När en idrottare åker dit för doping blir det ett himla hallå. Avstängningar och landsflykt är mer regel än undantag.
När en icke miljögodkänd buss åker in i Stockholm rycker knappt någon på axlarna. Men det är ju också en form av doping.
Svenska bussar, ryska bussar, finska bussar, bussar ägda av styrelsemedlemmar i branschföreningar spelar ingen roll. Ingen bryr sig. Utom han som blev sågad vid fotknölarna av en före detta bussgubbe, numera endast gubbe. (se mitt tidigare inlägg)
Han försöker i alla fall göra något. Alltså han som nu bara är en fot hög. Fast han har ju även själv syndat mer än en gång så att säga i samma ärende, vilket gör att dubbelmoralens ansikte framgår allt tydligare. Även här kan man scrolla tillbaka till ett tidigare inlägg om dubbelmoral om man vill förstå.
Här finns en del att göra för BR. Att som guben i låddan hävda att miljözonsreglerna inskränker på friheten är ju totalt blaha-blaha. Reglerna finns, oavsett om man gillar dem eller inte, och att bryta mot lagen borde rendera något slags straff.
Varje svensk bussåkare som är medlem i BR, och som bryter mot de regler som gäller för branschen, borde hängas ut offentligt och dessutom uteslutas från branschföreningen. Varför händer aldrig det?
En branschförening som bara rycker på axlarna åt lagöverträdande medlemmar är ingen seriös eller ens trovärdig förening.
I just det här sammanhanget passar Rolling Stones platta ”Urban Jungle” bra. Rå, ohyfsad och skramlig rock´n´roll.
Perfekt när man är förbannad. Eller kör bil och som jag gjorde idag. Var uppe en vända i Gävle på ett möte och hamnade i nåt j-a amatörrally med faster Ebba och morbror Bertil i var och varannan bil. Då var jag bara tvungen att vrida upp volymen så plåten dallrade av ljudvågorna och jag hörde inte ens vad jag tänkte. Då var det rejäl tunggung på motorvägen och öronmusklerna fick sig en ordentlig massage.
Men är det verkligen bara jag som kan köra bil som man ska?
