Inte särskilt kul brev dom kom med inte. Man kan ju bli deprimerad för mindre.
"-skärp dig Göran", kanske du säger, men så enkelt är det inte.
Det är inte särskilt upplyftande, eller peppande, att veta, och hela tiden bli påmind om eländet, att jag befinner mig i livets nerförsbacke. Man blir lite deppig.
Inget kul alls kan jag förtälja, även om de som redan är där gladeligen förkunnar att det är deras bästa tid i livet.
Hursomhelst, de där breven. Va fan är det frågan om? Samma dag. Har de samordnat utskicken?
Bevismaterial A
Bevismaterial B
Kul att någon i alla fall försöker muntra upp mig.
En och en halv vecka tills vi börjar vår cykling till Paris. Sen den 1:a april, då teamet började cykla tillsammans, har jag fått ihop 307 mil. Vi signade upp oss på att klämma 250 mil innan avfärd, så det klarade jag med god marginal.
Det som känns lite trist är att jag har cyklat 295 mil utan att få skavsår i rumpan en enda gång. Vad tror du händer på en vanlig simpel 15-milare i söndags? Jo, jag fick ett skavsår på rumpan.
Bare elände och misär idag alltså.
I kväll har vi vårt sista teammöte innan avfärd, nu känns Äventyret.2.com väldigt nära.
Jag är redo, cykeln är också redo, bla med nybytta vajrar till både broms och växlar. Ny styrlinda också, för säkerhets skull. Nya bromsbelägg? Inte än, men självklart kommer nya fräscha att sitta på när vi beger oss.
Ja ja, jag SKA byta ut vattenflaskorna