Min race report från Mallorca 140.6 Half

Årets höjdpunkt efter cyklingen till Paris med team Rynkeby Stockholm. En halv Ironman även om själva eventet inte är Ironmanbrandad. I övrigt exakt samma upplägg.

Förberedelserna

Började träningen tillsammans med min duktiga coach Stina Jönsson, utbildad tränare för uthållighetsidrotter som t.ex triathlon. Vi började "jobba" tillsammans februari 2018 så det har ju gått några år sedan dess. I mitten av november 2021 började vi träningen inför 2022 års utmaningar. Först Vätternrundan, sedan cyklingen till Paris och sedan sista grejen för året, min personliga höjdpunkt, Mallorca 140.6 Half. Totalt genomförde jag 301 träningspass innan Race Day 24/9 i Muro på Mallorca.

Vi, jag och kära hustrun, åkte ner till Alcudia någon vecka innan. Lyckligtvis bor vår dotter med sambo där, så där bor vi hur bra som helst. Känns precis som att bo hemma faktiskt. Löptränade, tränade att simma i saltvatten och såklart lite cykling också. Hyfsat lätta pass, nu skulle ju kroppen bara hållas igång. Det stora jobbet var ju redan gjort.

Race Day

Klockan ringde redan 05:30, starten var satt till 08:15. God frukost, nerverna låg utanpå huden, kände mig toknervös inför simningen som för mig är nyckeln till hela racet. Klarar jag inte cut off-tiden där blir jag avplockad. Har handlat om minuter, någon gång bara sekunder, på tidigare rejs.

Simningen

Börjar inte bra. Anländer till cykelområdet redan kl 07 för att förbereda det sista på cykeln innan det är dags för den delen. Det regnar, det regnar mer och mer och blåsten tilltar till rejäla styrkor. Inte kul alls.

Plötsligt ropar de ut att simningen är inställd pga vädret. Inte för regn och blåst, utan för att det är stor risk för åska och blixtar som ofta slår ner i havet. Dessutom var det starka strömmar sas det.

Åkey, bara att gilla läget. Kände mig både lättad och besviken, simningen har de senaste veckorna känts jättebra men en besvikelse för att jag inte fick testa om min simning skulle räcka hela vägen.

Cyklingen

Start kl 08:30. Nu hade regnet slutat och vinden lagt sig och solen började kika fram mellan molnen. Proffsen släpptes iväg först, sedan heldistansare, sedan halvdistansarna och till sist staffettgänget.

Så blev det dags för mig att rulla iväg på niomilabanan. Börjar lite halvtungt med rätt många s.k. slakmotor. Några rätt långa och för mig jobbiga. Allt mellan 1-8 % lutning och en kort rackare på bortåt 12-13% inne i Muro. Men jag trampar på med gott mod och äter och dricker föredömligt den här gången. Har med mig egna Maurtengels och Maurten energidryck. Vill inte ta någon energi i depåerna för jag har aldrig testat deras märke, vill inte riskera att magen pajar.

Trots gott humör kände jag mig stressad, vet inte varför. Tog i så hårt jag vågade och kände att jag fick kämpa lite mer är jag tänkt och vad som egentligen var lämpligt med tanke på att en halvmara väntade vid målet.

Snurrade in på 3:27 vilket var lite drygt en kvart snabbare än min träningsrunda i våras. Bra jobbat Göran.

Löpningen

Hade ingen jättebrådska i växlingszonen. Så iväg på tre rundor á 7 km. Tänkte ta det jättelugnt i början vilket jag gjorde men det blev tungt rätt omgående. Som vanligt med andra ord. 

Dotter Sofia och hustru Kristina, a.k.a DFS (Det Frivilliga Serviceteamet), hade lämpligt nog placerat sig på en strategisk knutpunkt där de kunde heja inte mindre än sex gånger under loppet. Kände mig jättedeppig efter bara någon km och det var typ två mils helvete kvar. DFS peppade mig till stordåd så jag fortsatte att lufsa vidare. Samma sak nästa gång vi möttes. Okeydå, jag fortsätter väl. Sådär höll det på varje gång.

Så äntligen ut på sista varvet. Nu gällde det att programmera pannbenet för nu var det rejält tungt. Efter några km kom jättedippen, orkade knappt springa, knappt ens gå.

Då tog jag ut mål sisådär 25-50 meter framåt och tvingade mig själv att springa dit, sedan var det okey att gå några hundra meter. När solen sken var det väldigt varmt redan från start, så i varje depå, ungefär 2-2,5 km mellan varje, hällde jag iskallt vatten över både bröst, rygg och huvud. Plus att jag hade en kylande keps och kylande band runt handlederna. Måste ha funkat jättebra för jag kände ingen obehag av värmen, vilket brukar vara ett jätteproblem för mig.

Nu kunde jag börja räkna ned kilometerna kvar på riktigt. Oj, redan sprungit 17 km, då är det ju bara 4 km till mål, jämförde det med mina träningsrundor hemma. Jättekort kvar ju, skönt. Har bara sprungit så här långt två gånger tidigare i hela mitt liv. 

Mer lufs och promenad, sista depån, bara knappt 2 km kvar, "personalen" där peppar mig som bara attan, de ser väl att jag är jättetrött. Glädjen börjar spira i kroppen och så även mina känslor, nu började redan mina ögon bli lite fuktiga, JAG KOMMER ATT KLARA DET HÄR. Men än är det ju en bit kvar.

Några hundra meter kvar blir jag omsprungen at slutsegraren i PRO-klassen, Martin Strandlind, som nu avslutar fulldistansen, dvs min dubbla sträcka på bättre tid än min halvdistans. Han sprang om mig flera gånger och vi möttes flera gånger eftersom banan gick lite hipp som happ så man möttes flera gånger. Varje gång tjoade jag och hejade på honom. Även pro:s behöver ju lite uppmuntran, eller hur?

Lufsar lite till men bestämmer att jag måste ändå springa upp, och inte gå, på målgångsmattan och ända in mål. I sista svängen in mot målet står massa människor och jublar. Måste ta ner solglasögonen från ovansidan av kepsen så det inte syns att jag gråter både stolthetstårar och trötthetstårar men mest glädjetårar. Jag fixade det, jag orkade ännu en gång ta mig igenom de mörka tankarna och krossa mina inre demoner som ville stoppa mig. Mycket beroende på peppen från DFS och all pepp via Sofias mediarapportering under loppet.

En sak som jag nog kommer minnas resten av mitt liv. Inne på själva upploppet är det ett herrans jubel så man kunde tro jag vann hela rubbet. Helt otroligt, så underbart härligt så det går knapp att beskriva.

När jag passerat genom målbågen står totalvinnaren Martin och möter mig med öppna armar och ger mig den största bamsekramen man kan tänka sig. Där står vi och kramas rätt länge, så underbart härligt, den bästa av alla tog sig tid att stanna kvar och ger mig en kram och grattar mig som om jag vunnit. Vilken kille, snacka om att ha båda fötterna på jorden, han har just vunnit och tjänat ihop förstapriset på tvåtusen euro, men det viktiga just då var att gratta en trött gubbe. Kommer aldrig att glömma det.

After the race

Efteråt orkade jag knappt gå, ville inte ha något från buffén som bjöds, drack bara en Cola. Tänkte det vore skönt att åka bil med DFS hem, men fick chockmeddelandet att jag måste cykla hem, den fick inte plats i bilen. Var bara några kilometer och det var faktiskt rätt skönt att trampa runt benen så lite stelhet försvann.

Väl hemma kom tröttheten smygande, orkade inte äta, orkade inte sitta, kände mig helt tom och orkeslös. Rullade ner i sängen och somnade rätt fort men kunde lite senare, när jag vaknat alltså, äta lite sallad och en liten bit pizza. 

Sov rätt bra på natten och när jag vaknade kände jag mig både pigg och rätt fräsch trots allt.

Prisceremonin

Alla race har en prisutdelning. Kan du tänka dig, även jag fick kliva upp på pallen som segrare i age group 65+. Har aldrig stått på en prispall så det kan väl vara kul att testa det på ålderns höst. Nu är väl både jag och DFS lite partiska här, men vi är ändå rätt säkra på att jublet när jag klev upp var högre än för de andra pristagarna.

Speakerns presentation av mig kändes även det lite mäktigt, när hon säger "- ONE SINGLE HERO ....... GÖRAN DEMNERT. 

Visade sig att jag var den äldsta deltagaren, sju år äldre än den näst äldsta. Så det känns helt okey att komma sist av alla på halvdistansen. Men jag vann i alla fall över en, nämligen mig själv. För mig är det viktigast av allt, att hela tiden försöka bli lite bättre än mig själv. Att trots motgångar och dippar försöka kämpa mig igenom det jobbiga och strutta vidare. Även den här gången lyckades jag. Vet du vad, i år hade jag hela 14 sekunder snabbare sluttid än förra årets motsvarighet. Ahhhh, inte illa, eller hur?

Tack till och av DFS

Vad händer nu då?

Vet inte om det är mödan värt att utsätta mig själv för denna plåga som det faktiskt varit och är att för mig köra en halvdistans. Men det är ju ändå så himla kul både med all träning innan och känslan efteråt att känna den där superhärliga känslan, typ I FUCKING JÄVLAR DID IT (man får svära i såna här sammanhang). Den känslan är oslagbar. Testa du också att göra något som ligger på gränsen av vad du tror du klarar. Du kommer upptäcka att du gör det.

Nu ska jag chilla några veckor och vila kroppen, har tränat rätt hårt sedan mitten av november, sedan ska jag och coach Stina ta en fika och göra en slags briefing. Sen får vi se vad det blir nästa år, men om du känner mig rätt så är nog sannolikheten rätt stor att jag anmäler mig till något. Alltså något mer än att bara cykla till Paris med team Rynkeby. Känner mig ändå lite för ung för att sluta träna, tävla och ha kul. Jag är ju trots allt bara 71 år.

Min cykling till Paris med team Rynkeby Stockholm

Det här är min cykelresa med team Rynkeby Stockholm från Malmö till Paris 2022. Mitt åttonde år med team Rynkeby och sjätte gången jag cyklade till Paris.

Dag 0 Prolog Stockholm – Malmö – Trelleborg

På hela taget en tråkig dag men med många roliga inslag. Alla supertaggade. Morgontåg till Malmö, gemensam middag där och sedan cykling 46 km till Trelleborg. Vi tog förstås en glasspaus i Höllviken. Anna och jag valde mjukglass. Jag valde största sorten såklart. Sedan blev det nattfärjan till Travemünde dit vi anlände morgonen därpå kl 07:30. Då börjar det på riktigt.

Dag 1. Travemunde – Uelzen

Rullade av båten, många team åkte samma färja, fixade till oss och så iväg. Efter bara någon eller några kilometer kom regnet. Tror du jag hade räknat med det i klädvalet? Nej, det hade jag inte. Sen blev det regn, blåst, sol, regn, blåst, sol – repeat hela dagen. Vi avslutade i alla fall i sol. Det var vi värda. Totalt 16 mil blev det idag och inte mer är 820 höjdmeter. A walk in the park kan man säga.

Idag hade jag sällskap av Nalle som ”ägs” av en liten tjej som nu är under behandling för leukemi. Vi har några små nallar och maskotar som några barn, som är under behandling, ville att de skulle få cykla till Paris. Idag var Nalle Assisterande grindvakt, dvs han hjälpte mig att hålla ordning på klungan framför och han gjorde det med bravur. Jag behövde inte göra någonting, Nalle röt i när det behövdes och de andra lydde omedelbart. Skönt med lite avlastning i jobbet faktiskt.

Som vanligt hade vårt serviceteam dukat upp en depå med förmiddagsfika och därefter en lunchdepå. Skön känsla att veta att vi kommer få i oss tillräckligt med kolhydrater och annat smaskens hela vägen till Paris.

Efter ankomst till hotellet vidtog cykelvård för de blev rejält smutsiga av regnet idag. Sedan blev det en trevlig after bike och sedan gemensam middag.

 Dag 2. Uelzen – Minden

Väckarklockan ringde kl 06:00. Frukost kl 06:30 sedan packa ihop grejerna och kolla att cykeln är redo. Kl 07:45 en kort briefing av kapten Patrik om dagens etapp och prick kl 08:00 rullade vi iväg.

 Pga av en inkompetent tysk vägingenjör, så fick vi ta en extra omväg på 13 km. Inkompetensen bestod av att han plötsligt hade byggt en motorväg där vi hade tänkt cykla. Sånt går ju inte för sig.

 Omvägen blev dock till en succé, den gick på bland de häftigaste vägar vi cyklat. En härligt bred och böljande cykelbana genom trollskog. Stundtals rent magiskt. Totalt blev rutten idag 178 km och med blygsamma 563 höjdmeter. Lagom tycker jag. Andra tycker ytterligare tusen meter är mer lagom.

 Vi fick några regnstänk på oss i början, inte mer än så. Hela dagen fick vi dock kämpa med en ibland brutal kantvind, dvs vinden in från sidan vilket gör att det blir jobbigt för alla.

 Min arbetsplats idag hade jag mellan Erik och Rikard. Rikard tog vindsmällarna från höger och Erik när de kom från vänster. Klungan framför tog frontvinden, så jag var skyddad från alla håll. Kände mig som Peter Sagan. Lyxigt värre.

 Som vanligt både förmiddagsdepå och lunchdepå. Även det lyxigt värre. Middag på kvällen där vår egen Ukeleleorkester framförde två vackra Rynkebysånger.

 Nu är jag toktrött även om själva cyklingen inte var särskilt jättejobbig. Men det sliter ändå på kroppen att cykla i nästan nio timmar inklusive ca två timmar av raster av olika slag. Och en punktering på en av cyklarna, men inte min. Skönt.

 I morgon börjar backeländet. Då kommer vi avsluta en tjugomilarutt med att klättra uppför ett berg. Kommer bli grymt jobbigt. I alla fall för mig, har cyklat den två gånger och den sög nästan musten ur mig, det kommer jag ihåg, men jag tänker positivt, har jag klarat Ironmanbacken på Mallis så klarar jag de här också. Även den här tredje gången.

 Dag 3 Minden – Wuppertal

Blev en lång dag som tog 12 timmar inkl matstopp och fyra punkastopp att cykla 202 km.

Har cyklat den här sträckan två gånger tidigare med team Rynkeby. Den första gången skrev jag att det var de vidrigaste milen i min cykelkarriär. Blev lite åt det hållet även den här gången. I alla fall på slutet.

Med bara 2 km kvar till hotellet tog jag helt enkelt slut. Tvärstopp i maskineriet i mig. Vår vice kapten Ylva och vår cyklande sjuksköterska Sofia stannade kvar hos mig medan de andra cyklade till hotellet. Efter lite vila på en parkbänk cyklade även vi tre till hotellet. Där hade vår kapten Patrik Fagerholm beordrat att Liverpools låt ”You´ll Never Walk Alone” spelades upp på vår musikmaskin när vi tre rullade in till hotellet. Så jäkla fint och omtänksamt.

För denna min tveksamma bedrift att ändå ta mig ”i mål”, blev jag vid middagen utsedd till Dagens Kämpe. Priset, som är ett vandringspris från dag till dag, ser du på bilden. I morgon en ännu jobbigare dag, 18 mil och strax över två tusen höjdmeter. Blir tufft.

Dag 4 Wuppertal – Koblenz

Som vanligt rullade vi iväg prick kl 08:00.  Blev en rekorddag. Slog nytt Göranrekord. Inget rekord jag är stolt över, men det måste självklart redovisas för Intresseklubben.

Dagens rutt blev 192 km och 2185 höjdmeter som tog teamet nästan 13 timmar att genomföra. Jag klev av i första backen redan efter nitton minuter. Då släppte jag teamet för jag insåg redan då att jag inte skulle orka hänga med resten. Möjligen, kanske rent av troligen, en effekt av gårdagens misäravslutning.

Skulle absolut fixat backen och kanske resten också, men jag ville inte på något vis vara gruppens ankare som sinkade gruppen hela dagen. Så därför klev jag av. Som dagen sedan blev, förstod jag att jag valde ett vinnande koncept. Så många långa och branta backar har sällan skådats på en Rynkebydag under de år jag varit med.

Spännande ändå att åka i följebilen. T.ex fick vi eskort av en cyklande polis som hjälpte oss att hitta teamet som vi tappade när de vek in i en skog på en cykelväg och försvann.

I morgon sitter jag på cykeln igen. 167 km och 1650 höjdmeter står på tur. Vi cyklar då efter Moselfloden och klättrar sedan över ett berg för att komma till Trier.

Dag 5 Koblenz – Trier

En händelserik dag. Vi cyklade längs med vackra slingriga Moselfloden. Men först ett photostop på en bro över floden. Lilla jag, kapten Patrik och vice kapten Ylva. Vi har åtta resp sju resp sex år i team Rynkeby. Det är vi som är teamets veteraner.

Efter vårt första fikastopp hände en jätterolig grej. Plötsligt dyker en kille, Julian upp och bredvid mig, jag ligger som vanligt sist. Han frågar om han får hänga på och jag säger myndigt ”of course”.

 Visar sig att han bor i Bremen, är 22 år och studerar till elingenjör. Han var på cykelsemester ensam. Jag bjöd in honom till våra depåstopp för även han behövde lite energi och vatten för det var en varm dag. Så varm så jag tog på mig min nya kylväst.

 Så småningom kom vi till dagens Jävla Mördarhelvetesbacke. (Min bedömning) Den var så jävlig så efter bara några hundra meter fick jag kliva av. Räknade till tio medteamisar som gjorde samma sak. Bara att promenera uppför var en utmaning för mig. 36 grader varmt gjorde inte saken bättre TROTS att jag hade en bra kylväst på mig. Började få en känsla att den är dagen inte kommer bli som jag vill den ska bli.

 Uppe på toppen tog jag ett mycket bra beslut, jag klev av teamet och åkte med i följebilen igen. Har jättetrevligt med Uffe och Ingemar som är bilens ”personal”.

 Blev lite sugen, förmodligen upplyft av den härliga temperaturen i bilen, 19-20 grader, så jag bestämde att hoppa på cyklingen igen efter sista eftermiddagsfikat med 36 km kvar. Upp gå hojen och iväg. Det första som möter oss är en lång backe på ca 7 %. Min puls sticker direkt upp på maxnivå. Jobbigt jobbigt, men jag kämpar på, men efter 19 km tar det stopp igen, kroppen vägrar fortsätta, det blir så när min kropp blir överhettad.

För dig som inte vet blev jag utrustad med en pacemaker efter en stroke för 11 år sedan och äter sedan dess allehanda mediciner som gör att jag, särskilt i värme, inte kan prestera för fullt. Dessutom är jag snart 71 år och kan nästan vara både farfar eller morfar till de yngsta i teamet.

 Efter en stund får jag sällskap av kapten Patrik. Hans växel på cykeln gick av. Tänk så det kan gå.

 Blev ännu en lång dag, men ändå någon form av kul. Begränsat kul, kanske är rätt uttryckt.

 Dag 6 Trier – Verdun

Har blivit en j**** på att ta bra beslut. Tog på morgonen ännu ett väldigt moget, vuxet och genomtänkt beslut, jag cyklar inte idag. Det vankades nämligen återigen temperaturer som enbart har syftet att däcka mig. Det är i alla fall så jag ser på saken. Så jag ansökte om en plats i serviceteamet. Jag fick en praktikantplats. Kul jobb, men tuffa chefer.

 Så idag har jag fällt upp bord vid alla depåer vi satte upp för cyklisterna, jag har delat jättemånga bananer i två delar, jag har skalat jättemånga ägg och varit allmänt behjälplig. Som t.ex att bära upp en chefs tunga väska till hotellets andra våning utan hiss. Just det, fick dela ut rumsnycklar till alla också.

 Det svåraste, som verkligen matchar min kompetensnivå, var att vid alla stopp lägga ut resp cyklists låda på rad I RÄTT NUMMERORDNING! Varje cyklist har nämligen en egen numrerad låda där man kan ha privata saker man vill kunna komma åt under dagen. Väldigt praktiskt. Dessutom åker jag bil med Johan Högman som bl.a är ansvarig för lådhanteringen. Många mil i bilen med trevliga samtal.

 För cyklisterna har det varit ännu en supertuff dag med värme runt 35 grader (sa ju att tog ett perfekt beslut att avstå), ruggig motvind. 14,5 mil och 1350 höjdmeter cyklade de idag.

 Har redan fattat ännu ett moget, vuxet och genomtänkt beslut inför morgondagen. Jag avstår även att cykla i morgon pga den förväntade jättevärmen. Men på lördag cyklar jag, oavsett temperatur, då blir det bara sex mil till avslutningen i Paris. DEN dagen vill jag såklart cykla.

 Dag 7 Verdun – Meaux

Sista riktiga cykeldagen bjöd på soligt och härligt väder tillika 225 km och 1850 höjdmeter. Ännu en tuff dag för cyklisterna. Jag fortsatte dock som praktikant hos serviceteamet. Ingen idé att ens försöka cykla när jag vet att värmen ändå vinner över mig. Fegt kanske, men jag har ingenting att bevisa vare sig för mig själv eller någon annan. Jag har haft förmånen att cykla till Paris fem gånger tidigare med Rynkeby så jag är varken arg, ledsen eller besviken att det inte blev cykling alla dagar. Hade en förhoppning att kunna avsluta mitt åttonde och sista Rynkebyår med att cykla alla etapper, men det funkade inte. Thats life sometimes.

 Tillbringade istället som sagt dagen som praktikant i serviceteamet. Fick beröm för mina skalade ägg i går, så naturligtvis fick jag samma uppdrag även idag. Fast med ännu fler ägg i korgen.

 Under tiden blev det en sekvens av Snillen Spekulerar, när delar av serviceteamet hade något slags möte. Ingen praktikant fick delta. Surt tycker jag. Orättvist rent av. Sa ju förut att cheferna är tuffa.

 Medan cyklisterna cyklade åkte jag bil med Johan genom fantastiska landskap bl.a genom Champagnedistriktet. Nej, vi hann inte köpa någon champagne. Däremot tror jag att Johan och jag löste rätt många världsproblem, bla SAS-strejken och konflikten i Ukraina. Som ni vet är ju nu strejken avslutad pga Johans och mitt förslag som vi ringde in till medlarna. Vi hade inte numret till Putin, så där kvarstår problemet.

 Lunchdepån vid en liten flod i skuggan, superfint måste jag säga. Några till och med badade. Många cred till serviceteamet som hittade ett perfekt ställe. Avcyklingen därifrån blev rent magisk. Kolla filmsnutten med ljudet på så förstår du.

Avslutade dagen med gemensam middag på restaurang. Dessvärre tog dagens cykling lång tid så cyklisterna fick äta i cykelkläderna. Till mat valde jag den klassiska Franska nationalrätten Fish and Chips.

 Dag 8 Meaux – Paris

Sista dagen med teamet. Sovmorgon, vi rullade iväg kl 08:30 på veckans kortaste dag, bara sex mil. Kort vattenpåfyllnadspaus efter ungefär halva sträckan. Sedan genom skärselden, att passera två miljarder trafikljus i Paris förorter. Kändes som alla visade rött för oss.

In i Paris, vi cyklade förbi Triumfbågen, Place de la Concorde, på Champs Elysée och säkert fler kända adresser. Målet var Trocadero vid Eiffeltornet där det togs bilder och vår officiella slutbild på teamet.

Men det hände en liten grej på vägen dit. Jag dunsade i backen. Vi rullade på, plötsligt blev det en hastighetsminskning, hinner inte reagera så jag kör på bakhjulet framför och pang, faller som en fura rätt ner på asfalten. När hundra kilo kropp möter asfalt gör det lite ont såklart. Blir så klart chockad, men känner inte av några skador. Och ja, cykeln klarade sig helt oskadd. Så upp på hojen igen och vi fortsatte.

Efter ett tag gör det ont i handen, på höften och på armbågen, men ingen större fara, bara blåmärken och lite skrapsår. Ingen big deal helt enkelt.

Så det mäktigaste av allt, incyklingen till parken där samtliga Rynkebyteam samlades. Ca 2400 gulklädda cyklister och tusentals åskådare. Tänk dig bergsetapperna i t.ex Tour de France, när publiken står så nära att cyklisterna knappt kommer fram. Lite åt det hållet var vår incykling. Folk applåderade och jublade på en sträcka av säkert 100 meter. Ordet magiskt räcker inte.

Lite allmänt mingel och kramar till höger och vänster i parken och sedan iväg med cyklarna till en lastbil som kör hem alla cyklar till Sverige. Därefter till hotellet för enskilt fixande.

På kvällen avslutningsmiddag med teamet. Blev inget nattsudd, kom i säng redan runt midnatt. Alla var rätt slutkörda efter en rejält tuff vecka.

 Slutklämmen

Vaknade på söndagsmorgonen med en konstig känsla. Efter tio månader med teamet är det nu slut. Team 2022 is no more.

Hade ingen lust att direkt "turista" utan bara ta det lugnt innan min flight skulle ta mig hem. Lyckligtvis var det några fler som ville samma sak. Så vi tog en båttur på Seine och sedan tillbringade vi 2,5 timmar på en restaurang och hade många spännande samtal om både ditten och datten.

Det här var mitt åttonde år med team Rynkeby och sjätte gången jag cyklade till Paris. Pandemin satte ju käppar i hjulen för oss 2020 och 2021. Jaja, vet att någon säkert opponerar sig att jag skriver cyklat till Paris. Har inte cyklat alla etapper, vet det, men det skiter jag i, jag har både cyklat och bilcyklat till Paris i alla fall.

Fantastiska år som gett mig så många minnen, så många upplevelser, så många nya bekantskaper. Det har även gett mig vänner som jag tror och hoppas jag kommer ha för resten av livet. Bara det är fantastiskt.

Nu är det din tur

Nu kanske det är din tur att vara med i detta helt fantastiska projekt. Du kommer att göra skillnad som det heter. Du hjälper till att samla in pengar både till Barncancerfonden och Hjärnfonden. Vi VET att det vi gör i team Rynkeby gör skillnad, vi VET det. Team Rynkeby är idag BCF:s största privata bidragsgivare, det är verkligen något att vara stolt över att få vara med om. Dessutom får du möta många nya människor från olika yrkesgrupper som har samma mål och intresse som du själv, att hjälpa till, att träna och att cykla.

Här är länken du använder för mer information och när du söker att vara med: https://www.team-rynkeby.se

Alla kan vara med, ung som gammal, nybörjare som jätteerfaren. I vårt team var den yngsta 26 år och den äldsta 70 (jag). Team Rynkeby är inget snabbcyklingsteam, vårt rullsnitt ska landa runt 25-27 km/tim, alla ska med.

Mitt (tränings-) år 2021

Mitt träningsår 2021 är nu avslutat. Det blev totalt 327 pass fördelat på cykling, spinning, trainer, simning, löpning och styrka. I snitt alltså ca 6,5 pass varje vecka. Jag har tränat på att vila också, icke mindre än 85 vilodagar plus 30 sjuk/skadad/operationsrehabdagar. Missade dessvärre ca 25 pass pga pacemakerbytet i höstas, men det är sånt man får ta vart 10:e år.

Känner mig som ett heltidsproffs. Kanske en smula udda för en 70-åring, men det är ju helt enkelt jättekul det jag håller på med. Hellre det än att sitta still i en tv-soffa och dricka öl och tugga chips. Bättre att ha ett chip kring vaden och köra triathlontävlingar. Tycker jag.

Årets höjdpunkt var trots allt Ironman 70.3 på Mallorca i höstas. Ingen äkta tritävling för mig, körde bara Bike & run, men på det sätt som det blev så är jag mer än nöjd med min insats. Pannbenet sitter kvar och funkar, det bevisade den tävlingen. Skam den som ger sig, 2022 ska jag köra hela rejset, dvs även med simdelen inblandad. Det blir kul.

Årets näst bästa höjdpunkt var sommarens avslutningscykling med Team Rynkeby Stockholm. Från Malmö via Halmstad-Göteborg-Jönköping-Linköping-Nyköping och med målgång i Stockholm. En fantastisk upplevelse det också. Nu håller vi tummarna för att vi med Team 2022 kan cykla det som är meningen, från Malmö till Paris kommande sommar.

Utöver det idrottsliga så har året varit ett bra år. Jag trivs som heltidsproffs, kan rekommenderas när du uppnått lämplig ålder. Har ju även sedan snart fyra år jobbat ihop med min coach Stina Jönsson, @stina8837. Utan hennes träningsupplägg hade jag aldrig klarat av det jag gjort. Det bästa av allt är att vi kör ihop även 2022. Vi SKA ha ännu en triathlonmedalj.

Även kära hustrun säger sig trivas i rollen som Det Frivilliga Serviceteamet till Heltidsproffset. Våra barn trivs med sina resp liv och ingenting kan väl göra föräldrar mer glada och stolta än det.

Gott Nytt År till dig som följer mig och mitt liv, i huvudsak mitt idrottsliga liv som jag berättar om på Insta och Fejan. Min förhoppning är att en eller annan blir inspirerad och inser att idrottslivet inte tar slut vid 65. Eller vid 50. Jag började träna lite smått först när jag var 58 år, började cykla, simma och löpträna när jag var 62 resp 64 år. 

Det är aldrig försent att börja. 2022, here we come.

Vill du följa mig på Instagram så heter mitt konto gorandemnert.

#mallorca1406 #triathlontraining #agegroup70+ #triathlon #heltidsproffs #jaggerinteupp #cykling #cycling #löpning #running #swimming #simning #sigr #garmin #gammalmangörsågotthankan #battre_med_aren #pensionärsliv #pensionär #teamrynkebygodmorgonsthlm @stina8837

Om du inte orkar läsa min race report

Här kommer en fin liten film som Det Frivilliga Serviceteamets ena deltagare, Sofia gjort. Det är en muntlig liten race report i intervjuform. En fullständig och skriftlig beskrivning finns på inlägget efter det här.

Ironman Mallorca 70.3 Min race report

Här kommer min långrandiga race report. Först ska jag göra klart att jag bara körde Bike & Run som i år erbjöds alla deltagare på alla Ironmanrejs pga pandemin och brist på träningsmöjligheter i simhallar världen över.

Det var ett av skälen till mitt val, har inte tränat sim på nästan 1,5 år. Det andra skälet var att jag skulle opereras för att byta ut min pacemaker någon månad före rejset, men pga just rejset så valde min läkare att skjuta upp det till efter loppet. Det var ju minst sagt snällt gjort. Och nej, min pacemaker har ingenting med min ork att göra. Se nedanstående avsnitt om löpning.

Okey, here we go:

Cyklingen

Vi som körde Bike & Run hade samling för start kl 09 vid utfarten för cyklingen. Vilken tur att Det Frivilliga Serviceteamet kom och sa hej utanför stängslet. ”-DU HAR GLÖMT HJÄLMEN” skrek de. Oups, man är ju inte så smart när man är stressad, så en rask löppromenad till mitt ställe och hämta den. För övrigt lär cykeluppställningen vara Europas längsta, i Ironmansammanhang i alla fall.

Kl 09:05 släpptes jag iväg på niomilaturen. Kände rätt omgående att idag är mina ben med mig. Bombade nytt pers första milen utefter Pollencabukten. Där, i första rondellen, stod delar av fancluben, Tina och Mattias, och hejade och skrek som galningar. Kanske mest Tina. Om du sätter på ljudet så förstår du.

Sedan kom backen jag var livrädd för och som för mig är en rejäl utmaning. Har kört den tre gånger tidigare med bästa tid 1:15. Nu bombade jag även där in ett nytt pers, 1:08. Och jag var inte ens särskilt trött på toppen. Sedan bombade jag nytt pers nerför hela berget också när jag ändå höll på.

Ner på platten och det kändes fortfarande kalasbra i benen så jag tryckte på så mycket jag orkade och det var så jäkla kul, det var så häftigt, det var overkligt. Ett slags Runners High på cykel översköljde mig. Inte ens den ruggiga plötsliga väggen inne i Muro skrämde mig, även om den sög luften ur mina lungor.

Sen trummade jag på och kom till slut in på 3:48. Mitt tidigare pers låg på 4:15. Ingen pjåkig förbättring tycker jag. Det Frivilliga Serviceteamet var förberedd på att jag sannolikt dyker upp absolut tidigast några minuter efter fyra timmar, så de fick lite brått till att hinna till hejningen vid ingången till T2.

Det nästan mest roliga var att dotter Sofia körde det här rejset 2015. Då cyklade hon på 3:36. Då var hon 30 år, jag är 70 och ”bara” 12 minuter sämre. Känner mig lite stolt över det. Räknade in 53 nya pers på diverse segment på rundan. Svårslagna av mig hädanefter tror jag.

Enligt mig själv nog mitt livs bästa solorunda över så lång sträcka och ett sånt berg att cykla över. Så himla nöjd med det. Liksom bäst när det gäller.

Löpningen

Tog god tid på mig i Transition, dvs växlingen från cykling till löpning, hade ju gett mig gott om tid efter min monstercykling kände jag. Kände mig stark och nu skulle jag bara ut och sladda runt 21 km. Enkel match med min goda dagsform. Visserligen har jag bara sprungit 21 km en endaste gång i hela mitt liv, 2018, men hur svårt kan det va liksom.

Det var kul i 200 meter. Då kände jag att det här kommer aldrig funka i två mil. Kroppen kändes plötsligt tung och orörlig som en gravid elefant och benen som två telefonstolpar.

Jag tuffade på men det gick långsammare och långsammare. Vid 3 km stod Det Frivilliga Serviceteamet och hejade. Jag sa att jag nog kommer att lägga ner de här dumheterna nu, orkar inte. De körde iväg mig ändå, no mercy liksom, och jag lufsade vidare tröttare och tröttare.

Efter ungefär en halvmil stod de där igen, Den Frivilliga Serviceteamet. Där gav jag upp. Det var varmt som i en bastu, jag var trött, jag orkade inte springa en meter till. Ramlade i princip ihop på en gräsplätt, kändes nästan som en knockout, och var enligt Sofia icke kontaktbar en liten stund. Men jag svimmade inte, var bara så in i döden trött. Helt tom på kraft och energi.

På Workout Analysis syns rätt tydligt hur orken tröt och jag

så gott som gav upp vid ungefär 6 km och hur jag återuppstod.

Dessutom ser man att jag hade lite brådis de sista 4 km.

Här börjar det magiska, det nästan overkliga. Hon snackar upp mig på benen, säger åt mig att äta en gel jag hade i bakfickan och peppar mig som en tok. Vi börjar gå tillsammans mot nästa depå. Jag säger att där ger jag definitivt upp, lämnar in mitt chip, jag orkar inte mer.

Den avgörande promenaden som Zoombie och 

där jag strax kommer att återuppstå som Vanlig människa.

Vid depån häller jag i mig vatten och Cola och äter en banan, kanske trycker jag in en energigel också, minns inte. Häller två flaskor iskallt vatten över ryggen, över huvudet och över bröstet. Där och då förvandlas jag från Zoombie till en Vanlig människa som inte vill ge upp, som vill kämpa ända in i kaklet, som vill springa genom målbågen och få en medalj. Tänker också på alla som peppat mig och sagt och skrivit att jag kommer att klara det här. Då måste jag ju såklart göra det tänker jag. Så till alla er som peppat och stått i, det hjälper till så jäkla mycket, man får en extra boost av det. Jättemycket tack till alla.

Stannar vid varje depå och gör samma rutin igen, vid varenda depå, de kom ungefär var 3:e km. Får info av Sofia att om jag fortsätter i samma tempo så kommer jag klara maxtiden. I verkligheten visste hon att det var på håret, men det ville hon inte oroa mig med. 

Lufsar på, Tina och Mattias möter upp när det är 2-3 km kvar och Tina ger mig en gel att trycka i mig så jag klarar sista biten.

Kollar klockan och inser att jag bör klara maxtiden om jag inte börjar gå för ofta. När jag närmar mig sista svängen in mot målområden kommer de, tårarna, lättnaden att jag trots allt lyckades övervinna mig själv och fortsätta även om det tog emot. Tack Sofia.

Målgången

Svänger äntligen in på röda mattan, målrakan, och möts av ett stort jättejubel av publiken, är nästan ensam på rakan, så övermäktigt glad och lycklig så jag ser inte ens Det Frivilliga Serviceteamet och ett helt gäng med folk jag både känner och inte känner, som står där och hejar allt vad de orkar bland alla andra. Hör de bara. Blir så glad att jag till och med tar några stappliga danssteg.

Efter målgången är jag tvungen att gå åt sidan i min ensamhet för då bryter jag ihop lite. Livet känns plötsligt så oerhört mäktigt. Jag gjorde det. Jag visste att jag var tvungen att ge allt jag har för att klara maxtiden, jag är ju inte ung längre. Och jag gjorde det. Det är rent av en obeskrivlig känsla att klara något som ligger på gränsen till vad man tror sig klara.

Maxtiden var 7:30, jag slirade in på 7:21. Utan Sofias peppande under löpningen hade jag inte klarat det.

Firade med Det Frivilliga Serviceteamet, hustru Kristina och dotter Sofia, och den cykelambulerande hejarklacken/fancluben Tina och Mattias med att bada. Så himmelsk skönt var det.

Som avslutning på den här fantastiska Race week på Mallis så hade vi på söndagskvällen en liten avslutningsmiddag med alla involverade dvs, The Main Attraction (jag), Det Frivilliga Serviceteamet dvs hustru Kristina och dotter Sofia samt Den Cykelambulerande Hejarklacken Tina och Mattias.

Tack till alla

Tack alla fantastiska människor som hejat och peppat på alla möjliga och omöjliga sätt, det värmer mitt hjärta alldeles jättemycket.

Självklart ett uberjättestort tack till min coach Stina Jönsson, utan hennes hjälp hade jag inte varit i den form jag faktiskt är i nu. Hon hade rätt, min kropp höll, att jag inte orkade var ju inte hennes fel, det var ju jag som misskötte mitt energiintag under cyklingen.

Hör här, drack bara 750 ml sportdryck, dvs bara en flaska, under nästan fyra timmars hård ansträngning och stundtals i rejäl värme. Crazy me liksom, men jag har svårt att dricka när jag inte är törstig. Fick dock i mig några gel, men sannolikt för få. Där har vi säkert svaret varför löpningen blev en misärupplevelse.

Idag, dagen efter rejset, är jag lite stel i benen, såklart, men i övrigt känner jag mig väldigt fräsch.

Å nu då?

Så frågan om jag vill göra det här igen. Igår var svaret såklart aldrig mer. Men redan nu börjar suget komma känner jag. Älskar träningen, utan ett rejält och lagom svårt mål har jag svårt att träna bra. Så kanske jag kör något igen 2022, men då lägger jag till simningen så det blir en ”äkta” Ironmanmedalj.

Kanske kanske kanske jag har inspirerat någon, oavsett ålder, att det är precis så här det är. Han har rätt Mr Ironman, Anything Is Possible. Jag har nyss fyllt 70, kan jag kan du.