut ingen återvändo. Back to office.
Man får inte hasta. Det krävs en viss invänjning att återgå.
I dag dags för simträning på hemmaplan igen. Det blev en tidig morgonsimning i Huvudstabadet. Körde ett av mina pass från Aqtivate som jag körde mycket duktigt och diciplinerat.
En trött Mr Ego efter 1200 meter teknikträning.
Plus några blygsamma intervaller.
Kan inte säga att jag var övervakad, möjligen med ett halvt öga. Dotter Sofia med sitt Aqtivate hade nämligen samtidigt ett PT-pass med en tjej på banan bredvid.
Familjebild. Jag pustar ut och Sofia håller koll på sin elev
i banan bredvid.
I dag hände ännu en sån där kul grej. Efter min simning satt jag och pratade med Sofia. När jag gått kom en kille fram till Sofia och frågar om hon är Sofia. Hon nekade inte. "-var det där Göran?" sa han och pekade på mig som nu var halvvägs till bilen.
Hon förnekade inte det heller.
Då berättade han att han läste båda våra bloggar och tyckte det var kul att följa min träning inför tävlingen i Zell. Han själv hade just vunnit, eller om han kom tvåa, i sprinten i en triträvling i Malmö, så han är ju definitivt en duktig triathlet. Ruggigt kul att en sån vass kille håller koll på en smula åldrig triathlonwannabe. Skitkul faktiskt.
"-jag håller verkligen tummarna för att Göran klarar det" fortsatte han, "-det är många i Zell som kommer att hålla tummarna för honom" la han till. Vad han nu menade med det. Spännande. Nu fick jag ännu lite mer prestationsångest.
Nu kommer min träning att gå ner lite på halvfart, enligt min PT Tommys förmaningar. Fortsätta träna, men med lite mindre intensitet. I stort sett bara hålla igång.
Nu kan jag inte göra ett endaste dugg för att förbättra mig inför tävlingen, det enda som hjälper är en lågintensiv träning med fokus på rörlighet och teknik. Nästa vecka drar jag ner ännu lite mer och fokuserar på att ladda med kolhydrater och att vila.
Vill du följa mig mer eller mindre dagligen framöver kan du göra det på Instagram. Där heter jag gorandemnert.
Jag är så laddad så om jag kopplar in mig på elnätet kommer propparna att gå i hela kvarteret.