Idag lattjade jag cykel-VM i tempokörning. Banan var runt Edsviken 22 km. Min bästa tid på den rundan är 1:03. Idag skulle jag slå den tiden.
Gissa vad? Jag grejade det. Grymt, sa grisen.
När klockan visade 50 minuter insåg jag att det skulle bli tajt att slå tidigare rekordtid, så jag la på en riktig rökare de sista kilometrarna och gick på attack i de kvarvarande backarna. Jag trampade på så mjölksyran kokade i låren och lungorna nästan sprängdes.
Då tänkte jag på de där riktiga atleterna typ Charlotte Kalla, eller Emma Johansson och de andra som tar ut precis allt de har för att vara snabbast. Jag kände mig som dem, eller kanske någon mer manlig sort förstås. Jag tänkte att det är ju en bra "pannbensträning" att kämpa fast det gör ont och man helst vill tagga ner. Men man FÅR inte det om man vill vinna guldet, eller slå rekordet. Man FÅR inte vika ner sig.
Idag skulle jag klara rundan under 60 minuter, det bara var så. Och så blev det. 58:40 är nya rekordtiden. Vete fan hur jag ska bära mig åt för att slå den tiden, men det går nog det också. I sinom tid.
Det är kul att leka, men jag vet inte riktigt orsaken till rekordet. Laddad upp över öronen när jag startade kan vara en sak, nya (dyra) brallor från Assos (säg inget om det till min hustru) kan vara en annan, en liten lätt justering av cykelsadeln kan vara ett annat skäl.
Strunt samma, det är kul att hoja. Och att leka.
