Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


onsdag, augusti 10, 2011

Göran On Tour

Tog en liten road trip till Småland igår. Vackert landskap. Och som alltid fantastiskt trevliga människor. Det är något speciellt med smålänningar. Det har jag alltid hävdat.

Anledningen till min road trip var att i nyaste lilla bussen, så var guidestolen inte helt hundra så den måste åtgärdas. Vi vill ju såklart att alla stockholms guider ska kännas sig väl tillrätta i våra bussar.

Även om en del guider ibland har lite svårt att hitta våra bussar när de står INNE i diverse ankomsthallar. Alltså guiderna, bussarna står där de ska stå. Men det är petitesser, det är så trevligt när en upprörd guide ringer till jouren och undrar var bussen är.

"- hej, jag har en grupp som ska åka med er, men jag hittar inte bussen"
"- men om du går ut från terminalhallen så ser du nog bussen ute på parkeringen".
"- jaha, okey. Titta där är den ju".

Sånt händer faktiskt några gånger per säsong. Lika roligt varje gång.

Men igår hade jag tur. Hittade några smålänningar, Tommy och Jerry från Autocuby i Åseda och Janne från Jannes Lastbilsservice, även han i metropolen Åseda. Misstänker att de alla är avkomlingar i rakt nedstigande led från Raskens. Duktiga, dugliga, arbetssamma och framförallt så inihelvete envisa.

Jag kan säga så här. Om jag skulle fixat detta själv så hade jag efter en kvart ringt till fabriken och beställt en ny guidestol.

Först började de lite lugnt:


Sedan blev det lite tuffare tag:


Efter några timmar blev det: "nä ju jävlar i mitt lilla soldattorp". Själv blev jag så rädd så jag nästan tappade kameran.


Efter några timmar så satt äntligen guidestolen på plats, precis i samma skick som en ny. Då skulle vi "te och dricke en köpp kaffe".

Det var en supertrevlig road trip. Hade tänkt hälsa på i Vetlanda också, men tiden rann iväg för långt. Får bli en annan gång.