Ibland är det riktigt kul att träna

Häromdagen hade jag nästan, alltså bara nästan, bestämt att jag skulle hoppa över onsdagsträningen med Team Rynkeby.

Inte av något särskilt skäl, hörde bara en så klar och tydlig inre röst:

 "- Göran, den här veckan kan du hoppa över onsdagsträningen, det är du värd. Du är färdigtränad inför Pariscyklingen, tat lugnt och sitt hemma och softa lite i soffan istället."

Men istället körde jag den och efteråt på hemvägen kände jag mig både glad och supernöjd, trots, eller kanske p.g.a brinnande lår.

Ibland är det extra kul att ha plågat kroppen lite

Plötsligt häromdagen fick jag frågan från vår träningschef Elin om jag kunde hålla i passet för hon var lite krasslig och ville inte riskera något inför vår långa cykling.

"-mm, kan jag väl" sa jag och såg den lugna och softade kvällen med lite glass och godis i soffan försvinna i fjärran.

Hursomhelst så körde jag igång passet och min enda målsättning med träningen var att alla idag ska känna träningsvärk i benen, för det tycker jag symboliserar ett bra cykelträningspass med inriktning på intervall och tung benträning.

Vi var inte fler än 9 pers den här gången, men man kan ha lika kul för det.

Onsdagens supertaggade krigare.

Teamet är nu nästan fullärt i konsten att ställa upp för gruppfotografering. 

Det har bara tagit åtta månader att nå dithän.

Vi körde varvet runt Kaknästornet ett antal gånger på olika sätt och avslutade med maxfart på absolut tyngsta växeln både på platten och i de små uppförsluten. Enda gången det var tillåtet att växla ner var när farten var så låg att man trillade omkull. Först då var det tillåtet att växla ner ett snäpp. Men först då.

Fan va jobbigt det var, benen brände och pulsen steg till ny rekordnivå så nu måste jag korrigera alla pulsklockor jag har.

Som tränare måste man föregå med gott exempel. 
Vilket härmed skulle bevisas.

Tog i lite under hemcyklingen också för säkerhets skull.

Breaking news. Jag har blivit utsatt för mutförsök. På riktigt. Så nu är jag mutad. Jag tog emot mutan och sa okey.

Dotter tillika medarbetare Sofia ville gå hem tidigare idag.

Hon mutade mig. Det var lätt.

Häromdagen körde hon Try Tri. Det gjorde inte jag. Ville inte missa sista teammötet med Rynkeby innan avfärden till Paris om lite drygt en vecka.

Hon körde cykelrundan med en snitthastighet på 30,1. Gäsp, säger jag. Senast jag körde var min hastighet 30,5. Joråsåatt liksom. Övriga grenar tävlar vi inte i och jämför således inte tiderna där.

Alla har inte jättebra dagar på jobbet. Hen på Aftonbladet hade nog ingen bra dag när hen satte förstasidan.

Ett ge fem plus för en massaker känns inte okey.

Inte ens för en kvällsblaska.

Eller var det glassmaskiner det gällde? Jaha.

Vill bara gråta.

En omtumlande dag. Fick några brev med Posten. Fast de heter väl inte Posten längre. Postnord ska det vara. Post Nörd tycker jag är ett bättre namn, för postutdelningen funkar uselt.

Inte särskilt kul brev dom kom med inte. Man kan ju bli deprimerad för mindre.

 "-skärp dig Göran", kanske du säger, men så enkelt är det inte.

Det är inte särskilt upplyftande, eller peppande, att veta, och hela tiden bli påmind om eländet, att jag befinner mig i livets nerförsbacke. Man blir lite deppig.

Inget kul alls kan jag förtälja, även om de som redan är där gladeligen förkunnar att det är deras bästa tid i livet.

Hursomhelst, de där breven. Va fan är det frågan om? Samma dag. Har de samordnat utskicken?

Bevismaterial A

Bevismaterial B

Kul att någon i alla fall försöker muntra upp mig.

En och en halv vecka tills vi börjar vår cykling till Paris. Sen den 1:a april, då teamet började cykla tillsammans, har jag fått ihop 307 mil. Vi signade upp oss på att klämma 250 mil innan avfärd, så det klarade jag med god marginal.

Det som känns lite trist är att jag har cyklat 295 mil utan att få skavsår i rumpan en enda gång. Vad tror du händer på en vanlig simpel 15-milare i söndags? Jo, jag fick ett skavsår på rumpan.

Bare elände och misär idag alltså.

I kväll har vi vårt sista teammöte innan avfärd, nu känns Äventyret.2.com väldigt nära.

Jag är redo, cykeln är också redo, bla med nybytta vajrar till både broms och växlar. Ny styrlinda också, för säkerhets skull. Nya bromsbelägg? Inte än, men självklart kommer nya fräscha att sitta på när vi beger oss.

Ja ja, jag SKA byta ut vattenflaskorna

Förra helgen hade vi sex. Men inte den här helgen.

Jag vet. En provocerande rubrik, men vad gör man inte för att locka in läsare. Förklaring längre ner i bloggen. Såklart. Som att ha godis vid kassan på snabbköpet och mjölkprodukter längst in i butiken.

Jaha, så var årets midsommarhelg över. För mig är den här helgen inget särskilt. Min stora helg är julhelgen. Är inte uppvuxen med särskilda midsommarfestligheter, förutom sill och potatis. Snaps och berusning över "gränsen" har aldrig varit min grej.

Alltså jag är ingen nykterist, inte heller absolutist, men drängfylla var det länge sedan jag upplevde.

Ett och annat "misslyckande" pga för mycket sprit har jag väl upplevt såklart i unga år. En minnesvärd historia skedde en gång på perrongen på Fridhemsplans T-banestation. Men det var länge sen. Väldigt länge sedan. Sannolikt till och med långt innan merparten av den här bloggens läsare ens var födda. Jodå, det fanns T-bana på den tiden. Och Explorer Vodka. Fast inga mobiltelefoner.

Som sagt, det blev en lugn och fin midsommarafton med kära hustrun. Men jag ber dig observera att rubriken inte har någonting med mig och hustrun att göra.

Hade inte ens med mig cykeln till stugan vilket fick mig att känna mig en aning sur och grinig. Antydde hustrun lite diskret vid något tillfälle. Vet inte, men någon form av samband kan ha funnits.

Vi har så fantastiskt fina vägar runtomkring Trosa så det är klart att man känner suget. Känns extra påtagligt när cykeln inte ens är med. Kanske dags för N+1, en "landetcykel". Ja, vilken bra idé.

 Smultron + sol = sommar

Ifall hustrun tänkte plocka sju sorters blommor att lägga under kudden

så smög jag ner mig själv bland klorofyllen som den sjunde blomman.

Det blev ingen träning på själva midsommarafton, trots att det ryckte i benen för en löptur. Det blev istället massor av god mat (med vin därtill) och oerhörda mängder godis.

I går fick det vara nog med stillasittandet. Dags för lite ow-träning. Du vet vad ow betyder va? Open water. Vi har lyckan att bo i skärgården och ha Östersjön som badvatten. Bara runt udden så är det raka spåret till Finland. Viker man lite söderut är next stopp Gotland. Om man viker av ännu mer så har vi den superfina Båt-Fyran hela skärgården söderut. Och snuddar vi Landsort har vi hela skärgården norrut också. Mitt favvoseglingsvatten. 

Men så långt simmade jag inte. Höll mig i närheten av vår brygga. För säkerhets skull med två livräddare samt en hund som höll koll på mig.

 En vacker vy på väg till HAVET.

Kanske inte en lika vacker vy

Om du vill avvara 38 sekunder av ditt liv

kan du kolla när jag crawlar en bit av Östersjön

Sen blev det söndag och distanscykling med Team Rynkeby Stocholm. Det börjar dra ihop sig, nu bara två veckor kvar till Take Off to Paris. Spännande.

Idag körde vi en 15-milarunda på Södertörn med lunchstopp i Nynäshamn. Regn i början men sen blev det bättre.

Efter 6 mil fick Kapten Jonas en som han tyckte lysande idé. Efter att ha kämpat oss upp för en rätt jobbig backe tog vi vad vi kallar en mikropaus, ett stopp på max några minuter.

Under en mikropaus gäller det att passa på. 

Någon till höger verkar vara väldigt nyfiken.

Nu meddelade Jonas att nu är det fri fart tillbaka ner till botten och sedan fri fart upp igen. Inte nog med det, ner igen och sen upp igen. Galet.

Hade vår Kapten Jonas slagit sig? Var han som Kapten Bligh i Myteriet på Bounty? Var han på väg att bli galen, tappa greppet? Var det dags att ta över kaptensskapet för resten av turen med Kapten Jonas sist i klungan? Många oroliga frågor blev det.

Men nej, Kapten Jonas bedömdes vara i fin form både fysiskt och mentalt, så vi gjorde som han sa och sen cyklade vi vidare, en aning mer trötta i benen.

Sen kanske det var jag som fick en tillfällig knäpp, jag gick loss på att ta massa selfies.

Idag hade vi en gästartist i form av Carsten Friberg, Team Rynkeby Värmland.

Han var på besök i Stockholm och frågade om han fick köra med oss.

Klart han fick.

Kan detta vara Team Rynkebys snabbaste cyklister?

Inte Mr Ego såklart, men Josephine och Elin möjligen. 

De körde runt Vättern på 8:43.

Josephine, Jossan, fick vara med på ännu en selfie, nu med

tvillingsyrran Jennie

Putte kände sig åsidosatt när jag bara tog selfies med tjejer,

så han fick såklart en kram också. Och hamnade på en bild.

På lunchen beställde Kapten Jonas en våffla. Jag försökte ställa mig

in för att få en smakbit. Fick ingen, men jag såg nog att några

andra fick smaka. Typiskt.

Efter 15 mil är alla glada. Lite trötta i benen, men väldigt glada

Efter 15 mil var vi tillbaka vid startpunkten. Nu börjar vi bli redo för Paristuren. Vi cyklar bra, vår medelfart har ökat och alla har på några månader utvecklats till riktigt bra cyklister. 

Så även lilla jag. Känner mig oerhört stark och uthållig, en otroligt stor skillnad mot samma tid förra året. Tror det bl.a beror på att teamet tränat på en annat och kanske lite bättre sätt än förra året. Plus att jag tränat en hel del på egen hand, typ 27-30 pass i månaden sedan september då jag anmälde mig till en Halv ironman 18:e september i Pula. Träning ger resultat, så enkelt är det.

Men rubriken då, känner jag nu att du tänker nu, ljuger karln med rubriken? Inte då. Förra helgen på Vätternrundan körde vi med sex cyklister i vårt draglag, som snurrade sinsemellan, medan övriga bakom låg i fasta par.

Idag körde vi med bara fyra i draglaget, varav jag var en av dom. Vad trodde du rubriken syftade på? 

För dig som är kalenderbitare visar jag här rutten vi körde idag.

Jag kandiderar nu officiellt till ordförandeposten

Förmodligen är jag en kandidat till ordförandeposten i klubben DPR, Dum På Riktigt. Lika bra att lägga upp en kampanj direkt. Jag skulle passa utmärkt.

Varför skulle jag annars t.ex hålla på och försöka ge mig på Triathlon? Varför annars ge mig på att testa en Halv ironman? Jag som varken kan simma eller springa ordentligt. Jag måste helt enkelt vara dum i hövve.

Men vissa former av utmaningar måste man bara anta innan det är för sent. Tiden rinner liksom iväg. Fort. Alldeles för fort.

Igår säsongspremiär för mig att köra träning inför tävling, dvs Try Tri vid Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Det gäller att ge allt på träning. Ner i bocken och kööööör.

Måste lära mig le mer när en fotograf står vid kanten.

Herrejösses vad många människor som gillar sånt här. Inte lika många i min åldersklass, såg ingen faktiskt, men jag kan ha missat någon i vimlet. 

Jag valde att lyssna och lära lite mer om ow-simning

Först genomgång av olika delar av en tritävling med massar av tips- o trixinformation.

Även 2015 års Rynkeby Stockholm-sponsorer fick sig

lite exponering eftersom 2016 års tröja låg i tvätten

Sen började själva träningstävlingen. Med simning såklart.

Trångt i starten. 

Mr Ego taktisk placerad längst bort i slutet av bryggan.

Körde efter ett tips, tio armtag bröstsim, 10 crawltag, 10 bröstsim, 10 crawl osv osv. Gick väl sådär, men jag tog mig framåt. Men inte fort.

Mr Ego i orange mössa. 
Jag ser nog mer ut som ett drunkningstillbud än som simmare. 

Jag tog mig framåt, men inte fort. Vi strandkänningen hade jag bara några enstaka själar strax bakom.

Man känner sig som ett fyllo vid uppstigningen från vattnet.

Världen liksom snurrar och balansen är vinglig.

Sen blev det småjogg upp till växlingsområdet där cykeln väntade och det var dags för min paradgren.

Kan man kanske inte tro, men just här låg jag och pumpade i 40+

För långt efter den stora massan efter simdelen, men några andra cyklade jag rejält förbi. Fort.

Cykeldojor av, löpardojor på. Inte lätt med genomblöta fossingar

Sen var det dags för sista grenen, löpning lite drygt 2 km. Trots att jag sprang i för mig rekordfart, blev jag såklart omsprungen av de som jag hade cyklat förbi.

Snygg tävlingsuniform i alla fall. 

Genomgående svart. Genomtänkt, 

för tänk om det stog en fotograf där.

Kompressionstrumpor var en höjdare.

Under löpdelen tänkte jag hela tiden på den teknik som jag lärde mig av vår instruktör under Mallorcalägret i våras, Mattias, men av bilden att döma lyckades jag inte helt. Sådär ska armarna inte pendla.

Sist i mål i hela träningstävlingen, orförandekandidaten Mr Ego. Ändå både glad och nöjd över insatsen. En trolig förstaplacering i seniorklassen kan ju ändå inte betraktas som dåligt, eller hur? Och skulle det funnits nån mer i den klassen så blev det i alla fall ett silver eller i sämsta fall et brons. Fan i mig lika härligt det också.

Här lite info över min insats för dig som är kalenderbitare:

En mycket viktig information är  att jag simmade snabbare i verkligheten, slog av klockan först när jag satt uppe i växlingsområdet och svitschade om till cykling, glömde att trycka av när jag klev ur vattnet.

Bevismaterial A. Borde slagit av klockan vid strandkanten.

Sammantaget ett superkul arrangemang och jag kommer helt klart att köra även nästa tisdag som är den sista innan den riktigt tävlingen Stockholm Triathlon den 3:e juli. 

Har jag sagt att jag är anmäld dit? Jo, tänkte köra supersprinten även i år. Har ju en tid från förra året som jag bara måste spöa.

Fotograf: Svärsonen Jonas Demnert

Vätternrundan 2016. Himmel och helvete. Fast tvärtom.

Som vanligt blir Vätternrapporten lång och med med många bilder. Det är ju ändå 30 mil som ska redovisas.

Vi börjar med slutet, medaljutdelningen. Min tredje medalj, men också den mest lättfångade. Mer om det lite senare.

Min tredje. 

Vem kunde ana det för tre år sedan? Ingen. Inte ens jag.

På väg
Samling i Stockholm kl 18:30 för ilastning av cyklar och människor i den fina bussen från StockholmsBuss. Ett bra bussbolag som jag starkt rekommenderar för allehanda persontransporter.

Specialcykelsläpet hade vi fått låna av CykelTours . Blev du sugen på mer fantastisk cykling, kika in på deras websida.

Jäddrar vad med reklam jag fick in här.

Vi samåkte med Team Rynkeby Täby.

Ända sedan i höstas har jag innehaft tjänsten som teamets GMLV, General Manager Lake Vattern. I mina arbetsuppgifter har ingått att arrangera allt runtomkring vår start i VR plus samordna transporten med Team Täby. Ett mycket prestigefyllt uppdrag. Det bästa man kan ha faktiskt.

Äntligen på väg. Att vara GMLV tar på krafterna.

Att vara kapten tillika Road Captain verkar inte

vara särskilt påfrestande i jämförelse.

Som du ser på bilden ovanför så tar det på krafterna att vara GMLV. Klar man slocknar så fort bussen börjat rulla. Närmast i bild är Jonas, Team Stockholms kapten tillika dagens Road Captain. Jag var för övrigt dagens Vice Sheriff tillika lagets Grindvakt också, det glömde jag lite diskret att nämna.

Motala
Jag tycker det är en helt fantastisk känsla att komma till Motala och Vätternrundan. Massor av folk och en superhärlig stämning.

Vi anlände strax före kl 22 och som vanligt var det vår chaufför Roffe, hans tredje Vätternrunda som busschaufför, som med lite tips, trix och charm lyckades parkera typ 100 meter från startområdet.

Vi började med att hämta ut våra startkit och sen gick vi till en lokal pizzeria och vräkte i oss pasta och lite annan laddmat.

Marcus A tyckte att att den här "lilla" portionen Kebab

var ett lagom intag före rejset. 

Maria föredrog den hemlagade maten som hon

intog utanför bussen.

Kl 24 samling vid bussen för urlastning av cyklar, iordningsställande av kläder och allmän mental laddning.

Då kom diskusstionen om lämplig klädser. Vi kollade alla vädersajter som finns att tillgå. Blir bra, rätt varmt men sannolikt lätt regn, max lätt duggregn lite här och var på ostsidan av sjön.

 Ska jag välja den tröjan, eller kanske den. 

Långärmat? Kortärmat? Långa benvärmare?

 I mörket men i bussens strålkastarsken fixades cyklarna.

Till saken hör att för att få plats med alla cyklar i släpet måste pedalerna tas bort. Inga problem att skruva tillbaka dom nu.

Blev bara en smula pinsamt för någon. Precis när vi skulle börja rulla bort mot starten upptäckte Mr Ego att han hade glömt att skruva tillbaka sina pedaler. Men det var snabbt gjort så det var ingen big deal. Knappt värt att nämna ens tycker jag. Förutom att givaren till kadensmätaren råkade ramla av. Lite trist men inte heller det någon big deal.

Vid starten kändes spänningen och några var mer nervösa än andra. Jag kände mig lugn och trygg för jag visste vad som väntade, och jag visste att jag hade förberett mig på bästa sätt, både fysiskt och mentalt. Jag var redo.

Starten
Detta fantastiska ögonblick. Nästan det häftigaste på hela VR. Att äntligen få rulla in i startboxen och se nedräkningen på den stora lysande displayen till starten av gruppen. Att ha 300 tusen orullade cykelmetrar framför sig. Häftigt.

Mr Ego sammanbiten, laddad och förväntansfull.

Som vanligt alltså inför ett VR. 

Nu bara någon minut kvar till vår start kl 01:58.

Plötsligt hör jag "-are you Bjorn" från en man bakom mig. "-No, my name is Göran" svarar jag ärligt.

Sen pratade vi vidare lite och redde ut det här med namnet. Det visade sig att det var en grupp från England som hade bokat StockholmBuss att köra de från Arlanda till Motala. Och tillbaka på söndagen. De frågade en hel del om rejset, för det här var första gången de körde Vätternrundan.

Min nya engelska vänner och kunder

Motala - Ödeshög
Så bar det det iväg. Som vanligt hade draglaget lite "överskottskadens" i benen, så hastighetsmässigt låg vi lite över planerad fart.

Sen började det duggregna. Sen övergick duggregnet till vanligt regn. Vi stannade vid en vägkant och korrigerade klädseln lite, drog på regnjackor dvs de som inte redan gjort det från början. Som jag t,ex. Det skulle ju inte regna särskilt mycket.

Sen övergick regnet till hällregn. Sen blev det lite motvind och regnet övergick till stora hårda iskalla regndroppar som obarmhärtigt pepprade oss. Att kalla regnjackan för regnjacka är ju ren lögn. Allt jag hade på mig blev på kort tid absolut genomblött.

I Ödeshög stannade vi för att kunna dricka något varmt, kaffe eller blåbärssoppa. Vi frös så vi skakade.

Jörgen och jag var de enda som lite coolt och manligt körde med kortbyxor och med kortfingrade handskar. Övriga föredömligt klädda med t.ex värmande benklädsel. Jörgen och jag kände här att segern i tävlingen "korrekt klädsel runt Vättern" var på väg att rinna bort. Här kände vi oss lite som losers, frusna losers. Men ändå som rätt coola och balla trots allt. Vi gav inte upp utan fortsatte kämpa i vår sommaruniform.

Men iväg igen, ännu ett stopp kort stopp i Ölmestad för intag av värmande dryck. Fortfarande ihållande iskallt regn och frosskakande kroppar.

I Jönköping äntligen en depå inomhus. Skönt att tina upp lite med varm och god mat. Köttbullar med mos och en varm kopp kaffe kändes som balsam på en genomfrusen och en alltigenom genomblöt kropp.

Ludde och Maria visar på ett föredömligt och pedagogiskt sätt

hur vi alla kände oss inombords. Loj, hjärndöd och utom allt hopp.

Jönköping - Fagerhult
Minnet sviktar här av frostskador. Kommer inte ihåg om vi gick in här, men jag tror det. Inga bilder, frös för mycket.

Fagerhult - Hjo
Regnet upphör plötsligt och Jörgen och jag får segervittring. Med ca 2 mil kvar till Hjo får Markus H problem med sin bakbroms, den tar inte alls. Han och jag stannar medan övriga trampar vidare. Vi löser problemet, samt skvätter ner varsin buske när vi ändå står efter en vägkant.

Lite märkligt tycker både han och jag, vi har inte druckit särskilt mycket ut våra flaskor, men har under hela loppet pinkat ut oerhörda mängder vätska. Kroppen måste ha absorberat flera liter regnvatten. Bara man hade munnen öppen fick man en rejäl klunk regnvatten.

Hursomhelst skulle vi nu jaga ikapp klungan. Markus drog som ett järnvägslok, men så jobbar han också på SJ. Han är stark, låg och pumpade i runda slängar 35-40 hela tiden. Jag gled med bakom.

Plötsligt blir vi omkörda av en snabbgrupp. "-vi hänger på", skrek jag till Markus som gladeligen la sig i svansen efter. Och jag på hjul efter honom. Och jäddrar i min lilla låda vad det gick undan. Herrejösses. Men vi hängde med båda två rätt bra i lite drygt en mil och vips så var vi ikapp vår egna klunga precis innan Hjodepån.

Där stannade vi igen för nu började några bli lite trötta i ben och kropp.

Kapten Jonas, Christoffer och Mr Ego käkar en smarrig Lasagne

i Hjodepån.

Hjo - Karlsborg

Inte mycket att orda om.Vi trampade helt enkelt på. Inte mycket prat i klungan längre.

Markus A, Monica och Jörgen.

Se bara på bilden här ovanför hur positiv Jörgen kände sig här, för nu kände både Jörgen och jag att segern i tävligen "korrekt klädsel runt Vättern" nu är nära. I vår enkla klädsel mådde vi fint medan t.ex Markus H svettade oerhört. Han var ju nu i princip vinterklädd, vilket framgår av bilden ovan. Det ser dock ut som Monica hejade lite på Markus.

Eftersom jag kände mig oerhört pigg och stark och inte ett dugg trött, erbjöd jag mig nu mina tjänster till draglaget, som bestog av sex personer som roterade sinsemellan. Detta emottogs tacksamt.

Rätt kul trots allt att ligga därframme och dra. Bra utsikt, man kör i nästan eget tempo, behöver inte intervallköra för att att inte tappa hjul osv.

Karlsborg - Hammarsundet

Vi tuggar vidare, gör ett snabbstopp i Boviken och når till slut Hammarsundet. Mycket pust och stön och "LUCKA-rop" nu.

Maria och Ludde pustar ut lite. 

Tror jag det, så mycket kläder dom har på sig i värmen.

Eller sträcker på ryggarna bara, 

för trötta det var de ju inte. Egentligen. Sa dom.

Nu byts jag ut i draglaget. Efter bara 5 mil. Gjorde jag något fel? Var jag för snabb? Var jag för långsam? Körde jag ojämnt?

Nejdå, Markus A hade överskottskadens i benen längre bak i klungan och han ville skaka om kroppen lite så han frågade om jag ville byta, och det är klart att som Vice Sheriff ville jag att alla skulle må bra, så jag godtog såklart förslaget.

Hammarsundet - Motala
Vi hoppar över Medevidepån och siktar rakt mot Motala. Lite kul ändå, de backar runt Medevi, och för all del även de i Bankeryd och Fagerhult, som jag för två år sedan beskrev som mördarbackar, kändes nu bara som små trevliga upphöjningar i vägbanan. Inget att bry som om. Inte en enda backe fick jag liksom kämpa mig uppför. Alla tog jag hyfsat lätt och utan maxpuls. Nu körde vi inte jättefort, men ändå.

På den här sträckan funderade jag rätt mycket på en sak. Det kan inte dröja många år innan första dödskraschen sker här på Vätternrundan. På den här sträckan finns många smala passager, många sträckor där vi delar vägbanan med mötande trafik.

Hur tänker folk i snabbgrupperna, för det är i dom som olyckorna oftas sker i. De ligger i hög fart mitt på vägbanans mittlinje eller till och med på mötande väghalva under omkörning av andra grupper, oavsett om det är fritt från bilar eller om det kommer långa tunga långtradare.

Såg massor av exempel där de hade bara någon meter ut till en förbipasserande långtradare och några decimeter tillgodo åt höger till andra cyklister. Läskigt är bara förnamnet. Här har tävlingskommitten en hel del att fundera kring. Ännu mer än vad de sannolikt redan gör.

Men så var det också åtminstone en krasch på den sträckan. Vi passerade strax efter en av dom och den stackarn som låg på vägen såg inte trevlig ut i ansiktet.

Men vårt team klarade loppet helt utan minsta incident. Vi körde inte på någon rekordtid, 13.22 nånting tror jag. Men vår cyklade tid var inte jättemycket sämre än förra året fina runda. I år ställde vädret till det så vi tog många många fler stopp än tänkt.

Vi hade också många nybörjare i teamet och vi hade inte satt någon måltid, vi skulle bara ta oss runt med glädje, för det är det Team Rynkeby handlar om, allt vi gör ska vi göra med glädje.

Äntligen i målfållan. Claes till höger ser lite gramse ut,

men han var glad som en lärka.

På bara två år har en del förändrats på VR. 2014, mitt första race, var målgången magisk. Rullade genom målbågen utan trängsel och fick min medalj direkt efter det.

Numera tas tiden långt innan mål och man upplever inte att man skär mållinjen sådär magiskt som man vill. Och så får man köa oändlig tid innan medaljen hängs om halsen.

Det är så här det ska vara, att få gå i mål på ett traditionellt sätt och känna sig som en vinnare oavsett tid runt sjön.

Mitt första VR. En helt igen fantastisk känsla.

The amazing Team Rynkeby Stockholm 2016

Sammanfattning

Mitt tredje race, mitt andra med Team Rynkeby. Vår snitthastighet hamnade på strax under 28. Kände mig otroligt pigg och stark under hela rundan. Stundtals var min puls ner på typ strax över vilopuls trots att vi cyklade. Inte någonstans upplevde jag fysisk trötthet. 

Inte någonstans brände mjölksyran i benen. Visst, lite i nån seg backe när jag låg i draglaget, men knappt kännbart. Lite ont i rumpan på slutet, men hör och häpna, inga skavsår någonstans.

Måste bara säga det, den bikefit jag gjorde vid årsskiftet hos Sportson Kungens Kurva, har verkligen betytt jättemycket för min cykelkomfort. Kanske till och med hjälpt mig att cykla både fortare och samtidigt bekvämare. Sorry, där blev det lite reklam igen. (Kanske ska passa på att nämna att jag gärna vill ha en bra och mycket lättare cykel till nästa år. Obetald reklamplats är dyrt.)

Måste väl nämna en grej till då. Fast det svider.

Förra året hade jag och två tjejer en tävling vem som rundade pölen snabbast. Jag vann över Tina med 9 minuter och över Lena med 10 minuter. Jag cyklade för Team Stockholm, Tina för Team Täby och Lena med Sky Blue.

I år körde de båda lite snabbare än mig. Båda två. Tidskillnaden är helt ointressant tycker jag, men Lena, som i år körde med Fredrikshof var snabbast av oss tre.

Inte så konstigt att de båda hade en smula bättre tid än jag, det är det enda dom tränat för i tolv månader, att spöa mig runt sjön. 

De hade till och med egna team med hjälpryttare för att kunna spöa mig. Jag körde lojalt och diciplinerat som vem som helst i mitt team. Inte undra på att dom var en smula snabbare med dom förutsättningarna. Men visst, grattis Tina och Lena. Men jag är inte bitter. Inte alls. See you next year. Då ska jag också betala för att ha hjälpryttare.

Nu är jag nästan klar.

Den här bloggen av min dotter tillika medarbetare Sofia måste du bara läsa. Det är lag på det från idag. Hon var klart tuffast i vår familj den här gången.

Dagen efter
Trots att jag under loppet kände mig tämligen pigg och fräsch, så känns det i dag ungefär som en baksmälla. Stel i hela kroppen, ryggen värker lite, låren känns lite när jag reser mig från sittande, stora påsar hänger under ögonen och spegelbilden skrämmer nog alla barn.

Jag väljer här en liten bild så jag inte skrämmer dig också.

Allra allra sist, jag lovar

Tycker du det verkar vara lattjolajbans att vara med i Team Rynkeby? Varför inte söka? Det kommer att finnas många team 2017. Du hittar ansökan  HÄR.

Jag ljög lite. En grej till bara

Stort grattis till Team Rynkeby Täby med Jan Aronsson som kapten. Det var första gången på flera år som dom var snabbare runt pölen än Team Stockholm. Men vi tävlar inte, ville bara nämna det lite anspråkslöst.

NU är min race report klar.